Unias

Alla inlägg under november 2014

Av Unia - 24 november 2014 19:27

Alla bilder är tagna av Chris Senn.


               




Av Unia - 20 november 2014 17:01


En sådan där låt och video som får dig att le och gråta och ditt hjärta att smälta. Och viljan att ha egna barn i framtiden att bli starkare än någonsin. 


(Mitt signerade album borde dessutom vara här vilken dag som helst nu!!!)



Av Unia - 19 november 2014 18:10

Sista delen av berättelsen som tidigare hette "Att titta ut genom ett nytt fönster", haha jag tog mig friheten att döpa om den. Klicka här för del ett och här för del två.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Han stannade över natten. Bara för att det hade blivit för sent för att köra hem. Så sade vi åtminstone. Kanske hade vi båda hela tiden planerat att det skulle bli så.

Det blev en kort natt, så efter frukosten följande dag kände vi båda för att ännu vila lite. För första gången någonsin lade vi oss tillsammans på min säng, sida vid sida, hans arm under mitt huvud. Ännu hade ingen sagt ett ord om vad som höll på att växa fram mellan oss. Men att det fanns där var ju uppenbart. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på det.

"Vadå?" frågade han.

"Ja kan bara int förstå att de här händer mig."

Det var det enda som behövdes för att väcka konversationen som jag grubblat på så mycket, konversationen som jag aldrig kunnat föreställa mig att skulle hända. Äntligen kunde vi prata om allting, äntligen fick jag höra om hans sanna känslor. Fastän jag egentligen redan hade vetat om det måste jag säga att jag blev minst sagt förvånad. Hur kunde någon känna så för mig? Jag hade ingen aning om att han kunde säga så vackra saker. Jag hade ingen aning om att han hade burit på så starka känslor. Jag hade ingen aning om att jag kunde göra ett sådant intryck på någon. 

Det ögonblicket, där på min säng, en solig förmiddag, tror jag att vi blev tillsammans.

 

Veckorna som följde blev några av de bästa i mitt liv. Vi träffades nästan varje dag och jag hade nog aldrig känt mig så omtyckt. Varje gång vi träffades bjöd på något nytt; jag fick veta mera om hans känslor, jag vågade berätta mera om hur jag kände, nya känslor uppstod och nya erfarenheter föddes. Jag var med om sådant jag aldrig någonsin hade trott att jag skulle uppleva. Fick höra sådant jag aldrig någonsin hade trott att någon skulle säga till mig. Kände sådant jag inte visste att jag kunde känna. Sade sådant jag inte visste att min mun kunde uttala. Och jag njöt av varje sekund.

Nu förväntar ni er säkert att jag ska berätta om hur han en dag krossade mitt hjärta och jag inte gjorde annat än grät i flera veckor. För det är väl så det vanligtvis brukar gå i den åldern. Men nej kära barnbarn, detta är inte bara berättelsen om min första kärlek. Detta är också berättelsen om hur er morfar och jag blev tillsammans.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Haha, jag vet att jag sa att ni skulle få en tredje del om ni ville ha den, men när jag skulle börja skriva den insåg jag att jag inte hade någon aning om hur jag ville att det skulle sluta. Den där kvällen när jag fick lust att skriva och skrev (början av) den här berättelsen fick jag nämligen bara en vision av det jag i princip skrev i del ett och två, och därför blev väl det här slutet kanske en aning underligt. Och jo jag vet att det här igen är en berättelse som jag bara skrivit för skojs skull och inte lagt ner tillräckligt med tid och tanke i, men ni får ändå gärna berätta vad ni tyckte! Och har ni tips eller önskemål på vad jag skulle kunna skriva till näst får ni mer än gärna lämna en kommentar. Tack kära läsare!

 

 


Av Unia - 18 november 2014 19:32

Jag har väl sagt att Kulturkarnevalen är världens bästa plats?





