Unias

Alla inlägg under oktober 2014

Av Unia - 30 oktober 2014 17:59

()


Ni kanske någon gång har hört vad min plan var att göra efter gymnasiet? Att komma hit detta år och känna efter om jag vill fortsätta dansa till professionell nivå eller om jag vill göra något annat. Förra veckan insåg jag plötsligt att jag just nu befinner mig i det året. Och jag insåg att jag inte har en aning om vad jag vill göra efter detta år. Och när jag insåg det kändes det som om en helt ny värld öppnades för mig och för första gången någonsin (tror jag) måste jag på allvar börja fundera på vad jag egentligen vill.


Vill jag bli yrkesdansare? Vill jag bli danslärare? Vill jag bli psykolog? Vill jag bli kurator? Vill jag bli lärare? Vill jag bli speciallärare? Vill jag bli barnträdgårdslärare? Vill jag bli "människa som jobbar på barnhem"? Vill jag bli socialarbetare? Vill jag bli någon sorts djurskötare? Vill jag bli författare? Vill jag bli något helt annat? (Vill jag åka ett år som au pair någonstans? Hehe, något som också blev väldigt lockande helt plötsligt.)


Ett ord som låter väldigt lockande är dansterapi. Vad nu sen det skulle innebära. Vad för utbildning man nu skulle behöva till det. Hur man nu skulle få något arbete som dansterapeut. Jag vet inte ens själv vad jag föreställer mig att man skulle göra som dansterapeut, haha. 


Just nu är ingen bra tid för att göra så här viktiga beslut eftersom jag är rätt så utmattad, så det gör jag inte heller, men fundera kan man ju alltid. Det känns lite som om jag inte skulle vilja åka utomlands nästa år eftersom jag inte orkar vara så långt borta från min bästa vän ETT ÅR TILL, och ja, som jag sa är jag utmattad just nu men det känns som om jag helt enkelt inte skulle orka flytta utomlands. Att gå här ett år till utan att ens försöka komma in någon annanstans skulle kännas rätt så dumt. Att ta emot min studieplats och börja studera till socionom? Kanske. Att söka någon annan utbildning som inte skulle vara dans? Kanske, men har ingen aning om vad. Socionom låter ganska bra nog, åtminstone om det inte blir dans, för det är ändå ett så brett område och ger tror jag en ganska bra grund för whatever jag bestämmer mig för att jag vill göra. Jag kan dessutom tänka mig att man behöver sådant som dansterapeut också, haha. Bäst av allt är att jag då skulle kunna bo tillsammans med Tavi. <3


Funderingar, funderingar... Lyckligtvis är jag en människa som tycker om att fundera på framtiden och inte en sådan som panikerar över att inte veta vad man vill. På gott och ont, heh.



Av Unia - 25 oktober 2014 18:58

Han sade att jag har ett vackert ansikte. Ingen hade någonsin sagt att mitt ansikte är vackert. Ingen hade någonsin använt ordet "vacker" om mig. Och mitt ansikte är verkligen inte vackert. Trots att jag inte höll med ville jag slänga mina armar kring halsen om honom och ge honom den största kramen han någonsin fått. Berätta för honom hur lycklig han gör mig. Tacka honom för alla härliga känslor som jag aldrig förr känt. Men istället gömde jag mig bakom pappersbunten jag hade i händerna och bara skrattade. Vad gör man i en sådan situation?!
Till min bästis skickade jag ett förtvivlat meddelande, men leendet på mina läppar var större än någonsin. Jag såg mig i badrumsspegeln och det enda jag tänkte var "Han sa att mitt ansikte är vackert!".
De följande dagarna tänkte jag inte på annat än honom. Jag visste att jag nu var tvungen att få någon ordning på mina känslor, få klart för mig hur jag själv känner och vad jag vill. Jag tänkte, pratade med min bästa vän, frågade råd av alla mina vänner, diskuterade med min dagbok och lyssnade på kärlekslåtar. Det var hela tiden samma tankar, påståenden och kommentarer som upprepades men jag kunde inte få nog. Jag inbillade mig att jag var smått panikslagen, men inom mig fanns en känsla som växte sig större och större ju mer jag tänkte på saken och ju mer plats jag vågade ge mina känslor. Fortfarande var jag livrädd för att göra fel, jag litade så lite på mina känslor att jag inte ens visste vad jag kände. Trodde jag att jag kände något jag inte kände? Var jag rädd för att känna likadant som han? Förträngde jag undermedvetet någonting?
Men så fick jag den frågan: Har du något emot att han gör sådana där saker? Nej, verkligen inte. Och sakta men säkert växte sig den där känslan starkare. Jag ville att någon skulle se den, att någon annan skulle påpeka för mig att det är så jag känner. Men precis som jag hade också alla andra svårt att föreställa sig att jag ens kunde bära på sådana känslor, så tankarna fortsatte att bollas hit och dit, av och an, igen och igen. Tills jag bestämde mig för att sluta stressa, sluta oroa mig. Och istället låta det bli som det blir. Vara sann mot mig själv och göra vad som känns rätt. Go with the flow. Se vart det leder. (Som om jag inte redan visste...)
I slutet av veckan kom han till mig igen. Vi satt ute i trädgården och när jag började frysa värmde han mig. När också han fick kallt gick vi på en promenad. Hemma igen tittade vi på film och lutade mot varandra. När filmen tog slut stannade vi kvar och myste. Ingen av oss sa någonting, men jag kände mig så lycklig att jag nästan började gråta.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Wow, vilket mästerverk! Vill ni ha en tredje del? Ni är så väldigt tysta nuförtiden, jag vet ju att ni finns där, men en liten kommentar skulle verkligen lysa upp min dag. :) 



