Tack för idag, vi var supersnabba och det var superroligt!

Så känns det. Ett stort veckoslut. Tavi och jag tillsammans igen. Det behövdes! 

Det har talats och det har skrattats och det har kramats och det har skrikits. Vi har åkt vilse, vi har varit modeller, vi har varit till IKEA, vi har tittat på dans i staden. Och så har vi lagat smoothie, legat uppe hela natten, och haft det mysigt. Precis som det ska vara. 

Jag förstår inte hur det kan finnas så bra vänner som vi. Vänner är i och för sig fel ord - för det här är något mera. Jag förstår inte att det kan finnas en människa som är på så samma våglängd som jag. Med dig kan jag prata om precis vad som helst.

Vi gör ju likadant som proffsen. ;)

Tack livet, för detta veckoslut!

För idag fyller min härliga vän 20 år! (Hjälp vad vi blir gamla!) Grattis grattis grattis, ikväll ska vi fira!

Att ha en riktigt, riktigt bra vän är nog det bästa som finns. Någon som man kan prata med om vad som helst. Någon som man kan vara med trots att båda gör egna saker. Någon som man kan ringa till och prata med i timmar. Någon som ger en energi hur nedstämd man än känner sig. Någon som man vågar gråta inför. Någon som man kan skratta hur mycket som helst med. Någon som gör livet så mycket bättre genom att bara finnas till. Någon som känner en så bra att man inte behöver förklara någonting. Någon som tänker på samma sätt som man själv. Någon som får hela livet att kännas ljusare så fort hen är närvarande. Någon som man inte behöver gömma någonting för. Någon som man kan prata om sådant som man knappt vågar erkänna för sig själv med. Någon som gör alla tankar så mycket lättare att bära. Någon som man vet att alltid kommer att finnas vid ens sida. Någon som får en att känna sig hel. 

Jag skulle inte vara något utan henne.

Till sist var det dags att börja avrunda vårt äventyr och bege oss tillbaka till vårt hostel. Det var en bit förstås, så äventyret var inte över så snabbt.

Först skulle vi tillbaka till dit vi fått skjuts med flickorna.

Jag har världens vackraste bästa vän.

En bättre bild på mitt blivande hem.

Jag tycker att dessa skyltar är lite skrämmande, och dem fanns det många av.

När vi kom ner till "civilisationen" frågade vi i den enda affären som fanns där om det ännu går några bussar till "the ferry landing", men nej, det gjorde det inte. Bara att börja gå! 

Vi bestämde oss dock ganska snabbt för att försöka lifta, klockan var redan ganska mycket och vi var lite osäkra på hur länge färjan gick, och vi visste inte hur långt det var dit (hade tagit ungefär tio minuter med buss om jag minns rätt). Det gick inte så bra, det var otroligt lite trafik, de bilarna som kom stannade inte och den som stannade skulle inte åt vårt håll. 

Jag insåg förresten när jag såg de här bilderna att vi gick i flip-flops hela dagen!

VET NI hur mycket vi skrattade när vi kom till den här skylten?! Vi hade gått HELA DAGEN, och hade ännu TOLV KILOMETER kvar! Nu blev vi riktigt allvarliga med liftandet, men nu kom det ännu färre bilar... Vi fantiserade om att först gå ända till färjan, sedan vara tvungna att simma över med våra väskor ovanför ytan, och komma fram så sent att köket skulle vara stängt så att vi inte skulle få någon mat, haha.

Känn dig påtittad.

Men när vi stod och lärde känna korna hände det. En bil kom, vi sprang ut till vägen och satte tummarna upp. Och den stannade! Det var en man med sin dotter och han skämtade att det skulle kosta $90 eller något sådant, haha jag skulle ha velat se mitt ansikte när han sa det, jag var för utmattad för att förstå skämt tror jag. Han plockade upp oss och körde oss ända till färjan, han var så snäll och riktigt trevlig, han hade dessutom varit till Finland! Vi tackade honom något otroligt och sedan var det bara att gå den lilla biten från färjan till hostellet. SÅ SKÖNT! 

Följande morgon var det tidig väckning och iväg till busshållplatsen. Men denna gång var det bara jag som steg på bussen, Tavi lämnade jag kvar i Whitianga. Det var SÅ sorgligt! Att åka buss ensam till Auckland, äta lunch ensam i Auckland, ta buss ensam till flygfältet, vara ensam på flygfältet, åka flyg ensam, ta buss hem ensam, vara ensam hemma. Jag grät som en tok under flygresan, det var helt absurt. 

Några sista flygplansbilder. När jag landade i Finland var det -15°C och hemma hos mig var det också iskallt. Jag sov med min varmaste pyjamasskjorta, fleecebyxor, fleecesockor, fleecefilt och täckte, och jag skakade. Gick dessutom och lade mig klockan sju på kvällen. Följande dag började skolan. Det kändes som om jag rest i tiden, som om tiden i Finland stått still medan jag varit i Nya Zeeland. Allting kändes overkligt.

Nu efteråt när jag tittat tillbaka på resan så här och sett alla bilder känns allting fortfarande overkligt. Ibland har jag tänkt "Oj dit vill jag fara någon gång!" åt någon av mina egna bilder haha, och ofta har jag tänkt "Tänk att jag faktiskt varit där, att jag var där, att det är jag som tagit den här bilden!". Det var två av de absolut bästa veckorna i mitt liv och Nya Zeeland är ett land som jag med säkerhet kommer att besöka igen. Res dit du också!

Tack för att du följt min resa på det här sättet! :)

Lyckligtvis var vi tillräckligt smarta för att ta med lite mellanmål, och vi hittade världens bästa plats för att äta det. Förlåt för enformiga bilder.

Och man ser hur min hud blir rödare och rödare...

Ännu var inte äventyret över! Titta in imorgon igen för att ta del av vår hemväg.

Som sagt bestämde vi oss för att ta problemet med att inte ha någon skjuts hem senare, och traskade iväg mot Cathedral Cove.

Först var det en lång uppförsbacke. Varmt, men fin utsikt. Och väldigt fina hus!

Hehe, här nedan ser ni mitt framtida hus.

När vi kom upp till toppen började den egentliga promenadstigen fram till destinationen. 45 minuter stod det att det skulle ta! Och då hade vi redan gått hela dagen, haha.

Det var en helt magisk natur!

Jag njöt för fullt av promenaden fastän både fötterna och huvudet började bli en aning trötta. Inte hade vi ätit så mycket, men vi överlevde. I nästa inlägg kom vi fram! (Och det tog nog inte 45 minuter.)

Vår promenad till Cathedral Cove var underbar men lite längre än vi hade trott. Som det oftast blir för oss, haha. Det var otroligt trevligt att få gå i "typiskt Nya Zeeländskt" landskap. Och alltså, vädret! <3

Korna var helt härliga haha. Varenda en stannade och stirrade på oss när vi gick förbi.

https://youtu.be/FQpu9RcCm5k?t=30s

När vi redan hade gått ganska långt försökte vi med hjälp av kartan räkna ut hur långt det var kvar, och när vi kollade klockan blev åtminstone jag väldigt chockad. Om jag minns rätt var klockan 16:40 och den sista bussen från Cathedral Cove skulle gå 17:30. Så... Haha. Bravo! Så vi bestämde oss för att lifta, trots att jag hade lovat Romeo att inte göra det... En del tillfällen behöver akuta beslut! Det gick inte så bra, de flesta hade bilarna fulla så ingen stannade på väldigt länge, men när slutligen en bil stannade hade vi väldigt tur. Det var två unga trevliga flickor så vi fick skjuts till stället där också bussen stannar, stället där promenaden till Cathedral Cove börjar. Så vi hade ännu en promenad framför oss, haha. Vi visste ju att vi inte skulle hinna till Cathedral Cove och tillbaka innan bussen skulle fara, men vi ville verkligen se Cathedral Cove, så vi bestämde oss för att strunta i det. "Det problemet tar vi sen!" sa jag haha.