Av Unia - 17 november 2014 19:30

Ibland i livet tycker vi någonting, vi tror stenhårt på någonting, och vi kan vara säkra på att vi alltid kommer att vara av samma åsikt. Men, mycket kan hända med tiden och plötsligt kanske vi inser att vi har ändrat oss. Att vi tycker något annat, har börjat se på saken på ett annat sätt. Om vi tidigare varit väldigt bestämda med vår åsikt och möjligtvis låtit alla i vår närhet veta om att vi tycker så kan det vara otroligt svårt att erkänna, ens för sig själv, att man inte tycker så längre. Jag tror att det är väldigt viktigt att ändå våga vara ärlig, åtminstone med mig själv. Det är mänskligt och absolut förståeligt att man börjar se på saker på andra sätt när nya saker händer och mycket i livet förändras.


Det som verkligen svider i mitt fall handlar om ganska löjliga saker som inte alls är aktuella ännu. Sådant som jag tror att ganska många har åsikter om ganska tidigt i livet. Jag har varit säker på att jag ska flytta bort från Finland. Jag har varit säker på att om jag vill ha barn i framtiden ska jag adoptera en flicka. Absolut inte biologiska barn. 

Nuförtiden har jag inte lika starka åsikter om det där. Finland är helt okej, men visst skulle jag hellre bo i t.ex Sverige. Jag vill nog helst flytta bort från Finland, men det känns inte som ett absolut måste längre.

Mina barn-"planer" har nog påverkats mycket av att jag alltid föreställt mig själv som singel hela livet. Jag har aldrig kunnat tänka mig mig själv ha en pojkvän. Så en orsak till adoption har förstås varit att jag tänkt att jag kommer att vara singel. En annan för att jag verkligen vill ha en dotter för jag känner att jag skulle få en närmare relation till en dotter än en son plus att jag själv vet hur det är att vara flicka. En tredje för att jag absolut inte vill gå igenom något som krävs för att få biologiska barn. Och en fjärde för att det redan finns så många barn i världen som behöver en familj. Just nu är det ju dock så att ett mirakel har inträffat och jag har fått en pojkvän (det är faktiskt snart ett halvt år sedan), inte vilken pojkvän som helst heller, utan världens bästa, och kanske det är orsaken till att jag ser på saken på ett annat sätt. Kanske jag inte kommer att vara en singelmamma. Evynne Hollens har fått mig att tro att graviditet och allt det där kanske inte behöver vara så hemskt. En son skulle inte vara lika svårt om han hade en pappa. Med tanke på min fjärde (och överlägset mest mogna) orsak skulle jag fortfarande hellre adoptera, men jag känner nuförtiden att jag nog skulle vara öppen för att diskutera saken med min partner. Haha. Dessutom känner jag inte heller lika starkt längre att jag inte skulle vilja ha flera än ett barn. En son och en dotter, en adopterad och en biologisk, kanske? Haha, detta är ju verkligen inte aktuellt ännu, men jag tycker bara om att fundera. Och allt det här säger jag alltså för att jag vill visa att man ska våga erkänna om man börjar tänka på ett nytt sätt. Världen går inte under fastän någon säger "Vad var det jag sa?" eller "Jag sa ju att du nog skulle ändra dig." Har ni läst "Tango är min passion"? Gör det för att se att dumma principer och barnslighet kan få förfärliga följder.


Orsaken till att jag tänker på detta nuförtiden beror dock inte på de där obetydliga tankarna och åsikterna. Det är nämligen några större förändringar som hänt i mina tankar riktigt nyligen. Gällande min framtid det också, men på ett mycket mera seriöst sätt. Ni kanske läste mitt inlägg som jag skrev för några veckor sedan om att jag plötsligt insåg att jag inte vet vad jag vill göra efter det här året. Det är kanske ganska förståeligt att jag har tänkt mycket på det nu den senaste tiden. Och jag tror att jag vill ta emot studieplatsen som jag redan har och börja studera till socionom. Och det känns verkligen konstigt eftersom jag så länge har drömt om att bli yrkesdansare, min högsta dröm har i flera år varit att dansa i Melodifestivalen. Men plötsligt känns just det inte lika viktigt längre. Jag älskar fortfarande att dansa, det handlar inte om att jag skulle ha tappat gnistan eller gett upp eller börjat känna att det inte är något för mig. Nej, det enda det handlar om är att lusten att hjälpa andra har blivit ännu större. Det känns mycket mera som jag att börja jobba med något där jag får hjälpa, göra en inverkan i andras liv, än att börja jobba med något bara för att jag älskar det, speciellt när jag älskar det andra alternativet också. Dessutom, om jag får säga det själv, tror jag att jag skulle bli en bra socionom (vad exakt jag vill jobba med vet jag inte ännu), och dansa kan jag ändå göra. För nej, jag kommer nog verkligen inte att helt sluta dansa. Fastän jag aldrig sagt "Jag ska bli yrkesdansare", jag har alltid sagt att jag detta år ska bestämma mig för om jag vill det eller inte, men att det "just nu" har känts som om det är det jag vill, så känns det lite dumt att det nu plötsligt inte är vad jag vill. Och visst tar det lite emot att säga det. Trots att jag gör de flesta väldigt glada när jag berättar att jag vill bli socionom istället, hehe. Det är ganska ljuvligt på ett sätt när man berättar det för människor som stöttat en med dansen, men som ändå reagerar med lättnad och säger att de tycker att socionom är ett bättre val. Från en synvinkel känns det i och för sig lite surt, vill man vara riktigt negativ kan man ju tolka det som "Tack för att du äntligen växt upp och insett vad som är bäst för dig, jag har alltid vetat att det skulle vara bättre", men ser man det från en annan synvinkel ser man människor som stöttar en i vad man gör fastän de själv tycker något annat. 

