Unias

Inlägg publicerade under kategorin Unia skriver

Av Unia - 3 november 2015 18:05

Skriven av mig i september 2013. Varning för spoilers! EN MASSA SPOILERS!


Det finns mera under ytan


Från en synvinkel kunde man säga att "Stolthet och fördom" av Jane Austen är en långtråkig, händelselös roman som endast handlar om te- och middagsbjudningar, baler, och inte minst kärlek. Ser man det från en annan synvinkel hittar man dock mycket mer än så. 

 

Jane Austen (1775-1817) anses ha haft ett av litteraturhistoriens mest händelselösa liv. Redan vid fjorton års ålder tyckte hon mycket om skrivandet, och som tjugoåring var hon yrkesförfattare. "Stolthet och fördom" är hennes mest kända verk, men hon har skrivit flera romaner med liknande tema. Austen skrev alltid endast om sådant som hon själv kände till, hon skrev om verkligheten som hon upplevde den och lade inte till onödiga, överdrivna element för att göra berättelsen mer spännande. Hittills har jag endast läst "Stolthet och fördom" av henne, men jag beundrar verkligen hennes sätt att skriva; hon ger karaktärerna starka personligheter, gör berättelsen verklighetstrogen och får läsaren engagerad. 

 

Jag har inte läst någon bok som "Stolthet och fördom" tidigare, vilket till en viss del nog beror på att jag för det mesta läser relativt nyskrivna böcker. Jag tvivlar dock på att Austens samtida skrev i samma stil som hon gjorde. Det känns svårt att förklara vad som är så speciellt med "Stolthet och fördom", jag vet inte ens riktigt själv varför jag tycker så mycket om den, men jag skall försöka.

 

Bokens huvudperson är Elizabeth Bennet, näst äldst av fem systrar. Hon är faderns älsklingsbarn, men vad gäller modern är det tvärtom. Elizabeth är en ärlig, rättfram och självständig kvinna som alltid varit bra på att snabbt skapa sig en korrekt uppfattning om andra människors personlighet. Det visar sig dock att även hon kan ha fel...

 

Elizabeths systrar skiljer sig mycket från henne själv. Jane, som är äldst och står Elizabeth närmast, är mycket älskvärd och ser alltid det bästa hos andra, hon vägrar att tro att någon är ond. Dessutom anses hon ofta vara den vackraste av systrarna. Den yngsta av dem, Lydia, är moderns favorit och vad man idag nästan kunde kalla en "typisk tonåring". Hon är självupptagen, snobbig och älskar att stå i centrum. Den näst yngsta systern, Kitty, står under Lydias makt och följer henne så gott det går. Kvar som det femte hjulet står Mary, som ogillar sociala tillställningar och tillbringar helst sin tid tillsammans med en bok. Jag tycker om att Austen har fått fram så olika personligheter bland de fem systrarna. Det ger mera liv i berättelsen, det gör läsningen intressantare, och dessutom blir möjligheten att kunna identifiera sig med någon större.

 

Men vad skulle de fem systrarnas liv vara utan en moder vars högsta önskan är att få sina döttrar lyckligt gifta? Och utan en ung, älskvärd man som flyttar till orten, och dessutom tar med sig sin stolta vän? De skulle knappast lida så mycket, men någon "Stolthet och fördom" skulle det inte bli.

 

Det som jag tycker mest om med boken är karaktärerna, och att de lär sig så mycket av varandra, då syftar jag naturligtvis mest på Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är fantastiskt att mr Darcy tack vare Elizabeth inser att han inte är överlägsen alla som hör till en lägre samhällsklass än han bara för att han har mera pengar, och att hon visar honom att han inte kan behandla någon hur som helst och ändå förvänta sig att de tycker om honom. Fastän det krossade mitt hjärta när Elizabeth avböjde hans frieri jublade en del av mig, för det var rätt av henne att ta ner honom på jorden, och visa att hon, fastän hon är kvinna och dessutom skulle "behöva" hans pengar, har en egen vilja och egna tankar och åsikter.

 

Elizabeth, å sin sida, lär sig att även hon ibland kan vara för hård i bedömningen av andra, och dra förhastade slutsatser. Som läsare börjar man ana att mr Darcy inte är så kall som Elizabeth tror sig veta, jag tyckte till exempel att det måste vara något skumt med Wickham, eftersom jag inte trodde att mr Darcy skulle göra något sådant som Wickham påstod. Jag tycker att det var bra gjort av Jane Austen att låta både Elizabeth och mr Darcy att göra bort sig, och på det sättet inse sina så kallade "brister", eller kanske "misstag" är ett bättre ord. På det sättet blev det mera effektfullt, de båda skämdes och mådde dåligt över sitt beteende, och som läsare fick man lida med dem och kanske också själv lära sig något.

 

Det som förvånade mig mest när jag läste "Stolthet och fördom" var att den är så aktuell än idag. Visst, det kanske inte längre finns så många mammor som gör allt de kan för att gå sina döttrar bortgifta så tidigt som möjligt, och vi går kanske inte så ofta på baler nu för tiden, men det är bara ytan av romanen. Elizabeth kunde man kalla för feminist, hon har en stark egen vilja som hon står fast vid fastän det anses som en skam att avböja ett frieri, och hon tycker att det finns viktigare saker i livet än att gifta sig med en bra man. Fördomar finns det överallt i världen; "Stolthet och fördom" lär oss att fördomar inte alltid stämmer. Stolta och överlägsna människor finns det också gott om än idag, och fastän de inte globalt sett är ett så stort problem är det bra för dem att lära sig att de inte alltid kan få vad de vill. Det är helt otroligt att "Stolthet och fördom" är skriven i slutet av 1700-talet!

 

Trots att man som läsare fick ett lika dåligt första intryck av mr Darcy som Elizabeth fick, ändrades min uppfattning om honom mycket snabbare. Jag blev totalt förälskad i honom långt innan Elizabeth, och önskade starkt att de skulle få varandra, precis som jag önskade att Jane och mr Bingley skulle gifta sig. Det är skickligt av en författare att väcka sådana känslor hon läsaren, och det gör dessutom läsandet mera spännande. "Stolthet och fördom" är så mycket mera är baler och middagsbjudningar.

 


ANNONS
Av Unia - 21 augusti 2015 14:45

Någon av er kanske minns en dikt jag skrev för ungefär ett år sedan (jag blev själv väldigt förvånad när jag såg att jag skrivit den redan första augusti förra året, wow så tiden går snabbt!), en dikt jag kallade "Jag springer". En kväll när jag inte kunde somna kom jag plötsligt att tänka på den, och följande dag skrev jag en fortsättning. Här kommer hela. (Jag vet inte ännu om jag vill ha den som en lång dikt eller två skilda, och inte heller om jag är nöjd med ordningen på "verserna".)


Jag springer

Springer och springer och springer

Där står han

Mina läppar spricker upp i ett leende

Där står han och väntar på mig

Just mig!

Jag ökar farten

Han välkomnar mig med öppna armar

I hans famn finner jag tröst och kärlek


Jag springer

Springer och springer och springer

Där står hon

Jag tvärstannar

Vad håller jag på med?

Vad ska jag göra, vad ska jag säga?

Vem är hon?

Vem är vi?

Finns det något jag kan göra?

Vad vore rätt?

Snälla ge mig facit, någon


Jag springer

Springer och springer och springer

Där ligger han

Jag blir alldeles svag

Lever han?

Jag närmar mig försiktigt

Åh!

Kom hit, ge mig en kram

Det ordnar sig nog, det måste bli bra

Tårarna rinner ner för mina kinder


Jag springer

Springer och springer och springer

Och springer

Hon är så långt borta

Jag springer

Där står hon, jag ser henne!

Jag sprintar den sista biten

Vi kramas, hoppar och skriker

Äntligen hos den som känner mig bäst

Äntligen kom jag fram till min andra halva

Jag behöver inte springa mer

 

 

Jag springer

Springer och springer och springer

Jag orkar inte springa mera

Tar han emot mig?

Torkar han bort mina tårar,

eller springer han om han får se dem?

Var inte dum, han älskar dig

Trösta mig, krama mig

Jag orkar inte springa mera

I hans armar kan jag vila

Hos honom är jag hemma

 

Jag sprang

Sprang och sprang och sprang

Hela mitt liv har jag sprungit

Men jag har stannat nu

Hon är borta

Försvann för långt bort

Jag orkar inte springa mera

Alla kan man inte rädda

 

Jag har sprungit

Sprungit och sprungit och sprungit

Jag har sprungit så länge nu

Försöker nå honom

Kom hit, kom hit

Jag vill krama honom,

hålla om honom tills han är hel igen

Sträcker mig så långt jag kan

Kommer det att räcka?

 

Jag sprang

Sprang och sprang och sprang

Och sprang

Kom fram till sist

Nu måste jag springa igen

Så jag springer

Och springer och springer och springer

Till henne orkar jag springa

För till henne springer jag med glädje

Hos henne väntar lycka, värme och kärlek

Så jag springer

 

 

Skulle vara tacksam för era tankar. :)


ANNONS
Av Unia - 6 mars 2015 18:14


Det river

Sticker, trycker och drar

Det ler, skrattar, skriker, gråter

Hjärtat ekar av tomhet

Saknad


 




Av Unia - 19 november 2014 18:10

Sista delen av berättelsen som tidigare hette "Att titta ut genom ett nytt fönster", haha jag tog mig friheten att döpa om den. Klicka här för del ett och här för del två.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Han stannade över natten. Bara för att det hade blivit för sent för att köra hem. Så sade vi åtminstone. Kanske hade vi båda hela tiden planerat att det skulle bli så.

Det blev en kort natt, så efter frukosten följande dag kände vi båda för att ännu vila lite. För första gången någonsin lade vi oss tillsammans på min säng, sida vid sida, hans arm under mitt huvud. Ännu hade ingen sagt ett ord om vad som höll på att växa fram mellan oss. Men att det fanns där var ju uppenbart. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på det.

"Vadå?" frågade han.

"Ja kan bara int förstå att de här händer mig."

Det var det enda som behövdes för att väcka konversationen som jag grubblat på så mycket, konversationen som jag aldrig kunnat föreställa mig att skulle hända. Äntligen kunde vi prata om allting, äntligen fick jag höra om hans sanna känslor. Fastän jag egentligen redan hade vetat om det måste jag säga att jag blev minst sagt förvånad. Hur kunde någon känna så för mig? Jag hade ingen aning om att han kunde säga så vackra saker. Jag hade ingen aning om att han hade burit på så starka känslor. Jag hade ingen aning om att jag kunde göra ett sådant intryck på någon. 

Det ögonblicket, där på min säng, en solig förmiddag, tror jag att vi blev tillsammans.

 

Veckorna som följde blev några av de bästa i mitt liv. Vi träffades nästan varje dag och jag hade nog aldrig känt mig så omtyckt. Varje gång vi träffades bjöd på något nytt; jag fick veta mera om hans känslor, jag vågade berätta mera om hur jag kände, nya känslor uppstod och nya erfarenheter föddes. Jag var med om sådant jag aldrig någonsin hade trott att jag skulle uppleva. Fick höra sådant jag aldrig någonsin hade trott att någon skulle säga till mig. Kände sådant jag inte visste att jag kunde känna. Sade sådant jag inte visste att min mun kunde uttala. Och jag njöt av varje sekund.

Nu förväntar ni er säkert att jag ska berätta om hur han en dag krossade mitt hjärta och jag inte gjorde annat än grät i flera veckor. För det är väl så det vanligtvis brukar gå i den åldern. Men nej kära barnbarn, detta är inte bara berättelsen om min första kärlek. Detta är också berättelsen om hur er morfar och jag blev tillsammans.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Haha, jag vet att jag sa att ni skulle få en tredje del om ni ville ha den, men när jag skulle börja skriva den insåg jag att jag inte hade någon aning om hur jag ville att det skulle sluta. Den där kvällen när jag fick lust att skriva och skrev (början av) den här berättelsen fick jag nämligen bara en vision av det jag i princip skrev i del ett och två, och därför blev väl det här slutet kanske en aning underligt. Och jo jag vet att det här igen är en berättelse som jag bara skrivit för skojs skull och inte lagt ner tillräckligt med tid och tanke i, men ni får ändå gärna berätta vad ni tyckte! Och har ni tips eller önskemål på vad jag skulle kunna skriva till näst får ni mer än gärna lämna en kommentar. Tack kära läsare!

 

 


Av Unia - 25 oktober 2014 18:58

Han sade att jag har ett vackert ansikte. Ingen hade någonsin sagt att mitt ansikte är vackert. Ingen hade någonsin använt ordet "vacker" om mig. Och mitt ansikte är verkligen inte vackert. Trots att jag inte höll med ville jag slänga mina armar kring halsen om honom och ge honom den största kramen han någonsin fått. Berätta för honom hur lycklig han gör mig. Tacka honom för alla härliga känslor som jag aldrig förr känt. Men istället gömde jag mig bakom pappersbunten jag hade i händerna och bara skrattade. Vad gör man i en sådan situation?!
Till min bästis skickade jag ett förtvivlat meddelande, men leendet på mina läppar var större än någonsin. Jag såg mig i badrumsspegeln och det enda jag tänkte var "Han sa att mitt ansikte är vackert!".
De följande dagarna tänkte jag inte på annat än honom. Jag visste att jag nu var tvungen att få någon ordning på mina känslor, få klart för mig hur jag själv känner och vad jag vill. Jag tänkte, pratade med min bästa vän, frågade råd av alla mina vänner, diskuterade med min dagbok och lyssnade på kärlekslåtar. Det var hela tiden samma tankar, påståenden och kommentarer som upprepades men jag kunde inte få nog. Jag inbillade mig att jag var smått panikslagen, men inom mig fanns en känsla som växte sig större och större ju mer jag tänkte på saken och ju mer plats jag vågade ge mina känslor. Fortfarande var jag livrädd för att göra fel, jag litade så lite på mina känslor att jag inte ens visste vad jag kände. Trodde jag att jag kände något jag inte kände? Var jag rädd för att känna likadant som han? Förträngde jag undermedvetet någonting?
Men så fick jag den frågan: Har du något emot att han gör sådana där saker? Nej, verkligen inte. Och sakta men säkert växte sig den där känslan starkare. Jag ville att någon skulle se den, att någon annan skulle påpeka för mig att det är så jag känner. Men precis som jag hade också alla andra svårt att föreställa sig att jag ens kunde bära på sådana känslor, så tankarna fortsatte att bollas hit och dit, av och an, igen och igen. Tills jag bestämde mig för att sluta stressa, sluta oroa mig. Och istället låta det bli som det blir. Vara sann mot mig själv och göra vad som känns rätt. Go with the flow. Se vart det leder. (Som om jag inte redan visste...)
I slutet av veckan kom han till mig igen. Vi satt ute i trädgården och när jag började frysa värmde han mig. När också han fick kallt gick vi på en promenad. Hemma igen tittade vi på film och lutade mot varandra. När filmen tog slut stannade vi kvar och myste. Ingen av oss sa någonting, men jag kände mig så lycklig att jag nästan började gråta.


---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Wow, vilket mästerverk! Vill ni ha en tredje del? Ni är så väldigt tysta nuförtiden, jag vet ju att ni finns där, men en liten kommentar skulle verkligen lysa upp min dag. :) 



Av Unia - 23 oktober 2014 19:26

En kväll för några veckor sedan fick jag en väldig lust att skriva (igen). Så jag satte mig ner och började skriva en kort berättelse. Den har bara två delar, jag kan möjligtvis skriva en tredje om någon vill ha en fortsättning efter att ni läst det här och andra delen. Och alltså, öhm, känner ni till Jessie J's låt "L.O.V.E."? Den börjar så här:

"I said I'd never write a song about love

But when it feels this good a song fits like a glove

When you hold me and you tell me

That you missed me and call me milky.

F*ck it, I'm'a write a song about love"


Så, det skulle vara trevligt om ni kunde hålla det i tankarna när ni läser haha, för jag vet att jag en gång i tiden var lite emot alla kärlekshistorier och irriterad på faktumet att alla berättelser kretsade kring kärlek. Men ni vet, världen förändras hela tiden, hehe.


Här är första delen av Den första kärleken:


Han rörde min hand. Eller, rörde är kanske fel ord. Snarare nuddade. Så snabbt att det hade kunnat vara av misstag. Om inte motsatsen hade varit så otroligt uppenbar.
Vi låtsades inte om det. Jag tittade bort, vågade inte möta hans blick. Ingen hade gjort något sådant till mig tidigare. Nu var jag säker på att han gillar mig. Tänk att någon tycker om mig! Alltså, just MIG?! Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva.
Jag var medveten om att jag borde ha gjort något. Jag borde ha tagit tag i hans hand, och inte bara låtit min hand ligga där i famnen som om ingenting hänt. Jag visste att det var fult gjort att bara ignorera det, titta bort. Att jag antagligen sårade hans känslor. Men jag vågade inget annat. Tänk om jag gjorde något fel? Tänk om jag började tro att jag kände likadant men egentligen inte gjorde det? Tänk om jag av misstag lekte med hans känslor? Jag var så rädd för att göra fel att jag inte gjorde något alls.
Han lutade sig mot min axel. Jag satt antagligen stel som en pinne. Det var inte så att vi aldrig lutat mot varandras axlar förut, men nu var allting annorlunda. Inom mig gick hjärnan på högvarv. Visst hade jag länge misstänkt att det var så han kände, men det hade alltid gått att bortförklara misstankarna med påståenden som att jag bara var paranoid eller att han helt enkelt var en snäll människa överlag. Nu gick det inte längre. Han hade rört min hand. Nu var jag säker. Och han måste dessutom veta att jag nu visste. Vad skulle hända nu? Skulle vi alls kunna fortsätta vara vänner? Skulle stämningen mellan oss framöver vara pinsam och konstig? Jag var livrädd för hur allting skulle bli, men vi satt och pratade som om allting var som förut. Inom mig höll hela världen på att förändras.
När jag kom hem var jag förvirrad och förtvivlad. Men på mina läppar fanns ett leende som jag inte kunde förhindra.
Nästa gång vi träffades kändes det som om vi för honom var ett par. Åtminstone trodde hans familj det, det märktes tydligt. Till min stora lycka var ändå ingenting konstigt mellan oss. Vi var tillsammans hela dagen och jag skrattade mera än jag gjort på länge. Jag kände mig så glad med honom. Visst märkte jag att han alltid var ganska nära mig, och visst blev jag överdrivet orolig när jag plötsligt fick för mig att han tänkte sträcka sig över bordet för att ta mina händer i sina. Samtidigt som jag grubblade och kände mig en aning upprörd kunde jag inte förneka den obeskrivliga känslan som gick genom min kropp när han var nära. Det var som en ström av något jag aldrig tidigare känt och den gick genom hela mig. Det gjorde mig ytterst förvirrad. Jag tyckte ju bara om honom som vän? Hela tiden vi känt varandra hade jag befarat att detta skulle hända, att han skulle vilja vara något annat än vänner. För att jag inte ville såra honom. För att han var en av mina bästa vänner. Och jag visste att jag inte kunde ge honom något annat än vänskap. Man kan inte bestämma över sina känslor, och det var ju så jag kände. Eller hur?

 

 


Av Unia - 14 oktober 2014 17:45

(Mera från min kreativitetssommardag.)


Jag springer

Springer och springer och springer

Där står han

Mina läppar spricker upp i ett leende

Där står han och väntar på mig

Just mig!

Jag ökar farten

Han välkomnar mig med öppna armar

I hans famn finner jag tröst och kärlek


Jag springer

Springer och springer och springer

Där står hon

Jag tvärstannar

Vad håller jag på med?

Vad ska jag göra, vad ska jag säga?

Vem är hon?

Vem är vi?

Finns det något jag kan göra?

Vad vore rätt?

Snälla ge mig facit, någon


Jag springer

Springer och springer och springer

Där ligger han

Jag blir alldeles svag

Lever han?

Jag närmar mig försiktigt

Åh!

Kom hit, ge mig en kram

Det ordnar sig nog, det måste bli bra

Tårarna rinner ner för mina kinder


Jag springer

Springer och springer och springer

Och springer

Hon är så långt borta

Jag springer

Där står hon, jag ser henne!

Jag sprintar den sista biten

Vi kramas, hoppar och skriker

Äntligen hos den som känner mig bäst

Äntligen kom jag fram till min andra halva

Jag behöver inte springa mer


Som alltid tas feedback gärna emot. :)



Av Unia - 13 oktober 2014 20:06

Ibland känner jag mig hur kreativ som helst, ibland gäller det att koreografera och ibland att skriva, ibland att pyssla. En sådan dag i somras bestämde jag mig för att jag måste ta fram mitt skrivhäfte, och när jag för några dagar sedan läste vad jag skrev då blev jag själv lite överraskad. Vanligtvis är det jag skriver i det häftet nämligen skrattretande löjligt, men just det jag skrev då tycker jag till och med nu efteråt att är helt okej. Men jag minns också att jag verkligen kände mig superkreativ då, haha. Här är en av "dikterna" jag skrev den dagen (varning för depressivt innehåll):


Hon ser honom drunkna

Hon hör honom ropa på hjälp

Hon kan inte simma

Det finns inget hon kan göra

Hon måste komma bort från ropen

Hon måste komma bort från hjälplösheten,

bort från skulden

Hon springer iväg med händerna för öronen

Hör inte honom ropa att det finns räddningsutrustning i boden


Den andra "dikten" jag skrev får ni en annan dag (p.g.a. bättre uppdatering haha). Orsaken till att det varit tyst här en tid igen är helt enkelt tidsbrist. (Dessutom är internet här helt oförståeligt trögt, jag har loggats ut tre gånger nu medan jag skrivit det här...) Men, snart har jag höstlov, och på kommande är inlägg om Sanna Nielsen, Lindsey Stirling och Dansafton, samt bilder såklart. Åtminstone, hehe.



Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Unias med Blogkeen
Följ Unias med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se