Första perioden i skolan hade vi alternativ essäskrivning i svenskan. Det innebar att vi fick välja mellan en hel massa underliga rubriker, och sedan skriva helt fritt utgående från dem. Rubrikerna var: "Man gick på teater med knogjärn och kniv", "På Åland är det tillåtet", "Vad hände i hytt 175?", "Nu eller aldrig", "Mörk måndag", "Den försvunna värdinnan", "Du nya, sköna, digitala värld", "Helan och halvan", "Rött kan också vara blått", "Energisk känsloresa", "Någon måtta,tack!", "Vi behöver mer passion", "Ateister är smartare än troende" och "Prästostpaj med purjolök". Haha, tro inte att vi alltid har sådär roligt i skolan. 

Jag hade absolut ingen aning om vad jag ville skriva om, och inte fick jag heller några idéer när jag fick se rubrikerna. Så jag plockade ut de rubriker jag kunde tänka mig att skriva om, och försökte planera lite. Jag kom dock ingenstans med det, så jag valde en annan metod istället. Det visade sig att "Nu eller aldrig" var rubriken som tilltalade mig mest just då, så jag satte bara igång att skriva. Det var en väldigt intressant upplevelse, för jag hade ingen aning om vad jag skrev om. Jag lade bara pennan till pappret och lät orden komma. Det var ungefär som att läsa en bok; man vet inte vad som händer innan man läst klart. Jag bara skrev och skrev och skrev och visste inte alls vart jag ville komma, jag hade absolut ingen plan alls. När den blev färdig var jag verkligen överraskad över vart mina tankar hade tagit mig, men riktigt nöjd med resultatet. Nu tänker jag dela min berättelse med den som vill läsa. Ni får oerhört gärna säga vad ni tycker! (Oberoende om det är positivt eller negativt, jag ser allting som positivt eftersom jag gärna förbättrar mitt skrivande.)

Nu eller aldrig

Det jag såg fick hela min kropp att frysa fast. Allting upphörde att fungera. I samma stund blev jag uppslukad av ett oändligt mörker.

"Det är nu eller aldrig, det vet du."

Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Jag befann mig på en kall och mörk plats, kanske i en grotta. Inte en enda människa syntes till, ändå hade jag hört rösten så tydligt. Orden ekade i mitt huvud, och jag kände att huvudvärken snart skulle komma. Det kändes som om hjärnan skulle explodera vilken sekund som helst.

"Nu eller aldrig, nu eller aldrig, nu eller aldrig" upprepade rösten, mer och mer hotfullt för varje gång. Vem var rösten, varifrån kom den, och vad ville den? Ju mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Vem vågade göra så här mot mig?! Det var bara tre ord, från någon jag inte kände, men den där rösten lyckades ändå fylla mig med en otrolig ångest. "Var tyst, lämna mig ifred!" ville jag skrika, men kunde inte ens få fram en viskning.

Rösten började skatta, jag kan nästan säga att den hånskrattade. "Så lätt blir du inte av med mig, jag stannar tills du gjort det."

"Men vad ska jag göra då?" frågade jag irriterat, men kom sedan ihåg att jag inte kunde prata.

"Nu eller aldrig, säger jag ju."

Med fasa insåg jag att rösten kunde läsa mina tankar, och den upptäckten verkade roa rösten för den brast ut i skratt igen. Det var minsann inget trevligt fnitter som smittar av sig, det var ett kallt och otäckt läte som orsakade kalla kårar längs ryggraden, och gjorde så att vartenda hårstrå på kroppen reste sig.

"Var tyst!" uppmanade jag strängt, som till en hund som inte vill sluta skälla. Det kändes verkligen konstigt att tala till en röst som man inte kunde se, och dessutom konversera genom telepati. Men det fungerade i alla fall, rösten samlade sig. Istället återgick den till att upprepa orden "nu eller aldrig", och jag kände hur jag kvävdes mer och mer för varje gång. Det kändes som om någon skrek dem i mitt öra, eller som om någon var inne i mitt huvud och skrek, och att dessa ord tog upp all plats inom mig tills min hjärna inte bestod av något annat än just de här tre orden. "Nu eller aldrig", om, och om, och om igen. Snart tog den hotfulla rösten upp så mycket utrymme i mig att det inte längre fanns plats för syre. Jag kunde inte andas, det var som om en vägg kom emot när jag försökte dra in luft. Jag föll till marken. Nej vänta - jag föll, men nådde inte marken. Jag bara föll och föll och föll, ner i intet. Det var som när man faller i drömmar; man når aldrig marken, för man vaknar precis innan man gör det. Förutom att jag inte vaknade nu, jag var ju redan vaken. Jag bara föll, utan att nå marken. Det fanns ju ingen mark.

