Idag var det vår sista skoldag. Alldeles otroligt konstigt, sorgligt och omöjligt att förstå. Hela skolan grät och ibland fick jag helt hemska gråtattacker. När största delen av klassen uppträdde med en gruppdans från dansafton, det var ju hekt hemskt att titta på. När vi samlades med klassen och skulle få våra betyg. Och så när vår lärare lämnade oss. Då fick jag något fel. Men efter det har jag faktiskt inte gråtit. Tårarna tog slut då, tror jag. Gråten ligger hela tiden i halsen och bakom ögonen (kanske lite konstigt uttryck men) men kommer inte ut. Jag vet nog vad det beror på; jag förstår inte att det faktiskt är slut och jag vill inte heller förstå, måste förtränga det ännu en tid för att överleva. Vi har skrivit lappar till varandra med en massa fina saker och jag har inte ännu vågat läsa den, när jag har försökt har ögonen svämmat över... Jag kan verkligen inte förstå att det här året är över nu. Världens bästa år, absolut! Hela klassen är så himla underbar! Och att få dansa varje dag, helt ljuvligt. Jag har haft det SÅ bra, jag kan inte förstå det.

  Rakastan teitä, jag älskar er <3

Igår avslutade världens bästa rumskompis och jag dagen med en härlig långpromenad, trots kylan kändes det som sommar. Jag kommer att sakna det här.

Världens ljuvligaste rumskompis och jag gjorde en duo till dansafton som vi hade förra veckan, med inspiration från året som gått. Dansen kallar vi "Du väntar väl på mig?" och musiken är underbara "Photograph" av Ed Sheeran.

Så stod det på kortet som jag fick av två av mina underbara, ljuvliga, kära dansvänner från hemorten igår när de var och titta på vår Dansafton. TACK snälla ni! <3

Jag hade en alldeles härlig dag igår. Vi hade alltså Dansafton; en föreställning som vi studerande själva ordnat. Vår sista dansafton. Och sista dagen som vi alla var tillsammans. Vi slutar skolan först 13.5, men en del har så mycket inträdesprov att de inte hinner komma hit mera. DET FÅR INTE VARA SÅ! 

Hela föreställningen gick bra och det var verkligen roligt. Vi fick otroligt bra feedback efteråt, så publiken verkade tycka om det. När det var över och vi alla samlades tillsammans med vår lärare och vår teknikmästare började största delen av oss gråta, inklusive jag förstås. Jag kan inte förstå att det här året håller på att ta slut. Jag har på känn att vi kommer att gråta varje dag den här sista tiden. Men mer om det tänker jag inte prata nu, för än har vi tid kvar!

Igår ordnade dessutom vi en sitz med studeranderådet, så efter att ha pratat med publiken och städat efter oss bar det av dit. Jag var först lite osäker på om jag skulle gå dit eller inte, eftersom jag inte dricker alkohol och tänkte att jag antagligen är otroligt slut efter dansafton. Men när det visade sig att många faktiskt var på väg dit bestämde jag mig också ganska snabbt för att ändå gå, eftersom tiden är så kort och jag vill vara med alla så mycket som möjligt. Och oj så roligt det var! Efter att ha ätit och lekt och sjungit snapsvisor och skrikit och bankat i borden och stått upp på stolarna skuffade vi borden åt sidorna och dansade istället. Fråga mig inte hur jag och alla andra dansare orkade, men dansade gjorde vi, hur länge som helst. Och det var så bra stämning och helt fantastiskt roligt! Ibland "fick jag syn på mig själv" och insåg hur lycklig jag var. Och hur mycket som hänt under detta år. Hur mycket jag trivs i den här skolan med de här människorna. Jag vågar släppa loss och både dansa och sjunga helt galet. Och njuta fullt ut. Jag hade inte druckit något annat än vatten på hela kvällen, men jag var minst lika glad och igång som alla andra. JAG VILL INTE LÄMNA DET HÄR!

