Och idag fryser man nästan ihjäl.

Jag är ute, jobbar (ibland nu och då), är med vänner, går på inträdesprov, är ute lite till, och tänker på framtiden. Livet är rätt bra just nu fastän dansen är slut, jag har haft något att göra varje dag så jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Eller, tänkt har jag nog, men jag har inte hunnit sörja. Vi ska som sagt ännu dansa tillsammans i sommar, så jag lever på det. När jag kom hem från Tavi idag på kvällen fick jag i och för sig väldigt stor lust att dansa, men min lathet stoppade mig eftersom jag hade varit tvungen att först dammsuga och dessutom lägga på mig leggings, vilket känns lite varmt, heh. 

  Det har varit lyxigt att Tavi varit hemma sedan onsdagen, vanligtvis bor hon på annan ort, så vi har kunnat träffas mera än vanligt och sådant tycker jag om!

Om en vecka är jag student. Det känns inte som en så stor sak, men det känns konstigt att gymnasiet då är över på allvar. Sedan kommer allt att bli så annorlunda. Jag flyttar härifrån vilket känns som ett riktigt slut på min barndom, för hittills har allting hänt här och allting har varit rätt så lika. Det finns människor som jag gått i samma klass med sedan dagis tills nu. I fredags blev det klart att min bästa vän kommer att åka till Nya Zeeland som au-pair i ETT ÅR. HUR ska vi klara av det? Jag blir lätt deprimerad om vi inte träffats på två-tre veckor. En annan av mina bästa vänner flyttar antagligen till England för att studera. En tredje av mina bästa vänner rycker in i militären. Alla skiljs åt, men vi kommer ändå att hålla ihop. För det vill jag, och som jag nämnde en gång tidigare går det bara man vill. Nya vänner kommer jag förhoppningsvis också att få, och det känns så konstigt tycker jag. Om jag kommer in dit jag vill kommer jag att bo i ett rum tillsammans med någon jag inte känner ännu. Konstigt, men just nu känns det som en väldigt trevlig tanke. ALLT KOMMER ATT BLI SÅ ANNORLUNDA.

  Jag kommer att sakna dig! <3

Mitt liv går lite upp och ner just nu, ibland njuter jag av sommaren och livet, och ibland känner jag mig så fruktansvärt uttråkad och önskar att mitt liv vore annorlunda. Ibland längtar jag till att få börja nästa fas i livet, ibland vill jag bara stanna här och fortsätta dansa, ingen skillnad vad jag gör för annat, så länge jag får dansa här. Tankarna snurrar omkring huller om buller, och jag vet inte riktigt alls vad det här blev för inlägg. Jag är trött, vi skyller på det.

Ikväll har vi vårkonsert. För två år sedan slutade den med en massa tårar och en alldeles förtvivlad Unia som när hon kom hem klättrade upp i sin högsäng där hon låg och skakade av gråt i en halvtimme. För att två från dansgruppen lämnade oss. Idag är det jag som lämnar dem. (Tack tack tack tack för att vi gick vidare med hippiedansen och ska dansa ännu tre gånger i juni!)

Ibland ser jag fram emot nästa år, tycker att det ska bli skönt att börja en så annorlunda del av mitt liv, tänker att det trots allt inte är så farligt att lämna allt som finns här, att jag är redo att gå vidare. Ibland, som idag, önskar jag att livet för alltid skulle fortsätta så här, fasar inför att säga hejdå, undrar hur jag ska överleva och om jag någonsin kommer att vara lycklig igen. Om jag någonsin kommer att få känna mig så älskad och så med i gemenskapen som jag gör i vårt danssällskap. Om jag någonsin kommer att träffa så härliga människor igen.

Det är inte dags för tårar ännu, jag försöker fungera mekaniskt och inte tänka så mycket. Försöker intala mig själv att det inte är adjö föralltid, att detta inte betyder att jag aldrig mera kommer att träffa dem. För älskar jag någon blir man inte så lätt av med mig. 

Vad är det där?? Finns det vanligtvis vänner man VILL förlora? Så är det inte för mig åtminstone, jag vill inte förlora en enda av mina vänner. Jag vet att det på de flesta dagar har funnits flera alternativ och jag bara har valt ett exempel, men det tänker jag inte göra den här gången så ni får tyvärr ingen bild. Jag vill inte förlora mina vänner. Punkt.

Passande nog står jag inför en tid som kommer att innebära att man måste kämpa lite extra för att inte förlora någon. En tid då jag, och många av mina vänner, flyttar och börjar i olika skolor. En tid då man får nya vänner och upplever nya saker tillsammans med dessa. En tid då man måste säga adjö. Men till dem man inte vill förlora betyder "Adjö" aldrig för alltid.

Gråten kom när jag funderade på vad jag skulle sätta som rubrik. Hur ska jag någonsin klara av att lämna det här?!

Vi hade premiär för vår danspjäs idag. Det var något av det roligaste och härligaste jag någonsin varit med om. Varken i pausen eller efteråt kunde jag låta bli att säga till alla jag mötte "Det var så roligt!!!" haha. Allting gick hur bra som helst, det var sjukt bra stämning, publiken grät, vi fick otroligt fin feedback, det var extremt roligt, och jag kände mig så ÄLSKAD. Jag älskar hela pjäsen och jag älskar Siri-iriS (min roll), jag älskar de här människorna och jag älskar att dansa. Det kommer att göra så ont, så ont, så ont, så ont, så otroligt fruktansvärt ont att säga hejdå. Jag brukar pressa undan tanken när den försöker tränga fram, men nu går det inte. Kärleken jag upplever här är obeskrivlig, och det är inget som jag vill lämna. Men det är faktiskt inte länge kvar nu. Jag känner inte av att det börjar ta slut, eftersom jag inte har skola så känner jag inte av den där "snart sommarlov"-känslan (dessutom är ju vädret verkligen inte som det ska vara i maj). Två Siri-iriS föreställningar och så vårkonserten. Det är vad som är kvar. Lyckligtvis har vi lite extra på sommaren också, tack för det. 

 Vill ni veta en hemlighet? I den här scenen höll jag på att dö att värme, jag hade dansat tre danser utan paus innan och kände hur mitt ansikte bara pumpade rött när jag sedan fick sätta ner mig och vila lite.

Lev i nuet. Jag älskar det här. Jag tror att jag aldrig tidigare varit sådär lycklig efter, och under också, en föreställning. Förra året trodde jag att inget kunde toppa våra UNIKO-danser. Jag tror nästan att det här gjorde det. Det slog mig att detta är en perfekt sista produktion, skulle inte kunna avsluta dessa underbara tio år med någon bättre uppsättning än Siri-iriS. Kärlek. Tack! <3

(Nu ska jag fortsätta knuffa undan tanken på hur lite det är kvar och njuta av det sista. En enda liten kommentar på facebook får dock mina tårar att strömma igen för tillfället...)

Alltså en person jag skulle vilja träffa och umgås med just nu?

Jag har nyss varit med några av de härligaste människorna man kan vara med, kom nämligen ganska nyligen hem från generalrepetitionen för imorgon, så jag känner inget behov av att träffa någon för tillfället, inte för att jag skulle ha något emot att träffa någon fin vän heller. En person som jag träffar allt för sällan nuförtiden, som jag är van att träffa varje dag, är hon här: