Ahaha, insåg just att mitt ena smeknamn på Niksu (Niksenpiks, hehe) blir perfekt rubrik till ett bildinlägg med henne. Bra humor, eller hur?

När ni ser det här inlägget är jag student, hehe.

Yay, jag hann gå igenom några bilder. Den här gången är det Niksu som får stå för modell-jobbet.

Fortsätt gärna rösta i omröstningen!

Flera gånger tidigare har jag pratat om hur man kan hjälpa andra genom bara ett "hur mår du", genom att visa att man ser och bryr sig. Jag har då mest pratat om hur det känns för den som mår dåligt. Nu tänkte jag skriva om hur det är att vara den som hjälper någon som mår dåligt.

Ibland känns det som om jag av någon anledning alltid blir vän med människor som inte mår bra. Och eftersom de är mina vänner vill jag ju hjälpa dem. Så jag har väl blivit lite av en expert på att veta hur det kan kännas att försöka hjälpa personer som inte mår bra.

En av de värsta känslorna som finns, enligt mig, är att av hela sitt hjärta vilja hjälpa någon, men inte klara av det. Att personen mår för dåligt för att ta emot hjälpen, kanske till och med för dåligt för att märka att man försöker hjälpa. Det känns som om någon försöker trycka ner en under vatten och inte låter en komma upp. När man säger något för att hjälpa men det enda man får tillbaka är att man inte förstår. Att man inte lyssnar. Att man inte tar dem på allvar. Att man själv har det för bra för att förstå hur det är att känna som de gör. Det gör ont, och det är tungt. Men det är inte kört.

Ibland kan jag lägga mig på golvet och bara gråta för att jag känner mig så hjälplös. Ibland säger jag högt till mig själv mellan snyftningarna att jag inte orkar mera. Ibland skriver jag i min dagbok att nu vet jag inte vad jag ska göra längre, att inget jag gör gör någon skillnad, att jag verkligen inte klarar av detta längre. Men vet ni? Ännu lever jag, och ännu har jag inte lämnat någon av mina vänner för att de mår dåligt. Ännu har jag aldrig gett upp. Hur kommer det sig att jag orkat?

Känslan när någon är tacksam för det jag gör. Känslan när någon är orolig över vad deras illamående gör för mig. Känslan när någon ger mig väldigt stort förtroende och berättar om känsliga saker för mig. Känslan när jag märker att jag får dem att må bättre. Känslan när jag märker att jag faktiskt gör någon skillnad. Känslan när någon säger att de inte skulle ha klarat av det utan mig. Känslan när någon säger att de antagligen inte skulle leva idag om det inte vore för mig. Det får mig att orka. (Plus den outhärdliga tanken på vad som skulle kunna hända om jag slutade.)

Kände att jag ville skriva ett inlägg om något, så det fick bli det här. Jag har inte riktigt några blogg-idéer alls nuförtiden, bilder har jag ju men tiden räcker inte alltid till. Priserna till frågestundsvinnarna ska jag också göra när jag har tid och ork, hehe.

Och idag fryser man nästan ihjäl.

Jag är ute, jobbar (ibland nu och då), är med vänner, går på inträdesprov, är ute lite till, och tänker på framtiden. Livet är rätt bra just nu fastän dansen är slut, jag har haft något att göra varje dag så jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Eller, tänkt har jag nog, men jag har inte hunnit sörja. Vi ska som sagt ännu dansa tillsammans i sommar, så jag lever på det. När jag kom hem från Tavi idag på kvällen fick jag i och för sig väldigt stor lust att dansa, men min lathet stoppade mig eftersom jag hade varit tvungen att först dammsuga och dessutom lägga på mig leggings, vilket känns lite varmt, heh. 

  Det har varit lyxigt att Tavi varit hemma sedan onsdagen, vanligtvis bor hon på annan ort, så vi har kunnat träffas mera än vanligt och sådant tycker jag om!

Om en vecka är jag student. Det känns inte som en så stor sak, men det känns konstigt att gymnasiet då är över på allvar. Sedan kommer allt att bli så annorlunda. Jag flyttar härifrån vilket känns som ett riktigt slut på min barndom, för hittills har allting hänt här och allting har varit rätt så lika. Det finns människor som jag gått i samma klass med sedan dagis tills nu. I fredags blev det klart att min bästa vän kommer att åka till Nya Zeeland som au-pair i ETT ÅR. HUR ska vi klara av det? Jag blir lätt deprimerad om vi inte träffats på två-tre veckor. En annan av mina bästa vänner flyttar antagligen till England för att studera. En tredje av mina bästa vänner rycker in i militären. Alla skiljs åt, men vi kommer ändå att hålla ihop. För det vill jag, och som jag nämnde en gång tidigare går det bara man vill. Nya vänner kommer jag förhoppningsvis också att få, och det känns så konstigt tycker jag. Om jag kommer in dit jag vill kommer jag att bo i ett rum tillsammans med någon jag inte känner ännu. Konstigt, men just nu känns det som en väldigt trevlig tanke. ALLT KOMMER ATT BLI SÅ ANNORLUNDA.

  Jag kommer att sakna dig! <3

Mitt liv går lite upp och ner just nu, ibland njuter jag av sommaren och livet, och ibland känner jag mig så fruktansvärt uttråkad och önskar att mitt liv vore annorlunda. Ibland längtar jag till att få börja nästa fas i livet, ibland vill jag bara stanna här och fortsätta dansa, ingen skillnad vad jag gör för annat, så länge jag får dansa här. Tankarna snurrar omkring huller om buller, och jag vet inte riktigt alls vad det här blev för inlägg. Jag är trött, vi skyller på det.

Nu har jag svarat på alla frågor som jag fick till frågestunden. Och vet ni vad? Det högsta antalet frågor var 13 stycken, och det finns TVÅ vinnare! Patricia och Tiitu, grattis till er! Ni kan läsa deras frågor och mina svar här och här. Jag bestämde mig för att räkna Tiitus "Varför?" som en skild fråga, hehe. 

Nu får ni alltså båda välja varsitt pris:

1) Mera omfattande reklam och information om din blogg

2) Ett inlägg som jag skriver om dig

3) Välja vad jag ska göra ett/flera inlägg om

Kommentera när ni bestämt er så ska jag fixa era pris så snabbt jag hinner.

Grattis ännu en gång, och tack för era frågor!