Alina och William satt på klippan igen, den här gången hade de tänt en lägereld. Det var otroligt kallt, men ännu syntes ingen snö till. De hade gått från lägret för att få vara lite ensamma, de hade inte fått någon chans att prata privat efter att de kommit dit igår, och det behövdes verkligen.

Medan de gick till berget och gjorde igång elden hade de pratat om hur mycket de på lägret hade hjälpt William, och hur de redan hade fått Alina att se helt annorlunda på livet. William berättade också att det bara var Ann och Karin som kände till hela hans historia, och nu då också Alina förstås. 

Men nu när de var klara med allting och bara satt där, sida vid sida, samlade Alina mod till sig och frågade om William ville höra hennes historia. Det ville han såklart, han visste hur lättad man kände sig efter att ha fått prata ut med någon, så hon drog ett djupt andetag och började berätta, allting från början:

- Som barn bodde jag med mina föräldrar i en liten by. Jag hade inga vänner, men min relation till mamma och pappa var så bra så jag led ingen nöd. Jag dansade också balett, och jag tyckte väldigt mycket om det fastän jag aldrig riktigt kom med i gruppen. Det var dansen jag njöt av, och många brukade säga att jag var bra för min ålder. 

Det var när jag började skolan som mobbningen började. Först var det bara ord, om att jag hade fula kläder eller uppförde mig konstigt. Vi var ju bara små barn så det var inte så allvarliga saker. Men det betyder inte att jag inte blev sårad... När jag lärt mig att ta emot dem utan att röra en min övergick orden snart till fysisk mobbning. På rasterna fanns det alltid lärare omkring, så de brukade vänta tills skolan var slut och vänta på mig någonstans på vägen hem från skolan. Jag var alltid livrädd för att gå hem från skolan, för jag visste att jag någonstans skulle mötas av ett gäng som var mycket starkare än jag, och att de skulle slå mig. Jag förstod inte varför de slog, förstod inte vad jag hade gjort fel. Inte förrän de berättade det åt mig. Medan de slog, och senare också sparkade, berättade de hela tiden varför de gjorde det. Jag förtjänade det, sa de. Jag var en ful, äcklig liten skitunge som inte var värd ett dugg. Jag hade konstiga kläder, och hela jag var konstig, som om jag kom från en annan planet. Det var vad de sa åt mig, och med tiden började jag tro dem.

I början berättade jag ingenting för mamma och pappa, jag ville inte göra dem oroliga och dessutom tänkte jag att det var meningen att jag skulle bli behandlad sådär. Men när mobbningen blev så tydlig att man såg att jag hela tiden hade blåmärken och rivsår, berättade jag allting för dem. De lovade att allting skulle fixa sig, kontaktade skolan och allt det där. Det ledde till att mobbarna betedde sig i skolan, låtsades framför lärarna att de var snälla med mig, att de tyckte om mig, men mötena på vägen blev allt värre. När jag i slutet av trean blev så illa misshandlad att jag hamnade på sjukhus bestämde sig mamma och pappa för att vi skulle flytta.

Alina blev tvungen att ta en paus. Hon var förvånad över hur lätt det gick att berätta för William, hon hade ju undvikit den där tiden ända sedan flytten, nästan. Nu kom allting plötsligt tillbaka, och Alinas ögon tårades när hon tänkte på hur underbara hennes föräldrar varit då... Hon fortsatte:

- Mamma och pappa var tvungna att ge upp sina karriärer. De arbetade där på ett oljebolag, och fick väldigt bra betalt. Men här finns ju inga oljebolag i närheten, och de kunde inte få några bra jobb. Så nu är de båda städare, mamma på olika barer och pappa i TV-huset. Pappa far på jobb ungefär när mamma kommer hem, och sedan när han kommer hem far nästan mamma på jobb. De är sura hela tiden, och skyller detta på mig. Visst, det var jag som blev mobbad, men det var ju inte mitt fel, och det var inte jag som bestämde att vi skulle flytta, och inte heller vart vi skulle flytta.

På grund av deras sämre inkomster nu tvingade de mig sluta med dansen, så nu måste jag alltid dansa i smyg.

William avbröt henne:

- Varför måste du dansa i smyg bara för att du inte får ta lektioner? Jag såg dig dansa med Sophie och man märkte att du verkligen älskar det.

- Mamma och pappa hatar att bli påminda om tiden innan flytten. Dessutom vill de inte att jag ska må bättre än de, och när jag dansar mår jag ju faktiskt bra, innan jag träffade er var det enda sättet för mig att glömma bort allt elände. 

William nickade förstående. Alina förvånades över hur lugn han var. Hon själv var helt ursinnig, alla känslor blev så mycket starkare när man sade allting högt, och Williams närvaro fick henne att hålla borta sorgen, vilket gjorde att ilskan tog över. Hon fortsatte berätta:

- Mobbningen slutade när jag kom hit, men utanförskapet varade. I femman hittade jag och en annan ensam flicka, Emilia, till varandra, men vi har inte blivit så nära vänner. Vi håller ihop och så, hjälper varandra med läxorna, men vår relation är bara ytlig. Hon vet inget om hur jag mår, och ärligt talat vet jag inte heller ett dugg om vad som rör sig i hennes skalle. Vi är ensamma tillsammans, kan man väl säga.

Så, mobbningen försvann, men det gjorde också mina föräldrar. Som du antagligen redan har räknat ut blev de två helt nya människor i och med flytten. Inte ett spår av mina vänliga, glada, stöttande föräldrar finns kvar. Nu bryr de sig inte alls om hur jag mår, de pratar aldrig snällt med mig. De enda gångerna de kommunicerar med mig, är när de säger åt mig vad jag ska göra, eller skäller ut mig för att jag gjort fel eller inte gjort det som de sade åt mig att göra. Jag har blivit deras slav istället för deras barn. Ååh, jag orkar inte mer!

Alina satte huvudet i händerna.

- Ibland till och med slår de mig, och senaste gången jag inte gjorde som de sa höll de mig inlåst hela helgen och både sparkade och slog.

Nu grät Alina. När William gav henne en kram snyftade hon:

- Jag orkar inte längre. Jag vill inte tillbaka till det där fängelset. Jag kommer krascha, kommer dö...

William kramade om henne lite hårdare, och hyssjade henne.

- Tänk inte på det nu, det fixar sig nog ska du se, viskade han tröstande.