Unias

Inlägg publicerade under kategorin Härligheten med vänner

Av Unia - 4 januari 2016 21:06

Vintern har äntligen kommit, -15 grader, snö och solsken. Jag njuter av det.

Och jag njuter av att vara hos bästis igen. Så skönt att stanna här en längre tid. Åh vad bra det är med vänner som hon! Någon som kommer springande med näsdukar när man brutit ihop och ligger och gråter på sängen. Jag förstår inte hur man kan vara så här nära en annan människa. Galet och tusen gånger guldvärt.


  

Det är ett nytt år nu. Jag har stora planer för detta år, men har inte hunnit planera dem ännu, haha. Jag vill göra detta år fantastiskt. Och jag tänker inte längre låta andra förstöra mitt liv. Jag är trött på att hela tiden bli beskylld för det ena och det andra, utan att själv få berätta för människor vad de gör till mig. Det är slut på det nu. Punkt och slut.


Förlåt att jag inte bloggat så aktivt den senaste tiden. Jag har annat på gång och är sällan vid datorn. Men det kommer nog ljusare tider, haha. Jag hoppas att ert år har börjat fint.


ANNONS
Av Unia - 17 november 2015 16:25

Men än så länge känner jag mig yngre desto äldre jag blir. Bland annat så här såg min födelsedag ut:


 

Av min fina pojkvän fick jag en smoothie mixer, vilket vi förstås utnyttjade tillsammans med mina två bästa vänner. Vi lagade smoothies/milkshakes och bakade chokladmuffins. Mums!


  

Innan man äter måste man förstås först fotografera i ungefär en halvtimme, hehe.


    

Bästa sällskapet man kan ha på en 20-årsdag. <3


  

Tavi stannade övernatt, och blev lika förälskad i min mys-poncho som jag är.


Lyckligtvis har jag myskläder så att det räcker till oss båda!



ANNONS
Av Unia - 16 november 2015 16:39


       


Av Unia - 15 november 2015 22:23



Tack för idag! <3


 

Av Unia - 10 november 2015 14:13

Pariserhjul är så trevliga att fota.


         


Av Unia - 9 november 2015 20:30

Nu är kulturkarnevalen över för i år, och jag har den värsta kk-krabbisen någonsin. Sov 10½h inatt, hölls knappt vaken på föreläsningen, och sov två timmar när jag kom hem. Är ändå så trött att det känns som om jag inte sovit på en vecka. Men oj så härligt det har varit!


På torsdagen fick jag äran att sköta incheckningen (inte ensam såklart). Vet ni hur roligt det var att få vara den som sitter bakom disken, hälsar på alla, kryssar av dem på deltagarlistan och ger dem T-skjorta, kk-väska, och armband? Det kändes så häftigt, jag var rent av euforisk. Så otroligt roligt!


Att vara staffis var faktiskt helt ljuvligt. Om jag tycker att det är roligare att vara staff eller deltagare kan jag tyvärr inte svara på, båda har sina fördelar. Att delta i labb och pröva på nya saker är något som jag verkligen älskar, som staffis har man mera tid för att själv bestämma vad man gör och jag tycker om ansvaret man har. Dessutom var vi ett superbra staff-team, men hade också möjlighet att umgås med deltagare (i och för sig har också deltagarna möjlighet att umgås med staffen, men det brukade jag inte göra om det inte fanns någon staffis som jag kände från förut). Som deltagare sov jag nog mera än jag gjorde som staffis, trots att jag bara hade ett nattskift. Jag sov sammanlagt under 16 timmar under hela karnevalen, alltså fyra dagar. Den sista natten som jag fyra timmar. Men det fungerar nog helt bra, tills man kommer hem och tillbaka till verkligheten.


Fredagen var nog en av de bästa dagarna i hela mitt liv. På morgonen var det kaos med alla deltagarbussar och med att få alla till sina labb. Jag hade en central roll i det arbetet och kände mig så viktig och ansvarsfull, haha. Det är roligast när det är stress och kaos, heh. När jag gick med en del deltagare till deras labb-plats var det en pojke bakom mig som viskade till sin korta vän "Hon där e ju kortare än du!" haha. Det tycker jag att var lite roligt. Jag vände mig bakåt mot dem, skrattade och sa att det är bra att vara kort.


Dagen fortsatte lugnare, jag hade en hel del arbetsuppgifter, men det var ingen stress. Där emellan gick jag till sovsalen och sjöng, eftersom jag ännu inte bestämt mig för vilken sång jag skulle sjunga på auditionen samma kväll, oops. (Jag hade två kandidater.) Någon timme innan det var dags lyckades jag dock bestämma mig för Vandraren av Nordman.



