Unias

Alla inlägg under december 2014

Av Unia - 29 december 2014 23:03

Ordentligare bilder kommer förstås när jag kommit hem, huh det kommer att ta länge att gå igenom alla mina bilder!



Ta hand om er!
Kramar // Unia <3

ANNONS
Av Unia - 24 december 2014 12:18

Hpppas att ni har det bra, för jag har det helt otroligt!



















 

ANNONS
Av Unia - 24 december 2014 12:00

William och Alina hade tillbringat hela lördagen tillsammans. När Alina till sist hade slutat gråta hade de diskuterat sina historier och tröstat varandra igen. De hade upptäckt många gemensamma känslor och tankar. När de hade känt sig lite starkare hade de gått tillbaka till lägret, där alla var i full gång med att ställa igång inför julen. Alina var förvånad över hur mycket det fanns att göra även på ett läger; de julpyntade hela området, klädde en gran, packade julklappar, lagade mat... William berättade att de hela året samlar pengar för att få fira en ordentlig jul. Alina tyckte det var fint, det är så betydelsefullt för barnen att få uppleva något som julen.

På kvällen hade Alina och William legat bredvid varandra i tältet och pratat. Alina älskade värmen som kom från William, så efter en stund hade hon somnat. Den natten var den första på så länge Alina kunde minnas, som hon inte hade drömt en enda mardröm.

 

På söndagen, alltså igår, när Alina steg upp, mycket senare än alla andra som vanligt, hade hon olycklig börjat packa ihop sina saker. För nästa dag var det julafton, och alla vet att man ska fira jul hemma. Det ville hon verkligen inte, men inte kunde hon ju våldgästa julfirandet här på lägret heller. Så det var bara att bita ihop och försöka att inte visa allt för tydligt hur mycket hon avskydde att åka hem. Det var bara för William hon hade berättat.

Men medan hon packade kom Karin in i tältet. Alina log mot Karin när hon kom fram till henne. Karin log bekymrat tillbaka. 

- William berättade i morse att du känner dig skyldig att åka hem för att fira jul, och hur mycket du fasar för det, sade Karin mjukt.

Alina såg rodnande ner i marken.

- Jag förstår om du vill åka hem för dina föräldrars skull, men jag vill bara att du ska veta att du är mycket välkommen att stanna här och fira jul med oss.

Alina hade inte kunnat tro sina öron.

Resten av dagen hade hon haft roligt tillsammans med William och Sophie. Karins ord hade lyft en så stor tyngd från Alinas axlar. De hade hjälpt till lite med förberedandet inför julen genom att hänga upp julbelysningen, men annars hade de bara... haft roligt. Sedan hade Sophie och Alina gjort en koreografi tillsammans, med materialet de hade från alla gånger de dansat tidigare under veckan. De hade valt låten Another winter night av Sanna, Shirley och Sonja. De planerade att visa den på julaftonskvällen, och inte ens William fick se den före det. De hade inga julklappar, så de tänkte att dansen kunde vara en julklapp åt alla. 

 

Nu var det julafton. Eller ja, julaftonsmorgon. William och Alina var de som vaknat sist av alla, de hade legat så länge och pratat igårkväll. Men nu när de vaknade steg de genast upp, för på frukostmenyn stod det julgröt. Vid matplatsen väntade alla redan på dem.

- Det var på tiden era sömntutor! skrattade Ann. Jag var precis på väg att väcka er.

Alina rodnade, men William började skratta.

- Man måste väl få sova på självaste julafton, tyckte han. Dessutom har jag aldrig sett Alina sova såhär fridfullt förut.

William log mot Alina, som rodnade ännu mer.

- Det var skönt att höra, log Karin.

- Men nu ska vi äta! ropade Andreas, och Maria började sleva gröt åt barnen.

William och Alina gick och satte sig vid Sophie, som verkade ha väldigt svårt för att hålla sig från skratt.

- Vad är det? undrade Alina misstänksamt.

Sophie kunde inte hålla sig längre, hon brast ut i ett gapskratt.

Hennes ljuva skratt smittade av sig, så snart vek sig både hon och Alina dubbla av skratt. Alina hade ingen aning om vad de skrattade åt, men hon skrattade i alla fall. William förstod ingenting, och försökte febrilt få dem att sluta.

- Men hallå, vad skrattar ni åt? Är det mig ni skrattar åt? Kom igen svara!

Williams försök till att lista ut vad som försiggick gjorde bara att flickorna skrattade ännu mera. Sophie försökte få fram något, men man förstod ingenting av vad hon försökte säga.

Nu började också William bli slö. Han tyckte det var så roligt att se Alina så glad. Och nu när han tänkte på det, kom han på att Sophie också hade varit mycket gladare under tiden som Alina varit där, än hon var innan. Och han måste nog erkänna för sig själv, att också han kände sig mycket gladare sedan han träffat Alina. Det var något med henne som fick hans hjärta att slå lite extra...

- Men kom igen flickor, aandaaas, skrattade William och tog några överdrivet djupa andetag, som för att visa Alina och Sophie hur man andas.

Alina skrattade nu så mycket att hon inte fick luft. Men Sophie tog emot Williams tips, och lyckades hejda skrattet så mycket att hon fick fram det hon hade börjat skratta åt:

- Ni två såg helt ut som ett nygift par när ni nyss kom ut från tältet! frustade hon, och började gapskratta igen.

När det gick upp för Alina vad Sophie hade sagt tystnade hon tvärt. Likaså gjorde William. De sneglade på varandra lite blygt, men sedan kunde de inte hålla sig längre, utan började skratta igen.

- Det gjorde vi väl visst inte! skrattade Alina och började kittla Sophie.

William hakade på, och snart låg Sophie på marken.

- Sl...sl....slut....sluta!! försökte Sophie få fram mellan skratten.

- Bara om du tar tillbaka det du sa! skrattade Alina och kittlade henne ännu mera.

- Ja... jag skämtade! frustade Sophie och drog efter luft när de äntligen slutade kittla henne. 

Alla tre skrattade ännu våldsamt när Sophie plötsligt insåg att alla andra stod och iakttog dem. Hon slutade genast skratta och log oskyldigt mot Maria som stod med händerna i kors. Men Sophie fick anstränga sig hårt för att inte brista ut i skratt igen när hon diskret försökte få Alina och William, som ännu inte hade märkt någonting, att sluta skratta. Men hon lyckades, och när de två tittade upp därifrån de låg på marken började istället de andra skratta. Alina rodnade, generad över att hon som en gäst uppfört sig så där.

- Det är härligt att se er trivas så där bra tillsammans, men ska ni inte äta er gröt nu? log Ann mot dem.

- Oj, gröten hade vi ju helt glömt bort! utbrast William, och alla tre satte sig hastigt på bänken. Framför sig hade de varsin tallrik full med nykokt julgröt, och hungrigt började de sleva in den.

