Unias

Alla inlägg under oktober 2013

Av Unia - 31 oktober 2013 15:58


Vad jag är glad att jag chattade med den där indiska typen då någon gång för länge sedan. Förutom ett ytterst roligt minne fick jag ett nytt andrum, denna låt lyckas alltid lugna ner mig om jag är stressad, ledsen, arg eller nervös.


 

ANNONS
Av Unia - 31 oktober 2013 13:45

Jag tror inte att det är någon hemlighet att jag har akne, för det är ju inte så svårt att se. Till skillnad från många andra dock så lider jag inte så mycket av det. Visst önskar jag ibland att mina finnar kunde försvinna, visst vill jag ibland skrika av smärta för att de är där och gör ont, men det är inte så att jag hela tiden går omkring och tänker på det, och inte heller så att jag får sämre självförtroende p.g.a min dåliga hud.


Därför blir jag alltid lite förvånad, ibland t.o.m irriterad (i en del fall så mycket som sårad), när andra kommenterar mina finnar. Familjen och släkten kan bekymra sig över att jag har så mycket finnar "nu igen", liksom visar sitt medlidande och tycker det är så synd att jag måste stå ut med dem. På stan kan försäljare komma och föreslå ansiktsbehandlingar för mig. En gång hände det faktiskt att en sådan där försäljare grabbade tag i min kompis och gjorde hennes nagel helt glänsande (mot hennes vilja), och efter det sa han att han skulle ha en bra ansiktsbehandling till mig. Vi sa att vi inte hade tid och sprang därifrån. Läkare kan fråga mig om jag lider av min akne, om jag vet om att det finns medicinsk behandling. Jag har så svårt att förstå hur alla orkar bry sig så mycket. Alla andra verkar ju bry sig mycket mer än jag själv gör. Så varför skriver jag då det här?


Igår var jag till en hudläkare för att jag har något alldeles konstigt och sjukt på mina händer och fötter (bakterieinfektion fick jag veta). Läkaren såg först på mina händer och fötter, och när han gjort det sa han: "Och du har akne också." Jaha, har jag det? Sedan bestämde han helt kallt att jag nog behöver få behandling för det, och skrev ut två salvor till mig. Tack, för att du frågade mig. Inte skulle jag ju ha något emot att bli av med min akne, jag tycker bara att det var lite oförskämt att inte ens fråga mig om jag ville få det behandlat. Det känns som om samhället skriker till mig att det är helt hemskt att ha akne, att det är något man ska göra allt man kan för att bli av med. Usch, låt folk se ut som de vill, jag tror inte att det är någon som vill ha akne, men det finns faktiskt de som inte lider av det. Men det är väl helt ofattbart i detta utseendefixerade samhälle.


 

ANNONS
Av Unia - 29 oktober 2013 12:45

En sak som jag saknar från sommaren är att hoppa på trampolinen... Önskar att man kunde göra det året om, man får en så härlig frihetskänsla när man hoppar. Även om jag ibland använder den för att pina mig själv, nämligen tränar min uthållighet eller att sträcka mina ben och fötter, haha.

(Eftersom jag endast fick en riktigt bra trampolinbild på hela sommaren bjuder jag på några som är lite mindre vackra också...)


 

Nej, här tränade jag inte att sträcka tårna...

     



   

Av Unia - 28 oktober 2013 10:00

Som sagt, mamma har fotat och jag klippt och redigerat. 


                                   

Kom ihåg att du kan förgylla min dag genom att lämna en kommentar. ;)



 

Av Unia - 27 oktober 2013 16:15

Första perioden i skolan hade vi alternativ essäskrivning i svenskan. Det innebar att vi fick välja mellan en hel massa underliga rubriker, och sedan skriva helt fritt utgående från dem. Rubrikerna var: "Man gick på teater med knogjärn och kniv", "På Åland är det tillåtet", "Vad hände i hytt 175?", "Nu eller aldrig", "Mörk måndag", "Den försvunna värdinnan", "Du nya, sköna, digitala värld", "Helan och halvan", "Rött kan också vara blått", "Energisk känsloresa", "Någon måtta,tack!", "Vi behöver mer passion", "Ateister är smartare än troende" och "Prästostpaj med purjolök". Haha, tro inte att vi alltid har sådär roligt i skolan. 

Jag hade absolut ingen aning om vad jag ville skriva om, och inte fick jag heller några idéer när jag fick se rubrikerna. Så jag plockade ut de rubriker jag kunde tänka mig att skriva om, och försökte planera lite. Jag kom dock ingenstans med det, så jag valde en annan metod istället. Det visade sig att "Nu eller aldrig" var rubriken som tilltalade mig mest just då, så jag satte bara igång att skriva. Det var en väldigt intressant upplevelse, för jag hade ingen aning om vad jag skrev om. Jag lade bara pennan till pappret och lät orden komma. Det var ungefär som att läsa en bok; man vet inte vad som händer innan man läst klart. Jag bara skrev och skrev och skrev och visste inte alls vart jag ville komma, jag hade absolut ingen plan alls. När den blev färdig var jag verkligen överraskad över vart mina tankar hade tagit mig, men riktigt nöjd med resultatet. Nu tänker jag dela min berättelse med den som vill läsa. Ni får oerhört gärna säga vad ni tycker! (Oberoende om det är positivt eller negativt, jag ser allting som positivt eftersom jag gärna förbättrar mitt skrivande.)


Nu eller aldrig

 

Det jag såg fick hela min kropp att frysa fast. Allting upphörde att fungera. I samma stund blev jag uppslukad av ett oändligt mörker.

 

"Det är nu eller aldrig, det vet du."

Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Jag befann mig på en kall och mörk plats, kanske i en grotta. Inte en enda människa syntes till, ändå hade jag hört rösten så tydligt. Orden ekade i mitt huvud, och jag kände att huvudvärken snart skulle komma. Det kändes som om hjärnan skulle explodera vilken sekund som helst.

"Nu eller aldrig, nu eller aldrig, nu eller aldrig" upprepade rösten, mer och mer hotfullt för varje gång. Vem var rösten, varifrån kom den, och vad ville den? Ju mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Vem vågade göra så här mot mig?! Det var bara tre ord, från någon jag inte kände, men den där rösten lyckades ändå fylla mig med en otrolig ångest. "Var tyst, lämna mig ifred!" ville jag skrika, men kunde inte ens få fram en viskning.

Rösten började skatta, jag kan nästan säga att den hånskrattade. "Så lätt blir du inte av med mig, jag stannar tills du gjort det."

"Men vad ska jag göra då?" frågade jag irriterat, men kom sedan ihåg att jag inte kunde prata.

"Nu eller aldrig, säger jag ju."

Med fasa insåg jag att rösten kunde läsa mina tankar, och den upptäckten verkade roa rösten för den brast ut i skratt igen. Det var minsann inget trevligt fnitter som smittar av sig, det var ett kallt och otäckt läte som orsakade kalla kårar längs ryggraden, och gjorde så att vartenda hårstrå på kroppen reste sig.

"Var tyst!" uppmanade jag strängt, som till en hund som inte vill sluta skälla. Det kändes verkligen konstigt att tala till en röst som man inte kunde se, och dessutom konversera genom telepati. Men det fungerade i alla fall, rösten samlade sig. Istället återgick den till att upprepa orden "nu eller aldrig", och jag kände hur jag kvävdes mer och mer för varje gång. Det kändes som om någon skrek dem i mitt öra, eller som om någon var inne i mitt huvud och skrek, och att dessa ord tog upp all plats inom mig tills min hjärna inte bestod av något annat än just de här tre orden. "Nu eller aldrig", om, och om, och om igen. Snart tog den hotfulla rösten upp så mycket utrymme i mig att det inte längre fanns plats för syre. Jag kunde inte andas, det var som om en vägg kom emot när jag försökte dra in luft. Jag föll till marken. Nej vänta - jag föll, men nådde inte marken. Jag bara föll och föll och föll, ner i intet. Det var som när man faller i drömmar; man når aldrig marken, för man vaknar precis innan man gör det. Förutom att jag inte vaknade nu, jag var ju redan vaken. Jag bara föll, utan att nå marken. Det fanns ju ingen mark.

Det var då tanken slog mig, tanken med stort T, så att säga. Nu skulle jag dö. Eller var jag redan död? Var det så här det kändes? Vilken besvikelse - ämnet som fascinerat, skrämt och intresserat människor i alla tider, och svaret på evighetsfrågan "Vad händer efter döden?" var detta? Man faller. Det var nästan skrattretande. Skulle jag fortsätta falla i all oändlighet nu?

"Idiot."

Nej. Jag stönade. Skulle jag bli tvungen att stå ut med rösten också i hela mitt liv nu? Nej ursäkta, i all evighet menar jag, mitt liv är ju över.

Rösten skrattade uppgivet. Inte så där hånfullt den här gången, snarare... bekymrat. "Varför ska det vara så svårt att förstå? Varför lyssnar du inte på mig? Nu eller aldrig! Det börjar verkligen bli bråttom nu."

"Vad spelar det för roll, jag är ju redan död. Och varför skulle jag lyssna på dig, jag vet inte ens vem du är."

"Du vet visst vem jag är, och du vet vad du måste göra. Nu eller aldrig, annars dör ni båda."

"Jag... är alltså inte död ännu?"

