Flera gånger tidigare har jag pratat om hur man kan hjälpa andra genom bara ett "hur mår du", genom att visa att man ser och bryr sig. Jag har då mest pratat om hur det känns för den som mår dåligt. Nu tänkte jag skriva om hur det är att vara den som hjälper någon som mår dåligt.

Ibland känns det som om jag av någon anledning alltid blir vän med människor som inte mår bra. Och eftersom de är mina vänner vill jag ju hjälpa dem. Så jag har väl blivit lite av en expert på att veta hur det kan kännas att försöka hjälpa personer som inte mår bra.

En av de värsta känslorna som finns, enligt mig, är att av hela sitt hjärta vilja hjälpa någon, men inte klara av det. Att personen mår för dåligt för att ta emot hjälpen, kanske till och med för dåligt för att märka att man försöker hjälpa. Det känns som om någon försöker trycka ner en under vatten och inte låter en komma upp. När man säger något för att hjälpa men det enda man får tillbaka är att man inte förstår. Att man inte lyssnar. Att man inte tar dem på allvar. Att man själv har det för bra för att förstå hur det är att känna som de gör. Det gör ont, och det är tungt. Men det är inte kört.

Ibland kan jag lägga mig på golvet och bara gråta för att jag känner mig så hjälplös. Ibland säger jag högt till mig själv mellan snyftningarna att jag inte orkar mera. Ibland skriver jag i min dagbok att nu vet jag inte vad jag ska göra längre, att inget jag gör gör någon skillnad, att jag verkligen inte klarar av detta längre. Men vet ni? Ännu lever jag, och ännu har jag inte lämnat någon av mina vänner för att de mår dåligt. Ännu har jag aldrig gett upp. Hur kommer det sig att jag orkat?

Känslan när någon är tacksam för det jag gör. Känslan när någon är orolig över vad deras illamående gör för mig. Känslan när någon ger mig väldigt stort förtroende och berättar om känsliga saker för mig. Känslan när jag märker att jag får dem att må bättre. Känslan när jag märker att jag faktiskt gör någon skillnad. Känslan när någon säger att de inte skulle ha klarat av det utan mig. Känslan när någon säger att de antagligen inte skulle leva idag om det inte vore för mig. Det får mig att orka. (Plus den outhärdliga tanken på vad som skulle kunna hända om jag slutade.)

Kände att jag ville skriva ett inlägg om något, så det fick bli det här. Jag har inte riktigt några blogg-idéer alls nuförtiden, bilder har jag ju men tiden räcker inte alltid till. Priserna till frågestundsvinnarna ska jag också göra när jag har tid och ork, hehe.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...