Ibland i livet tycker vi någonting, vi tror stenhårt på någonting, och vi kan vara säkra på att vi alltid kommer att vara av samma åsikt. Men, mycket kan hända med tiden och plötsligt kanske vi inser att vi har ändrat oss. Att vi tycker något annat, har börjat se på saken på ett annat sätt. Om vi tidigare varit väldigt bestämda med vår åsikt och möjligtvis låtit alla i vår närhet veta om att vi tycker så kan det vara otroligt svårt att erkänna, ens för sig själv, att man inte tycker så längre. Jag tror att det är väldigt viktigt att ändå våga vara ärlig, åtminstone med mig själv. Det är mänskligt och absolut förståeligt att man börjar se på saker på andra sätt när nya saker händer och mycket i livet förändras.

Det som verkligen svider i mitt fall handlar om ganska löjliga saker som inte alls är aktuella ännu. Sådant som jag tror att ganska många har åsikter om ganska tidigt i livet. Jag har varit säker på att jag ska flytta bort från Finland. Jag har varit säker på att om jag vill ha barn i framtiden ska jag adoptera en flicka. Absolut inte biologiska barn. 

Nuförtiden har jag inte lika starka åsikter om det där. Finland är helt okej, men visst skulle jag hellre bo i t.ex Sverige. Jag vill nog helst flytta bort från Finland, men det känns inte som ett absolut måste längre.

Mina barn-"planer" har nog påverkats mycket av att jag alltid föreställt mig själv som singel hela livet. Jag har aldrig kunnat tänka mig mig själv ha en pojkvän. Så en orsak till adoption har förstås varit att jag tänkt att jag kommer att vara singel. En annan för att jag verkligen vill ha en dotter för jag känner att jag skulle få en närmare relation till en dotter än en son plus att jag själv vet hur det är att vara flicka. En tredje för att jag absolut inte vill gå igenom något som krävs för att få biologiska barn. Och en fjärde för att det redan finns så många barn i världen som behöver en familj. Just nu är det ju dock så att ett mirakel har inträffat och jag har fått en pojkvän (det är faktiskt snart ett halvt år sedan), inte vilken pojkvän som helst heller, utan världens bästa, och kanske det är orsaken till att jag ser på saken på ett annat sätt. Kanske jag inte kommer att vara en singelmamma. Evynne Hollens har fått mig att tro att graviditet och allt det där kanske inte behöver vara så hemskt. En son skulle inte vara lika svårt om han hade en pappa. Med tanke på min fjärde (och överlägset mest mogna) orsak skulle jag fortfarande hellre adoptera, men jag känner nuförtiden att jag nog skulle vara öppen för att diskutera saken med min partner. Haha. Dessutom känner jag inte heller lika starkt längre att jag inte skulle vilja ha flera än ett barn. En son och en dotter, en adopterad och en biologisk, kanske? Haha, detta är ju verkligen inte aktuellt ännu, men jag tycker bara om att fundera. Och allt det här säger jag alltså för att jag vill visa att man ska våga erkänna om man börjar tänka på ett nytt sätt. Världen går inte under fastän någon säger "Vad var det jag sa?" eller "Jag sa ju att du nog skulle ändra dig." Har ni läst "Tango är min passion"? Gör det för att se att dumma principer och barnslighet kan få förfärliga följder.

Orsaken till att jag tänker på detta nuförtiden beror dock inte på de där obetydliga tankarna och åsikterna. Det är nämligen några större förändringar som hänt i mina tankar riktigt nyligen. Gällande min framtid det också, men på ett mycket mera seriöst sätt. Ni kanske läste mitt inlägg som jag skrev för några veckor sedan om att jag plötsligt insåg att jag inte vet vad jag vill göra efter det här året. Det är kanske ganska förståeligt att jag har tänkt mycket på det nu den senaste tiden. Och jag tror att jag vill ta emot studieplatsen som jag redan har och börja studera till socionom. Och det känns verkligen konstigt eftersom jag så länge har drömt om att bli yrkesdansare, min högsta dröm har i flera år varit att dansa i Melodifestivalen. Men plötsligt känns just det inte lika viktigt längre. Jag älskar fortfarande att dansa, det handlar inte om att jag skulle ha tappat gnistan eller gett upp eller börjat känna att det inte är något för mig. Nej, det enda det handlar om är att lusten att hjälpa andra har blivit ännu större. Det känns mycket mera som jag att börja jobba med något där jag får hjälpa, göra en inverkan i andras liv, än att börja jobba med något bara för att jag älskar det, speciellt när jag älskar det andra alternativet också. Dessutom, om jag får säga det själv, tror jag att jag skulle bli en bra socionom (vad exakt jag vill jobba med vet jag inte ännu), och dansa kan jag ändå göra. För nej, jag kommer nog verkligen inte att helt sluta dansa. Fastän jag aldrig sagt "Jag ska bli yrkesdansare", jag har alltid sagt att jag detta år ska bestämma mig för om jag vill det eller inte, men att det "just nu" har känts som om det är det jag vill, så känns det lite dumt att det nu plötsligt inte är vad jag vill. Och visst tar det lite emot att säga det. Trots att jag gör de flesta väldigt glada när jag berättar att jag vill bli socionom istället, hehe. Det är ganska ljuvligt på ett sätt när man berättar det för människor som stöttat en med dansen, men som ändå reagerar med lättnad och säger att de tycker att socionom är ett bättre val. Från en synvinkel känns det i och för sig lite surt, vill man vara riktigt negativ kan man ju tolka det som "Tack för att du äntligen växt upp och insett vad som är bäst för dig, jag har alltid vetat att det skulle vara bättre", men ser man det från en annan synvinkel ser man människor som stöttar en i vad man gör fastän de själv tycker något annat. 

Ännu är jag inte HELT 100% säker på att det blir socionom, men det känns nog som ett bra val för mig. Den senaste tiden har jag flera gånger fått höra att jag borde satsa på att hjälpa människor, att jag verkar vara bra på att lyssna på andra, att jag skulle bli en bra psykolog, att jag har en bra bakgrund för att bli socionom, och jag känner själv (som sagt) att det skulle vara passande för mig. På inträdesprovet fick jag som vanligt höra att jag var rätt så tyst när vi hade en gruppdiskussion (fastän jag ansträngde mig och uttalade mig flera gånger, men jag kan ju inte säga något om jag inte har något att säga), men därefter följde ett nytt slut. Vanligtvis är det "Försök säga mera, var inte så tyst, våga ta plats" och så vidare, men den här gången sa personen "Men kanske det är just din roll. Kanske du hellre lyssnar på andra och uttalar dig sen när du har något att säga." Och det kändes otroligt bra. Detta, är något jag tänker prata om en annan gång. 

Nu har jag erkänt att man kan ändra åsikter med tiden. Det behöver inte vara en så stor sak. Man behöver inte reta andra för att de ändrar sig. Och blir man retad behöver man inte ta åt sig. Så om någon säger åt mig "Jag visste att det skulle bli så", "Vad var det jag sa?" eller "Hah, du som var så säker då, du som sa att du alltid skulle tycka så", eller något annat i den stilen, så kan jag färdigt säga att jag inte tänker delta i diskussionen. Våga vara ärlig med dig själv du också!