I säng kom jag först lite över tre och min telefon berättade att det är 4h 22min tills väckarklockan ringer. Men upp ur sängen kom jag imorse och Gagat har jag till och med. Känner mig lite smådöd, men vad gör det. Livet både ler och gråter just nu; ler för att det är så otroligt underbart, och gråter för att allt börjar ta slut. NJUT VARJE MINUT!

Igår när vår lärare kom till skolan frågade hon oss om vi hade lust att dansa i naturen. Vem har inte det?! Så vi traskade iväg till en liten ö som ligger i sjön bredvid skolan, och där fick vi som uppgift att planera hur vi skulle använda kameran om vi ville göra en film. Vi skulle alltså planera var vi ville ha kameran, om den skulle vara stilla eller i rörelse, hur den skulle användas tillsammans med omgivningen och våra rörelser. En otroligt rolig dag med mycket skratt kan jag lova att det blev. I slutet av dagen filmade vi sedan dessa filmer, det blev kanske inte riktigt som man tänkt sig eftersom det inte var man själv som filmade, men det var ju processen som var poängen. Min bästa rumskompis och jag jobbade tillsammans och jag har nu lagt till bakgrundsmusik och klippt vår film lite. Varsågoda, haha:

Jag vill aldrig lämna den här skolan!

Även om andelen svenskspråkiga är minimal är svenska faktiskt ett officiellt språk i Finland. En del försöker få den obligatoriska skolsvenskan slopad dock, vilket är fullständigt idiotisk, likadant som deras argument, men det är inte det jag ska tala om nu. Nu tänkte jag prata om mina egna finskakunskaper.

Först måste jag påpeka att jag kommer från ett helt svenskspråkigt område där man så gott som aldrig behöver finska och hör heller nästan aldrig finska. Förutom på TV:n om man tittar på finska program förstås.

I lågstadiet var jag bra på finska, för min nivå alltså. Vi börjar med finska på tredje klass, men hade "språkduschar" redan i förskolan. När min 1,5år-äldre syster kämpade med sina finskaläxor och -prov lärde jag mig orden samtidigt när mamma förhörde henne. 

När jag började högstadiet känns det som om jag blev sämre på finska ju mer tid som gick. Berodde antagligen mest på att vi fick en ny lärare i nian (om inte redan slutet av åttan?) som tog bort all min motivation. Motivation är nämligen väldigt nödvändigt för att man ska lära sig, och motivationen till just finska är vanligtvis farligt låg på orten som jag kommer ifrån. För att det är så svårt. Ändå ansågs jag vara relativt bra på finska, eftersom många andra hade så stora svårigheter med det.

Samma negativa utveckling fortsatte i gymnasiet, där var nästan alla i min grupp så otroligt omotiverade som man bara kan vara. Och naturligtvis smittade det av sig. Vi ifrågasatte allting och diskuterade väldigt ofta hur dåliga system det finns för att lära ut finska, att man borde använda helt andra metoder redan från början, kom med argument om att vi inte behöver lära oss finska om inte de finskspråkiga lär sig svenska och att vi har rätt till betjäning på svenska, och varje lektion klagade människor på hur värdelösa de är på finska. Haha. Sorgligt men sant. Jag hölls fortfarande som en av de bästa i gruppen (nu måste vi förstås komma ihåg att jag inte talar om sådana som verkligen kan finska, t.ex de som kommer från tvåspråkiga hem), men min personliga nivå sänktes faktiskt rejält, tyckte åtminstone jag själv. 

När jag gick ut sexan hade jag 10 på betyget i finska. När jag gick ut högstadiet var vitsordet 9. När jag gick ut gymnasiet var vitsordet 8. Men jag är en människa som uppför mig väl på lektionerna och ofta är omtyckt av lärarna, så vitsorden avspeglar inte alltid mina sanna kunskaper.

När jag slutade gymnasiet och studentskrivningarna var över började jag ju dansa fyra gånger i veckan och dansade också då med en finskspråkig grupp. Att bara få vara i en sådan miljö och höra finska, och prata lite också, påverkar otroligt mycket, speciellt när man ändå har grunden där någonstans ingrävd, haha. Så även om det bara var för någon månad kände jag att min finska blev lite bättre, och speciellt fick jag en bättre inställning till språket.

I höstas började jag i en svenskspråkig skola där vi endast var två på klassen som pratade svenska, resten var finskspråkiga. Och det är här jag befinner mig nu (vi har dock fått en svenskspråkig till). De flesta av våra lärare är också finskspråkiga, de flesta kan dock också svenska men pratar finska på lektionerna. Och jag är faktiskt glad över att det är så här. Eftersom det är dans det handlar om så är ju inte språket så viktigt. Och jag har lärt mig så mycket finska! Förut om någon frågade om jag kan finska svarade jag "vähän" (=lite). Nu tvekar jag inte ens, nu kan jag finska. Och precis som en av mina härliga klasskompisar sa till mig, så känner jag nu också att jag skulle klara mig var som helst. Jag är inte längre rädd för finska. Jag behöver inte längre koncentrera mig alls för att förstå finska. Inte behöver jag heller tänka igenom allting före jag ska säga något på finska. Det kommer automatiskt. Flytande, felfri finska säger jag inte att jag kan, men vet ni vad? Man behöver inte prata helt felfritt för att kunna ett språk. Man blir nog förstådd. Och denna inställning är en stor orsak till att jag lärt mig: Jag har vågat prata. Jag vågar skratta åt mig själv för att jag inte kan, jag vågar använda svenska (eller engelska) ord om det är något jag inte kommer på, jag vågar avsluta ord med "osdfjklajvjikoewt" om min mun inte vill forma sig rätt eller jag inte vet hur man ska böja dem. För de andra är otroligt stöttande. De hjälper en hitta rätt ord, de förstår vad jag menar utan att jag klarar av att förklara precis allting, de säger att jag får säga på svenska om det blir för svårt, de skrattar med mig och inte åt mig om de skrattar, vanligtvis gör de inte ens det. Och de säger att min finska har utvecklats massor. Vilket den nog ärligt talat har gjort. Men det är ju ganska självklart också, för inte har jag behövt finska förut. Nu har jag i nästan ett år varit bland med finska hela tiden och "varit tvungen" att använda det om jag vill kommunicera med de andra, haha. Och det som tröstade mig och gav mig så mycket mod i början var vetskapen om att mina klasskamrater egentligen borde kunna lika mycket svenska som jag finska, muhahaha, haha, för jag har säkert haft lika lite kontakt med finska som de har haft med svenska förut, nästan åtminstone. Hehe. Men deras svenska har också förbättrats massor, även om jag alltid misslyckas med mina projekt att bara prata svenska med dem haha.

Vad jag vill säga med det här inlägget är: VÅGA SÄGA FEL, det är så du lär dig, och; JAG ÄLSKAR MIN KLASS! <3

  Foto: Chris Senn 

Åh, jag saknar verkligen det här! Hela processen var så extremt rolig, ända från att vi bestämde oss för att göra en flashmob (efter att sent på natten tittat på Step Up 4: Revolution), till att vi uppträdde med den. Alla skrattanfall medan vi koreograferade, all tid vi tillbringade tillsammans för att vi skulle koreografera, träningsveckoslutet när vi alla övernattade hos mig och vi lärde ut koreografin till alla på bara en dag, jag lovar att det var ett av de bästa veckosluten i hela mitt liv. SÅ härligt!

Ikväll har jag varit och titta på skolans teaterlinjes generalrepetition, de har nämligen premiär för sin slutproduktion (Peer Gynt) imorgon. Så otroligt begåvade de är, wow! Någon annan som har premiär imorgon är jag och mina fantastiska vänner. Jag vill inte att detta ska ta slut, samtidigt som det ska bli otroligt roligt att få visa vad vi gjort. Förra veckoslutet var min väns pappa och tog bilder från vår övning. (Den första har dock jag tagit.)

Jag är så lycklig som får vara med om det här projektet och jobba med dessa härliga människor!