Det var då tanken slog mig, tanken med stort T, så att säga. Nu skulle jag dö. Eller var jag redan död? Var det så här det kändes? Vilken besvikelse - ämnet som fascinerat, skrämt och intresserat människor i alla tider, och svaret på evighetsfrågan "Vad händer efter döden?" var detta? Man faller. Det var nästan skrattretande. Skulle jag fortsätta falla i all oändlighet nu?

"Idiot."

Nej. Jag stönade. Skulle jag bli tvungen att stå ut med rösten också i hela mitt liv nu? Nej ursäkta, i all evighet menar jag, mitt liv är ju över.

Rösten skrattade uppgivet. Inte så där hånfullt den här gången, snarare... bekymrat. "Varför ska det vara så svårt att förstå? Varför lyssnar du inte på mig? Nu eller aldrig! Det börjar verkligen bli bråttom nu."

"Vad spelar det för roll, jag är ju redan död. Och varför skulle jag lyssna på dig, jag vet inte ens vem du är."

"Du vet visst vem jag är, och du vet vad du måste göra. Nu eller aldrig, annars dör ni båda."

"Jag... är alltså inte död ännu?"

Det lät som att rösten suckade. "Nej, men om du inte gör det snart kommer du att vara det."

Jaha, jag var alltså inte död. Trevligt med goda nyheter. Men... Vad, och var, var jag då? Jag föll fortfarande, varför landade jag aldrig?

"Du har inte tid att fundera på det nu!"

"Men vad ska jag göra då?!" Det var så irriterande att rösten hela tiden var så kryptisk och gåtfull!

"Sluta fråga sådant som du redan vet svaret på!"

"Men jag vet ju in-"

"NU ELLER ALDRIG!"

Skriket dånade i hela mig. Fint, nu skulle jag väl få tinnitus också.

Plötsligt greps jag av rädsla. Rösten menade verkligen att det var "nu eller aldrig", men vad? Varför kunde den inte bara tala om för mig vad det handlade om?

När ekot av de tre nu så välkända orden dött ut, blev det tyst. Rösten var borta. Du kanske tror att jag blev lättad, men, för att vara ärlig, skrämde det mig. Nu var jag helt ensam, utan någon att fråga om råd. Inte för att rösten hade varit till så mycket hjälp, men den hade i alla fall haft svaren fastän den inte delade dem med mig. Vad var det den hade sagt..? Att jag frågade sådant som jag redan visste svaret på... Hur skulle jag kunna veta vad en totalt okänd röst menade med "Nu eller aldrig"? Det kunde ju betyda vad som helst!

Då kände jag hur något stötte till mig. Konstigt nog blev jag inte rädd, och inte särskilt förvånad heller, på det här underliga stället kunde vad som helst hända, kändes det som. Däremot greps jag av fasa när jag vände på huvudet och såg vad, eller rättare sagt vem, det var som hade stött emot mig. Plötsligt mindes jag vad rösten hade sagt: "Du vet vad du måste göra. Nu eller aldrig, annars dör ni båda." Och i samma ögonblick föll alla bitar på plats.

Jag skrek. Skrek och skrek och skrek, oförmögen att göra något annat. Kom inte på något som bättre kunde uttrycka mina känslor. Jag hade dödat henne.

Vänta lite - jag kunde skrika! Det var inte bara i mina tankar, det kom faktiskt ljud ur min mun. Jag öppnade ögonen.

Hon stod på broräcket och tittade nu förskräckt på mig. När jag insåg att jag fortfarande skrek tystnade jag, och hon vände blicken tillbaka till motorvägen nedanför henne.

- STOPP! ropade jag med all min kraft och började springa mot henne. För jag visste varför hon stod där. Och detta var min sista chans att förlåta henne, och be henne förlåta mig. Nu eller aldrig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...