När det var dags för audition gick vi alla som skulle delta dit tillsammans (det var i en annan byggnad). Och nu efteråt måste jag bekräfta vad jag sa redan förut; Att gå på audition på kulturkarnevalen är nog det bästa tillfället någonsin. Alla är så otroligt stöttande och öppna med varandra, så verkligt härligt. Först var det en gemensam session, där vi lekte lite med att göra bort oss och med känslor. Hur roligt som helst. Och den klassiska övningen att gå omkring i utrymmet och hålla det jämnfullt överallt, med att också variera takt och nivå. Sedan dansade vi också! Och vet ni vad?? Koreografen var sjuk, vilket ju är synd, men jag har nog aldrig varit så glad över ett sjukdomsfall förut (förlåt), för vet ni vem som fick hoppa in istället? MIN KÄRASTE (före-detta) DANSLÄRARE! <3 Det var världens härligaste att dansa en av hennes koreografier igen (även om den stilmässigt skiljde sig från hennes vanliga), jag njöt för fullt. Åh så underbart! Jag ville bara dansa mer och mer och mer.


Hur länge som helst kunde vi dock inte dansa, och efter det var det dags för individuella träffar. Och väntan. Jag har ingen exakt koll på hur länge jag fick vänta på min tur (jag var nästsist igen), men ungefär två timmar tror jag. Det gjorde dock ingenting för mig, för mina medväntare var som sagt kulturkarnevalsdeltagare. Jag fick känna mig som en deltagare igen, haha, och vi hade extremt roligt. Pratade, spelade mumin-kimble, och skrattade hur mycket som helst. Helt ljuvligt. All min nervositet hann rinna av mig.


På ännu bättre humör var jag dock efter min audition. Vet ni hur roligt det var?! Jag fick spela en kvinna som träffar sitt ex efter en väldigt lång tid, som gått och burit på en massa svåra och jobbiga känslor. (Det var här vi skulle använda texten vi lärt oss.) Första gången fick jag göra det hur jag ville, och andra gången skulle jag känna att allting var mannens fel. Det var ännu roligare. Så skönt att få vara arg och hysterisk! Haha. Lite roande tycker jag också att det var att få höra att jag använde utrymmet bra, inte alls typiskt för en dansare, eller hur? Haha.


På plats var alltså projektledaren, regissören, och författaren. De var hur trevliga som helst! Så peppande och avslappnade, jag kunde så lätt göra allt fullt ut framför dem. Även sjunga. Något som kändes ännu mera obekant än skådespelandet. Men jag stod där, och jag sjöng. Igen fick jag först sjunga helt fritt, hur jag ville, sedan fick jag en uppgift: Jag ska använda min låt, men jag ska sjunga som om jag vill övertala "henne" (så bra att jag kände mig bekvämast med just henne). Jag fick röra mig inom en ruta, och hon ställde sig framför mig, låtsades svårövertalad, vände sig lite bortåt. Jag gick så nära henne jag kunde och sjöng på ett sätt som jag aldrig någonsin sjungit. DET VAR SÅ ROLIGT! Jag fick använda all min kraft och jag fick göra på allvar sådant som jag ofta bara gör på skämt. De frågade efter varje övning hur det kändes för mig, och jag kände mig enformig som nästan alltid bara kunde uttrycka hur roligt det var. Jag kände mig så fri och helt överlycklig. Till sist berättade jag också att jag aldrig sjungit ensam tidigare, och deras reaktioner kommer nog att finnas i mitt hjärta hela livet ut. De ville inte tro mig, och när chocken försvunnit uttryckte de att det var en ära att få vara de första. Jag kunde med handen på hjärtat svara att de var en väldigt bra första publik.


Det var det! Så otroligt kul att få utmana sig själv på det där sättet och övervinna sig själv. Det gör gott! När jag kom tillbaka till kulturkarnevalen träffade jag hela kulturkarnevalens pappa som frågade hur det gick och han skrattade när jag berättade att jag aldrig tidigare varken sjungit ensam eller skådespelat på det där sättet, men höll med mig om att man ska pröva på nya saker. Sedan fick jag berätta om allting för världens bästa bästis, och hon sa att jag strålade. Men jag var så oerhört lycklig! Det hade varit så roligt! Och kvällen fortsatte helt perfekt, precis som en typisk kulturkarnevalskväll ska vara; liggande i mörkret och få tusentals skrattattacker med Tavi och inte få skratta ut eftersom det ligger sovande människor i samma rum. En ljuvligt underbar härlig perfekt dag, euforisk som en solstråle var jag.


Grattis om du lyckats läsa ända hit, jag skulle ha mycket att berätta ännu, men både tiden och längden berättar att jag måste sluta. Så otroligt skönt att få fly från verkligheten på det här sättet, nu får jag hoppas att jag är piggare imorgon så att jag får lite mera gjort. Nästa vecka har jag två tenter. Nu på fredag dansuppvisning. Sköt om er, och tack alla för en alldeles fantastisk kulturkarneval! Jag älskar er.


Av Unia - 13 oktober 2015 21:42

Mina planer:


  • Sista SP4-föreläsningen ("Politiska och rättsliga strukturer i Finland") kl. 10-12
  • Äta lunch
  • Läsa till nästa veckas tent
  • Träna med rumskompis kl. 14-15
  • Hem och läsa till tenten hela kvällen

Ända fram till "äta lunch" lyckades jag faktiskt hålla mig till schemat! Wow. Efter det fick jag fungera som träningspublik för min vän som skulle hålla ett tal på en lektion som jag inte är med på. Det är jag glad för, blev väldigt uppiggad av talet, som handlade om att vi i Finland glömt bort hur enkelt det är att hjälpa andra människor och förgylla deras dagar.


Sedan fick jag vet att min finfina rumskompis var hemma så jag åkte till henne genast, istället för att läsa till tenten. Så härligt att se henne igen! Vi bara babblade tills det var dags att gå till motionssalen som vi hyrt, och alltså: Wow vilken lyx! Ni skulle ha sett den, den var hur stor som helst! Vi kommer att uppträda på VNF Dans 25-årsjubileum i november och var alltså tvungna att ha någonstans att öva. Det gällde att väcka liv i vår dans som vi visade på vår sista dansafton, och visst är det otroligt hur bra kroppen minns! Vi lekte lite vågade och lade bara på musiken och dansade, skulle se hur mycket vi minns. Och vet ni, det gick ganska bra! Helt fantastiskt. Nu sitter hela dansen i kroppen igen. Men visst märker man att vi inte dansar varje dag längre, huh vilken krävande dans vi gjort! Konditionsmässigt alltså. Krafterna vill inte räcka till hela dansen. Blir att träna intensivt nu fram till uppvisningen, haha.


 Chris Senn  


När vår tid gick ut gick vi tillbaka hem till henne, och bestämde oss för att träffas senare ikväll på Borgbacken där de har Valokarnevaalit ("ljuskarneval") den här veckan. Jag visste nämligen att jag vill gå dit eftersom jag sett bilder från förra året men aldrig bott i Helsingfors så jag har aldrig varit där förr. Min plan var egentligen att åka dit imorgonkväll, men eftersom jag inte visste om någon då skulle kunna komma med mig struntade jag i läsandet ikväll och tänkte att livet är viktigare. Det är så härligt att tillbringa tid tillsammans med världens bästa rumskompis igen! Det gör gott för min hälsa på alla sätt. 

Och oj vad det var fint på Borgbacken! Så mysigt att man fick riktigt julstämning. Och vi drack glögg!!!


   

Jag kom hem med 345 bilder, så ni får se flera senare, hehe. Nu måste jag gå och lägga mig.


Livet ler nu igen, jag känner att jag tagit mig tillbaka. Vad det betyder vet jag inte, men så känns det. Ta hand om er!


Av Unia - 8 oktober 2015 19:34

Igår åkte världens bästa rumskompis och jag till vår före-detta studiestad för att titta på årets dansares första dansafton. Innan föreställningen hade vi lite tid för vi bestämde oss för att ta en nostalgitripp runt Pumpviken. Åh så härligt det var! Det kändes helt som förra året, nu kom vi tillbaka från veckoslutet, och så gick vi ut och gå. Ta mig tillbaka! Det var så ljuvligt att gå där med henne, jag vet inte hur jag annars ska beskriva det, så ljuvligt. Men oj så jag saknar förra året!


Jag hade inte kameran med mig så jag bjuder på en bild från förra året.


När vi kom till Tryckis (teatern där alla föreställningar håller hus) blev det ännu härligare! Först fick vi ett varmt välkomnande av världens bästa ljus- och ljudtekniker, sedan ett ännu varmare (och mera högljutt) välkomnande av världens bästa linjeledare, som världens bästa fotograf konstaterade; Hon var inte glad över att se oss. Och jag var verkligen inte glad över att se henne. (Jag hoppas att alla förstår sarkasm.) Ååååh! Lyckligtvis ses vi snart igen.


När föreställningen började trodde jag att jag skulle trilla från stolen. Wow, vilka talanger! I den där klassen finns det nog människor som kommer att gå långt. Jag är så glad över att vi åkte dit!


Bild från vår första dansafton. Fotograf: Chris Senn



Jag skulle så gärna gå om mitt år vid VNF. Det var så underligt att skolan nu är fylld med andra människor, varken vi eller några andra från förra året finns där nu. Så konstigt.


VET NI VAD?? Imorgon ska jag gå på en nutidsdanstimme!!! Äntligen! Jag hoppas att det blir super.


Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Unias med Blogkeen
Följ Unias med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se