Unias

Alla inlägg den 14 december 2014

Av Unia - 14 december 2014 16:45

Alina satt på kemilektionen, men hon kunde inte alls koncentrera sig. Det enda hon hade i tankarna var gårdagskvällen. 

 

Alina hade såklart börjat gråta av Karins ord, hon hade inte vetat att det var så tydligt att hon mådde dåligt. Hon hade börjat gråta dels för att hon blev så rörd, det var så skönt, men samtidigt hemskt, att höra någon säga att hon levde i ett mörker, för det var ju sant, och det var så rörande att någon, som Alina dessutom inte ens kände, ville hjälpa henne. Men dels hade hon också börjat gråta för att ingen annan hade brytt sig, någon måste ju ha märkt att hon mådde dåligt när en vilt främmande person genast märkte det. Visst, ingen annan hade sett henne gråta, men... Alina hade en känsla av att det inte bara var hennes tårar som hade fått Karin att inse hennes mörker.

Så Karin hade dragit in Alina i en kram och tröstat henne tills tårarna till sist tog slut, redan för andra gången under deras korta bekantskap. Man kunde inte ens kalla det bekantskap, de hade ju inte vetat något om varandra.

När Alina hade slutat gråta och tittat upp var Ann och Mathias borta. Karin hade med armen om Alina sakta börjat gå bort från torget i den allt kyligare kvällen. Alina hade inte haft en aning om vart det var på väg, men hon litade på Karin. Hon kände att den kvinnan hade ett enormt hjärta och verkligen på allvar menade att hon ville hjälpa Alina ut från mörkret. 

Medan de gick hade Karin berättat saker som Alina tyckte var helt fantastiska.

 

- Hmm-hmm.

Alina ryckte till. Rakt framför hennes ansikte stod hennes lärare Hans och blickade surt in i hennes ögon. Hela klassen var vänd mot Alina.

- Lektionerna är inte till för att dagdrömma. De är till för att lära sig. Kan du berätta för mig vad vi går igenom just nu?

Alina sjönk ihop. Nej, det kunde hon inte... Men när hon höjde blicken och skulle svara märkte hon att rubriken stod på tavlan.

- Funktionella grupper, svarade hon.

Hans hade såklart inte väntat sig att hon skulle kunna svara, så nu mumlade han bara något oförståeligt. 

- Hmm... I fortsättningen skulle jag gärna se att du gör anteckningar.

Han gick tillbaka till sin plats vid tavlan och fortsatte undervisa som om inget hade hänt. Det var så typiskt lärare! De kunde aldrig erkänna sina misstag...

 

Karin hade berättat att hon, och likaså Mathias och Ann, var hemlösa. Hon hade berättat att de, tillsammans med ett tjugotal andra människor, bodde i ett sorts läger. Alina kunde inte förstå hur människor utan hem kunde ha så mycket glädje och värme inom sig.

Karin hade också berättat att alla i lägret hade på olika sätt ett mörkt förflutet, som gjorde att de hade hamnat på gatan. Hon berättade att Ann till exempel hade blivit utkastad av sin dåvarande pojkvän när hon hade blivit gravid med Mathias. Hennes föräldrar hade inte heller velat ha något med henne att göra, så hon hade inte haft någonstans att ta vägen. Karin hade redan då bott på lägret och när de en kväll hittat Ann sovandes på en parkbänk hade de tagit hand om henne. 

Men Karin hade inte berättat om sig själv. Alina förstod att hon inte ville tala om det, så hon hade inte frågat. Men hon kunde inte låta bli att undra...

När de var en bit utanför den lilla stan hade Karin sagt att de snart var framme. Alina hade snart hört upprymda röster och sett rök stiga från en öppen eld. Och hon hade inte kunnat tro sina ögon när hon till sist såg det så kallade lägret.