Maria och Ann skakade på huvudet och alla återgick till vad de hållit på med innan de stannat upp för att iaktta de tre ungdomarna. Men Karin blev stående där, leende för sig själv, så lycklig över att se mörkret försvinna från dem.

 

- Men kom igen nu Alina, det kan väl inte skada?

Sophie envisades med att Alina skulle skriva ett kort brev till sina föräldrar, och berätta varför hon inte är hemma. Sophie skulle gå med Patricia och några av barnen på den traditionella julpromenaden, och Sophie tyckte att de då kunde sätta brevet i Alinas föräldrars postlåda.

- Vi ska gå snart, jag kan hjälpa dig skriva det om du vill.

Alina suckade. William, som satt bakom henne, viskade:

- Ingen kommer få någon julfrid om du inte går med på det, Alina. Jag vet hur det känns, och tycker att du borde få bestämma själv. Men Sophie kommer inte att ge sig, det tog nästan ett år innan hon slutade gnälla på mig...

- Jaja då, jag skriver väl ett kort brev då, suckade Alina till sist. 

Sophie gav henne en kram. 

- Du kommer inte att ångra det, försäkrade hon.

En kort stund senare var Alina färdig:

 

Jag firar jul med mina nya vänner. Orkar inte komma hem. Jag hoppas ni vet att det är ert eget fel. 

Men jag har det bra här, ni behöver inte oroa er. Vet inte om (Sophie tyckte det blev för mycket) när jag kommer hem.

God jul och Gott nytt år!

Er dotter slav Alina

 

Sophie tvingade Alina att avsluta med "God jul och gott nytt år", men när Sophie inte såg ändrade Alina "dotter" till "slav". William såg det och skrattade till, men när Sophie undrade vad det var hade Alina redan lagt brevet i ett kuvert och stängt det.

Det var så bra att vara med William, tyckte Alina, med honom kunde man skratta åt även de hemskaste sakerna. Han hade tagit Alinas sorg och omvandlat den till enbart ilska. Alina kände sig redan mycket starkare än hon hade gjort för bara några dagar sedan.

- Sophie, vi ska gå nu! ropade Mathias uppspelt från tältöppningen.

- Jag kommer! svarade hon.

Alina gav henne brevet.

- Hejdå galningar, småskrattade Sophie och reste sig upp.

- Ha så kul, log Alina till svar.

När Sophie gått vände sig Alina till William.

- Vad är Sophies historia? undrade hon. Hon hade kommit att tänka på det när Sophie varit så viktig med att Alina skulle skriva till sina föräldrar.

William sänkte dystert blicken.

- Ingen vet, svarade han. Innan det här lägret fanns, bodde Patricia på gatan. Varken hon, Karin eller Maria har någonsin berättat sin historia...

Alina förstod inte alls vad det hade med Sophie att göra, men hon var tyst och lät William berätta vidare:

- En kväll, när alla människor hade lämnat parken, såg Patricia att någon hade glömt en korg vid ett av borden. Hon gick dit för att se om det fanns något hon kunde äta i den, men fann istället en liten flicka.

Alina drog efter andan.

- Patricia blev såklart förskräckt, och försökte hitta någon som ägde flickan. Men parken var helt tom.

En tår föll ned för Alinas kind. Hur kunde någon överge ett så litet barn?

- Patricia kunde såklart inte bara lämna barnet, så hon tog henne till sitt lilla krypin och skötte om flickan. Hon fostrade flickan, som hon började kalla Sophie, som om hon var hennes egen, och när de senare träffade Karin och Maria, fick Sophie vara med och grunda det här lägret, som bara har vuxit och vuxit ända sedan dess.

Alina hade tappat talförmågan.

- Wow... var allt hon fick fram.

 

När Sophie och de andra kom tillbaka gav Alina henne en lång kram. Sophie förstod först ingenting, men sedan kom hon på vad det var. Hon gav William en blick: Du har berättat, sade blicken. William nickade kort och såg ursäktande på Sophie, men Sophie log tillbaka och kramade nu helhjärtat om Alina.

När de avslutat kramen tyckte Sophie att de skulle öva igenom dansen en sista gång, för snart skulle festen börja. Så flickorna lämnade William, och gick till "scenen" som de kallade platsen där de firade alla högtider. Där möttes de av Karin och Ann.

- Hej, sa Sophie, vi skulle vilja öva igenom ett nummer vi tänkte visa ikväll, så det skulle vara trevligt om ni kunde lämna oss ifred en liten stund, tack.

- Här var de ord och inga visor! skrattade Ann. Men visst, vi var precis på väg och hjälpa Maria med de sista matförberedelserna. Snart ska vi äta!

- Åh, jag längtar så till maten! sa Sophie drömmande.

Alina skrattade till.

- Ja, men först måste vi öva!

- Lycka till, sa Karin och sedan gick de.

 

Innan de gick till maten bytte Sophie och Alina om. Alina hade ju inte vetat att hon skulle fira jul här när hon hade varit hem efter kläder, så hon hade inget fint att ta på sig. 

- Du kan få låna en klänning av mig! utbrast Sophie. Vi är ju i ungefär samma storlek.

- Åh, vad kul, tack!

Sophie hade två klänningar som var nästan likadana, en röd och en grön. Alina fick den gröna. 

- De här passar också bra till vår dans sedan, kom Alina på.

Till sist flätade båda sina hår i en enkel, lite slarvig, fläta på sidan. De kunde nästan vara syskon...

När de kom ut ur tältet tappade Alina andan. Hela lägret var som förändrat! Medan de bytt om hade någon tänt julbelysningen. I luften hängde lampor, lite längre ner lyktor, och på marken brann facklor. Alina gick som i en drömvärld. Hon hade alltid trott att det behövdes snö för att uppnå julstämning, men det här... Inte en flinga snö syntes till, och Alina kände den mest äkta julstämningen hon någonsin känt. Wow...

När de kom fram till matstället wow-ade alla åt dem. Alina hade redan glömt bort att de gjort sig fina. På borden fanns juldukar och fina ljus, och alla barnen bar tomteluvor. Alina kände sig faktiskt som en sagofigur. Hon och Sophie gick och satte sig med William. När Alina suttit sig ner viskade William i hennes öra: Du är vacker. Alina hoppades att hennes röda kinder inte syntes i mörkret. Då såg hon att också William snyggat till sig. Sitt långa, mörka hår hade han rufsat till lite, och håret från pannan hade han lagt fast i en lös svans där bak. På sig hade han en mörklila tröja, som passade perfekt till hans hudfärg. Han såg fantastisk ut. 

- Hallå Alina, vart försvann du?

William väckte henne skrattande från hennes dagdrömmar. Hon rodnade igen när hon insåg att hon hade blivit och stirra på hans skönhet.

- Oj, jag är nog bara lite trött, mumlade hon och rättade nervöst till sin fläta.

