Efter skolan på tisdag gick Alina tillbaka till lägret, för rädd för att gå hem. Hon visste, att reaktionerna där hemma skulle bli värre ju längre hon drog ut på det, men hon hade verkligen inte styrkan som krävdes för att gå hem, och överleva det. Så på tisdagskvällen gick hon, tillsammans med William och Sophie, de enda på lägret som var i hennes ålder och som hon lärt känna de två dagarna hon "bott" där, hem och hämtade kläder, hygienpartiklar och det skolmaterialet som hon inte redan hade. Hon passade också på att ta med sig sin kudde, den varma fleecefilten, och lite mat. Inte till sig själv, men det skulle säkert uppskattas av många. De hade smugit väldigt tyst och klarat sig utan att väcka mamma. Pappa var ju som vanligt på jobb, vilket var en del av deras plan. Om mamma hade vaknat, skulle det ändå ha varit mycket lättare att klara av henne, än om de varit två. Men, de slapp lätt undan, och innan de gick hade Sophie insisterat att Alina skulle skriva en lapp åt sina föräldrar. Så Alina skrev Ni behöver inte oroa er på en liten lapp och lade den på köksbordet, sedan gick de.

Nu var det fredag, och när Alinas julfest i skolan var slut väntade William på henne utanför skolgården. De två, och Sophie, hade umgåtts mycket den senaste veckan. De var väldigt intresserade av Alinas läxor eftersom de själva inte gick i skolan, de blev bara undervisade av de äldre på lägret.

- Jag är här för att se till att du inte går hem till dig, log William.

Alina log. 

- Tror du att jag frivilligt skulle fara till helvetet, när jag får vara i paradiset?

William skrattade till. Men sedan blev Alina allvarlig.

- Det är bara tre dagar kvar till jul, varför måste det vara så nära?

- Tycker du inte om julen? undrade William.

Alina såg ner i marken.

- Jo, julen är väl helt okej... Men jag vill inte gå hem.

Hon sneglade på William.

- Det fixar sig nog, ska du se, log han varmt.

Alina log tillbaka, men leendet nådde inte hennes ögon.

- Du, är det okej för dig om vi inte går till lägret riktigt än? frågade William. Jag tänkte att det kunde vara skönt att bara vara vi två ett tag.

- Det är klart det är okej för mig, svarade Alina och sken upp.

- Kom då, jag ska visa dig var jag var på lucian, när du första gången kom till lägret.

William drog iväg med Alina, som fick halvspringa för att hinna med i hans tempo.

- Åh, vad fint här är! utbrast Alina när de var framme.

De hade klättrat upp på ett berg, och nu stod de högst upp. Det var ett stort stup framför dem vilket gav platsen en härlig spänning. Nedanför dem såg man havet, det var ännu öppet fastän det var minusgrader. Alina väntade verkligen på snön... Man kunde se hur långt som helst från där de stod. Alina älskade det.

- Hit brukar jag alltid komma när jag vill vara för mig själv. Jag kände till den här platsen redan innan jag kom till lägret.

Det var som om William plötsligt kom på att han aldrig hade berättat för Alina varför han var "hemlös", för han avslutade sig plötsligt och sänkte blicken.

- William, hur kom du till lägret? undrade Alina försiktigt efter en stund.

William satte sig ner, så Alina satte sig bredvid honom. William gav henne ett snabbt leende, sedan sänkte han blicken till marken och började berätta:

- När jag var fyra år dog min pappa i cancer. Han hade varit sjuk i lite över ett år, men levde ändå hemma väldigt länge, vilket betydde att han alltid kunde vara hemma med mig medan mamma jobbade, så jag behövde inte någon dagvård. När han gick bort blev mamma förkrossad, jag var så liten då så jag förstod inte riktigt var pappa var. Jag trodde länge att han skulle komma tillbaka, och hittade på egna historier och förklaringar om att han skulle komma hem. Ända tills mamma hittade en ny man...

William svalde.

- Mamma blev en helt annan människa... Hon var inte alls den samma varma, vänliga, tröstande famnen längre. Istället hade hon blivit som en främling, skrattade konstigt och talade med hög röst, sa konstiga saker. Hon var ofta irriterad på mig utan att jag visste vad jag hade gjort. När jag med tiden märkte att jag inte kunde få tillbaka min trygga mamma började jag mera och mera dra mig undan. Jag slutade begära uppmärksamhet och höll mig för mig själv. Mamma hade slutat jobbet, när jag blev äldre räknade jag ut att hon måste ha fått sparken, så jag behövde fortfarande inte någon dagvård. Jag var fem år, och lekte aldrig med andra barn.

Han drog efter andan, och Alina märkte hur stämningen hos William blev ännu dystrare. 

- En natt vaknade jag av stön från mamma och Jans, hennes nye man, sovrum. Jag blev orolig och gick dit för att se om allting var okej... Jag skulle snart fylla sex år då, så hur kunde jag veta vad det var de höll på med... Jag var lite mörkrädd så jag blev lättad när jag såg att det lyste i deras rum. Jag knackade försiktigt på dörren och gick in. Det var det största misstaget i hela mitt liv.

William tystnade. Alina kunde se att han inte var långt ifrån gråten nu. Hon hade helt glömt bort att andas medan han berättade, hon ville få bekräftelse för att hennes misstankar inte var sanna. Det fick inte vara sant, han var ju bara ett litet barn!

William samlade kraft, och fortsatte:

- De tog mig med i "leken"... Jag grät och skrek som aldrig förr, men ingenting fick dem att sluta. Inte ens min egen mamma brydde sig, hon bara njöt... 

Nu rann tårarna ner för både William och Alinas kinder. Alina böjde sig fram och gav William en kram. De satt så för en lång stund, innan William fortsatte:

- Det slutade aldrig. År ut och år in kom de till mig om nätterna, ibland bara en av dem, ibland båda två. Jag var helt sönder både fysiskt och psykiskt, och när jag började skolan blev jag kallad för "freaket", jag visste ju inte hur man skulle bete sig bland med andra människor och jag var så instängd i mig själv att det var omöjligt att få kontakt med mig. Jag var som en levande död, min blick var tom och jag log aldrig. Hela min barndom, från sex år till ungefär fjorton, är som en enda mörk massa för mig, jag minns nästan ingenting från den tiden.

Han drog efter andan.

- Det var när jag gick i åttan som jag hittade det här stället. Jag hade fått nog och bestämde mig för att rymma. Jag vandrade in i skogen, helt utan något mål, och när jag kom upp på den här klippan blev jag som förtrollad. Jag kände en sorts magi, det var som om min pappa talade med mig. Okej, förlåt, det låter helt underligt, men den här platsen blev min räddning. Jag tillbringade mer och mer av min lediga tid här, och på helgerna sov jag till och med här. Det var min lägereld som en vårkväll räddade mig. Ann hade sett röken från min lägereld och kom för att se om allting var okej, hon tyckte det var ovanligt att se en lägereld här, och den tiden på dygnet. Hon fann mig sittandes framför elden, med tomma ögon hade jag bara stirrat in i den. Jag hade inte ens reagerat på hennes tilltal, hon har sagt att det var som om jag inte var där, som om det bara var mitt skal.

Alina rös vid tanken.

- Hon märkte såklart att allting inte stod rätt till, och efter att länge försökt ta kontakt med mig lyckades hon slutligen få mig att följa med henne. Jag minns faktiskt inte själv det här, det är bara vad Ann har berättat för mig. Som du nog förstår tog de hand om mig på lägret, och sedan dess har jag inte haft någon kontakt med min mamma, skolan, eller någon annan från mitt tidigare liv. Jag hade ju ingen mobil så de kunde inte spåra upp mig, de tror antagligen att jag är död. Om de ens minns mig. Jag tvivlar på att de bryr sig det minsta.

William sänkte blicken igen. Alina gav honom en lång kram, hon tyckte det kändes så underbart att ge tröst, att finnas där för någon. Hon visste ju själv precis hur det kändes att få en kram när man känner sig som mest sårbar.

Plötsligt kom William på att de på lägret nog måste undra var de höll hus. Så de satte av mot lägret, och den nya känslan mellan dem var nästan påtaglig. Det fanns en öppenhet och förståelse mellan dem, och Alina bestämde då för sig själv att hon senare skulle berätta sin historia för William.