Det hade varit som att komma till en helt annan värld, en sagovärld. Människor i alla åldrar satt glada och förväntansfulla kring en lägereld. De pratade, eller mera viskade, med varandra, det verkade som om de väntade på något. När de märkte att Karin och Alina hade anlänt vände sig alla mot dem. Ögonen hade glittrat i skenet från elden, och Alina kunde se att Ann vinkade till henne och hon vinkade tillbaka. Hon hade sökt med blicken efter Mathias, men hittade inte honom.

- Välkommen hit till oss Alina, mitt namn är Maria, hade en äldre kvinna med mörkt hår och vänliga ögon sagt. Ni kom precis i tid för Lucia.

Alina hann bara le till svar, för just då hade de hört första tonerna av Sankta Lucia, och Karin och Alina hade flyttat sig till de andra, som också steg upp. Alina visste inte varifrån sången kom, men hon märkte att alla andra tittade mot det stora tältet, så hon gjorde det samma. Och mycket riktigt, snart kunde man se Lucias ljus och sedan hela långa följet efter.

Visst hade Lucian på torget varit vacker, men detta... Alina kunde inte förstå att det var verklighet. Det var en flicka med vågigt, blont hår som var lucia, hon såg ut att vara ungefär i tio-års åldern. Efter henne kom ett gäng med pojkar och flickor som antagligen var mellan två och femton år. I varenda ett av barnen bodde det en lucia, det såg man tydligt och klart. Igen en gång hade tårarna fallit nedför Alinas kinder, och hennes hjärta svällde av värme. Aldrig hade hon sett något så magiskt i hela sitt liv. 

Efter Lucian hade Alina vänt sig till Karin.

- Hur kan ni alla vara så... äkta? Jag har aldrig förut träffat människor som är så fulla av kärlek och ljus, ni får mig nästan tro att jag drömmer.

Karin hade lett mot Alina.

- Vi har lärt oss att vara lyckliga för det vi har, istället för att vara olyckliga över det vi inte har. Somliga av barnen har inte ens sett något annat liv. Vi gör helt enkelt det bästa av det vi har.

 

Resten av kvällen hade Alina känt sig bättre än hon någonsin kunde minnas. Alla hade tagit med henne i gemenskapen, tagit emot henne med öppna armar. Karin hade visst sagt att de var hemlösa, men när Alina låg i sängen den kvällen hade hon kommit fram till att ett hem inte är det samma som ett hus, och hon tänkte, att hon aldrig hade sett ett mer hemtrevligt hem än just Karin och de andras läger.


När Alina kom hem från skolan insåg hon panikslaget att hon inte var färdigt med julstädningen! Och det var idag mamma och pappa skulle komma hem! Vad skulle hon göra? Men så kom hon att tänka på sina nya vänner, drog ett djupt andetag, och bestämde sig för att bara göra klart så mycket hon hann, och börja sitt eget rum. Och hon tänkte inte köra sig själv alldeles slut.

 

Alina hade redan hunnit somna när hon hörde nyckeln vridas om i låset. Hon suckade djupt, varför måste de komma hem nu? Självklart tog de ingen hänsyn till henne, utan klampade och pratade i helt vanlig volym. Alina kunde känna hur de stelnade till när de upptäckte att huset inte var färdigt inför julen. Hon hade gjort vad hon hunnit, vilket faktiskt var ganska mycket, men fönstren i tamburen och hallen var ännu otvättade och hade sina vanliga gardiner. Julpynt hade hon inte heller hunnit med, men det hade i och för sig inte heller stått på listan.

Föräldrarna kom in i hennes rum med tunga, bestämda steg. Alina låtsades sova, men mamma drog bort hennes täcke så pappa fick tag om hennes smala armar och lyfte upp henne. Sedan var det bara att knipa ihop, hålla smärtan som uppkom av de fula orden och slagen, som var värre än någonsin, inom sig. Alina hade ingen kontroll över hennes mycket starkare och större föräldrar, och när de äntligen släppte henne föll hon ner på golvet som en trasa, där hon blev liggande.

 

 


Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards