Vår sista dag tillsammans i Nya Zeeland blev ett väldigt stort äventyr, minst sagt. Vi visste i förväg att vi ville besöka Hot water beach och Cathedral Cove, och skämtade om att gå eller cykla dit eftersom vi inte riktigt visste hur vi skulle få det fixat för alla båtturer var så otroligt dyra, och det var lite för långt att gå, även för oss. Till vår stora lycka upptäckte vi dock att det gick en billig ferry över vattnet och därifrån en billig buss till destinationerna. Perfekt! Vi bestämde oss för att först besöka Hot water beach på grund av tidvattnet.

Först åt vi dock "second breakfast" eftersom vi inte kunde motstå dessa godingar. Och åh så gott det var!

Hot water beach alltså. En strand där man kan gräva gropar och upp ur sanden kommer varmt/hett vatten. På ett ställe brände jag mina fötter, jag visste inte att vattnet var så varmt och alltså det var helt hemskt, så otroligt obehagligt, föreställ er att trampa i en kastrull med kokande vatten. Jo, vattnet kokade på vissa ställen. Visst är naturen en otrolig plats?!

Efter stranden laddade vi inför promenaden till Cathedral Cove och åt Fish and chips om jag minns rätt.

Så ja, sedan bestämde vi oss alltså för att gå till Cathedral Cove, hur det gick får ni veta i nästa inlägg haha.

När vi kom fram till vattenfallet tillbringade vi lite tid där och satte oss sedan i en liten "park" vid parkeringen och åt mellanmål. Där träffade vi en massa hönor (och tuppar och kycklingar)!

Sedan började vi den långa vägen hem tillbaka. I hopp om att hitta en toalett bestämde vi oss för att gå på landsvägen istället för att ta naturstigen tillbaka också, men tyvärr hade vi ingen vidare tur. Vi hittade ställen som hade toaletter men som vi inte fick gå på, vi fick tips om var det fanns allmänna toaletter men där fanns det ändå inga. Det var stekhett och vi var både hungriga och kissnödiga, haha, och ni skulle veta hurdana backar där fanns! Dessutom gick jag igen i bara flip-flops (tror att jag gjorde det på alla våra promenader och äventyr förutom upp till Paritutu), och fick väldigt sjuka fötter innan vi var framme. Toaletter hittade vi först tillbaka inne i centrum av Paihia.

När vi ätit och samlat krafter gick vi ut och gå igen, för att utforska "stan".

Det märktes bra att vi var på en semesterort och att det var juletider, ÖVERALLT fanns det lyckliga turturduvor som gick hand i hand eller satt och höll om varandra. Det gjorde ont i våra hjärtan.

Följande morgon åkte vi till Whitianga. Ett annat semesterparadis, men inte lika tydligt som Paihia, tycker jag. Om man bara tänker på själva "stan" alltså. Också otroligt vackert, åh det är nog synd att vi hade så kort tid på båda de ställena. Men vi ska återvända! I Paihia hittade vi ett beach house som vi ska hyra sedan när vi är rika, och i Whitianga/Coromandel/Hahei/Jagblirinteklokpådetdärområdet hittade vi ett hus som vi ska köpa när vi är ännu rikare, haha.

Vi kom till Whitianga på eftermiddagen och tillbringade den med att planera morgondagen och gå omkring i underbara Whitianga.

Det var SÅ fint!

Framför oss hade vi nog vårt största äventyr hittills. Vad det innebar får ni se i de kommande inläggen!

Vi naturstigens slut fanns detta vackra vattenfall. Jag trodde att jag skulle bli tokig, haha, det var så fint där!

Detta var inte en lika trevlig plats att göra spagat på som stranden var...

Bakom mig har jag en av de bästa veckorna i mitt liv. Jag har varit i Belgien på Dance Dance Dance Summerschool. Vet inte var jag ska börja.

Veckan var så otroligt härlig! Helt ljuvliga människor och extremt roligt program. Jag undrar om jag någonsin har skrattat så här mycket under en vecka. Vi har dansat och pratat och svettats och kramats och skrattat. Och inte sovit, haha. Jag har njutit för fulla muggar och upplevt så otroligt mycket kärlek. Både från mig själv och från alla andra. En gång när vi hade fri improvisation hände det sig att jag plötsligt var helt ensam på dansgolvet, men låten var Turning tables av Adele så jag bara måste få dansa, någon ropade "Solo!" och så blev det haha. Hela låten dansade jag helt ensam, med en enorm publik som innehöll så snälla ögon och så mycket kärlek att jag kunde känna det medan jag dansade. En otroligt mäktig känsla. Jag var så inne i dansen, det var underbart att dansa, kärleken kom både inifrån och utifrån. Åh. 

Nu är jag helt slut, ska gå i duschen och sedan kommer jag nog att lägga mig så småningom. Jag förstår inte att jag har fått vara med om något så här ljuvligt. Jag kommer definitivt att åka tillbaka till Belgien någon gång, för jag måste få träffa dessa människor igen och vill dessutom se mera av landet. TACK!

  I love you!

We're born with millions of little lights shining in the dark
And they show us the way
One lights up
Every time you feel love in your heart
One dies when it moves away

Efter den här veckan lyser mitt hjärta starkare än aldrig förr.

Jag tror att bilderna får tala för sig själva. Jag kan säga så mycket att jag njöt så mycket att jag trodde att mitt hjärta skulle spricka av lycka.

Jag har världens vackraste bästis.

I believe I can fly...

Det här trädet klättrade jag faktiskt inte i, haha.

Som i en annan värld.

Nästan framme vid slutdestinationen Vattenfallet. Det får ni se i nästa inlägg!

Vårt nästa stopp var Paihia, en riktig semesterort i norra Nya Zeeland. Det tog ganska länge innan det slog mig att det i Nya Zeeland ju faktiskt är varmare i norr än i söder, haha. Vi kom fram så sent att vi inte gick någon annanstans än vårt hostell på kvällen. Vi planerade nästa dag, åt och tvättade oss. Och sov! Nästa dag blev lång och underbar.

Vi började dagen med lyxfrukost. Mums!

Jag blev genast förälskad också i denna plats.

Bara några snäckor...

Det fanns otroligt mycket som vi ville göra i Paihia, men vi hade ju bara en dag på oss. Bestämde oss för att gå till en naturstig som ledde till ett vattenfall, på det sättet fick vi också först gå längs den ljuvliga stranden. Och wow vilken naturstig!

Låt mig presentera min vän Bilbo.

För jag kan inte bara posera normalt på bilder.

Åh snälla, jag vill tillbaka!

Flera bilder från naturstigen kommer i nästa inlägg.

Saken är nu den att jag tog alla bilder innan "nyårsfirandet" började, för sedan blev det så mörkt att det inte blev bra bilder, så jag berättar om natten efter bilderna.

Nej, jag fotade inte paret som går där. Jag märkte dem först när jag tagit bilden, haha.

Titta nu vilken himmel!

Åh, jag saknar den där känslan! Har ni någonsin gjort spagat på en underbar sandstrand. Det var underbart. Härligt. Ta mig tillbaka.

När vi hade hälsat på Tavis vänner och tagit alla bilder gick vi tillbaka till de andra (vännerna kom dit med bil). På väg dit kom en man med en fyrhjuling körande och frågade var vi bor och vi var lite förvirrade för vi var ju hemlösa för ett dygn, och så berättade han att de kommer att stänga av stranden (senare fick vi veta att det var för att någon gått där med kniv och hotade människor, eller så var det pistol, haha jag minns inte, skrämmande i vilket fall som helst), men att det var okej om vi gick så snabbt så möjligt dit vi skulle, för den delen av stranden där vi skulle vara skulle tydligen inte stängas av. Så vi fortsatte gå. Han sa också att vi inte får tända eld, och att vi skulle vara försiktiga för att det finns en massa fulla män där i natt. (En stor festival pågick i närheten, dit for alla med pengar, på stranden skulle det vara ett stort inofficiellt party, enligt ryktena.) 

När vi kom fram till de andra visade det sig att vi nästan bara var människor från Eco Lodge, där vi bodde i Hastings alltså, eller sådana som bott där nyligen, och alla var lite förvirrade eftersom alla trodde att det skulle vara massor av människor. Haha, både Tavi och jag hade föreställt oss en proppfull strand och musik och fyrverkerier, haha. Men det var väldigt mysigt så här också! De gjorde upp en lägereld (hehe, men den var liten) och det var så mysigt! Vi bara var där och chillade och umgicks. Hade knytkalas. Gick omkring på stranden. Vacker stämning. 

Vi utsattes för regn EN gång under hela tiden som jag var i Nya Zeeland, och förstås var det just denna natt. Inte något ösregn, men ändå regn. Inte så farligt, lite kallt blev det, och sandiga blev vi, men det var nästan bara mysigt. Och vakna var vi hela natten! Vet ni hur skönt det var för ögonen när solen började gå upp och det blev ljusare? Underbart!

Något som inte var lika underbart var att gå till bussen. Vi hade inte sovit på evigheter och inte ätit ordentligt heller. Och vi hade sjukt tunga väskor. Och en allt för lång väg att gå. Vi pausade och bytte hand och skrek och nästan grät och var nära på att helt kollapsa och ge upp. På vägen träffade vi några vänner som varit och äta pizza eller något liknande och de försökte övertala oss om att åka senare och erbjöd sig dra våra väskor, men de skulle åt ett annat håll än vi och de var inte riktigt kapabla att förstå att vi var tvungna att gå till bussen just då. Men det förklarar kanske hur sjukt det var av oss att göra upp en sådan plan; vi är uppe hela natten och sedan går vi (var det tre kilometer?) med vår packning till bussen på morgonen. De tyckte vi var totalt dumma i huvudet. Det tyckte jag också då, fastän jag visste vad som låg bakom planen. Vi hade inte tid för något annat, jag var där i bara två veckor, vi ville se så mycket som möjligt, det fanns ingen tid! Allvarligt talat, det var den värsta promenaden i hela mitt liv. Helt hemskt. Tavi har sagt efteråt att om inte jag hade varit där och varit så envis som jag är och bara fortsatt, så skulle hon inte ha klarat av det. När vi riktigt i slutet gick över en järnväg hade hon tänkt att hon skulle stanna där och vänta tills tåget kommer. När vi var så nära att vi såg platsen som bussen skulle komma till kom en buss och jag tänkte nästan med tårar rinnande ned för mina kinder Åh, om det ändå kunde vara just här som den ska stanna. Och vet ni vad? Den stannade! Busschauffören kom ut och frågade om vi skulle dit vi skulle, och sa åt oss att hoppa in. Han tog våra väskor och vi fick gå in i bussen. Han var en ängel. Vi satte oss längst fram i bussen, orkade inte gå ett steg till. Tackade chauffören helt massor. Han måste ha sett hur utmattade vi var. När vi kom fram och steg av frågade han oss ännu om vi var okej, haha. Snälla människor finns det.

Vi åkte buss hela dagen och vi var så trötta! Sov hela vägen och jag vaknade inte ens när bussen stannade och vi hade pauser. Jag var helt borta när Tavi väckte mig och frågade om jag behövde gå på toaletten eller något annat, haha en gång när hon sa att vi var i Auckland där vi skulle byta buss frågade jag henne om hon faktiskt är helt säker. Haha jag minns inte varför men jag trodde inte på henne. Energi har jag nog i massor och klarar ofta av att vara pigg och vaken fastän alla andra blir hur trötta som helst, men när jag blir trött så blir jag trött. Och när jag får sova sover jag. Djupt. Tydligen också fastän det är i en obekväm buss.

En sista bild från vårt nyårsäventyr ska jag bjuda på. Nämnde jag att vi blev sandiga? Att gå med flip-flops på en strand en hel natt och sedan till bussen efter att det har regnat sätter sina spår...

Det ville inte ens lossna i duschen! Haha.

Kvar hade vi ännu två platser, och endast två hela dagar (alla andra skulle delvis tillbringas i en buss). Men åh, vilka platser! Och massor av foton är ännu på kommande, hehe.

Innan jag kom till Nya Zeeland fick Tavi veta att det skulle vara ett beach party i Gisborne på nyår, och många av hennes vänner skulle dit. Dessutom skulle vi vara med om den första soluppgången någonsin år 2015, eftersom det var så nära tidsgränsen. Det gav oss lite problem med våra andra planer haha, hur vi än försökte kunde vi inte få någon rutt att passa. Till sist fick vi ändra lite på planerna och bestämde oss för att fira nyår i Gisborne. Vi beställde dock endast buss därifrån (tidigt på morgonen den första januari), ingen buss dit och ingenstans att sova, det fanns människor som vi kanske skulle kunna åka med, och nog klarar vi av att vara vakna hela natten, vi kan ju sova på bussen! (Billigare så, haha.) Alla som vi berättade åt tyckte att vi var helt sjuka i huvudet, men vi tyckte bara att det var lite äventyrligt och såg fram emot ett väldigt roligt dygn! 

Som jag redan nämnde i förra inlägget fick vi lite problem med skjutsen dit, de flesta hade redan bilarna fulla eller bara en plats, och när vi till sist bestämde oss för att ta buss var alla platser slut, heh. Alla backpackers tyckte att vi skulle lifta, men det var vi lite rädda för (vi är två små flickor haha), plus att jag hade lovat min oroliga pojkvän hemma i Finland att inte lifta. Hm... Lyckligtvis hade vi otroligt snälla och hjälpsamma vänner som sökte skjuts åt oss ungefär lika aktivt som vi själva, och till sist fick vi plats i en bil! I samma bil och till och med våra enorma packningar fick plats. Tack!

Så på förmiddagen gav vi oss iväg, och fick nya vänner redan under bilresan eftersom vi inte var bekanta med dem vi åkte med (haha). Trevliga människor! Problemen med att ta oss dit slutade inte så snabbt dock, när vi kom fram tog det en god stund innan vi hittade någonstans att parkera (vi var ganska många bilar och samarbetade), sedan var det ännu en massa tjafs om vår packning för vi skulle flytta dem till Tavis vänner som skulle komma dit så att vi sedan skulle få dem när vi tidigt på morgonen skulle gå till bussen, men det är inte så intressant att läsa om. Väl framme visade det sig dock att det var värt besväret (som egentligen till stor del bara varit roligt). Titta!

Vi gick längs hela stranden för att komma till Tavis vänner, och fick en väldigt speciell förfrågan från två killar på väg dit, haha.

En helt perfekt plats att vara på för att uppleva en solnedgång. Åh, jag kan inte förstå att jag verkligen var där. Att det är jag som har tagit de här bilderna.

Jag älskade denna strand.

Yes, I know. I know. (En av mina favoritbilder från hela resan. Nej, från hela världen.)

Please, take me back!

Flera solnedgångsbilder och resten av vår nyårshistoria kommer i nästa inlägg! Haha, det är något att se fram emot kan jag avslöja.