Av Unia - 23 oktober 2014 19:26

En kväll för några veckor sedan fick jag en väldig lust att skriva (igen). Så jag satte mig ner och började skriva en kort berättelse. Den har bara två delar, jag kan möjligtvis skriva en tredje om någon vill ha en fortsättning efter att ni läst det här och andra delen. Och alltså, öhm, känner ni till Jessie J's låt "L.O.V.E."? Den börjar så här:

"I said I'd never write a song about love

But when it feels this good a song fits like a glove

When you hold me and you tell me

That you missed me and call me milky.

F*ck it, I'm'a write a song about love"


Så, det skulle vara trevligt om ni kunde hålla det i tankarna när ni läser haha, för jag vet att jag en gång i tiden var lite emot alla kärlekshistorier och irriterad på faktumet att alla berättelser kretsade kring kärlek. Men ni vet, världen förändras hela tiden, hehe.


Här är första delen av Den första kärleken:


Han rörde min hand. Eller, rörde är kanske fel ord. Snarare nuddade. Så snabbt att det hade kunnat vara av misstag. Om inte motsatsen hade varit så otroligt uppenbar.
Vi låtsades inte om det. Jag tittade bort, vågade inte möta hans blick. Ingen hade gjort något sådant till mig tidigare. Nu var jag säker på att han gillar mig. Tänk att någon tycker om mig! Alltså, just MIG?! Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva.
Jag var medveten om att jag borde ha gjort något. Jag borde ha tagit tag i hans hand, och inte bara låtit min hand ligga där i famnen som om ingenting hänt. Jag visste att det var fult gjort att bara ignorera det, titta bort. Att jag antagligen sårade hans känslor. Men jag vågade inget annat. Tänk om jag gjorde något fel? Tänk om jag började tro att jag kände likadant men egentligen inte gjorde det? Tänk om jag av misstag lekte med hans känslor? Jag var så rädd för att göra fel att jag inte gjorde något alls.
Han lutade sig mot min axel. Jag satt antagligen stel som en pinne. Det var inte så att vi aldrig lutat mot varandras axlar förut, men nu var allting annorlunda. Inom mig gick hjärnan på högvarv. Visst hade jag länge misstänkt att det var så han kände, men det hade alltid gått att bortförklara misstankarna med påståenden som att jag bara var paranoid eller att han helt enkelt var en snäll människa överlag. Nu gick det inte längre. Han hade rört min hand. Nu var jag säker. Och han måste dessutom veta att jag nu visste. Vad skulle hända nu? Skulle vi alls kunna fortsätta vara vänner? Skulle stämningen mellan oss framöver vara pinsam och konstig? Jag var livrädd för hur allting skulle bli, men vi satt och pratade som om allting var som förut. Inom mig höll hela världen på att förändras.
När jag kom hem var jag förvirrad och förtvivlad. Men på mina läppar fanns ett leende som jag inte kunde förhindra.
Nästa gång vi träffades kändes det som om vi för honom var ett par. Åtminstone trodde hans familj det, det märktes tydligt. Till min stora lycka var ändå ingenting konstigt mellan oss. Vi var tillsammans hela dagen och jag skrattade mera än jag gjort på länge. Jag kände mig så glad med honom. Visst märkte jag att han alltid var ganska nära mig, och visst blev jag överdrivet orolig när jag plötsligt fick för mig att han tänkte sträcka sig över bordet för att ta mina händer i sina. Samtidigt som jag grubblade och kände mig en aning upprörd kunde jag inte förneka den obeskrivliga känslan som gick genom min kropp när han var nära. Det var som en ström av något jag aldrig tidigare känt och den gick genom hela mig. Det gjorde mig ytterst förvirrad. Jag tyckte ju bara om honom som vän? Hela tiden vi känt varandra hade jag befarat att detta skulle hända, att han skulle vilja vara något annat än vänner. För att jag inte ville såra honom. För att han var en av mina bästa vänner. Och jag visste att jag inte kunde ge honom något annat än vänskap. Man kan inte bestämma över sina känslor, och det var ju så jag kände. Eller hur?

