Direktlänk till inlägg 21 maj 2014
Och min bästaste danslärare kommer till min studentfest. Så jag överlever. För stunden.
Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag ännu får dansa med min underbara dansfamilj några gånger. Det känns som om det andra är inlåst någonstans långt borta, som om min hjärna förbjuder mig att tänka på det. För så fort det kommer fram kommer tårarna. Därför tycker väl min hjärna att det är bättre att inte alls tänka. Allting löper på mekaniskt.
Jag hade ont i magen hela gårdagen. Jag var rädd för att gå till avslutningsfesten. Jag var rädd för att gå till VL. Jag kände mig utan krafter. Jag darrade. Jag hade svårt att andas, det kändes som om jag hade en sten i bröstet när jag satt på konserten. Jag kände mig svimfärdig när jag gick och hämtade mitt stipendium. Jag var osäker på om benen skulle bära mig. Jag var rädd för att uppträda. Jag stod och storgrät tillsammans med min käraste danspartner efteråt. Jag var rädd för att gå till min danslärare. Jag var rädd för att gå hem. Jag grät när jag gick hem. Men jag överlevde. Tack vare att vi ska dansa i sommar ännu.
Detta har varit ett återkommande tema de senaste dagarna, jag vet, men det är det som tar upp mina tankar just nu. Det känns som att skiljas från sin familj. Jag känner mig tom. Jag fungerar mekaniskt.
Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut! ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 | ||||
|