William skrattade åt henne, men blev snart avbruten av Patricia som hälsade alla en god jul. Efter att hon hade pratat ett tag om allt de har att vara tacksamma för, och vad julen egentligen innebär, serverades maten och alla högg in med god aptit. 

Alina hade aldrig njutit av en måltid så mycket hon gjorde nu. I underbart sällskap och med god mat tänkte Alina att livet inte kunde bli bättre. Hon satt och småpratade och skrattade med William och Sophie under hela måltiden, och märkte emellanåt hur Karin leende satt och iakttog dem.

När alla tagit till och ätit sig mätta förflyttade de sig till "scenen". Den platsen var nog nästan mest magisk av alla. Alina kunde inte förstå hur så mycket kunde förändras bara med olika sorters belysning, det var ju inte länge sedan hon och Sophie varit där och dansat. De satte sig alla i en ring, och först gick Patricia in i mitten.

- Hoppas ni alla tyckte om maten, började hon. Nu har vi kommit till kvällens höjdpunkt. För er som inte varit med om det förr, hon såg speciellt på Alina, kommer vi nu var och en att dela ut någon sorts julklapp, och samtidigt får man om man vill säga något man har på hjärtat. Jag kan börja.

- Hon har samma julklapp varje år, viskade William i Alinas öra. 

- Vad är det då? frågade Alina, men hon hann knappt avsluta meningen förrän Patricia sade:

- I år är min julklapp Flickan med svavelstickorna

Patricia började läsa. Hon hade en otroligt bra berättarröst och läste med en otrolig inlevelse. När hon läst klart rann tårarna nedför många kinder i det kärleksfulla sällskapet.

- Vem vill komma nu? frågade Patricia när alla samlat sig lite.

- Vi vill! Vi vill! hojtade flera av barnen.

- Okej, barnens tur! meddelade Patricia.

Alla barn, eller alla upp till tio år, gick och ställde sig utanför ringen. Man kunde höra hur Andreas tyst räknade igång dem, och sedan började de sjunga samtidigt som de kom in smygandes till mitten.

Midnatt råder, tyst det är i husen, tyst i husen...

Alina hade aldrig sett något så sött! Det här var en perfekt akt att ha efter Patricias sorgliga sagostund. Barnen sjöng högt och fint, och samtidigt spelade de otroligt bra teater. 

Det fortsatte så i en tid, alla kom med en egen sorts julklapp. En del hade olika uppträdanden, andra hade vanliga julklappar som de delade ut. När det blev Alina och Sophies tur tystnade alla, och Alina var faktiskt riktigt nervös. Hon hade ju inte uppträtt sedan hon gick i trean! Sophie märkte ändringen i Alinas humör, gav henne ett uppmuntrande leende och sa:

- Kom ihåg vem som finns i publiken.

Alina såg sig omkring. Runtom henne fanns endast snälla, omtänksamma människor fulla av kärlek och värme. Mathias, Ann, Karin, William... Alina fick ny kraft och nickade åt Patricia som lade på musiken.

Alina kände känslorna flöda inom henne, och ut genom hennes kropp. Åh, hon hade verkligen saknat det här! När hon dansade där med Sophie, framför människor som brydde sig om henne, kände hon sig hel. Just wanna be loved by somebody ljöd musiken. Just då förstod Alina precis vad det innebar - så länge man är älskad av någon spelar inget annat någon roll. Framför henne satt ett helt gäng hemlösa människor som alla hade gått igenom något förfärligt, men alla älskade de varandra och tog hand om varandra, så de hade det bättre än många andra. Allt detta dansade Alina ut, hon dansade ut sin tacksamhet till alla för att de tagit emot henne med öppna armar. Hon ville få dem att förstå hur mycket de hade gjort för henne.

När musiken tystnade och Alina och Sophie stannade i sin slutstaty blev allting helt tyst för en sekund. Sedan bröt applåderna ut. Alina och Sophie började skratta av alla känslor som väcktes inom dem, och tackade publiken. När applåderna till sist dog ut kunde Alina se tårar i Karins ögon. Alina log mot henne.

- Jag skulle vilja tacka alla er för att ni tagit hand om mig, sade Alina med Sophies hand i sin som stöd. Jag var en sönderslagen flicka den där morgonen som Karin räddade mig från att frysa ihjäl på en parkbänk. När vi träffades igen på lucia, och jag träffade alla er, fick jag ett litet hopp om att allt kunde bli bättre. Men när jag återvände hit var jag sönderslagen i fler bitar än någonsin förr. Ni tog hand om mig, plåstrade om mitt inre, visade mig vad kärlek är, och nu börjar jag känna mig hel. 

Alina svalde, tvingade bort tårarna.

- Jag hoppas ni är medvetna om hur härliga ni alla är, och hur tacksam jag är till alla er. Ni har gett mig ett liv.

Sophie gav henne en kram där de stod. Karin steg också upp och kom med i kramen. Sedan satte hon händerna på Alinas axlar och såg in i hennes ögon.

- Du är guldvärd, ska du veta, sade hon varmt.

Både Alina och Karin grät nu, och gav varandra en kram ännu en gång. Sedan gick Alina och Sophie och sätta sig.

Karin blev kvar i mitten, harklade sig och sade:

- Ja, jag hade tänkt ge er julklappen först, som jag i år ger tillsammans med William, men jag tror det passar bättre om jag pratar först.

Hon harklade sig igen och torkade bort tårarna.

- Igen har vi fått uppleva ett otroligt fint år tillsammans, jag tycker så mycket om er alla. Fastän vi haft många underbara månader, är det nog december jag kommer minnas bäst från detta år.

Hon såg på Alina.

- Första advent hittade jag ett skal av en flicka sovandes på en parkbänk ute i kylan. Försöker hon ta livet av sig?! var det första jag kom att tänka på, och väckte såklart henne. Den flickan kommer jag aldrig att glömma, flickan som bad om förlåtelse för att hon börjat gråta, och tackade för att hon fick en kram. 

Karin tog ett djupt andetag. 

- Jag märkte så väl att hon mådde dåligt, mycket dåligt, och det tog ont att se henne gå. Kommer jag någonsin få se henne igen? undrade jag. Dagarna gick och jag kunde inte få flickan ur tankarna. Varför gjorde jag inte mera, varför tog jag inte med henne direkt? Jag kunde inte stänga ute skuldkänslorna.

Alina satt som förstenad, märkte inte ens att hennes kinder var våta av tårar. Hon hade inte haft en aning om detta!

Karin fortsatte:

- Men så på lucia, kommer plötsligt Mathias gående med denna samma flicka, hand i hand! Jag blir ju alldeles till mig, men försöker lägga band på mina känslor så att jag inte skulle skrämma bort flickan. Jag märkte att hon också kände igen mig, och log mot henne. Det kändes så bra att äntligen få en andra chans, nu skulle jag minsann rädda henne ifrån mörkret, i alla fall försöka.

William torkade bort Alinas tårar, och Karin log mot dem.

- När Alina inte kom till oss den där lördagen var vi alla mycket oroliga, jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Jag var så otroligt besviken på mig själv, tänkte att det nu var för sent att rädda henne... Jag kunde inte ge mig själv någon ro, var så arg på mig själv för att jag släppt iväg henne igen. 

Karin var tvungen att ta en kort paus för att samla nya krafter. Alla satt helt knäpptysta.

- Lättnaden som sköljde över mig när jag sedan såg henne komma tillsammans med barnen går inte att beskriva. Men när jag sedan såg Alinas tomma ögon och sönderslagna kropp kom en flod av ny oro över mig. Vad hade flickan egentligen varit med om? frågade jag mig själv. Från och med det ögonblicket bestämde jag mig för att inte släppa henne till det som skadar henne en enda gång till, inte förrän jag är säker på att hon klarar av det. Lyckligtvis visade det sig att hon trivs väldigt bra här, och visst kan vi alla hålla med om att vi också trivs mycket bra med henne. Jag har aldrig sett William och Sophie stråla så klart som de gör idag.

Karin log mot dem alla tre nu, och med tårfyllda ögon kramade de om varandra. 

- Till sist vill jag tacka er alla för att ni alltid finns här för mig och för varandra, och välkommen till oss, igen en gång, Alina.

Alla började applådera, och när William samlat sig gick han med in i mitten med Karin. Patricia räckte honom en gitarr, och han satte sig ner på marken med den i famnen. Karin blev stående vid hans sida. 

William började spela, och sedan stämde Karin in. En stjärna lyser så klar sjöng de. Håren reste sig på Alinas armar, och en varm stöt gick genom hela hennes kropp. Hon hade varken vetat att Karin kunde sjunga eller att William kunde spela, men, man lär sig ju nåt nytt varje dag. Det var så vackert!

- Jag visste inte att du kunde spela gitarr, påpekade Alina när William kom och satte sig igen.

- Det är mycket du inte vet om mig ännu, skrattade han till svar.

- Hmm, sant, medgav Alina leende.

- Det var väl alla det! utropade Patricia som nu var i mitten igen. Tack för alla fina julklappar, ni är så fina allihop. Som avslutning på festen skall vi nu sjunga allsång - Julen är här!

Alla stämde in. Håren reste sig på Alina igen, det blev så mäktigt och stämningsfullt när alla sjöng. Alla orden fick en helt ny betydelse i det här sammanhanget. 

När de började på andra versen, började det snöa! I lyktornas sken såg man stora, härliga snöflingor sakta falla till marken. Wow, vilken stämning... Alina fångade en snöflinga i sin hand, och betraktade den smältande skönheten. När hela hade smält, och det enda som fanns kvar i hennes hand var vatten, tog William hennes hand i sin. Precis som snöflingan just hade smält kunde hon känna hur den sista isen kring hennes hjärta smalt vid just det ögonblicket. Hon lutade sig mot Williams axel.

- Jag tycker om dig, viskade hon.

 

 


Av Unia - 22 december 2014 16:45

Alina och William satt på klippan igen, den här gången hade de tänt en lägereld. Det var otroligt kallt, men ännu syntes ingen snö till. De hade gått från lägret för att få vara lite ensamma, de hade inte fått någon chans att prata privat efter att de kommit dit igår, och det behövdes verkligen.

Medan de gick till berget och gjorde igång elden hade de pratat om hur mycket de på lägret hade hjälpt William, och hur de redan hade fått Alina att se helt annorlunda på livet. William berättade också att det bara var Ann och Karin som kände till hela hans historia, och nu då också Alina förstås. 

Men nu när de var klara med allting och bara satt där, sida vid sida, samlade Alina mod till sig och frågade om William ville höra hennes historia. Det ville han såklart, han visste hur lättad man kände sig efter att ha fått prata ut med någon, så hon drog ett djupt andetag och började berätta, allting från början:

- Som barn bodde jag med mina föräldrar i en liten by. Jag hade inga vänner, men min relation till mamma och pappa var så bra så jag led ingen nöd. Jag dansade också balett, och jag tyckte väldigt mycket om det fastän jag aldrig riktigt kom med i gruppen. Det var dansen jag njöt av, och många brukade säga att jag var bra för min ålder. 

Det var när jag började skolan som mobbningen började. Först var det bara ord, om att jag hade fula kläder eller uppförde mig konstigt. Vi var ju bara små barn så det var inte så allvarliga saker. Men det betyder inte att jag inte blev sårad... När jag lärt mig att ta emot dem utan att röra en min övergick orden snart till fysisk mobbning. På rasterna fanns det alltid lärare omkring, så de brukade vänta tills skolan var slut och vänta på mig någonstans på vägen hem från skolan. Jag var alltid livrädd för att gå hem från skolan, för jag visste att jag någonstans skulle mötas av ett gäng som var mycket starkare än jag, och att de skulle slå mig. Jag förstod inte varför de slog, förstod inte vad jag hade gjort fel. Inte förrän de berättade det åt mig. Medan de slog, och senare också sparkade, berättade de hela tiden varför de gjorde det. Jag förtjänade det, sa de. Jag var en ful, äcklig liten skitunge som inte var värd ett dugg. Jag hade konstiga kläder, och hela jag var konstig, som om jag kom från en annan planet. Det var vad de sa åt mig, och med tiden började jag tro dem.

I början berättade jag ingenting för mamma och pappa, jag ville inte göra dem oroliga och dessutom tänkte jag att det var meningen att jag skulle bli behandlad sådär. Men när mobbningen blev så tydlig att man såg att jag hela tiden hade blåmärken och rivsår, berättade jag allting för dem. De lovade att allting skulle fixa sig, kontaktade skolan och allt det där. Det ledde till att mobbarna betedde sig i skolan, låtsades framför lärarna att de var snälla med mig, att de tyckte om mig, men mötena på vägen blev allt värre. När jag i slutet av trean blev så illa misshandlad att jag hamnade på sjukhus bestämde sig mamma och pappa för att vi skulle flytta.

 

Alina blev tvungen att ta en paus. Hon var förvånad över hur lätt det gick att berätta för William, hon hade ju undvikit den där tiden ända sedan flytten, nästan. Nu kom allting plötsligt tillbaka, och Alinas ögon tårades när hon tänkte på hur underbara hennes föräldrar varit då... Hon fortsatte:

- Mamma och pappa var tvungna att ge upp sina karriärer. De arbetade där på ett oljebolag, och fick väldigt bra betalt. Men här finns ju inga oljebolag i närheten, och de kunde inte få några bra jobb. Så nu är de båda städare, mamma på olika barer och pappa i TV-huset. Pappa far på jobb ungefär när mamma kommer hem, och sedan när han kommer hem far nästan mamma på jobb. De är sura hela tiden, och skyller detta på mig. Visst, det var jag som blev mobbad, men det var ju inte mitt fel, och det var inte jag som bestämde att vi skulle flytta, och inte heller vart vi skulle flytta.

På grund av deras sämre inkomster nu tvingade de mig sluta med dansen, så nu måste jag alltid dansa i smyg.

 

William avbröt henne:

- Varför måste du dansa i smyg bara för att du inte får ta lektioner? Jag såg dig dansa med Sophie och man märkte att du verkligen älskar det.

- Mamma och pappa hatar att bli påminda om tiden innan flytten. Dessutom vill de inte att jag ska må bättre än de, och när jag dansar mår jag ju faktiskt bra, innan jag träffade er var det enda sättet för mig att glömma bort allt elände. 

William nickade förstående. Alina förvånades över hur lugn han var. Hon själv var helt ursinnig, alla känslor blev så mycket starkare när man sade allting högt, och Williams närvaro fick henne att hålla borta sorgen, vilket gjorde att ilskan tog över. Hon fortsatte berätta:

- Mobbningen slutade när jag kom hit, men utanförskapet varade. I femman hittade jag och en annan ensam flicka, Emilia, till varandra, men vi har inte blivit så nära vänner. Vi håller ihop och så, hjälper varandra med läxorna, men vår relation är bara ytlig. Hon vet inget om hur jag mår, och ärligt talat vet jag inte heller ett dugg om vad som rör sig i hennes skalle. Vi är ensamma tillsammans, kan man väl säga.

Så, mobbningen försvann, men det gjorde också mina föräldrar. Som du antagligen redan har räknat ut blev de två helt nya människor i och med flytten. Inte ett spår av mina vänliga, glada, stöttande föräldrar finns kvar. Nu bryr de sig inte alls om hur jag mår, de pratar aldrig snällt med mig. De enda gångerna de kommunicerar med mig, är när de säger åt mig vad jag ska göra, eller skäller ut mig för att jag gjort fel eller inte gjort det som de sade åt mig att göra. Jag har blivit deras slav istället för deras barn. Ååh, jag orkar inte mer!

 

Alina satte huvudet i händerna.

- Ibland till och med slår de mig, och senaste gången jag inte gjorde som de sa höll de mig inlåst hela helgen och både sparkade och slog.

Nu grät Alina. När William gav henne en kram snyftade hon:

- Jag orkar inte längre. Jag vill inte tillbaka till det där fängelset. Jag kommer krascha, kommer dö...

William kramade om henne lite hårdare, och hyssjade henne.

- Tänk inte på det nu, det fixar sig nog ska du se, viskade han tröstande.

 

 


Av Unia - 21 december 2014 16:45

Efter skolan på tisdag gick Alina tillbaka till lägret, för rädd för att gå hem. Hon visste, att reaktionerna där hemma skulle bli värre ju längre hon drog ut på det, men hon hade verkligen inte styrkan som krävdes för att gå hem, och överleva det. Så på tisdagskvällen gick hon, tillsammans med William och Sophie, de enda på lägret som var i hennes ålder och som hon lärt känna de två dagarna hon "bott" där, hem och hämtade kläder, hygienpartiklar och det skolmaterialet som hon inte redan hade. Hon passade också på att ta med sig sin kudde, den varma fleecefilten, och lite mat. Inte till sig själv, men det skulle säkert uppskattas av många. De hade smugit väldigt tyst och klarat sig utan att väcka mamma. Pappa var ju som vanligt på jobb, vilket var en del av deras plan. Om mamma hade vaknat, skulle det ändå ha varit mycket lättare att klara av henne, än om de varit två. Men, de slapp lätt undan, och innan de gick hade Sophie insisterat att Alina skulle skriva en lapp åt sina föräldrar. Så Alina skrev Ni behöver inte oroa er på en liten lapp och lade den på köksbordet, sedan gick de.

 

Nu var det fredag, och när Alinas julfest i skolan var slut väntade William på henne utanför skolgården. De två, och Sophie, hade umgåtts mycket den senaste veckan. De var väldigt intresserade av Alinas läxor eftersom de själva inte gick i skolan, de blev bara undervisade av de äldre på lägret.

- Jag är här för att se till att du inte går hem till dig, log William.

Alina log. 

- Tror du att jag frivilligt skulle fara till helvetet, när jag får vara i paradiset?

William skrattade till. Men sedan blev Alina allvarlig.

- Det är bara tre dagar kvar till jul, varför måste det vara så nära?

- Tycker du inte om julen? undrade William.

Alina såg ner i marken.

- Jo, julen är väl helt okej... Men jag vill inte gå hem.

Hon sneglade på William.

- Det fixar sig nog, ska du se, log han varmt.

Alina log tillbaka, men leendet nådde inte hennes ögon.

- Du, är det okej för dig om vi inte går till lägret riktigt än? frågade William. Jag tänkte att det kunde vara skönt att bara vara vi två ett tag.

- Det är klart det är okej för mig, svarade Alina och sken upp.

- Kom då, jag ska visa dig var jag var på lucian, när du första gången kom till lägret.

William drog iväg med Alina, som fick halvspringa för att hinna med i hans tempo.

 

- Åh, vad fint här är! utbrast Alina när de var framme.

De hade klättrat upp på ett berg, och nu stod de högst upp. Det var ett stort stup framför dem vilket gav platsen en härlig spänning. Nedanför dem såg man havet, det var ännu öppet fastän det var minusgrader. Alina väntade verkligen på snön... Man kunde se hur långt som helst från där de stod. Alina älskade det.

- Hit brukar jag alltid komma när jag vill vara för mig själv. Jag kände till den här platsen redan innan jag kom till lägret.

Det var som om William plötsligt kom på att han aldrig hade berättat för Alina varför han var "hemlös", för han avslutade sig plötsligt och sänkte blicken.

- William, hur kom du till lägret? undrade Alina försiktigt efter en stund.

William satte sig ner, så Alina satte sig bredvid honom. William gav henne ett snabbt leende, sedan sänkte han blicken till marken och började berätta:

- När jag var fyra år dog min pappa i cancer. Han hade varit sjuk i lite över ett år, men levde ändå hemma väldigt länge, vilket betydde att han alltid kunde vara hemma med mig medan mamma jobbade, så jag behövde inte någon dagvård. När han gick bort blev mamma förkrossad, jag var så liten då så jag förstod inte riktigt var pappa var. Jag trodde länge att han skulle komma tillbaka, och hittade på egna historier och förklaringar om att han skulle komma hem. Ända tills mamma hittade en ny man...

William svalde.

- Mamma blev en helt annan människa... Hon var inte alls den samma varma, vänliga, tröstande famnen längre. Istället hade hon blivit som en främling, skrattade konstigt och talade med hög röst, sa konstiga saker. Hon var ofta irriterad på mig utan att jag visste vad jag hade gjort. När jag med tiden märkte att jag inte kunde få tillbaka min trygga mamma började jag mera och mera dra mig undan. Jag slutade begära uppmärksamhet och höll mig för mig själv. Mamma hade slutat jobbet, när jag blev äldre räknade jag ut att hon måste ha fått sparken, så jag behövde fortfarande inte någon dagvård. Jag var fem år, och lekte aldrig med andra barn.

Han drog efter andan, och Alina märkte hur stämningen hos William blev ännu dystrare. 

- En natt vaknade jag av stön från mamma och Jans, hennes nye man, sovrum. Jag blev orolig och gick dit för att se om allting var okej... Jag skulle snart fylla sex år då, så hur kunde jag veta vad det var de höll på med... Jag var lite mörkrädd så jag blev lättad när jag såg att det lyste i deras rum. Jag knackade försiktigt på dörren och gick in. Det var det största misstaget i hela mitt liv.

William tystnade. Alina kunde se att han inte var långt ifrån gråten nu. Hon hade helt glömt bort att andas medan han berättade, hon ville få bekräftelse för att hennes misstankar inte var sanna. Det fick inte vara sant, han var ju bara ett litet barn!

William samlade kraft, och fortsatte:

- De tog mig med i "leken"... Jag grät och skrek som aldrig förr, men ingenting fick dem att sluta. Inte ens min egen mamma brydde sig, hon bara njöt... 

Nu rann tårarna ner för både William och Alinas kinder. Alina böjde sig fram och gav William en kram. De satt så för en lång stund, innan William fortsatte:

- Det slutade aldrig. År ut och år in kom de till mig om nätterna, ibland bara en av dem, ibland båda två. Jag var helt sönder både fysiskt och psykiskt, och när jag började skolan blev jag kallad för "freaket", jag visste ju inte hur man skulle bete sig bland med andra människor och jag var så instängd i mig själv att det var omöjligt att få kontakt med mig. Jag var som en levande död, min blick var tom och jag log aldrig. Hela min barndom, från sex år till ungefär fjorton, är som en enda mörk massa för mig, jag minns nästan ingenting från den tiden.

Han drog efter andan.

- Det var när jag gick i åttan som jag hittade det här stället. Jag hade fått nog och bestämde mig för att rymma. Jag vandrade in i skogen, helt utan något mål, och när jag kom upp på den här klippan blev jag som förtrollad. Jag kände en sorts magi, det var som om min pappa talade med mig. Okej, förlåt, det låter helt underligt, men den här platsen blev min räddning. Jag tillbringade mer och mer av min lediga tid här, och på helgerna sov jag till och med här. Det var min lägereld som en vårkväll räddade mig. Ann hade sett röken från min lägereld och kom för att se om allting var okej, hon tyckte det var ovanligt att se en lägereld här, och den tiden på dygnet. Hon fann mig sittandes framför elden, med tomma ögon hade jag bara stirrat in i den. Jag hade inte ens reagerat på hennes tilltal, hon har sagt att det var som om jag inte var där, som om det bara var mitt skal.

Alina rös vid tanken.

- Hon märkte såklart att allting inte stod rätt till, och efter att länge försökt ta kontakt med mig lyckades hon slutligen få mig att följa med henne. Jag minns faktiskt inte själv det här, det är bara vad Ann har berättat för mig. Som du nog förstår tog de hand om mig på lägret, och sedan dess har jag inte haft någon kontakt med min mamma, skolan, eller någon annan från mitt tidigare liv. Jag hade ju ingen mobil så de kunde inte spåra upp mig, de tror antagligen att jag är död. Om de ens minns mig. Jag tvivlar på att de bryr sig det minsta.

William sänkte blicken igen. Alina gav honom en lång kram, hon tyckte det kändes så underbart att ge tröst, att finnas där för någon. Hon visste ju själv precis hur det kändes att få en kram när man känner sig som mest sårbar.

Plötsligt kom William på att de på lägret nog måste undra var de höll hus. Så de satte av mot lägret, och den nya känslan mellan dem var nästan påtaglig. Det fanns en öppenhet och förståelse mellan dem, och Alina bestämde då för sig själv att hon senare skulle berätta sin historia för William.

 

 


Av Unia - 19 december 2014 09:49

Hej på er mina trogna läsare, jag är så glad att ni fortfarande tittar in fastän min tid inte riktigt räcker till bloggen just nu. De senaste veckorna har varit väldigt stressiga, men inte på ett väldigt negativt sätt eftersom det varit trevliga och roliga saker det handlat om. Det har varit musikaldanser, julkort, julfestpyssel, Nya Zeelandsplanering och förberedande, vänner, julfest, och skola förstås. Även om jag har lite svårt att kalla dans för skola haha, ännu efter ett halvt år. Nu har vi jullov och jag kan inte förstå att halva tiden redan gått. Igår när vi sa hejdå till alla fick jag en riktigt sorglig känsla, jag trivs så bra med alla människor där att jag inte någonsin vill lämna dem. Aldrig någonsin vill jag lämna min nuvarande skola. Det måste vara världens bästa skola. Gång på gång funderar jag över vad jag har gjort för att förtjäna så fina människor som jag har i mitt liv, inte bara i skolan utan också alla andra. Just nu sitter jag hos världens bästa pojkvän till exempel, haha. Imorgon åker jag till Nya Zeeland för att hälsa på världens bästa Tavi, jag kan inte förstå det! Sjuka saker.


Hur som helst, det här var bara ett tidsfördriv medan Romeo duschade, nu ska jag gå och hjälpa till med maten trots att jag inte får muhahah, så vi får höras senare. Min plan var att skriva ett inlägg om det här året innan jag åker iväg men tiden har inte räckt till så jag skriver det i början av nästa år istället.


GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR FINA MÄNNISKOR! 





P.s "Kom håll min hand" är väldigt dåligt skriven märker jag, förlåt för det. Lyckligtvis är det två år sedan haha.

Av Unia - 17 december 2014 16:45

Alina hade en lång skoldag idag, så det var redan ganska mörkt när hon gick hemåt. Hon hade börjat tycka väldigt mycket om vägen genom parken medan hon hade gått där för att få träffa kvinnan igen, eller ja, Karin då. Därför gick hon den vägen nu också, fastän hon inte längre behövde söka efter Karin. Dessutom var den vägen längre, så det tog längre tid för henne att komma hem. 

Medan hon gick där mellan de vackra, ståtliga träden, Alina tyckte verkligen om frusna träd, och de stora buskarna som gjorde så att det kändes att gå i en värld helt skild från omvärlden, tänkte hon på sina nya vänner. De måste nog undra var jag håller hus, tänkte hon. De hade bestämt att Alina skulle hälsa på dem på lördagen, men hennes föräldrar hade hållit henne inlåst. Varje rörelse hon gjorde nu gjorde ont, på grund av alla blåmärken. Hon såg inte klok ut.

Plötsligt hörde Alina hur någon, eller något, rörde sig i buskarna. Hon stelnade till. Vad kunde det vara? Det lät som något ganska stort... Tänk om det var en björn! Eller en mördare som alldeles strax skulle komma och sticka kniven i henne! Det skulle just vara typisk om hon skulle dö nu, just när hon hade träffat så underbara människor...

Hon hörde ljudet igen. Alina såg sig ängsligt omkring, visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde ju inte springa i det här skicket, hon skulle inte ha någon chans mot vad det än var som gömde sig i buskarna. Hon var så rädd att hon glömde bort att andas.

Då hörde hon plötsligt fnitter. Hon andades ut. Såklart, det var ju bara några ungar som lekte bland buskarna! Lättat fortsatte hon sin färd hemåt.

Hon hörde hur det brakade och knakade i buskarna bakom henne, hur viskande barnröster uppmanade varandra att vara tysta. De smyger antagligen på sina föräldrar, tänkte Alina och log för sig själv. Det brukade hon också göra när hon var barn.

- BU!

Alina hoppade till, inte så mycket för att hon blivit skrämd, mera på grund av smärtan som gick genom hennes kropp när Mathias lätt hade knuffat till henne i ryggen. Barnen började skratta, glada över att de lyckats skrämma henne. Men när de märkte att hon hade ont tystnade de genast, och glädjen blev till oro.

- Förlåt, gjorde vi illa dig? Det var absolut inte meningen! sa Andreas, den äldsta av dem. Han var åtta år, och tillsammans med sin storasyster Lina hade de kommit till "lägret" för två år sedan. De hade blivit lämnade mitt ute i skogen när deras föräldrar inte längre hade råd med dem. Patricia, en av de vuxna på lägret, hade hittat dem just och just vid liv när hon hade gått och plockat svamp.

- Det är okej, det var inte ert fel, jag råkar bara ha ett blåmärke just där. Oroa er inte, försäkrade Alina dem.

Barnen suckade lättat, men de märkte att inte allting stod rätt till med Alina.

- Hur mår du? frågade Mathias och såg in i hennes dystra ögon.

- Åh, jag mår bra, är bara lite trött efter skoldagen, ljög Alina och vände bort blicken. Hon ville inte oroa barnen.

Barnen såg menande på varandra. Ingen av dem köpte hennes lögn, och ville hjälpa sin nya vän. 

- Kan du inte följa med oss hem? Du kom ju inte i lördags, alla skulle bli så glada av att se dig.

Det var söta lilla Maja som bjöd Alina hem till dem. Alina tänkte efter en stund. Hon borde ju inte gå, mamma och pappa skulle bli ursinniga, men hon ville verkligen träffa dem, speciellt Karin. Hon behövde tröst och stöd. Dessutom hade ju Maja rätt, hon hade inte kommit i lördags.

- Ja tack, jag kommer gärna, log hon.

 

- Alina!

Karin och Ann gick emot dem så snabbt de såg Alina och barnen komma. Alina tyckte att det värmde att se någon komma en till mötes på det där sättet.

- Vi var så oroliga, varför kom du inte i lördags? frågade Karin så fort de möttes. Sedan såg hon hur mörkret hade tätnat hos Alina, och tog hennes händer. 

- Men kära barn, vad har hänt?

Som så många gånger förut fick Karins omtänksamma utstrålning Alinas ögon att tåras.

- Kom här.

Karin lade tröstande armen om Alina och tog henne in i det stora tältet, där de satte ner sig i en hög av kuddar. Karin vände sig mot Alina och såg in i hennes trötta ögon.

- Alina, vad har du varit med om?

Alina började gråta. Hon hade aldrig förr berättat för någon om hur hon blir behandlad hemma. Hon visste att hon kunde lita på Karin, men skulle hon klara av det?

Karin tog varsamt bort håret från Alinas ansikte och såg medlidande på henne. Alina drog ett djupt andetag.

- Mina föräldrar... började hon. Hon märkte att det inte kom som en överraskning för Karin. Karin kramade hennes händer.

- De behandlar mig illa. Det är som om jag vore deras slav. När de i fredags kom hem blev de så arga för att jag inte gjort allt de uppmanat mig att göra, så de höll mig inlåst hela helgen. Därför kunde jag inte komma hit. De skulle döda mig om de visste att jag är här nu.

Alina såg ner. Det var skönt att få det ut till någon, i alla fall en del av historien. Karin omfamnade henne.

- Lilla vännen... Du kan stanna här i natt.

Alina satt nästan i Karins famn, och de satt så för en lång stund. Alina bara andades och tog in känslan av att ha någon som bryr sig. Efter en stund såg Karin upp.

- Hej William, sade hon tyst.

Alina rätade på sig. Vid tältöppningen stod en kille som hon inte hade sett förut, han såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon, kanske lite äldre. Hon såg honom inte så tydligt, men hon kunde se att han hade långt, mörkt hår. Han såg ursäktande på dem.

- Förlåt om jag stör, jag tänkte bara berätta att maten är färdig. Men kom när det passar.

- Tack så mycket, vi kommer snart, log Karin till svar.

När William gått ut vände sig Karin mot Alina igen och tog hennes händer.

- Du kan vara trygg här mitt barn. Du får sova här inatt och gå till skolan imorgon härifrån. 

- Tack, du kan inte ana vad det betyder för mig, sa Alina svagt.

- Inget att tacka för. Nu får du komma med och äta om du vill, men du får också bli här och vila.

- Tack, jag kommer alldeles snart.

Alina kände att hon behövde lite tid för sig själv innan hon träffade de andra. När Karin gått ut lade sig Alina ner och drog flera djupa andetag. Hon hade en så otrolig tur som träffat Karin. 

När hon kände sig redo steg hon upp, rufsade om håret lite, drog ett sista djupt andetag och gick ut till de andra där de satt runt elden. Precis som förra gången välkomnades hon av många varma leenden, det varmaste kom den här gången från William.

 

 


Av Unia - 14 december 2014 16:45

Alina satt på kemilektionen, men hon kunde inte alls koncentrera sig. Det enda hon hade i tankarna var gårdagskvällen. 

 

Alina hade såklart börjat gråta av Karins ord, hon hade inte vetat att det var så tydligt att hon mådde dåligt. Hon hade börjat gråta dels för att hon blev så rörd, det var så skönt, men samtidigt hemskt, att höra någon säga att hon levde i ett mörker, för det var ju sant, och det var så rörande att någon, som Alina dessutom inte ens kände, ville hjälpa henne. Men dels hade hon också börjat gråta för att ingen annan hade brytt sig, någon måste ju ha märkt att hon mådde dåligt när en vilt främmande person genast märkte det. Visst, ingen annan hade sett henne gråta, men... Alina hade en känsla av att det inte bara var hennes tårar som hade fått Karin att inse hennes mörker.

Så Karin hade dragit in Alina i en kram och tröstat henne tills tårarna till sist tog slut, redan för andra gången under deras korta bekantskap. Man kunde inte ens kalla det bekantskap, de hade ju inte vetat något om varandra.

När Alina hade slutat gråta och tittat upp var Ann och Mathias borta. Karin hade med armen om Alina sakta börjat gå bort från torget i den allt kyligare kvällen. Alina hade inte haft en aning om vart det var på väg, men hon litade på Karin. Hon kände att den kvinnan hade ett enormt hjärta och verkligen på allvar menade att hon ville hjälpa Alina ut från mörkret. 

Medan de gick hade Karin berättat saker som Alina tyckte var helt fantastiska.

 

- Hmm-hmm.

Alina ryckte till. Rakt framför hennes ansikte stod hennes lärare Hans och blickade surt in i hennes ögon. Hela klassen var vänd mot Alina.

- Lektionerna är inte till för att dagdrömma. De är till för att lära sig. Kan du berätta för mig vad vi går igenom just nu?

Alina sjönk ihop. Nej, det kunde hon inte... Men när hon höjde blicken och skulle svara märkte hon att rubriken stod på tavlan.

- Funktionella grupper, svarade hon.

Hans hade såklart inte väntat sig att hon skulle kunna svara, så nu mumlade han bara något oförståeligt. 

- Hmm... I fortsättningen skulle jag gärna se att du gör anteckningar.

Han gick tillbaka till sin plats vid tavlan och fortsatte undervisa som om inget hade hänt. Det var så typiskt lärare! De kunde aldrig erkänna sina misstag...

 

Karin hade berättat att hon, och likaså Mathias och Ann, var hemlösa. Hon hade berättat att de, tillsammans med ett tjugotal andra människor, bodde i ett sorts läger. Alina kunde inte förstå hur människor utan hem kunde ha så mycket glädje och värme inom sig.

Karin hade också berättat att alla i lägret hade på olika sätt ett mörkt förflutet, som gjorde att de hade hamnat på gatan. Hon berättade att Ann till exempel hade blivit utkastad av sin dåvarande pojkvän när hon hade blivit gravid med Mathias. Hennes föräldrar hade inte heller velat ha något med henne att göra, så hon hade inte haft någonstans att ta vägen. Karin hade redan då bott på lägret och när de en kväll hittat Ann sovandes på en parkbänk hade de tagit hand om henne. 

Men Karin hade inte berättat om sig själv. Alina förstod att hon inte ville tala om det, så hon hade inte frågat. Men hon kunde inte låta bli att undra...

När de var en bit utanför den lilla stan hade Karin sagt att de snart var framme. Alina hade snart hört upprymda röster och sett rök stiga från en öppen eld. Och hon hade inte kunnat tro sina ögon när hon till sist såg det så kallade lägret.

Det hade varit som att komma till en helt annan värld, en sagovärld. Människor i alla åldrar satt glada och förväntansfulla kring en lägereld. De pratade, eller mera viskade, med varandra, det verkade som om de väntade på något. När de märkte att Karin och Alina hade anlänt vände sig alla mot dem. Ögonen hade glittrat i skenet från elden, och Alina kunde se att Ann vinkade till henne och hon vinkade tillbaka. Hon hade sökt med blicken efter Mathias, men hittade inte honom.

- Välkommen hit till oss Alina, mitt namn är Maria, hade en äldre kvinna med mörkt hår och vänliga ögon sagt. Ni kom precis i tid för Lucia.

Alina hann bara le till svar, för just då hade de hört första tonerna av Sankta Lucia, och Karin och Alina hade flyttat sig till de andra, som också steg upp. Alina visste inte varifrån sången kom, men hon märkte att alla andra tittade mot det stora tältet, så hon gjorde det samma. Och mycket riktigt, snart kunde man se Lucias ljus och sedan hela långa följet efter.

Visst hade Lucian på torget varit vacker, men detta... Alina kunde inte förstå att det var verklighet. Det var en flicka med vågigt, blont hår som var lucia, hon såg ut att vara ungefär i tio-års åldern. Efter henne kom ett gäng med pojkar och flickor som antagligen var mellan två och femton år. I varenda ett av barnen bodde det en lucia, det såg man tydligt och klart. Igen en gång hade tårarna fallit nedför Alinas kinder, och hennes hjärta svällde av värme. Aldrig hade hon sett något så magiskt i hela sitt liv. 

Efter Lucian hade Alina vänt sig till Karin.

- Hur kan ni alla vara så... äkta? Jag har aldrig förut träffat människor som är så fulla av kärlek och ljus, ni får mig nästan tro att jag drömmer.

Karin hade lett mot Alina.

- Vi har lärt oss att vara lyckliga för det vi har, istället för att vara olyckliga över det vi inte har. Somliga av barnen har inte ens sett något annat liv. Vi gör helt enkelt det bästa av det vi har.

 

Resten av kvällen hade Alina känt sig bättre än hon någonsin kunde minnas. Alla hade tagit med henne i gemenskapen, tagit emot henne med öppna armar. Karin hade visst sagt att de var hemlösa, men när Alina låg i sängen den kvällen hade hon kommit fram till att ett hem inte är det samma som ett hus, och hon tänkte, att hon aldrig hade sett ett mer hemtrevligt hem än just Karin och de andras läger.


När Alina kom hem från skolan insåg hon panikslaget att hon inte var färdigt med julstädningen! Och det var idag mamma och pappa skulle komma hem! Vad skulle hon göra? Men så kom hon att tänka på sina nya vänner, drog ett djupt andetag, och bestämde sig för att bara göra klart så mycket hon hann, och börja sitt eget rum. Och hon tänkte inte köra sig själv alldeles slut.

 

Alina hade redan hunnit somna när hon hörde nyckeln vridas om i låset. Hon suckade djupt, varför måste de komma hem nu? Självklart tog de ingen hänsyn till henne, utan klampade och pratade i helt vanlig volym. Alina kunde känna hur de stelnade till när de upptäckte att huset inte var färdigt inför julen. Hon hade gjort vad hon hunnit, vilket faktiskt var ganska mycket, men fönstren i tamburen och hallen var ännu otvättade och hade sina vanliga gardiner. Julpynt hade hon inte heller hunnit med, men det hade i och för sig inte heller stått på listan.

Föräldrarna kom in i hennes rum med tunga, bestämda steg. Alina låtsades sova, men mamma drog bort hennes täcke så pappa fick tag om hennes smala armar och lyfte upp henne. Sedan var det bara att knipa ihop, hålla smärtan som uppkom av de fula orden och slagen, som var värre än någonsin, inom sig. Alina hade ingen kontroll över hennes mycket starkare och större föräldrar, och när de äntligen släppte henne föll hon ner på golvet som en trasa, där hon blev liggande.

 

 


Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Unias med Blogkeen
Följ Unias med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se