Hej, och glad första december till er alla! December innebär julkalendrar överallt, och jag skulle så gärna ha någon julkalender här också, men tiden räcker tyvärr inte till nu på grund av skola, föreställning, jul och Nya Zeeland (jag tror att jag inte ens har berättat det; JAG KOMMER ATT ÅKA TILL NYA ZEELAND FÖR ATT HÄLSA PÅ BÄSTASTE TAVI PÅ JULLOVET!). Därför kom jag på den briljanta (höhö) idén att återpublicera min julkalender från 2012, nämligen berättelsen "Kom håll min hand", eftersom jag antagligen har fått nya läsare sedan dess. Jag kommer inte att ändra på nånting i berättelsen, och jag har inte ens tid för att läsa igenom det nu, så ni får gärna hålla i tankarna att jag skrev den för två år sedan, hehe. Eftersom detta är gamla inlägg kommer jag inte att ta dem i beaktande vad gäller min uppdatering, jag kommer alltså att försöka blogga så mycket som möjligt, men tidsbristen kan tyvärr komma emot. Jag ska också försöka göra bloggen lite juligare, ska titta på mina gamla headers eftersom jag inte har tid att göra en ny. Tror jag haha. Nog babblat, här är första delen av Kom håll min hand:

- Alina, jag går till jobbet nu! Kom ihåg att hänga upp tvätten, föra ut soporna och dammsuga hallen och köket. Och se till att lunchen är färdig när pappa vaknar, du vet att han inte tycker om att vänta. Och åh, jag tänkte nästan glömma! Mjölken är slut så du måste gå och handla, men kolla först om det är något annat som behövs på samma gång. Nu måste jag rusa!

Mamma hade väckt Alina på det värsta möjliga sättet; med att knacka hårt på dörren och sedan börja babbla om en massa saker som måste göras. Hon var väl ingen slav heller!

Alina suckade och låg kvar i sängen tills hon hörde ytterdörren slå igen, sträckte sedan på sig och steg upp. Klockan var bara 7:08, på en lördagsmorgon... Men Alina visste, att gjorde hon inte som hon blev tillsagd skulle de mörda henne. Nästan i alla fall, kanske slänga ut henne... Då skulle hon i alla fall slippa det här fängelset.

För att vakna tog Alina en snabb dusch, men inte längre än fem minuter för om pappa vaknade skulle han bli ursinnig. Hon hann inte tvätta sitt långa hår på den tiden, så hon lade upp det i en knut. 

När hon var färdig tog hon på sig sina väl använda mjukisbyxor och sin bruna hoodie, och gick ut i köket för att äta frukost. Det fanns nästan inget hemma, så det fick bara bli en banan. Alina mindes att hennes lärare en gång hade sagt att banan är det bästa mellanmålet som finns för den innehåller alla näringsämnen man behöver på en dag.

När hon hade ätit upp den skrev hon upp allt som måste handlas, och suckade över allting som måste köpas. Det skulle bli tungt att få med allting hem.

Eftersom affären inte öppnar förrän klockan åtta hann Alina ännu hänga upp tvätten, och förbereda nästa maskin. Hon orkade inte höra någon gnälla om att hon måste göra det också. Inte för att någon skulle märka att hon gjort det fastän ingen sagt åt henne att göra det... Men på det här sättet slapp hon i alla fall en liten smula gnäll.

Klockan visade nu 7:42. Om Alina skulle gå med soporna först skulle hon vara vid affären lite över åtta... Så hon tog på sig ytterkläderna, lade handelslistan i fickan, och gick ut. Det var minusgrader men ingen snö ännu. Trots att vägarna var hala bestämde hon sig för att ta cykeln, hon skulle inte orka gå med de tunga kassarna den två kilometer långa vägen hem från affären.

Klockan tolv var Alina färdig med "allting"; tvätten, soporna, handlandet, lunchen och dammsugningen. Som tur hade de en så tyst dammsugare att hon kunde dammsuga utan att väcka pappa. I och för sig vet hon inte vad som skulle väcka honom, han arbetar nattetid och är därför alltid väldigt trött. 

Klockan fem skulle mamma komma hem och då måste Alina ha middagen färdig. Hon skulle göra lasagne, men nu hade hon ungefär fyra timmar på sig att göra "vad hon ville". Det är klart, hon fick inte störa pappa, och måste se till att hon hela tiden fanns till hands, och när han ätit färdigt skulle hon själv äta och sedan sköta disken, men... Hon bestämde sig för att lägga sig och läsa.

Tystnad. Hela familjen; mamma, pappa och Alina, satt runt matbordet tillsammans och åt lasagnen som Alina hade gjort. Hon hade bränt köttfärsen lite, eftersom pappa hade ropat åt henne att bädda rent i deras säng mitt under matlagningen. Både mamma och pappa hade kommenterat den brända smaken, men det var bara att bita ihop och be om ursäkt, ta all skuld på sig och lova att det aldrig ska hända igen. Att säga emot, eller rättare sagt - säga som det var, skulle bara göra saken mycket värre. Det visste Alina.

Efter att de hade klagat på maten, mamma hade klagat på jobbet som vanligt, och pappa hade påpekat att hon ska vara glad att hon inte behöver arbeta på natten, var det tyst. Ingen hade något mera att säga. När hela familjen var samlad, eller rättare sagt - när Alina var med, var det endast negativ energi som strålade ut från medlemmarna i familjen Holmström. Gnäll, klagomål, befallningar, utskällningar, eller tystnad. 

När mamma och pappa hade ätit klart ställde de sig upp och gick. Lämnade Alina ensam kvar, hon hade inte ens ätit färdigt. Alla tog förgivet att det var hon som skulle ta hand om disken, och se till att köket blev rent och fint. Men hon var van, så hade det varit i flera år. Alina kunde ännu minnas lite av den lyckliga tiden, tiden då de hade varit en riktig familj som älskade varandra. Men det var länge sedan nu, och idag syntes inga spår av den tiden. Nu skulle man tro att Alina var Martin och Katarinas slav, köpt på en auktion, istället för deras enda barn.