Alina hade en lång skoldag idag, så det var redan ganska mörkt när hon gick hemåt. Hon hade börjat tycka väldigt mycket om vägen genom parken medan hon hade gått där för att få träffa kvinnan igen, eller ja, Karin då. Därför gick hon den vägen nu också, fastän hon inte längre behövde söka efter Karin. Dessutom var den vägen längre, så det tog längre tid för henne att komma hem. 

Medan hon gick där mellan de vackra, ståtliga träden, Alina tyckte verkligen om frusna träd, och de stora buskarna som gjorde så att det kändes att gå i en värld helt skild från omvärlden, tänkte hon på sina nya vänner. De måste nog undra var jag håller hus, tänkte hon. De hade bestämt att Alina skulle hälsa på dem på lördagen, men hennes föräldrar hade hållit henne inlåst. Varje rörelse hon gjorde nu gjorde ont, på grund av alla blåmärken. Hon såg inte klok ut.

Plötsligt hörde Alina hur någon, eller något, rörde sig i buskarna. Hon stelnade till. Vad kunde det vara? Det lät som något ganska stort... Tänk om det var en björn! Eller en mördare som alldeles strax skulle komma och sticka kniven i henne! Det skulle just vara typisk om hon skulle dö nu, just när hon hade träffat så underbara människor...

Hon hörde ljudet igen. Alina såg sig ängsligt omkring, visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde ju inte springa i det här skicket, hon skulle inte ha någon chans mot vad det än var som gömde sig i buskarna. Hon var så rädd att hon glömde bort att andas.

Då hörde hon plötsligt fnitter. Hon andades ut. Såklart, det var ju bara några ungar som lekte bland buskarna! Lättat fortsatte hon sin färd hemåt.

Hon hörde hur det brakade och knakade i buskarna bakom henne, hur viskande barnröster uppmanade varandra att vara tysta. De smyger antagligen på sina föräldrar, tänkte Alina och log för sig själv. Det brukade hon också göra när hon var barn.

- BU!

Alina hoppade till, inte så mycket för att hon blivit skrämd, mera på grund av smärtan som gick genom hennes kropp när Mathias lätt hade knuffat till henne i ryggen. Barnen började skratta, glada över att de lyckats skrämma henne. Men när de märkte att hon hade ont tystnade de genast, och glädjen blev till oro.

- Förlåt, gjorde vi illa dig? Det var absolut inte meningen! sa Andreas, den äldsta av dem. Han var åtta år, och tillsammans med sin storasyster Lina hade de kommit till "lägret" för två år sedan. De hade blivit lämnade mitt ute i skogen när deras föräldrar inte längre hade råd med dem. Patricia, en av de vuxna på lägret, hade hittat dem just och just vid liv när hon hade gått och plockat svamp.

- Det är okej, det var inte ert fel, jag råkar bara ha ett blåmärke just där. Oroa er inte, försäkrade Alina dem.

Barnen suckade lättat, men de märkte att inte allting stod rätt till med Alina.

- Hur mår du? frågade Mathias och såg in i hennes dystra ögon.

- Åh, jag mår bra, är bara lite trött efter skoldagen, ljög Alina och vände bort blicken. Hon ville inte oroa barnen.

Barnen såg menande på varandra. Ingen av dem köpte hennes lögn, och ville hjälpa sin nya vän. 

- Kan du inte följa med oss hem? Du kom ju inte i lördags, alla skulle bli så glada av att se dig.

Det var söta lilla Maja som bjöd Alina hem till dem. Alina tänkte efter en stund. Hon borde ju inte gå, mamma och pappa skulle bli ursinniga, men hon ville verkligen träffa dem, speciellt Karin. Hon behövde tröst och stöd. Dessutom hade ju Maja rätt, hon hade inte kommit i lördags.

- Ja tack, jag kommer gärna, log hon.

- Alina!

Karin och Ann gick emot dem så snabbt de såg Alina och barnen komma. Alina tyckte att det värmde att se någon komma en till mötes på det där sättet.

- Vi var så oroliga, varför kom du inte i lördags? frågade Karin så fort de möttes. Sedan såg hon hur mörkret hade tätnat hos Alina, och tog hennes händer. 

- Men kära barn, vad har hänt?

Som så många gånger förut fick Karins omtänksamma utstrålning Alinas ögon att tåras.

- Kom här.

Karin lade tröstande armen om Alina och tog henne in i det stora tältet, där de satte ner sig i en hög av kuddar. Karin vände sig mot Alina och såg in i hennes trötta ögon.

- Alina, vad har du varit med om?

Alina började gråta. Hon hade aldrig förr berättat för någon om hur hon blir behandlad hemma. Hon visste att hon kunde lita på Karin, men skulle hon klara av det?

Karin tog varsamt bort håret från Alinas ansikte och såg medlidande på henne. Alina drog ett djupt andetag.

- Mina föräldrar... började hon. Hon märkte att det inte kom som en överraskning för Karin. Karin kramade hennes händer.

- De behandlar mig illa. Det är som om jag vore deras slav. När de i fredags kom hem blev de så arga för att jag inte gjort allt de uppmanat mig att göra, så de höll mig inlåst hela helgen. Därför kunde jag inte komma hit. De skulle döda mig om de visste att jag är här nu.

Alina såg ner. Det var skönt att få det ut till någon, i alla fall en del av historien. Karin omfamnade henne.

- Lilla vännen... Du kan stanna här i natt.

Alina satt nästan i Karins famn, och de satt så för en lång stund. Alina bara andades och tog in känslan av att ha någon som bryr sig. Efter en stund såg Karin upp.

- Hej William, sade hon tyst.

Alina rätade på sig. Vid tältöppningen stod en kille som hon inte hade sett förut, han såg ut att vara i ungefär samma ålder som hon, kanske lite äldre. Hon såg honom inte så tydligt, men hon kunde se att han hade långt, mörkt hår. Han såg ursäktande på dem.

- Förlåt om jag stör, jag tänkte bara berätta att maten är färdig. Men kom när det passar.

- Tack så mycket, vi kommer snart, log Karin till svar.

När William gått ut vände sig Karin mot Alina igen och tog hennes händer.

- Du kan vara trygg här mitt barn. Du får sova här inatt och gå till skolan imorgon härifrån. 

- Tack, du kan inte ana vad det betyder för mig, sa Alina svagt.

- Inget att tacka för. Nu får du komma med och äta om du vill, men du får också bli här och vila.

- Tack, jag kommer alldeles snart.

Alina kände att hon behövde lite tid för sig själv innan hon träffade de andra. När Karin gått ut lade sig Alina ner och drog flera djupa andetag. Hon hade en så otrolig tur som träffat Karin. 

När hon kände sig redo steg hon upp, rufsade om håret lite, drog ett sista djupt andetag och gick ut till de andra där de satt runt elden. Precis som förra gången välkomnades hon av många varma leenden, det varmaste kom den här gången från William.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...