 

 


Av Unia - 20 oktober 2014 20:04

I somras när jag stod och sorterade post med musik i öronen fick jag ofta en väldig lust att dansa. Speciellt när jag lyssnade på Who you are av Jessie J. Det var något med den låten som fick mig att nästan koreografera en hel dans just där och då, bara i min hjärna. Jag fick väldiga visioner och bestämde mig för att jag måste göra en dans till den någon gång. Lycklig som jag är går jag ju nu i en dansskola och har möjlighet att göra danser på fritiden, så detta är just vad jag gjorde. Jag mindes förstås ingenting av mina fantastiska visioner, men det gick ändå ganska lätt att hitta de rätta rörelserna när jag väl satte igång. Det är något med den här låten som gör det lätt för mig att sätta känslorna till rörelser, eller vad det nu är. 

Förutom att låten talade till min kropp (haha) hade jag samhällets kroppsfixering i tankarna när jag koreograferade, och vill förmedla att vi ska slå oss fria från all press som läggs på utseendet. I slutet spelar utseendet ingen roll alls. 


Här är nu denna dans, som jag valt att kalla "Slå dig fri", och samtidigt ser ni scenen som nu är min nya hemscen. Ljuseffekter och proffsigheter! Tyvärr ser man inte mitt ansikte, det tar lite bort känslan från dansen, men jag ville ändå behålla denna version istället för att filma en ny i danssalen, för i salen kan jag filma när som helst (nästan), och jag tycker att vår ljusmästare gjorde så fina ljus åt mig. Nu ska jag sluta babbla och låta er titta istället! ;)





Av Unia - 19 oktober 2014 14:45

Dagen efter Sanna Nielsen stod det Lindsey Stirling i min kalender. Ungefär halv nio på lördagmorgonen startade min färd till huvudstaden. Min plan var att skriva dagbok i bussen, men istället satt jag bara och lyssnade på stjärnan som jag senare skulle se live.

Jag kom fram 7½h innan dörrarna skulle öppnas, haha, och utanför Circus var det helt tomt. Jag gick omkring och shoppade utan att köpa något, åt, bara satt och irrade omkring. Det blev ganska långtråkigt i längden och jag var helt rastlös. Ungefär 5½h innan dörrarna skulle öppnas tröttnade jag och bestämde mig för att sätta mig utanför och vänta. Jag tänkte inte då på hur länge det var kvar haha. Det blev dock ganska så kallt så jag gjorde två färdar in till köpcentret ännu efter det, ena gången för att köpa vantar och andra gången bara för att bli lite varm, men till sist blev det väl fyra timmar som jag väntade utanför Circus utan att gå därifrån en enda gång. Behöver jag säga att jag var längst fram i kön? Eller ja, i teorin. Jag började prata med andra och min rumskompis kom sedan också dit så visst gick kanske fyra människor in före mig, men det är bara för att jag är så snäll haha. (Plus VIP-gänget såklart.)

I alla fall, det var värt att tillbringa hela dagen på det där viset. När vi släpptes in var det ännu två timmar tills konserten började, och det kom inte ens något förband. Men de spelade musik och vi satt på golvet och pratade när vi inte orkade dansa. Kul att så lätt hitta någon att prata med!


När jag såg Lindsey för första gången visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag hoppade och skrek och trodde att jag skulle spricka. Det var såå häftigt! Hon spelade och dansade och showade och hade en häftig ljusshow och fina bakgrunder och ååååååh allt var så otroligt underbart bra!!!



Jag fick inte ta in min systemkamera så jag var tvungen att fota med min telefon = inte så speciellt bra bilder, men jag ska fråga om jag också får publicera bilder som min rumskompis tog med sin digitalkamera, och om jag får tid någon gång tänkte jag sammanställa en liten video med korta snuttar från konserten. Bara för att göra er avundsjuka, såklart. ;)


 


Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av fantastiska Lindsey Stirling, men vet ni vad? Det var ändå bättre än jag hade kunnat hoppas på. Helt galet. Jag kan inte förklara det. Det kändes så otroligt, jag kunde inte förstå att Lindsey Stirling faktiskt fanns där framför mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla som jag hade bett att komma med, men sagt nej. Att de inte var där nu. Att de gick miste om något så fruktansvärt amazing. För bara 25 euro. Otroligt. Jag vet inte hur jag ska förklara hur bra det var, det måste upplevas själv!


 


Och ååh, när hon spelade All of me och hela publiken sjöng med, jag tror att jag aldrig har upplevt en sådan känsla. Så mycket kärlek samlat på en enda plats, hela stället förvandlades till en massa av kärlek. Har ni en pojk- eller flickvän råder jag er att ta dem med på Lindseys konserter så slipper du stå där och nästan gå sönder av saknad, haha. Det var såå fint!


   


Thank you Lindsey for this absolutely amazing consert! <3



Av Unia - 18 oktober 2014 14:45

           




Av Unia - 17 oktober 2014 13:15

Fredagen 3 oktober 2014, med andra ord för två veckor sedan, hann jag bara tillbringa några timmar med min bästa Romeo för att sedan överge honom på grund av Sanna Nielsen (jag skriver det här 21:40 på torsdagkväll, så ursäkta om det blir en aning flummigt). Jag blev helt stressad när vi kom till konsertlokalen och där redan fanns en massa människor, och när dörrarna öppnades sprang jag nästan in för att få en så bra plats som möjligt, haha. Gissa om jag hade lust att byta plats med människan i kön som stod lite längre fram än jag och sa "Vad är det för panik? Vi alla ryms ju in."..? Jag blir lite uppspelt ibland, hehe.



Vi satt på plats och väntade en halvtimme innan det började, men sedan kom de äntligen! Lika bra som alltid. Jag börjar bli riktigt proffs haha, jag visste nästan alltid vilken sång som skulle komma till näst redan när hon började presentera den, och jag visste vilka sånger hon åtminstone skulle sjunga. Det är helt otroligt sådan röst hon har, och sådan härligt ljuvlig människa hon är! Hon bara babblar och flummar och bredvid sitter Jocke och retar henne för det, haha. Åh de är så underbara!


           

Det är helt galet att tänka att hon som vann melodifestivalen, hon som kom trea i Eurovision Song Contest, hon som har stått på en scen framför hur många människor som helst i publiken och ännu flera bakom TV-rutan, att hon kommer hit till vår lilla ort för andra gången och sjunger här i vårt lilla auditorium. Haha. Nästan skrattretande. Men underbart. Och det gör mig så glad att hon tyckte om publiken. Hon tog en selfie med oss som nu finns både på facebook och instagram! Hur häftigt är inte det?! Haha.


   


Ganska häftigt var det också när hon sa att konserten börjar lida mot sitt slut och att det nu var dags för sista låten, och jag viskade till mamma att jag ännu vet tre låtar som hon kommer att sjunga. Och just så blev det! Hehe. Men det häftigaste av allt var ändå efteråt när hon gav kramar, autografer och bilder, och när jag kom fram till henne sa hon "Dig har jag träffat förut, eller hur? Aa, jag känner igen dig."!!!!!!!! Wooow! Jag trodde att jag skulle dö, haha. 


   



Tack för en fantastisk konsert igen Sanna! Du är bäst! Inte många i världen som har en röst som du. (En till häftig sak: att höra Undo live. Och en till lite häftig sak: hennes pojkvän [och gitarrist] förde saker till bilen när vi gick ut, och jag gick då fram till honom och frågade om jag kunde få en kram. Haha, jo jag är lite underlig ibland. Det kändes rätt pinsamt och jag visste inte vad jag skulle säga haha.)



Av Unia - 16 oktober 2014 14:37

           



Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards