Unias

Inlägg publicerade under kategorin Böckernas värld

Av Unia - 3 november 2015 18:05

Skriven av mig i september 2013. Varning för spoilers! EN MASSA SPOILERS!


Det finns mera under ytan


Från en synvinkel kunde man säga att "Stolthet och fördom" av Jane Austen är en långtråkig, händelselös roman som endast handlar om te- och middagsbjudningar, baler, och inte minst kärlek. Ser man det från en annan synvinkel hittar man dock mycket mer än så. 

 

Jane Austen (1775-1817) anses ha haft ett av litteraturhistoriens mest händelselösa liv. Redan vid fjorton års ålder tyckte hon mycket om skrivandet, och som tjugoåring var hon yrkesförfattare. "Stolthet och fördom" är hennes mest kända verk, men hon har skrivit flera romaner med liknande tema. Austen skrev alltid endast om sådant som hon själv kände till, hon skrev om verkligheten som hon upplevde den och lade inte till onödiga, överdrivna element för att göra berättelsen mer spännande. Hittills har jag endast läst "Stolthet och fördom" av henne, men jag beundrar verkligen hennes sätt att skriva; hon ger karaktärerna starka personligheter, gör berättelsen verklighetstrogen och får läsaren engagerad. 

 

Jag har inte läst någon bok som "Stolthet och fördom" tidigare, vilket till en viss del nog beror på att jag för det mesta läser relativt nyskrivna böcker. Jag tvivlar dock på att Austens samtida skrev i samma stil som hon gjorde. Det känns svårt att förklara vad som är så speciellt med "Stolthet och fördom", jag vet inte ens riktigt själv varför jag tycker så mycket om den, men jag skall försöka.

 

Bokens huvudperson är Elizabeth Bennet, näst äldst av fem systrar. Hon är faderns älsklingsbarn, men vad gäller modern är det tvärtom. Elizabeth är en ärlig, rättfram och självständig kvinna som alltid varit bra på att snabbt skapa sig en korrekt uppfattning om andra människors personlighet. Det visar sig dock att även hon kan ha fel...

 

Elizabeths systrar skiljer sig mycket från henne själv. Jane, som är äldst och står Elizabeth närmast, är mycket älskvärd och ser alltid det bästa hos andra, hon vägrar att tro att någon är ond. Dessutom anses hon ofta vara den vackraste av systrarna. Den yngsta av dem, Lydia, är moderns favorit och vad man idag nästan kunde kalla en "typisk tonåring". Hon är självupptagen, snobbig och älskar att stå i centrum. Den näst yngsta systern, Kitty, står under Lydias makt och följer henne så gott det går. Kvar som det femte hjulet står Mary, som ogillar sociala tillställningar och tillbringar helst sin tid tillsammans med en bok. Jag tycker om att Austen har fått fram så olika personligheter bland de fem systrarna. Det ger mera liv i berättelsen, det gör läsningen intressantare, och dessutom blir möjligheten att kunna identifiera sig med någon större.

 

Men vad skulle de fem systrarnas liv vara utan en moder vars högsta önskan är att få sina döttrar lyckligt gifta? Och utan en ung, älskvärd man som flyttar till orten, och dessutom tar med sig sin stolta vän? De skulle knappast lida så mycket, men någon "Stolthet och fördom" skulle det inte bli.

 

Det som jag tycker mest om med boken är karaktärerna, och att de lär sig så mycket av varandra, då syftar jag naturligtvis mest på Elizabeth och mr Darcy. Jag tycker att det är fantastiskt att mr Darcy tack vare Elizabeth inser att han inte är överlägsen alla som hör till en lägre samhällsklass än han bara för att han har mera pengar, och att hon visar honom att han inte kan behandla någon hur som helst och ändå förvänta sig att de tycker om honom. Fastän det krossade mitt hjärta när Elizabeth avböjde hans frieri jublade en del av mig, för det var rätt av henne att ta ner honom på jorden, och visa att hon, fastän hon är kvinna och dessutom skulle "behöva" hans pengar, har en egen vilja och egna tankar och åsikter.

 

Elizabeth, å sin sida, lär sig att även hon ibland kan vara för hård i bedömningen av andra, och dra förhastade slutsatser. Som läsare börjar man ana att mr Darcy inte är så kall som Elizabeth tror sig veta, jag tyckte till exempel att det måste vara något skumt med Wickham, eftersom jag inte trodde att mr Darcy skulle göra något sådant som Wickham påstod. Jag tycker att det var bra gjort av Jane Austen att låta både Elizabeth och mr Darcy att göra bort sig, och på det sättet inse sina så kallade "brister", eller kanske "misstag" är ett bättre ord. På det sättet blev det mera effektfullt, de båda skämdes och mådde dåligt över sitt beteende, och som läsare fick man lida med dem och kanske också själv lära sig något.

 

Det som förvånade mig mest när jag läste "Stolthet och fördom" var att den är så aktuell än idag. Visst, det kanske inte längre finns så många mammor som gör allt de kan för att gå sina döttrar bortgifta så tidigt som möjligt, och vi går kanske inte så ofta på baler nu för tiden, men det är bara ytan av romanen. Elizabeth kunde man kalla för feminist, hon har en stark egen vilja som hon står fast vid fastän det anses som en skam att avböja ett frieri, och hon tycker att det finns viktigare saker i livet än att gifta sig med en bra man. Fördomar finns det överallt i världen; "Stolthet och fördom" lär oss att fördomar inte alltid stämmer. Stolta och överlägsna människor finns det också gott om än idag, och fastän de inte globalt sett är ett så stort problem är det bra för dem att lära sig att de inte alltid kan få vad de vill. Det är helt otroligt att "Stolthet och fördom" är skriven i slutet av 1700-talet!

 

Trots att man som läsare fick ett lika dåligt första intryck av mr Darcy som Elizabeth fick, ändrades min uppfattning om honom mycket snabbare. Jag blev totalt förälskad i honom långt innan Elizabeth, och önskade starkt att de skulle få varandra, precis som jag önskade att Jane och mr Bingley skulle gifta sig. Det är skickligt av en författare att väcka sådana känslor hon läsaren, och det gör dessutom läsandet mera spännande. "Stolthet och fördom" är så mycket mera är baler och middagsbjudningar.

 


ANNONS
Av Unia - 16 juni 2015 18:16

Någon av er kanske kommer ihåg att jag i början av året hade bestämt mig för att läsa minst en bok i månaden hela året? Jag sa också att jag skulle dela med mig av böckerna jag läst, så varför har det stått så tomt här efter bara två böcker? Jo, efter det var jag tvungen att läsa till inträdesprov och förbjöd mig själv att läsa något annat för att inte bli distraherad när det ändå fanns så mycket annat som jag också ville göra. I princip har jag ändå hittills läst en bok i månaden, men tre månaders böcker hette Grunderna i vår tids psykologi, Experimentell metodik för beteendevetare och Socialpsykologi - en introduktion, alltså kanske inte så intressanta att läsa recensioner om, haha. Nu har jag dock till min stora lycka fått börja läsa igen, och mitt första val föll på att läsa ut boken som jag bara hann läsa första delen av (den var indelad i två delar) före psykologin; Iris rukka av Anni Swan. Direkt översatt blir det "Stackars Iris", men på svenska heter boken Iris Klewe: En skolflickas historia. Det är denna berättelse som vår danspjäs Siri-iriS inspirerades av, minns någon den?


 

Iris rukka handlar om (haha, märker redan att det är svårt att berätta om den på svenska för att jag läste den på finska) den morlösa flickan Iris som tvingas flytta från sin varma, älskande familj på härliga landet till sina mycket "finare" släktingar i Helsingfors för att få "ordentlig utbildning och uppfostran". Hennes pappa är musiker och reser hela tiden och kan därför inte ta hand om henne, han har i princip övergett henne.

Det blir inte lätt för Iris i Helsingfors, hon passar inte alls in, blir mobbad, illa behandlad och vill bara tillbaka till landet. Hon möter massor av motgångar och JAG TYCKTE SÅ SYND OM HENNE! 


Detta är en väldigt varm och mysig berättelse trots att den är kall och orättvis. Det där låter inte alls förnuftigt, men så känns det. Man, åtminstone jag, kommer lätt in i Iris värld och det känns så äkta. Jag grät ibland ögonen ur mig, kan jag berätta. Vi får träffa många starka personligheter och lära känna barnen i Iris omgivning, och följa med när de växer och lär sig saker av varandra samtidigt som de kommer varandra allt närmare. Jag tycker att den här boken var en alldeles ljuvlig saga och jag är väldigt glad för att jag fick låna den av mina kära danspartner, det var dessutom roligt att lära känna flickan som min egen roll Siri-iris kom från. Absolut läsvärd, tycker jag! Jag rekommenderar den speciellt till människor som tycker om barn, har mycket med barn att göra (t.ex. lärare eller barnträdgårdslärare), eller har sitt barnasinne kvar. Och till alla som vill ha något mysigt att läsa.



ANNONS
Av Unia - 11 februari 2015 09:45

Årets andra bok blev Mitt positiva liv av Alcazar-stjärnan Andreas Lundstedt. Redan historien om hur jag hittade den här boken är ganska speciell. Med tanke på att det är en svensk bok av en författare från Sverige, och ännu till någon som jag känner till och tycker om. Jag hittade den nämligen på andra sidan jorden. Innan det hade jag ingen aning om att han skrivit en bok. Inte heller att han hade hiv. Jag har ett svagt minne av att jag nog hört det någon gång i förbifarten, men inte så att det fastnat på minnet.


Min första dag i Nya Zeeland gick Tavi och jag omkring vid hamnen i Auckland. Där hittade vi ett "öppet bibliotek" eller vad nu sådana där ställen kallas, ni vet dit man kan hämta böcker och ta med sig böcker och låna böcker, helt hur man vill (det är ju dock inte meningen att man ska ta någon bok utan att själv ge en bok dit). Jag blev väldigt förvånad över att hitta några svenska böcker där, på andra sidan jorden haha. Plötsligt fastnade mina ögon på titeln "Mitt positiva liv", ni förstår säkert att det är en titel som drar till sig min uppmärksamhet, positiv som jag är haha. Ännu intressantare blev den när jag såg vem som skrivit den. "Wow, har han skrivit en bok? Det visste jag inte." Ivrigt vände jag på boken för att läsa baksidan. Mina ögon blev stora och det stack i hjärtat. "Hej. Jag heter Andreas Lundstedt och jag har hiv." Tavi delar inte mitt intresse för svensk musik, och bara Sverige överlag, så hon verkade inte riktigt förstå mitt lilla chocktillstånd, och inte heller att jag absolut måste läsa denna bok. Men hon tyckte åtminstone att det var okej för mig att ta den fastän jag inte hade någon bok att ge tillbaka - jag lovar, nästa gång jag kommer dit ska jag lämna tillbaka något.


Wow. Andreas Lundstedt kan verkligen mera än att dansa, sjunga och showa som världens härligaste discodrottning. Jag är helt ordlös efter den här boken. Jag har njutit och gråtit och skrattat och mått dåligt. En av mina nya favoritböcker. 


Jag måste medge att min syn på hiv innan jag läste den här boken inte gjorde verkligheten rättvisa. Det enda jag tidigare haft att göra med viruset är Jonas Gardells triologi Torka aldrig tårar utan handskar, men tiden han berättar om i dem var för länge sedan och mycket har gått framåt sedan dess. "Hur kan han se så frisk ut? Hur lever han ännu?" tänkte jag nästan när jag först läste att Andreas har hiv. Men oj så mycket jag lärt mig nu.


Jag vet inte hur jag ska förklara boken Mitt positiva liv. Ett mästerverk. Otroligt berörande. Andreas berättar om sin barndom som discodrottning redan från födseln. Om sitt artistliv och om när han fick beskedet att han har hiv. Om hur han i tio år höll det hemligt till och med för sina närmaste, om hur det var för smärtsamt och skamfyllt att ens tänka på. Om hur har gjorde allt för att förtränga det, lekte med döden och kastade nästan bort hela sitt liv för droger. Om hur det till sist blev för mycket att bära på och han öppnade sig. 


Andreas skriver på ett sätt som engagerar och berör. Jag kände mörkret och tyngden av att bära omkring på hiv-hemligheten ensam, jag kände lättnaden skölja över mig när bästisen till sist frågade hur det var och det inte längre gick att ljuga. Jag kände ångesten på bottnen och lyckan på toppen. Jag kände så bra igen mig i mycket av vad han skrev, fastän jag inte varit med om något av det. Känslor kan ändå vara samma. För hur ensam man än kan känna sig ibland, finns det alltid någon som känner likadant, någon som är eller har varit med om samma sak, och någon som skulle finnas där för oss bara vi vågade öppna oss. 


Jag rekommenderar otroligt starkt Mitt positiva liv av Andreas Lundstedt till alla människor i hela världen. LÄS LÄS LÄS. 



Av Unia - 18 januari 2015 20:22

När nya år börjar planerar man ofta en massa saker om hur ens liv ska bli bättre och bla bla bla (jag tycker inte att det är "bla bla bla", jag tycker om "nya starter" och att planera och så där, det är bara det att det inte är det jag ska skriva om nu, och jo jag vet att det hade blivit kortare att skriva ut allting istället för "bla bla bla", men vem bryr sig haha). När det nya året började hade jag ingen aning om vad jag skulle ge för nyårslöften, eller vad jag alls skulle göra för att "markera" att det var ett nytt år. Allt sådant kom lite sent i år, och ännu har jag det inte riktigt klart (fick plötsligt för några timmar sedan lust att göra just så där, planera en massa "förbättringar"), men en sak som jag bestämde mig för för en tid sedan är att jag detta år ska försöka läsa minst en bok i månaden. Det är inte mycket, och ingen svår sak för mig, men eftersom jag alltid har så mycket jag vill göra händer det ofta att jag läser mycket mindre än jag skulle vilja. Hur som helst, jag läste nyss ut "januaris bok", och kom på att varför inte dela med mig av alla böcker jag läser? Två flugor i en smäll, för bloggandet är också något jag skulle vilja göra oftare. Bara tiden kunde räcka till allt man vill göra...


Den som inte förstått det av rubriken har jag alltså läst "Let it snow" av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. Boken innehåller tre berättelser som ändå alla hänger ihop. Samma tid, samma plats, men olika personer. Ungefär. Jag kommer inte att prata om berättelserna skilt, utan boken som helhet.

Jag tyckte väldigt mycket om den, först och främst. En härlig feel good-bok, kanske lite för härlig för en del, men inte för mig, hehe. "Let it snow" låter dig mysa tillsammans med karaktärerna och känna ditt hjärta smälta och sprudla av glädje. Närapå perfekta kärlekshistorier som ändå handlar om vanliga ungdomar, vilket (enligt mig åtminstone) gör att det perfekta inte blir för mycket och till och med känns riktigt trovärdigt. Alla tre författare kan det där med att ge sina karaktärer individuella röster och jag tror att de flesta kan känna igen sig själva eller någon i ens omgivning i flera av bokens karaktärer. 

Jag rekommenderar boken till alla romantiker där ute, alla som älskar härliga kärlekshistorier, alla som är förälskade, alla som tror på julmirakel, och till alla som älskar den mysiga vintern! Till alla som inte tycker om vinter och snö också förresten, så att de/ni får se hur mycket fint som kan hända tack vare en otrolig snöstorm, hehe.


Okej, jag var kanske inte på det bästa "berätta om böcker-humöret" just nu, men men... Så kan det vara ibland, haha. Ha det så bra, och förlåt för att jag är lite galen. ;) (Egentligen menar jag inte det där "förlåt" hehe. Okej, NU ska jag gå härifrån!)



Av Unia - 14 april 2014 15:42

För inte så länge sedan fick jag frågan om jag fortfarande gillar Twilight. Jag har läst den på tyska nu (bara för språkförbättring), läste ut den idag (stolt), och tänkte därför skriva om mina tankar och känslor. 


För er som inte vet var jag galen, fullständigt galen, i Twilight en tid. Den värsta perioden var när jag gick i åttan. Twilight tog upp alla mina drömmar om nätterna, alla mina tankar om dagarna. När jag lyssnade på musik kopplade jag ihop varje låt med Twilight på något sätt, "Det är helt som om Bella skulle sjunga den här", till exempel. Min bästis och jag byggde upp en hel historia om att vi var Emmett och Jasper, de skrev till och med brev till varandra. Jag läste alla böcker på både svenska och engelska så många gånger att jag har tappat räkningen. (Senare har jag läst första boken på finska och tyska för språkträning, eftersom jag nästan kan den utantill.) När jag tittade på filmerna kunde jag själv säga replikerna, och jag visste precis hur alla kände sig, vad som låg bakom ansiktsuttryck och annat som bara avslöjades i böckerna, och jag kunde peka ut fel i filmerna; "Så här var det i boken". "Emmett" och jag fantiserade många gånger om hur det skulle vara att träffa "vår familj", alltså inte skådespelarna utan karaktärerna. Jag ville det så otroligt gärna!


Som det vanligtvis händer slocknade min galenskap efter en tid. När det hände minns jag inte, men jag har åtminstone inte varit sådan där på länge. Jag kan ignorera sådana som kritiserar Twilight utan ordentlig kunskap, jag står emot frestelsen att rätta dem. Haha. Visst blir jag ännu lite sur när de flesta drar alla Twilight-fans över samma kam, men det händer med det mesta så jag nöjer mig med att tänka för mig själv att det inte gäller mig. Eller gällde mig. Jag ser mig inte längre som ett Twilight-fan, men eftersom det var en så stor del av mitt liv för en ganska lång period kommer jag alltid att se tillbaka på berättelsen med glädje. Så här var det att läsa om första boken efter några år: (Vet inte hur länge sedan det var jag senast läste dem, sommaren 2011 läste jag den på finska, men vet inte om jag läst den på svenska/engelska efter det.)

 

I början var det rätt så långtråkigt. Jag visste ju precis allting och såg bara en massa onödiga detaljer, dåliga budskap och ... tråkig text (you're in my head xD), men när berättelsen kom igång lite mera ändrades det, hehe. Jag visste ju fortfarande allting, men kunde ändå inte låta bli att le när the Cullens kom in i bilden. Roligast i hela serien är nästan när de retas med Bella, haha. Angående kärleken blev jag ibland lite irriterad, ibland blev det helt enkelt för mycket och både Bella och Edward är så dumma ibland, men visst fick en del scener mig att le också. Det här vet jag att jag pratat om förut (tror dock inte att jag pratat alls om Twilight på denna blogg..?), men jag vill förklara det ännu en gång:

 

Jag har aldrig sett Twilight som en kärlekshistoria eller som ett DRAMATISKT TRIANGELDRAMA, det har aldrig varit på grund av kärleken jag tyckt om böckerna. Jag har aldrig önskat att Edward vore min pojkvän. Inte Jacob heller. Varken Bella eller Edward eller Jacob har någonsin varit min favoritkaraktär. Om jag fått välja en karaktär som jag skulle få "ha i mitt liv" (haha, det är ju omöjligt, jag vet), skulle det alltid ha varit Alice. Jag tycker fortfarande att det skulle vara underbart att ha en vän som hon. Carlisle och Emmett är också starka favoriter (jag gillar hela familjen Cullens, och Charlie också, väldigt mycket, men ingen av huvudpersonerna tävlar om min favoritplats). Jag uttryckte en gång att jag gillar Twilight på grund av relationerna, utan att syfta på kärleken. I den första boken är det mest bara Bellas och Edwards relation som tydligt kommer fram, så jag har inte de andra i så färskt minne nu, men det är i princip alla möjliga kombinationer av karaktärerna. Ett av mina favoritställen i hela serien är när Edward och Jacob ligger i tältet och pratar i tredje boken, jag minns inte längre vad de pratar om, jag minns bara att jag älskade det haha.

 

Jag vet inte riktigt varför jag skrev det här inlägget, kanske mest för att reda upp det för mig själv. Och kanske också som ett sista försök att få andra att förstå att alla Twilight-fans inte är idioter som låter sig förstöras av icke-sunda budskap som Meyer kan förmedla, haha. Eller ja, om ni vill tycka att jag är en idiot är det såklart fritt fram.

 

 

 

Av Unia - 10 april 2014 17:15

Skriven av mig i januari 2014. Jag tvivlar på att någon av er har läst den här boken, den är skriven av den finska författaren M.A Numminen, och jag visste själv inte att den fanns förrän jag fick veta att jag skulle läsa den. I vår sista modersmålskurs i skolan valde nämligen vår lärare varsin bok åt oss alla, och den här fick jag. Om jag hade sett den i en bokhandel hade jag knappast köpt den, men jag är faktiskt glad att jag fick chansen att läsa den. Jag märkte det inte medan jag läste, men efteråt kände jag bara - WOW. Dessutom är detta en bok som är väldigt intressant att fundera på efteråt, och analysera, vad handlar den om egentligen och vad vill författaren säga?


Älskar du mig?


"Ett hjärta i sin litenhet

har rum för mera än vi vet.

Det är ett hem för hopp och tro

och hopplösheten kan där bo."


I M.A Numminens roman "Tango är min passion" får vi träffa många personer i vilkas hjärtan hopplösheten bor. I författarens eget hjärta tror jag dock inte att man kan hitta någon hopplöshet. M.A Numminen har gett ut sammanlagt tolv böcker, och förutom författare är han dessutom kompositör och artist. Efter att ha läst "Tango är min passion" kan man även konstatera att han vet väldigt mycket om tango.


I "Tango är min passion" får vi lära känna en ytterst egendomlig man, Virtanen. Virtanen är 35 år, brinner för tango, och har aldrig haft ett förhållande med någon. Han är känd på många av Helsingfors dansställen, och fastän han själv inte tror att någon lägger märke till honom känner många igen honom som den som dricker te istället för alkohol och aldrig dansar något annat än tango, finsk tango. Något som däremot väldigt få känner till är att Virtanen följer Platons filosofi som rekommenderar män att avstå från könsumgänge fram till 35 års ålder, men dessutom vill Virtanen vinna över Platon så han har själv höjt åldern till 36. En princip som han stenhårt följer.


Till min förvåning märkte jag under handlingens gång att jag faktiskt kan identifiera mig lite med Virtanen. Jag känner mig ofta osynlig och obetydlig och är van vid att ingen lägger märke till mig, men blir gång på gång överraskad när jag får veta att någon på något sätt har observerat och kommer ihåg mig.


Virtanen söker ofta tröst och svar i musiken, närmare bestämt i tangomusiken. Ibland gör han samma sak genom att gå ut och dansa tango, eller hemma med sin kvast om han inte känner för att träffa folk. Jag själv har ingen relation till just tangon, men jag brukar också ta hjälp av musiken om jag behöver tröst, och inte minst av dansen.


Enligt min åsikt är M.A Numminen en väldigt begåvad författare. "Tango är min passion" är någonting annorlunda, något som man inte läst tidigare. Åtminstone inte jag. Man har ingen aning om vad som kommer att hända. Virtanen är en person som man aldrig tidigare stött på. Ingen stereotypisk finsk man minsann. Det är intressant att läsa om någon som man aldrig riktigt vet var man har. Och det är fascinerande att Numminen ändå lyckas göra Virtanen så verklig och trovärdig.


Eftersom jag själv är finlandssvensk och M.A Numminen finsk fann jag det verkligen roande att han tagit med finlandssvenskarna i berättelsen. Det var fint gjort att göra bägge parterna intresserade av den andra utan att göra någon bättre eller sämre. Visst lyfte Virtanen själv upp Violetta och alla finlandssvenskar, men Violetta påverkades inte av det och var bara sig själv.


Jag kan föreställa mig många av M.A Numminens tankar som låg i bakhuvudet medan han skrev den här boken. För det första tror jag att han vill sprida tangon utan att skriva en teoretisk faktabok. I "Tango är min passion" får vi veta oerhört mycket om tango; vi får lyssna på Virtanens föreläsningar som han håller för så gott som alla han möter, vi får läsa hans tankar varje gång han lyssnar eller tänker på en tango, och vi får ännu mera information av en berättare som berättar sådant som inte ens Virtanen vet.


M.A Numminen talar också för jämställdhet genom "Tango är min passion". Jag kan inte dra mig till minnes att Virtanen någonsin skulle ha haft några fördomar mot någon eller något, om mana bortser från humoristisk tango. Han umgås med finlandssvenskar, han bjuder upp japaner, han kan dansa med vem som helst, han har prövat på att dansa med andra män, och han väljer inte den vackraste kvinnan fastän det finns vackrare som skulle vilja ha honom.


Trots allt tror jag att huvudsyftet bakom "Tango är min passion" är att visa vart själviskhet kan leda. Virtanen kan inte ens svara på varför han inte vill ge upp sin princip, varför han så otroligt gärna vill, eller snarare måste, "krossa" Platon. Trots det håller han stenhårt fast vid sin princip, utan att kunna ana vilka följder det kan få. Tänk så löjliga vi kan vara ibland! Jag tror bestämt att M.A Numminen vill varna oss för att gå för långt med de konstiga principer vi ibland kan ha.


"Tango är min passion" är en roman som korsar gränser och struntar i normer. En roman om att vara självisk och inte märka andras behov som faller i skuggan av de egna. En roman om att älska och bli älskad. En roman om svartsjuka och konsekvenser. En roman om att vara annorlunda. Framför allt är "Tango är min passion" en roman om behovet att känna sig älskad. Man glömmer till och med bort att den handlar om tango. 



 

Av Unia - 23 november 2013 22:54

Men nu när jag läst ut Torka aldrig tårar utan handskar måste jag bara en gång till få säga hur fantastisk Jonas Gardell är!


Jag fasade inför att läsa den sista boken. Jag visste att det skulle bli hemskt. Redan av namnen kan man ju lista ut det; första Kärleken, andra Sjukdomen och tredje Döden. Det var redan otroligt smärtsamt att läsa andra delen, och jag visste att sista skulle bli ännu värre. Ändå ville jag såklart läsa den, man kan ju inte lämna ett mästerverk på hälft. På höstlovet köpte jag boken - ett steg närmare lidandet jag visste att jag måste genomgå. Sedan fick den stå där i hyllan och införa skräck i mig varje gång jag såg den, haha. Men så en kväll, när jag inte hade någon bok att läsa för skolan, bestämde jag mig för att få det gjort. Jag började läsa. Och jag började också gråta. Det var ändå ingenting jämfört med hur mycket jag grät senare.


Första gången det hände blev jag riktigt chockad. Nästan skrämd. Okej, jag hade bara sovit fyra och en halv timme, men jag tror faktiskt inte att det hade någon skillnad. Jag låg och läste, och så plötsligt blev jag medveten om mig själv. Jag låg helt paralyserad av sorg, ni vet sådär man blir just innan man börjar storgråta? Ligger och vrider ansiktet så att jag inte ens vågar tänka på hur det ser ut, helt tyst som om man samlar kraft för den kommande attacken. När jag märkte detta försökte jag lugna ner mig själv, jag försökte säga till mig själv att jag bara är löjlig, att karaktärerna inte är verkliga, att de inte är några närstående personer till mig. Ingenting hjälpte. Gråtattacken hann fram och där låg jag och vred mig i gråt. 


Flera gånger, många gånger, var jag tvungen att lägga undan boken och gråta fullt ut. Jag är glad att jag bor med bara Molle, henne behöver jag inte skämmas inför. Jag behöver inte vara rädd att någon ska komma in i mitt rum och ställa en massa frågor. Jag undrar hur folk skulle reagera om de skulle se mig sådär... 


Jonas Gardell är helt otrolig. Han vet precis hur han ska skriva för att göra det bäst. Han vet precis vilka personer han ska ta livet av, och vilka han ska låta leva. För att det ska göra mest ont. Han vet precis när det ska komma en tillbakablick, ett minne, och när han ska fortsätta i nutid. För att man ska gråta mest, eller ha mest bråttom att läsa vidare. Han vet precis vem som ska säga vad och när de ska säga det. För att det ska träffa bäst. Han vet precis vilka ord han ska använda, hurdana karaktärer han ska skapa, vad han ska skriva, vilka känslor han ska ta upp, vad han ska lämna bort, han vet precis hur han ska göra. För att skapa ett oförglömligt mästerverk. 

Precis som Louis vet exakt hur han ska le när för att få allas hjärtan att smälta (hehe) vet Jonas Gardell hur han ska skriva för att få allas hjärtan att brista.


Jonas Gardell är fantastisk. Torka aldrig tårar utan handskar är ett mästerverk. Läs!



 



P.s Jag vet att jag lite bortser från att denna historia faktiskt baserar sig på sanning, att detta faktiskt har hänt. Men det är medvetet, det är en försvarsmekanism. Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle kunna bära allting om jag skulle tänka på det som verklighet. Jag undrar dessutom hur mycket som är verklighet, är karaktärerna till exempel baserade på riktiga personer..? Lever någon av dem i så fall ännu..? Är Gardell själv en av dem..?

