De flesta som känner henne har svårt att tro att hon är så gammal, hon fyller faktiskt tio år idag. Jag minns ännu dagen hon föddes, och jag minns när hon som väldigt, väldigt liten (högst några veckor gammal, de andra kattungarna som vi sedan gav bort bodde ännu hos oss då) föll ner till källaren. Alltid lika klantig, haha. Sedan hon blev innekatt (har mitt liv blivit otroligt mycket mindre ångestfyllt) har Molle blivit mycket mera lekfull, vild och trotsig. Haha, vi grälar rätt så ofta eftersom hon inte verkar förstå att hon gör fel fastän jag gång på gång blir arg på henne, men lika ofta ligger hon i min famn och sover. Hon följer mig vart jag än går, hon kommer med på toaletten, när jag duschar är hon med mig i badrummet, när jag går och lägger mig kommer hon alltid till sovrummet, om hon inte får för varmt sover hon med mig, annars på min skrivbordsstol bredvid sängen eller på extramadrassen i rummet. När jag äter sitter hon helst på matbordet och äter från min tallrik (det får hon såklart inte). När jag sitter vid datorn lägger hon sig helst på den, stryker sig mot eller biter på skärmens hörn (en oftaförekommande orsak till våra gräl, hehe), men nöjer sig också med att ligga bredvid på skrivbordet eller i min famn. Alltid är hon med mig. Och jag njuter av det.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig Molle, jag älskar dig.

Jag brukar försöka undvika bilder som får mig att gråta, och ibland är man ju mera känslig än andra gånger. Det här är i alla fall bilden som senst fick mig att gråta (om jag inte glömt någon).

Det är en av de sötaste bilderna jag har på dem, plus att den lockar fram otrevliga minnen. Samma dag som hon blev påkörd arbetade jag nämligen med ett vänskapsprojekt, jag gjorde ett häfte fullt av vänskapsbilder, -dikter och -ordspråk. Den här bilden hade jag på en sida, med dikten

You were the one who made things different

You were the one who took me in

You were the on thing I could count on

Above all, you were my friend

Jag minns att min syster frågade "Vadå 'were'?", och jag minns hur det stack till i hjärtat. Jag tror att jag svarade något om att det bara är så dikten är, men inom mig skrek jag att hon måste komma hem. Hon måste. "Were" fick inte bli verklighet...

Visste ni förresten att jag ännu gråter över detta? Jag skrev om händelsen i min moddastudentskrivning, trodde att jag var stark nog för att klara av det, att jag redan hade bearbetat det så mycket. Men nej, tårarna kom. Jag grät riktigt mycket faktiskt, oberoende av hur mycket jag försökte hålla emot. Jag blev lite i panik eftersom jag satt där i ett rum fullt av människor och jag undrade vad någon skulle tro om de märkte att jag grät... Jag vet inte om någon såg det, men det kändes i alla fall inte så bra att sitta där och gråta, haha. Faktumet att jag började gråta så mycket visade dock att jag ännu inte kommit över det. Usch, jag saknar dig Trolle! 

Omöjligt att ha "photo-shoot" med Molle utan att le.

          Som ni ser gillar jag att leka med kamerainställningarna nuförtiden.

Min personliga favorit, tror jag.

Ni vet att det kan finnas en hel del saker man tycker om att göra, och som kanske inte ens är svårt eller tar mycket tid, men som man ändå gör väldigt sällan? Fotografera är en av de sakerna för mig (jag har miljontals), och det förvånar mig eftersom jag har världens sötaste motiv hemma hos mig och tillgänglig när som helst. Så idag passade jag på att knäppa några bilder på min älskade Molle.

Hon älskar att ligga och sola, och jag har lite dåligt samvete för att hon inte får gå ut (ni vet förresten inte hur mycket mindre ångest det finns i mitt liv sedan Molle blivit innekatt), men jag har bestämt mig för att på allvar börja vänja henne vid selen nu, och går det bra ska jag sedan ta ut henne i det härliga vårvädret.

Fler bilder kommer imorgon.

När du kom hit i början av sommaren 2011 rasade mitt liv. Inte enbart därför, men det var en av dropparna som fick bägaren att rinna över. Jag blev ledsen, arg, sur, irriterad, störd, sårad, svag, sviken, förrådd... Jag visste att det inte var ditt fel, men jag kunde inte ens försöka tycka om dig i början.

Efter en tid började jag trots allt ta med dig på promenader. Det var ju något jag drömt om - att få ha en hund så att jag skulle kunna gå ut och gå med den. 

Med tiden började jag leva enligt mina egna ord - det var inte ditt fel, det var inte dig jag skulle vara arg på. Det var skönt att ha någon med på promenaderna, du fick se mina tårar, höra mina skrik, och du gav mig tröst. 

Fastän du först fick mig att falla djupare hjälpte du mig upp en bit tillbaka. Jag kan inte låta bli att undra hur sommaren 2011 hade blivit om du inte hade kommit. Hade jag ändå fallit lika djupt? Hade jag överlevt utan promenaderna med dig? Hade jag gått ensam istället? Vad hade jag gjort hela sommaren? Promenaderna med dig var ju verkligen många, och de är faktiskt något av det lilla jag minns från den där tiden. Musik, bilder, och sandvägen vi gick på har hjälpt mig att minnas. Och vad jag minns är att du nog var den som efter Molle visste bäst hur jag mådde.

Jag minns första gången jag vågade låta dig gå lös. Jag minns hur stolt jag var när jag lärde dig att sitta och vänta. Jag minns den underbara känslan när du stannade och väntade på mig så fort jag sa "Hani, du går med mig". Jag minns hur vi tillsammans plockade buketten som finns kvar än idag. Jag minns hur du snällt låg nedanför "stenhögen" medan jag satt där och skrev. Jag minns hur du lydde mig om och om igen, bara för att jag ville ta bilder.

Det var alltid en sådan befrielse att få gå ut med dig. Och du blev alltid så glad när jag kom med kopplet. Vi kom varandra väldigt nära över bara en sommar. När jag ser den här bilden minns jag glädjen varje gång du kom springande till mig när jag ropade. Känslan av att ha någon som tyckte om mig, någon som inte ens hade känt mig länge alls.

Sötnos.

Och så när vi hade blivit så bra vänner kom den där dagen. Du bara låg och sov, ville inte röra dig någonstans. Vi förstod inte vad som var fel, vi gav dig vatten och lät dig vila. Vi fick dig inte att göra någonting. För att kolla om det var något allvarligt hämtade jag kopplet, eftersom du tyckte så mycket om att gå ut och gå. Precis som vanligt vaknade du till och kom ivrigt fram till mig. Jag tänkte "Jaha, då kan vi ju gå en liten bit för att se om du orkar", du verkade ju plötsligt må helt bra. Allting var helt som vanligt, du var ivrig och glad när vi gick. Men vi kom kanske 50 meter. Sedan lade du ner dig, och steg inte upp hur jag än försökte. Jag hade mobilen hemma, och jag ville inte skrika så att hela byn skulle höra. Jag kunde inte lämna dig där ifall att du då skulle springa iväg. Jag försökte dra, skuffa, puffa, lyfta, locka, prata snällt och bestämt, men ingenting fick dig att röra dig ur fläcken. Så jag satte mig ner med dig, gråtfärdig och med en känsla av hjälplöshet och värdelöshet, kände mig så skyldig för att ha tagit dig dit när du tydligen inte mådde bra. Det var hemskt att inte kunna göra någonting, jag såg huset och gården men kunde inte få dig dit. Männsikor såg och undrade, och endel kom fram och pratade. Trodde att du blivit trött av en lång promenad. Jag rättade inte dem.

Nu när jag tänker på det har jag ingen aning om hur det sedan löste sig. Kom någon och hjälpte mig? Fick jag upp dig till sist? Steg du själv upp? Jag har ingen aning. Vad jag minns dock är att vi på kvällen fick veta att du hade brytit ryggen. 

Nästa dag låg du igen ute, och bara... låg. Du skulle till veterinären, och jag skulle aldrig få se dig igen. Det gjorde ont att se dig ligga där, för du såg inte ens sjuk ut, du jagade ivrigt flugorna som flög tillräckligt nära och dina ögon var pigga och livfulla. När de andra var där med dig stod jag mest på sidan om, men när de lämnade oss ensamma satte jag mig hos dig och gömde tårarna i din päls. Det var då jag insåg det - jag älskade dig. Jag minns ännu hur det kändes. Och jag berättade det för dig, först på svenska och sedan på finska. Vi hade bara känt varandra i två månader, lite mindre till och med, men det hade räckt för att få mig att gå från att nästan hata dig (fastän du inte hade gjort något, jag hatade bara att du kom och en del bakom det) till att verkligen älska dig. Det gjorde så ont att inse det, och att veta att detta var adjö. 

Jag ville inte titta på medan de tog in dig i bilen och körde iväg, så jag gick in i mitt rum och upp i min säng och lät tårarna rinna.

Din sista dag.

Idag är det exakt två år sedan. Och mina tårar faller.