Det är så otroligt härligt att ha dig hemma igen! <3

VET NI vad som hände bara några minuter efter att jag avslutat mitt förra blogginlägg? Mamma bad mig komma ut en stund, hon lät lite konstig och jag undrade vad det kunde vara, hundarna skällde för fullt så jag tänkte att kanske vi hade något djur på besök, haha. Men vet ni vad som hände när jag kom ut på trappan? Vad jag såg? VEM jag såg???

Åååååh, det var min bästa vän som ännu borde befinna sig på andra sidan jorden! Jag förstod ingenting! Det var så himla overkligt att se henne där, och jag blev fullständigt galen. Haha. Skrek och kramade henne helt massor och upprepade, i falsett, "Va gör DU här?!" haha... Så sjukt, så underbart, så galet, så fruktansvärt mycket bäst. Hon, den lilla filuren, hade bara hittat på att hon skulle komma hem sista juni för att hon ville överraska alla. Och mig överraskade hon VERKLIGEN! Bästa överraskningen i hela mitt liv tror jag, och aldrig har jag nog varit så chockad förut. Tänk er själva att se någon som ni tror att är på andra sidan jorden helt plötsligt stå där på din trappa!

Hon stannade i ungefär två och en halv timme, när vi lite lugnat ner oss satt vi bara och pratade, såg på varandra och fick några galna utbrott som vanligt. Förundrades över hur liten den andra är, fastän vi är lika små själva haha, åh det var så härligt att ha henne hemma, hos mig, i min säng, HELT overkligt men alldeles underbart. Det kändes som att resa tillbaka i tiden ett år, för så mycket har hänt detta år och jag tycker att jag har förändrats ganska mycket, men med henne var allt som förut. Som om ingen tid alls hade gått. Som om vi varje dag har suttit där på sängen och pratat och skrattat. 

På torsdagen (alltså igår) var jag så hemsk att jag ställde in planerna jag hade med Romeo (jag är en hemsk flickvän, jag vet), och åkte till Tavi istället efter jobbet. Hade tänkt komma tidigt hem eftersom det blivit flera sena kvällar (speciellt kvällen innan, sov ungefär fem timmar), men det gick inte att sluta prata, plus att vi inte riktigt hade tillgång till någon bil haha, så klockan blev ändå plötsligt över tio. Men åååh, jag kan inte beskriva hur mycket jag njöt av den där kvällen. Vi pratade MASSOR, vi har rätt så mycket att tala om som ni kanske förstår, och vi gick ut med hundarna helt som normalt och lagade mat tillsammans igen (även om det är en lögn för det var hon som gjorde allting medan jag bara babblade, heh oops). Det var så underbart ljuvligt att tala med henne, det finns ingen som jag står så där nära, och det var ljuvligt att påminnas om hur nära vi är och hur vi verkligen kan tala om allting. Som jag har saknat henne! Haha, vi kände oss båda lite elaka när vi berättade att vi haft det bästa året hittills, eftersom vi ju inte varit närvarande i varandras, förutom för de två härliga veckorna som jag var där, men förstod ändå att det såklart inte blivit så om vi inte haft varandra. För visst har vi varit stora delar av varandras liv trots att det fysiska avståndet varit så fruktansvärt långt.

Jag är världens lyckligaste över att ha min bästa vän tillbaka hemma, och en pojkvän som välkomnar mig med öppna armar när denna ljuvliga bästa vän igen lämnar mig för att åka till Sverige i några dagar haha, trots att jag inte direkt är en så trevlig människa som behandlar honom som ett andra alternativ och styr och ställer med våra planer enligt mina planer med Tavi. Jag känner mig hemsk, men hon har ju faktiskt varit borta i ett år! Nu börjar det här igen: jag förstår inte vad jag gjort för att få ha så superhärliga människor i mitt liv! (Och nej, ni andra är verkligen inte bortglömda!)

Visst är det härligt med människor som bara genom att finnas till gör dig så lycklig att du inte kan låta bli att le? Människor som bara med sin närvaro förgyller din dag. Människor som du kan sakna så att det gör fysiskt ont. Jag har flera sådana människor i mitt liv. Ett enda meddelande från dem lyser upp hela mitt liv. När de är närvarande är det lättare att andas. Om jag är deppig flyger det mörka molnet bort så fort jag ser dem och får en kram. Dessa människor låter mig vara den jag är och jag slappnar totalt av när jag är med dem. När de är här är allt tungt försvunnet. Då finns bara glädje. Luften blir klarare och mitt hjärta lättare. Jag hoppas att ni alla har någon sådan i era liv. Och om ni har det - ta hand om dem och se till att de vet om det. 

Jag älskar er. Och jag hoppas att ni vet vem ni är.

Igår hade jag inträdesprov till Socialpsykologi i Helsingfors och passade samtidigt på att hälsa på min saknade, saknade finfina vän. Hade en helt underbar dag trots att jag också fick veta att jag inte kom vidare till intervjuskedet i psykologin. Nytt försök nästa år, om jag fortfarande vill dit då!

Efter inträdesprovet gick vi omkring i staden för att hitta ett matställe och sedan åkte vi på ett spontanbesök till Borgbacken. Åh så roligt det var!!! 

              Känslan när den skjuter upp är det bästa någonsin!

Tack för dygnet, jag saknar dig redan!

Och han gör mig så lycklig.

Bilderna är från förra veckoslutet när vi var vid deras sommarställe, och flera bilder därifrån är på kommande.

Det gör otroligt ont i mig när barn försöker vara mycket äldre, hårdare och "tuffare" än de verkligen är. De kan vara så argsinta och uppkäftiga och våldsamma och ilskna. Jag antar att det är en nödvändig del av att hitta sig själv kanske, men jag tror mest att det är de/vi vuxnas fel (det här med att vara i min ålder; är inte vuxen med inte barn heller). Det händer så ofta att jag ser vad som får denna hårda fasad att komma fram hos barnet, och ofta har det att göra med något som gör ont. När barnet känner sig sårad, orättvist behandlad, missförstådd, bortglömd, rädd... Och allt för ofta ser jag vuxna som inte ser det här, vuxna som inte kan ta det på rätt sätt. De reagerar med ilska på barnets ilska och så är man inne i en ond cirkel. Jag vet att det kan vara otroligt svårt att ta sig igenom barnets mur när den väl är uppe, men jag tror absolut att det går. Om man ser vad som förorsakar den och vågar acceptera att det är så.

Hur som helst, jag tänkte inte nu prata om barnuppfostran. Jag har själv inga barn ännu och kommer inte ha det på en tid heller, så jag vet ju inte hur det är sedan när barnet är ens eget, men jag måste säga att jag längtar efter att ha någon att sköta om, uppfostra och finnas där för. Men det var inte heller det jag skulle prata om nu, haha. 

  Bild från 2012.

Jag tillbringade idag mycket tid med min tioåriga (snart elva) bror. De senaste åren har jag ju varit väldigt lite med mina bröder eftersom jag inte bott hemma, vilket jag känner att är lite synd. Jag skulle vilja finnas där för dem mera än jag gör. Visst, inte är de ju så mycket med mig heller när jag är hemma, ofta sitter de och spelar eller tittar på videor eller är ute och kör moped. Ofta glömmer jag också bort att jag faktiskt verkar betyda ganska mycket för dem. När ena säger att han inte alls tycker att jag är konstig. När den andra glatt utbrister "Ska du bli övernatt?!" och blir överlycklig över att jag ska stanna HELA SOMMARLOVET och gnäller på mig att jag absolut måste komma med honom till det andra rummet. Och idag när vi spelade fotboll och han undrade om jag vet någon "challenge" (som t.ex Ice bucket challenge) som är rolig och "inte så där farlig" (som tabasco t.ex.) När han tyckte att jag "har mera krätä" än han (= är starkare) och att jag är bättre på fotboll än mamma, haha. När vi hoppade på trampolinen och han frågade om råd för att hoppa högre och hur man hoppar så att man landar på rumpa och kommer upp igen. När han skrattar tillsammans med mig. När vi bara satt på trampolinen och frågade varandra frågor, som "Vilken är din favoritfrukt?" och "Vad skulle du välja om du nu skulle klara av precis vad som helst?". När jag märker att han med mig vågar vara just det barnet han är, han vågar drömma men också tänka realistiskt, vågar fråga vad saker betyder och vågar bara vara den han är. När han verkligen är intresserad av vad jag svarar och också tycker om att berätta sina svar för mig. Och jag är också otroligt intresserad av hans svar. Det är ljuvligt att se det oskyldiga barnet bakom pojken som börjat svära, käfta emot och får skäll i skolan. För jag ser att han också trivs att vara den som han är när det bara är vi två. När han inte behöver bevisa någonting. När det räcker att bara vara.

  2013.

Barn är så himla fina. Jag möttes idag av en rynkad näsa när jag berättade att jag skulle vilja adoptera barn. "Det är ju dåligt, då blir ju han eller hon aldrig en del av familjen" tyckte han. Jag sa att det inte alls skulle vara så, jag skulle fortfarande vara deras mamma och de skulle vara mina barn. "Men man skulle ju ha olika efternamn" fick jag som svar på det. När jag tog en av våra bekanta som är adopterad som exempel och sa att hon ju har samma efternamn som sin mamma blev han förvånad: "Är hon adopterad?! Det visste jag inte." När jag sa att visst är hon det och det är helt som vanligt, att nog är ju hennes mamma helt hennes mamma, höll han med och det känns fint att kunna visa det. Att inte är det alls något konstigt med att adoptera. Nog blir man familj för det.

Så kändes det idag när jag besökte min dansfamilj på deras sista timme för året. Det var underbart! Det kändes inte alls som om jag varit borta ett helt år här emellan, jag kände mig helt som hemma. Jag fick hoppa gamla, bekanta hopp, njuta till gamla, bekanta improvisationsuppgifter och göra en koreografi av en grävare, kniv och byxor, där jag dansade som ett par byxor som blev mördade haha. Ljuvligt att vara hemma igen! Den senaste veckan när jag varit på deras uppvisningar och nu också dansat tillsammans med dem har jag börjat förstå att fastän jag inte längre är med på heltid så finns familjen alltid kvar. Alltid välkomnas man med öppna armar. Tack! <3

Solen skiner och världen doftar sommar. Skulle det ännu sluta blåsa skulle det vara riktig sommar. Nu är det Eurovision som gäller. Heja Måns!

Jag saknar er!

    Världens bästa linjeledare!