Av Unia - 21 augusti 2013 19:15

Jag tänker inte svara på alla frågor på en gång, jag tror ingen skulle orka läsa då. Så här kommer mina första svar! (Fritt fram att fråga ännu.)


Frida frågade:


1.Bästa plats att dansa på?

- Åh, vilken svår fråga! Det beror på vad och hur jag ska dansa hehe. Dansmattor är nog det bästa underlaget att dansa på, där tycker jag det är bäst att dansa om amn vill dansa "bra" och "rätt", alltså dansa rent, och det går också bra att dansa fullt ut där eftersom man inte behöver vara rädd för att halka eller så, haha, om där finns plats vill säga. I danssalen (vilket i vårt fall är en gymnastiksal) tycker jag också om att dansa för att där finns gott om utrymme, och också ganska bra underlag. Ändå är det ju nog något alldeles speciellt att dansa utomhus, då känner man sig lite extra fri, och det är en så otrolig känsla. Haha, okej, det blev så gott som alla ställen jag dansar på (och då talar jag om att vara där för att dansa, nog dansar jag ju också hemma när jag går omkring eller väntar på maten osv, eller i skolans korridorer om jag är på gått humör, hehe, eller lite var som helst), men jag kan inte välja ett ställe som är det bästa. Huvudsaken är att jag får dansa någonstans hehe.


2.Bästa låt du dansat till?

- Ojoj, detta var en ännu svårare fråga! Jag vet inte om du nu menar koreografi, eller allting, men jag tänker nu begränsa det till koreografier som jag dansat... Hahah, vad svårt, jag sitter här och tänker så det knakar. Not ready to make nice av Dixie Chicks kanske, om jag måste säga en. Jag har ju dansat till så många bra låtar, och låtarna blir ju ännu bättre när man dansar till dem (förutom Freak out av Avril Lavigne, nuförtiden börjar jag må illa bara av att lyssna på låten, tror det är för att jag mådde så dåligt när jag gjorde den dansen, nu hatar jag både dansen och låten heh..). 

Några exempel på låtar/artister som jag älskar att improvisera till kan ni ju också få:

Adele

Katie Melua

Lindsey Stirling

Hush hush - The Pussycat dolls

I don't feel like dancin' - Scissor Sisters

Alla låtar som jag improviserar till i mina improvisationsvideor från sommaren (lägger dem i slutet av inlägget).


3.Det roligaste som hänt dej under sommaren?

- Oj, hmm, du frågar så svåra frågor haha. Det roligaste om man ser på helheten var nog vår flashmob, var superroligt att först koreografera och sedan ha vårt läger där vi fick lära ut koreografin till de andra, och dansa för fullt två dagar i rad. Vi var ett så trevligt gäng och jag njöt verkligen varje minut! :)

Sedan så finns det ju andra ögonblick också som har varit speciellt roliga, till exempel midsommarnatten.


4.Favorit låt?

- Jag brukar svara Empty room av Sanna Nielsen för att inte behöva tänka haha, det finns så många låtar som jag tycker så mycket om. Jag vill säga en annan låt för jag tycker att det där svaret börjar bli lite gammalt, men jag kan inte... Det beror så mycket på mitt humör. Igen kan jag säga att de låtar som jag dansar till i mina improvisationsvideor är några av favoriterna.


5.Favorit film?

- Här har jag inget svar som jag kan ge bara sådär... Step Up-filmerna är ju helt härliga, likaså Eight Below, Raise your voice, Les Misérables, Sound of Music, Fame (har endast sett den som kom ut 2009, men håller faktiskt på att kolla på den gamla serien nuförtiden)... Och så vidare, haha. 


6.Favorit bok?

- Calla Lily Ponders magiska händer (Rebecca Wells), kanske. :) Eller något av Jonas Gardell, eller Lilla stjärna (John Ajvide Lindqvist), eller Life of Pi (Yann Martel).


Tack så mycket för dina frågor Frida! Det var roligt att svara på dem hehe. Nu tycker jag att ni alla ska klicka på hennes namn, och titta in på hennes väluppdaterade och fina blogg! :)


Mina improvisationsvideor:








Tillsammans med Tiitu:





 

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Unias med Blogkeen
Följ Unias med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se