Som jag sagt så har jag fortfarande massor av bilder som inte blivit publicerade eller ens igenomgångna av mig, så de kommer lite nu som då. Rösta gärna i min nya omröstning om hurdana bilder du vill att jag ska lägga upp!

Här är de sista från förra sommaren då jag följde med familjen till "sommarstugan".

Är det bara jag som tycker att "Kissanhännäntie", alltså "Kattsvansvägen", är ett lite lustigt vägnamn?

    Niksu ÄLSKAR att simma, jag har aldrig stött på en hund som är så galen i simning som hon. Hon brukar simma så länge att hon sedan knappt orkar gå upp från vattnet. (Det är dessutom väldigt ovanligt för Schäfrar att tycka om att simma, och Viivi, vår Golden retriever, avskyr att simma, vilket också är ovanligt.)

Jag är otroligt intresserad av vad andra tycker om mig. Jag vet inte ens varför. Det är inte så att jag försöker vara alla till lags, att jag vill att alla ska tycka om mig, jag tycker bara att det är intressant att få veta vad andra verkligen tycker om mig. Ingen skillnad om det är positivt eller negativt.

P.s Kom ihåg min frågestund! 

Hela mitt liv har jag varit lite i skuggan. Visst har jag de senaste åren jobbat för att stiga ut i ljuset lite, våga göra min röst hörd. Och inte är jag ju lika osynlig mera. Men för någon som aldrig varit riktigt viktig (förutom i dansen <3) är det ganska häftigt att se sig själv på en stor bild på första sidan i en tidning. Och en artikel som tillsammans med bilden (alltså en annan bild) tar upp över halva sidan. Artikeln handlade ju inte om mig såklart, haha, men om något jag älskar och det var en väldigt speciell känsla att läsa de några meningarna som nämndes om mig. Roligt!

Med en härlig fyratimmars scenövning bakom mig ska jag nu sätta mig framför TV:n och titta på Eurovision, heja Sanna!

Jag har alltid beundrat människor som kan hjula. Jag har själv velat kunna det. Men när jag om somrarna övade på gräsmattan blev det inte till någonting, jag var för rädd för att våga försöka på riktigt. På redskapsgymnastiken i skolan (som vi hade kanske två gånger under tre år, eftersom vår lärare tyckte att det skulle vara synd om pojkarna om vi hade redskapsgymnastik [grr!]) klarade jag inte alls av att hjula. Så jag trodde att jag inte kunde det. Fortsatte bara önska att jag skulle kunna hjula.

Förra våren när jag dansade mycket hemma, hade dans som intensivstudiearbete, vilket innebar att jag gjorde en dans, och jag gjorde en auditiondans, fick jag en dag för mig att jag skulle pröva på att hjula. Det gick plötsligt mycket bättre än förut, men inte kunde man säga att jag kunde hjula heller. Jag blev nästan chockad av att det gick bara sådär, jag hade ju inte försökt på väldigt länge och plötsligt gick det så mycket bättre än tidigare. Jag såg det dock inte som att jag kunde hjula.

När jag gjorde min senaste dans fick jag för mig att jag ville hjula i ett skede. Så jag bestämde mig för att göra det. Vill jag hjula så ska jag hjula, tänkte jag, och tänkte att jag ska öva tills jag kan det. Det behövdes inte så överdrivet mycket träning, bara jag kom ihåg att sträcka benen gick det riktigt bra. När jag sedan såg på mitt uppträdande blev jag förvånad över hur bra min hjulning faktiskt gick, kolla själva om ni vill: 

(Jag hjular vid ungefär 3:17)

Poängen med det här inlägget är inte att skryta över att jag kan hjula haha, nej, jag vill säga till er att bara för att man inte just nu klarar av någonting, betyder det inte att man aldrig kommer att klara av det. Så fortsätt kämpa, ge aldrig upp, en dag kommer du att klara av det som du alltid velat kunna. Vem vet, kanske du också går oventande om något som du kan?

Some die young - Laleh

Åååh, jag hade helt glömt bort den här ju! Nu när jag lyssnar på den ryser jag, jag älskar den här låten!

Min vän och jag pratade kort idag om att vi förra året båda fick stipendium för att vi utvecklats så mycket, och jag påpekade att jag inte alls ser skolan som en orsak till att jag utvecklas, utan dansen och kulturkarnevalsliknande saker. Det var dock inte det jag tänkte på nu.

Jag märkte nämligen idag att jag tror att min finska blivit bättre. Vi var och köpte studentmössor (yaay!) och blev tvungna att tala ganska mycket finska, och jag upplevde att det gick hur lätt och bra som helst. Senare också när jag betalade i andra affärer gick det bra. Till och med lite small-talk, hehe. Jag förstod vad alla sa och jag behövde inte stamma fram mitt svar. Trevligt!

Vad har detta att göra med dansen? Jo - sedan jag började dansa fyra gånger i veckan är en av de gångerna med en finskspråkig grupp. Jag säger vanligtvis inte så mycket på de lektionerna (hehe), men jag lyssnar ju såklart. Som när jag var liten; började prata sent men när jag började gick det väldigt bra, en teori är att jag lyssnade noggrant när de andra pratade och pratade först när jag hade lärt mig tillräckligt.

Så, yay för dansen!

(Förlåt för underliga inlägg nuförtiden.)

Jag var nyss med om något nytt igen. Som mamma sa - jag börjar ha en hel del "nya upplevelser" i bagaget (inte för att hon sa exakt så). Den här gången var det pressinfo som stod på tur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, det enda jag visste var att min danslärare/koreograf och jag skulle prata om Siri-iriS och att två tidningar och radion skulle vara där. Och att jag skulle dansa en av danserna från pjäsen.

Det blev mest att sitta och lyssna för mig, och agera fotomodell, hehe. Visst svarade jag på några frågor också, så nu kommer jag att vara med i radion igen. Det var inte lika nervöst som förra året när det var min första gång faktiskt. Kanske det var för att jag idag redan ensam framför tre enorma kameror och i ett helt nytt utrymme hade dansat en dans som jag vanligtvis dansar tillsammans med andra, och kanske var det för att jag efter det gick ut tillsammans med två finskspråkiga människor för att ta en bild på mig TILL FÖRSTA SIDAN!!! (eller framsidan eller vad det nu heter) Den tidningen ser jag fram emot att se hehe. Kanske var det också för att radioreportern är någon jag känner och som jag nuförtiden känner mig trygg med. Tyvärr är jag bara väldigt dålig på att svara på frågor som kommer sådär plötsligt... 

En rolig ny upplevelse har jag nu i bagaget i alla fall. Ska bli roligt att se och höra resultatet. Och vet ni vad? Vi kommer att ha helt fullsatt hus på premiären!!! Nu ser jag väldigt mycket fram emot den här veckan som kommer att vara full av dans, premiären är ju i söndag så jag kommer att ha många och långa scenövningar varje dag förutom torsdag fram till dess. Wiiie. (Vad som händer efter det skjuter jag bort från tankarna gång på gång...)

Denna fina person, som är min äldsta brevvän (av de jag fortfarande skriver med).