Han sade att jag har ett vackert ansikte. Ingen hade någonsin sagt att mitt ansikte är vackert. Ingen hade någonsin använt ordet "vacker" om mig. Och mitt ansikte är verkligen inte vackert. Trots att jag inte höll med ville jag slänga mina armar kring halsen om honom och ge honom den största kramen han någonsin fått. Berätta för honom hur lycklig han gör mig. Tacka honom för alla härliga känslor som jag aldrig förr känt. Men istället gömde jag mig bakom pappersbunten jag hade i händerna och bara skrattade. Vad gör man i en sådan situation?!
Till min bästis skickade jag ett förtvivlat meddelande, men leendet på mina läppar var större än någonsin. Jag såg mig i badrumsspegeln och det enda jag tänkte var "Han sa att mitt ansikte är vackert!".
De följande dagarna tänkte jag inte på annat än honom. Jag visste att jag nu var tvungen att få någon ordning på mina känslor, få klart för mig hur jag själv känner och vad jag vill. Jag tänkte, pratade med min bästa vän, frågade råd av alla mina vänner, diskuterade med min dagbok och lyssnade på kärlekslåtar. Det var hela tiden samma tankar, påståenden och kommentarer som upprepades men jag kunde inte få nog. Jag inbillade mig att jag var smått panikslagen, men inom mig fanns en känsla som växte sig större och större ju mer jag tänkte på saken och ju mer plats jag vågade ge mina känslor. Fortfarande var jag livrädd för att göra fel, jag litade så lite på mina känslor att jag inte ens visste vad jag kände. Trodde jag att jag kände något jag inte kände? Var jag rädd för att känna likadant som han? Förträngde jag undermedvetet någonting?
Men så fick jag den frågan: Har du något emot att han gör sådana där saker? Nej, verkligen inte. Och sakta men säkert växte sig den där känslan starkare. Jag ville att någon skulle se den, att någon annan skulle påpeka för mig att det är så jag känner. Men precis som jag hade också alla andra svårt att föreställa sig att jag ens kunde bära på sådana känslor, så tankarna fortsatte att bollas hit och dit, av och an, igen och igen. Tills jag bestämde mig för att sluta stressa, sluta oroa mig. Och istället låta det bli som det blir. Vara sann mot mig själv och göra vad som känns rätt. Go with the flow. Se vart det leder. (Som om jag inte redan visste...)
I slutet av veckan kom han till mig igen. Vi satt ute i trädgården och när jag började frysa värmde han mig. När också han fick kallt gick vi på en promenad. Hemma igen tittade vi på film och lutade mot varandra. När filmen tog slut stannade vi kvar och myste. Ingen av oss sa någonting, men jag kände mig så lycklig att jag nästan började gråta.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wow, vilket mästerverk! Vill ni ha en tredje del? Ni är så väldigt tysta nuförtiden, jag vet ju att ni finns där, men en liten kommentar skulle verkligen lysa upp min dag. :)