Ännu är jag inte HELT 100% säker på att det blir socionom, men det känns nog som ett bra val för mig. Den senaste tiden har jag flera gånger fått höra att jag borde satsa på att hjälpa människor, att jag verkar vara bra på att lyssna på andra, att jag skulle bli en bra psykolog, att jag har en bra bakgrund för att bli socionom, och jag känner själv (som sagt) att det skulle vara passande för mig. På inträdesprovet fick jag som vanligt höra att jag var rätt så tyst när vi hade en gruppdiskussion (fastän jag ansträngde mig och uttalade mig flera gånger, men jag kan ju inte säga något om jag inte har något att säga), men därefter följde ett nytt slut. Vanligtvis är det "Försök säga mera, var inte så tyst, våga ta plats" och så vidare, men den här gången sa personen "Men kanske det är just din roll. Kanske du hellre lyssnar på andra och uttalar dig sen när du har något att säga." Och det kändes otroligt bra. Detta, är något jag tänker prata om en annan gång. 


Nu har jag erkänt att man kan ändra åsikter med tiden. Det behöver inte vara en så stor sak. Man behöver inte reta andra för att de ändrar sig. Och blir man retad behöver man inte ta åt sig. Så om någon säger åt mig "Jag visste att det skulle bli så", "Vad var det jag sa?" eller "Hah, du som var så säker då, du som sa att du alltid skulle tycka så", eller något annat i den stilen, så kan jag färdigt säga att jag inte tänker delta i diskussionen. Våga vara ärlig med dig själv du också!



Av Unia - 14 november 2014 14:00

Mina favoriter till sist.


           




Av Unia - 13 november 2014 16:55

Hej på er! Länge sedan sist. Ni märker antagligen att det ser lite annorlunda ut här hos mig för tillfället. Jag har de senaste dagarna funderat på att skaffa en ny blogg, för att jag skulle vilja vara helt anonym, men jag har ändå kommit fram till att jag vill stanna här och att jag helt enkelt får stå för vad jag publicerar här och inte publicera sådant som jag inte vill att vem som helst ska veta. Det känns som om jag håller på att bli en helt ny person, kanske jag har en liten 19-årskris haha, och därför känner jag också för att visa den personen i min blogg. Jag har dock inte ännu riktigt koll på vem denna person är, och jag vet inte heller om det bara tillfälligt på grund av saker som hänt i mitt liv den senaste tiden, eller om förändringarna är här för att stanna. Jag är ute på okända vatten, haha. Nu har jag lust att skriva något långt och djupt inlägg men jag kommer inte på något, heh. Det kan bero på att jag ligger på golvet i vår danssal och mina vänner spelar hög musik här, haha. 


Vad vill DU se i min blogg framöver? Kommentera gärna! En tredje del till "Att titta ut genom ett nytt fönster" är på kommande, jag ska försöka skriva den så snabbt som möjligt. Jag har också på känn att det kommer att dyka upp en hel del djupare/känsligare/filosofiska inlägg här bara jag har tid och inspiration. Så håll ögonen öppna! ;)



Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards