Och nej, jag menar inte att vara blind, fysiskt. Jag menar psykiskt förblindad.

Man kan vara förblindad av många olika "saker", i detta fall främst känslor. Är man förblindad av ilska till en viss person ser man inga bra saker med den personen, fylls endast av ilska när man tänker på personen, ser personen eller hör personen. Ingen skillnad vad personen gör. Är man däremot förblindad av kärlek (suck) ser man inget negativt med personen som man är förälskad i. Är man förblindad av sorg kanske man upplever precis allting som negativt. Det jag kanske vill komma fram till, är att om man är förblindad ser man inte världen realistiskt. Detta är ett ganska allvarligt problem tycker jag, för vanligtvis vet man inte själv om att man är förblindad. Och det kan leda till problem för både sig själv och andra. 

Jag har efteråt insett att jag var förblindad av sorg/saknad efter att Trolle lämnat oss. Det märks speciellt bra i en situation, jag märkte det inte då, men nu efteråt är det så otroligt tydligt. När det hände bestämde jag mig för att aldrig berätta det för någon. Trots det har jag nu bestämt mig för att ta steget och få ut det. Jag skäms fortfarande, men kan faktiskt nästan skratta åt det idag. Kanske kommer jag att ångra att jag publicerar detta här, men någon gång måste man gå vidare. Det är länge sedan nu. Men snälla döm mig inte, jag var som sagt förblindad. Nu efteråt ser jag ju nog hur idiotiskt jag uppförde mig.

Jag har ingen aning om när det hände, verkligen inte, men antagligen någon gång på sensommaren 2011, några månader efter olyckan. Jag var hos min kompis, vi var så slöa och energilösa så vi bestämde oss för att fara ut och jogga. Det gick bättre än förväntat, ingen av oss var/är några vana springare, men vi sprang 3-4 kilometer. Vi skulle antagligen ha fortsatt, om vi inte hade sett en katt en bit längre fram. Gissa vad min första tanke var? Rätt. Är det Trolle? Katten närmade oss glatt, och min tanke blev allvarlig. Är det verkligen Trolle? Kan det vara hon?? Vi försökte se hur katten reagerade när vi sa Trolle, ibland var det som om katten kände igen det och ibland som om katten inte orkade bry sig. Jag minns ännu den där känslan, jag ville så gärna tro att det var Trolle. Min kompis frågade om jag trodde att det var hon, men jag kunde inte svara. Jag hade ingen aning. Jag hade en liten känsla av att den här katten var lite större och lite mörkare än Trolle, men hon kunde ju ha fått mycket mat, och det var ju ganska länge sedan jag hade sett henne... Det var logiskt då, önsketänkande ni vet.

Vi bestämde oss för att ta med oss katten och gå och söka någon som kunde svara på vems katt det var. I de två närmaste husen var ingen hemma. Vi gick till ett tredje, katten satt lydigt i min famn, spände ibland klorna i mina axlar, men inga värre protester. I det tredje huset hittade vi inte heller några människor, däremot hittade vi en annan katt och det uppstod lite spänning katterna emellan. 

Vi fortsatte gå, gick till hus som vi aldrig förr sett. Min kompis var underbar, hon accepterade min konstiga tanke om att den här katten kanske var min katt som blivit påkörd för några månader sedan. Hon gick till och med med på att bära katten emellanåt, fastän hon är lite rätt för katter, eller rättare sagt har hon respekt för dem. 

Ingenstans hittade vi några människor att fråga vems katten var. När vi diskuterade vad vi skulle göra med katten om vi inte fick något svar, kom vi på att vi skulle ta katten hem till mig (först på något vis berätta det för hennes mamma så att hon skulle kunna köra oss och katten hem till mig, ingen var hemma hos mig), och sedan sätta upp en annons eller liknande på om någon har tappat bort sin katt. Jo...

När vi gick där på vägen körde några bilar förbi. Plötsligt stannade en, som redan hade kört förbi en gång. En man steg ur... Det där är vår katt, sa han. *facepalm* Vi blev ju ganska paffa, som ni säkert kan förstå. Jag förklarade något om att vi tänkte att det kanske var min katt som hade sprungit bort (för hur idiotiskt skulle det inte låta om jag skulle säga att vi trodde att det var min katt som hade blivit påkörd??), och försökte hitta någon som kunde svara på vems katt det är. Trots att han sa att katten var deras Murre, eller vad det var (snyggt, vi hade inte ens kollat om katten var flicka eller pojke), frågade jag hur länge de hade haft honom, om han varit deras hela livet. Han måste nog ha trott att jag var helt dum i huvudet... 

Till sist accepterade jag ändå att mannen hade rätt, och vi var tvungna att räcka över vår nya vän till sin ägare. Kändes inte bara lite dumt att fortsätta gå sedan. När spänningen släppte började jag gråta. Och där och då kom vi överens om att inte berätta det till någon. Oroa er inte, jag har frågat min vän om det är okej att jag bryter det, hon tyckte att det var onödigt att ens fråga, för det var ju ändå för mig det var (och är nog fortfarande ganska) känsligt, vilket jag nog också tänkte på. 

Men jag klarade mig även ur den krisen. Med några rivsår på axlarna och en underlig erfarenhet rikare. Kommer nog aldrig att kunna beskriva alla känslor som jag kände då. De var så starka att jag ännu minns dem. Nu när jag skrev om det kom jag också ihåg flera detaljer än jag förlut tillåtit mig minnas. Jag tror att det är viktigt att bearbeta sådana här upplevelser, jag tror det hjälper en att gå vidare. Den här händelsen fick mig även att inse hur starkt jag verkligen sörjde Trolle, och hur starkt jag ville tro att hon ännu finns någonstans. Som sagt så kan jag ibland nästan tro det än idag. Men jag tror också att den här händelsen var en betydande del av mitt sorgearbete. 

Orsaken till att jag kom på att jag nu efter en såhär lång tid skulle föra den här händelsen till minnet igen, och dessutom berätta om den för alla er, är att jag såg den här katten en dag från skolbussen. Och den här gången var den enda likheten jag såg mellan Trolle och Murre (förlåt om jag använder fel namn, jag minns helt enkelt inte) att de båda var gråa. Och jag insåg hur förblindad jag var den där dagen.

Det var alla bilder som jag tog av Molle när jag skulle ha en bild till fototävlingen, jag hoppas i alla fall att jag fått med alla nu, hehe. På tal om tävlingen så vann jag den, yippie, tack så mycket! :') Om ni vill läsa motiveringen till varför jag tycker om (älskar) Molle, kan ni klicka häääär.

För ett år sedan kom mamma in i mitt rum och fann mig storgråtande vid mitt skrivbord. När hon fick veta varför var hennes reaktion "Ännu?"...

Och ja, ännu saknar jag dig, ännu sörjer jag dig djupt. Tomrummet i mitt hjärta som du lämnade efter dig kommer nog aldrig att fyllas. Ingen kan ta din plats i mitt hjärta.

Ingen vet hur nära varandra vi hade kommit den sista tiden. Alla trodde alltid att jag tyckte bättre om Molle. Molle var min och du var systers. Men Molle blev förbjuden att komma upp till vinden, där mitt rum var. Och det var på mitt rum som jag kunde vara ledsen, där tillät jag mig själv att gråta. Och då fanns du där. Du var den enda som såg mina tårar, och du gav mig tröst. Du räddade mig från att dö bort medan familjen rasade ihop. Du hjälpte mig tänka på annat, befriade mig från det hemska för ens en liten stund. Jag kan ännu känna kärleken som vällde upp i mig varje gång du tröstade mig och torkade bort mina tårar. Med dig kunde jag släppa allting fritt.

Idag är det två år sedan jag såg dig sist. Ännu gråter jag ibland, ännu dyker tanken "Tänk om det är Trolle" ibland upp när jag ser en katt på långt håll, ännu dyker du ibland upp i mina drömmar, ännu tänker jag att du kanske lever någonstans. Jag har så svårt att förstå att du är bort föralltid...

Trolle, min ängel, jag älskar dig föralltid. <3

Okej, jag var just med om något väldigt obehagligt. 

Molle hade fullt av fågelbajs i pälsen när hon kom in idag, så jag insåg till min fasa att jag var tvungen att duscha henne. För att gå till duschen till mitt rum måste man gå ut, hundarna var ute så jag sade till mamma (som också var ute) att hålla i Niksu, medan jag gick in med Molle. Viivi klarar av att sitta snällt och bara se på fastän jag har Molle i famnen, även om hon helst skulle leka med Molle. Allting gick bra, och i tre omgångar lyckades jag få bort allting från Molles päls, dessutom med bara ett litet rivsår. Konstaterade än en gång att Molle är världens underbaraste, fastän hon verkligen hatade att bli tvättad, så försökte hon inte ens göra mig illa, hon försökte rättare sagt slippa undan utan att göra mig illa, det var så sött för hon försökte verkligen hålla klorna bort från mig. Så fint att se hur mycket hon litar på mig. <3

Nåja, sedan lät jag henne vara i bastun medan jag gick och frågade mamma om hon kunde hålla i Niksu. Hon var upptagen så föreslog att jag skulle ta in Viivi och sätta fast Niksu. När jag sedan gick efter Molle kom jag på vilken idiotisk idé det var; kopplet som jag lade Niksu fast i är nämligen på trappan, alltså gjorde det inte alls saken bättre. Naiv som jag är, tänkte jag att det väl ändå skall gå bra, nog skulle jag väl klara av att hålla Niksu borta. Ett av mina sämsta beslut i hela mitt liv.

Jag kom ut med Molle i famnen, halv invirad i en handduk. Niksu kom så snabbt hon kunde och började hoppa på mig, som tur räckte inte kopplet helt så hon räcktes inte till Molle när jag vände henne ryggen. Niksu skällde och Molle fräste. Niksu försökte väl komma åt Molle, Molle försökte både fly, och komma åt Niksu för att försvara sig. Nu brydde sig inte Molle mera om att inte göra mig illa. Hennes klor var utspretade så mycket det gick, och med alla sina krafter försökte hon fly. Som ni kanske förstår blev jag i panik, och då tänker man inte klart. Bäst skulle det ju varit om jag hade släppt iväg Molle, för hon skulle ju hur lätt som helst ha kunnat fly, Niksu var ju i koppel. Men jag försökte febrilt hålla kvar Molle och skydda henne från Niksu, inne hade Viivi också börjat skälla så dit kunde jag inte heller återvända. Jag ropade på mamma som sedan kom och drog bort Niksu, i samma ögonblick slapp Molle bort och sprang iväg. Kvar stod jag helt chockad, och kände hur min vänstra arm började darra. Ingen trevlig syn när jag såg ner på den kan jag berätta...

Jag minns inte när jag senast har gråtit på grund av fysiskt smärta. Det enda jag kommer på är när jag nästan bröt min lilltå när jag var nio eller tio år, men tror nog att jag gjort det efter det. I alla fall, det är väldigt länge sedan. Men nu, idag, alldeles nyligen, när jag gick in för att återhämta mig och för att putsa mina sår, klarade jag inte av att hålla tårarna inne. Molle hade satt sina klor, eller tänder, jag har ingen aning, allting var bara ett enda kaos, djupt in i min arm, och jag har åtminstone femton rivsår på mina armar (lite svårt att räkna). Det rann blod ner på golvet, eller droppade är kanske ett bättre ord, på vägen till toaletten hann det komma två blodfläckar på golvet. Och jag kan inte röra min vänstra arm, just nu sitter jag så långt från datorn att armen är rak, då kan jag i alla fall använda fingrarna för att skriva. Min högra arm tog bara lite skada på övre armen, och det gör ont om såren "töjs ut", men den kan jag ändå använda. Min vänstra arm däremot... Det djupaste såret (var helt blått i början, kan inte se det just nu) sitter dessutom just vid armbågen, så jag kan inte alls böja den... Suck. 

Det värsta är ändå att jag utsatte Molle för det där. Det är orsaken till att mina tårar rinner just nu, visst är den fysiska smärtan ännu kvar, men det känns lite som om hela armen skulle vara en enda smärta, nästan som om jag snart skulle tappa känseln i den, men den smärtan är ändå inget jämfört med min oro, min ånger, mina skuldkänslor, min sorg... Snälla, förlåt mig! Hoppas hon någonsin vågar komma hit igen...