Några av er kanske minns att jag var på en Puppy Parade i höstas? Eftersom det var ett så lyckat evenemang bestämde arrangörerna att fortsätta med detta. Idag ordnades stadens andra Puppy Parade, och naturligtvis var jag på plats för att ta emot kärleken från sötnosarna!

Idag fyller hon 12 år, och jag önskar att jag kunde vara hos henne. Jag hoppas att du har det bra, min älskling!

Puss och kram!

På veckoslutet när jag tittade på TV kom det reklam om ett program som går på måndagar; Linda och djurens hjältar. Så ikväll när jag kom hem och inte riktigt har någon ork kvar efter en lång dag mindes jag detta och bestämde mig för att titta. Nästan genast satt jag och grät.

Först besökte hon ett barnhem för föräldralösa elefantungar. Wow! Elefantungarna är så otroligt söta, de dricker mjölk ur flaska och de spelar fotboll. Jag fick lära mig att elefanter är otroligt kärleksfulla och tillgivna; Om elefantungens mamma dör stannar ungen hos henne till hen själv svälter ihjäl eller blir dödad av t.ex ett rovdjur eller en jägare. Så hemskt hjärtskärande. Men dessa hjältar jobbar alltså hårt för att lyckas få bort elefantungen från mamman, så att de kan ge dem en andra chans till livet. Så fint att se dem ta hand om dem, att se att det finns snälla människor här i världen. Jag lärde mig också att man ska blåsa in i elefanternas snabel för på det sättet kommer de ihåg en väldigt länge. 

Man fick också se ett vackert naturskyddsområde och jobb av Big life foundation. Vilda elefanter, zebror och noshörningar som samlas för att njuta av vatten. Man fick se en död elefant, och följa med när de räddade en elefant som blivit skjuten. Starka, starka bilder, jag vill att hela världen ska få se det och sluta köpa elefantens betar. De är värda helt sjukt mycket och människorna i dessa områden är fattiga, så de dödar elefanterna för att få pengar. Men det är så fruktansvärt. En elefant dödas varje kvart. Jag får inte ens något grepp om hur mycket det är. Så hemskt att man inte kan förstå det. Det måste få ett stopp, och det är möjligt om världen tillsammans sätter ett stopp för detta. Det är inte okej.

Jag har bara sett ett avsnitt hittills, men jag rekommenderar att kolla på Linda och Djurens hjältar. Det öppnar ögonen, sprider kunskap, och så får man ju se en massa vackert också. Jag måste någon gång åka till Afrika och uppleva de vilda djuren själv. Absolut.

Ett kollage jag sammanställde med söta random bilder från googles bildsökning. Googla "elephants" så hittar du dem.

Idag när jag gick till butiken tycker jag att jag såg ovanligt många hundar. Jag saknar så mycket att ha någon att gå ut och gå med! Och det är inte bara det jag saknar. Jag saknar att alltid ha någon där, någon som alltid kan kramas och trösta. Någon som följer varje stag jag tar, någon som alltid vill vara med mig. Någon som sover på min mage och somnar i min famn. 

(Min plan var att skriva om alla "mina" djur i detta inlägg, men det skulle bli för långt så jag ger istället alla varsitt inlägg.)

Molle. Hon som verkligen är min katt. På grund av mina studier har hon fått flytta till ett nytt hem, men alla vet ändå att hon är min. Min lilla tokiga sötnos.

Molle är den som funnits där för mig när jag ingen annan varit det. Hon har sett mina tårar och hon är en mästare på att trösta. Hon värmer min säng, sover på min kudde och på min mage. Lägger tassen på min mun när hon inte tycker att jag ska prata. Ligger på mitt skrivbord, mina böcker, min dator, mina papper, och stryker sig mot pennan när jag ska skriva. All min uppmärksamhet ska gå till henne för hon är min bästa vän. Molle ligger på matbordet och förstår inte vad man vill trots att man schasar bort henne hur många gånger som helst, gång på gång. Hon kan inte äta sin mat direkt ur matskålen, utan äter endera från tassen eller så flyttar hon maten till golvet först. Molle är katten som tror att hon är en hund.

Molle och jag var så nära att jag tänkte att jag måste ringa henne och berätta varför jag inte kommer hem den tid jag tänkt, och att jag måste lämna dörren olåst så att hon slipper in. Ibland var jag helt säker på att hon kunde läsa mina tankar. Åtminstone visste hon alltid precis vad jag kände, hon delade min sorg när jag var ledsen och strök bort mina tårar när jag grät. Molle kommer alltid att ha sin speciella plats i mitt hjärta, och jag drömmer ännu om att vi en dag kommer att bo tillsammans igen. Jag saknar henne så otroligt mycket!

Gamla men opublicerade bilder.

Eller i tallen i detta fall. Vet ni hur många ekorrar här finns?! Världens sötaste.

Här kommer resten av mina bilder på de underbara sötnosarna som jag träffade igår på Helsinki Puppy Parade. Ta mig tillbaka!

Borde jag slänga bort alla mina framtidsplaner och bli djurfotograf istället? De ger mig så mycket lycka!