Det lät som att rösten suckade. "Nej, men om du inte gör det snart kommer du att vara det."

Jaha, jag var alltså inte död. Trevligt med goda nyheter. Men... Vad, och var, var jag då? Jag föll fortfarande, varför landade jag aldrig?

"Du har inte tid att fundera på det nu!"

"Men vad ska jag göra då?!" Det var så irriterande att rösten hela tiden var så kryptisk och gåtfull!

"Sluta fråga sådant som du redan vet svaret på!"

"Men jag vet ju in-"

"NU ELLER ALDRIG!"

Skriket dånade i hela mig. Fint, nu skulle jag väl få tinnitus också.

Plötsligt greps jag av rädsla. Rösten menade verkligen att det var "nu eller aldrig", men vad? Varför kunde den inte bara tala om för mig vad det handlade om?

När ekot av de tre nu så välkända orden dött ut, blev det tyst. Rösten var borta. Du kanske tror att jag blev lättad, men, för att vara ärlig, skrämde det mig. Nu var jag helt ensam, utan någon att fråga om råd. Inte för att rösten hade varit till så mycket hjälp, men den hade i alla fall haft svaren fastän den inte delade dem med mig. Vad var det den hade sagt..? Att jag frågade sådant som jag redan visste svaret på... Hur skulle jag kunna veta vad en totalt okänd röst menade med "Nu eller aldrig"? Det kunde ju betyda vad som helst!

Då kände jag hur något stötte till mig. Konstigt nog blev jag inte rädd, och inte särskilt förvånad heller, på det här underliga stället kunde vad som helst hända, kändes det som. Däremot greps jag av fasa när jag vände på huvudet och såg vad, eller rättare sagt vem, det var som hade stött emot mig. Plötsligt mindes jag vad rösten hade sagt: "Du vet vad du måste göra. Nu eller aldrig, annars dör ni båda." Och i samma ögonblick föll alla bitar på plats.

Jag skrek. Skrek och skrek och skrek, oförmögen att göra något annat. Kom inte på något som bättre kunde uttrycka mina känslor. Jag hade dödat henne.

Vänta lite - jag kunde skrika! Det var inte bara i mina tankar, det kom faktiskt ljud ur min mun. Jag öppnade ögonen.

 

Hon stod på broräcket och tittade nu förskräckt på mig. När jag insåg att jag fortfarande skrek tystnade jag, och hon vände blicken tillbaka till motorvägen nedanför henne.

- STOPP! ropade jag med all min kraft och började springa mot henne. För jag visste varför hon stod där. Och detta var min sista chans att förlåta henne, och be henne förlåta mig. Nu eller aldrig.

 

 

 

Av Unia - 25 oktober 2013 11:30

Hello everybody! 


Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit på ett läger i Estland. C.A.M.P (Creative action - meaningful performance) hette det, och det var första gången någonsin det ordandes. Det var inspirerat av kulturkarnevalen (varför tror ni att jag deltog?!), men hade ändå många olikheter. Meningen var att kombinera skolämnen med konstämnen. Det fanns sex olika workshops; Musik & Matematik, Dans & Fysik, Teater & Kemi, Konst & Biologi, "Recycling, Design & History" och Konst & Matematik. Gissa vilken jag deltog i? :D (Jag kom egentligen först till teater & kemi, men sedan ville de ha fler människor till dans & fysik och eftersom det ändå var mitt första alternativ blev jag frågad om jag ville byta och det kunde jag såklart inte stå emot. :D)


I lägret deltog ungdomar från Sverige, Norge, Grönland, Estland och Finland, otroligt roligt att träffa människor från de andra länderna! Och jag fick prata med "norrmän"! :D Jag elsker norsk. :) (Hoppas det blev rätt...) Som finlandssvensk hade man viss fördel eftersom man kan förstå alla förutom grönlänningarna någorlunda bra. Estniskan var såklart ganska svår, men t.o.m jag som inte är någon mästare på finska precis förstod sammanhang när de talade. (Wohoo, stolt.)


Det var verkligen superroligt och en väldigt unik & värdefull upplevelse. Ni kommer senare att få se bilder, men jag har inte hunnit gå igenom dem ännu så först vill jag bara visa er en kort film. Den är från slutuppvisningen och jag är verkligen stolt över mig själv för att jag vågade. (Jag gjorde det också från stående, men de ansåg att det var för riskabelt att ha med på uppvisningen.) Så häftigt och roligt! :D



To my new friends: Thank you for the fun time, it was so nice to meet you all, hope to see you again sometime! :D


 

Av Unia - 24 oktober 2013 21:33

(vill jag leva, just nu, vill jag känna, just nu... lalalalaa)


borde jag sova, men jag har hela tiden så stor lust att blogga och jag känner att ett inlägg måste vara det första (logiken finns nog i min hjärna), och därför tänker jag göra det inlägget just nu


Mycket har hänt sedan jag senast bloggade på allvar, det var ju i juli! Sommarlovet fortsatte och tog slut, skolan började och jag stressade igenom första perioden som nu är förbi, dansen började och jag älskar det så oerhört mycket fortfarande (om någon trodde att jag någonsin skulle sluta), jag har varit med om en massa roligt och har dessutom en hel del roligt att se fram emot ännu. (Bl.a. KULTURKARNEVALEN :D) Just nu verkar mitt liv lugna ner sig lite, tack och lov, men jag kan berätta för er att jag har trott det många gånger de senaste månaderna, och det har slutat så att jag haft en eller två dagars andrum och sedan har det varit full fart igen. Det har varit skola, dans, födelsedagspresenter, träffa vänner, packa, resa till Estland på ett läger (kom hem igår), städa, allt vad man kan tänka sig. Jag trivs med att ha mycket att göra, för oftast är det ju bara roliga saker (det känns nästan som om jag inte alls går i skola för tillfället), men jag har ändå drabbats av någon sorts burn-out två gånger den senaste tiden. Första gången hade jag otroligt mycket i skolan och dessutom väldigt många funderingar snurrande omkring i huvudet, vilket gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting och fick ingenting gjort, vilket ledde till att jag lämnade alla prov och skolarbeten till sista minuten (eller skippade proven p.g.a stressen, och skrev istället på förnyat förhör), och allt detta ledde till stora sömnstörningar vilket bara gjorde allting värre, och där var jag fast i en ond cirkel. Men jag har tagit mig ut, wohoo. Den senare gången vet jag inte riktigt varför jag var så mottaglig för stressen, för det brukar jag inte vara och dessutom har jag varit med om mycket värre stress, men jag tror att en antibiotikakur som jag hade då gjorde att jag blev så trött. Det gick dock om när jag fick allting undan och höstlovet kom. 


Men alltså - just nu borde inget sådant hända, men jag vågar inte lita på det längre. Jag hoppas dock verkligen att jag ska ha tid för att blogga, skriva brev och hälsa på mina beliebers på skype. (Jag saknar er!) 


Vad gäller bloggen har jag ju sagt att jag har massor av idéer, bl.a kommer ni att få se bilder från hela tiden som ni missat, jag vet inte ens själv mera vad jag har men det ska jag gå igenom, jag kommer att berätta om hur det är att bo ensam med Molle, jag kommer att ta upp "viktiga" händelser som ni missat, och så har jag även några andra inlägg på kommande som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla haha. Men håll ögonen öppna, för jag har på känn att inläggen kommer att komma lite oftare framöver!


Ta hand om er, jag saknar er allihopa.


 

Av Unia - 16 oktober 2013 20:21

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket. På varför jag blivit som jag blivit. Varför jag är så annorlunda från resten av min familj och min släkt. Varför det är just jag som blivit annorlunda. Vad det är som gjort att jag och min syster blivit så totala motsatser. 

På vad det är som betyder mest i mitt liv. Vad jag vill kämpa för. Vem det är som verkligen är nära, vem jag kan prata med om precis vad som helst. 

Hur jag och andra har blivit så bra vänner. 

Funderat helt enkelt. Över livet.


  Det är inte speciellt länge sedan jag gick med sådana byxor, då hade jag dessutom inga färggranna strumpor. Jag passade på att prova alla mina gamla byxor när jag städade klädskåpet inför flytter (därav det stökiga rummet), och insåg hur mycket jag faktiskt förändrats. Haha, personligheten sitter ju inte i byxorna, men klädstilen är ett sätt att uttrycka sin personlighet på. Just de här byxorna gick jag väldigt mycket med mot slutet av min "färglösa period", eftersom mina få färggranna plagg som jag med tiden skaffade passade bättre till grått än blått. Nu märkte jag dock att de är hur obekväma som helst! Så styva, usch, hur stod jag ut, hur kunde jag tycka om dem?!


En del svar har jag kommit fram till. De flesta kommer antagligen att förbli obesvarade för all framtid. 

Och en del svar finns bara på skämt. 


Det är skönt att ibland att gå omkring med en massa frågor i huvudet. För jag blir glad av att tänka på sådant här, och det får mig bl.a att inse allt fint som jag har i mitt liv, och det får mig även att förstå vad och vem det är som betyder mest för mig. Jag ska försöka visa min uppskattning till dessa. 


Jag älskar er, jag hoppas att ni vet vem ni är. Det finns så många personer som betyder mycket för mig... <3


 

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Unias med Blogkeen
Följ Unias med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se