Unias

Inlägg publicerade under kategorin Min räddare i nöden; Dansen

Av Unia - 13 juni 2014 20:00

Trodde du att du skulle få veta vad? Hah, glöm det!


Livet ler just nu. Återförening med dansgruppen, tänkte börja gråta i början av danslektionen igår. Blivit klart att jag får åka till Tjeckien på det internationella lägret som mitt resestipendium stod för, och det bästa av allt är att jag inte missar tid med Tavi, R (måste komma på ett smeknamn till honom, det här är bara en principsak men eftersom jag inte använder mitt eget namn här vill jag inte heller använda någon annans riktiga namn) eller med mina härliga, härliga dansvänner. Jag får vara med och uppträda en sista gång, tänk, delar från Siri-iriS! Härligt härligt. Och det var väl knappast någon som gick på mitt lilla skämt, såklart att jag måste berätta vad en kanslist hade glädjen att meddela till mig idag. JAG BLEV ANTAGEN TILL VNFs DANSLINJE!!! Jag tror att det här var första gången jag fick ett positivt svar från något sådant, jag har ju sagt att det skulle vara den perfekta skolan för mig. Efter inträdesprovet igår kan jag berätta att jag inte trodde att jag skulle komma in, för de berättade att de bara tar in femton studerande nu, och kanske femton till om tillräckligt skulle söka in i höst, och jag trodde verkligen inte att jag skulle bli en av de där femton. Jag är en av femton utvalda bland med trettio sökande, ni kan ju gissa vem som inte kunde hålla tillbaka glädjeskriket när hon såg mejlet tidigare idag. R var hos mig och jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara gav mobilen till honom och lät honom läsa själv, hehe. Det känns som om jag nu är ett steg närmare mina drömmar igen, jag kan inte beskriva hur ljuvligt det känns! Äntligen ser min framtid ljus ut igen, idag har varit en dag då många bitar fallit på plats. Som pricken över i:et har jag träningsvärk i hela kroppen efter tre-fyra timmar dans igår, jag älskar träningsvärk! 


Förlåt att jag inte är speciellt aktiv nuförtiden, jag har så mycket att göra. Inspirationen är det inget fel på alls, det är bara tiden som inte räcker till. Detta är åtminstone lite av vad som är på kommande:

  • Bilder, bilder, bilder
  • Vinnarna av frågestunden (jag har inte glömt bort er, visst gör jag det ibland, men era inlägg kommer nog, jag lovar)
  • "Ibland måste någon fråga för att man själv ska inse det" (eller något i den stilen)

Wow, så mycket... Haha. Jag tror att jag glömde bort något nu, men det får ni väl se sedan. Hoppas på mera tid snart.



 

Av Unia - 21 maj 2014 18:03

Och min bästaste danslärare kommer till min studentfest. Så jag överlever. För stunden.


Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag ännu får dansa med min underbara dansfamilj några gånger. Det känns som om det andra är inlåst någonstans långt borta, som om min hjärna förbjuder mig att tänka på det. För så fort det kommer fram kommer tårarna. Därför tycker väl min hjärna att det är bättre att inte alls tänka. Allting löper på mekaniskt.


Jag hade ont i magen hela gårdagen. Jag var rädd för att gå till avslutningsfesten. Jag var rädd för att gå till VL. Jag kände mig utan krafter. Jag darrade. Jag hade svårt att andas, det kändes som om jag hade en sten i bröstet när jag satt på konserten. Jag kände mig svimfärdig när jag gick och hämtade mitt stipendium. Jag var osäker på om benen skulle bära mig. Jag var rädd för att uppträda. Jag stod och storgrät tillsammans med min käraste danspartner efteråt. Jag var rädd för att gå till min danslärare. Jag var rädd för att gå hem. Jag grät när jag gick hem. Men jag överlevde. Tack vare att vi ska dansa i sommar ännu.


Detta har varit ett återkommande tema de senaste dagarna, jag vet, men det är det som tar upp mina tankar just nu. Det känns som att skiljas från sin familj. Jag känner mig tom. Jag fungerar mekaniskt.



 

Av Unia - 20 maj 2014 12:30

Ikväll har vi vårkonsert. För två år sedan slutade den med en massa tårar och en alldeles förtvivlad Unia som när hon kom hem klättrade upp i sin högsäng där hon låg och skakade av gråt i en halvtimme. För att två från dansgruppen lämnade oss. Idag är det jag som lämnar dem. (Tack tack tack tack för att vi gick vidare med hippiedansen och ska dansa ännu tre gånger i juni!)


Ibland ser jag fram emot nästa år, tycker att det ska bli skönt att börja en så annorlunda del av mitt liv, tänker att det trots allt inte är så farligt att lämna allt som finns här, att jag är redo att gå vidare. Ibland, som idag, önskar jag att livet för alltid skulle fortsätta så här, fasar inför att säga hejdå, undrar hur jag ska överleva och om jag någonsin kommer att vara lycklig igen. Om jag någonsin kommer att få känna mig så älskad och så med i gemenskapen som jag gör i vårt danssällskap. Om jag någonsin kommer att träffa så härliga människor igen.


Det är inte dags för tårar ännu, jag försöker fungera mekaniskt och inte tänka så mycket. Försöker intala mig själv att det inte är adjö föralltid, att detta inte betyder att jag aldrig mera kommer att träffa dem. För älskar jag någon blir man inte så lätt av med mig. 



 

Av Unia - 11 maj 2014 19:45

Gråten kom när jag funderade på vad jag skulle sätta som rubrik. Hur ska jag någonsin klara av att lämna det här?!


  

Vi hade premiär för vår danspjäs idag. Det var något av det roligaste och härligaste jag någonsin varit med om. Varken i pausen eller efteråt kunde jag låta bli att säga till alla jag mötte "Det var så roligt!!!" haha. Allting gick hur bra som helst, det var sjukt bra stämning, publiken grät, vi fick otroligt fin feedback, det var extremt roligt, och jag kände mig så ÄLSKAD. Jag älskar hela pjäsen och jag älskar Siri-iriS (min roll), jag älskar de här människorna och jag älskar att dansa. Det kommer att göra så ont, så ont, så ont, så ont, så otroligt fruktansvärt ont att säga hejdå. Jag brukar pressa undan tanken när den försöker tränga fram, men nu går det inte. Kärleken jag upplever här är obeskrivlig, och det är inget som jag vill lämna. Men det är faktiskt inte länge kvar nu. Jag känner inte av att det börjar ta slut, eftersom jag inte har skola så känner jag inte av den där "snart sommarlov"-känslan (dessutom är ju vädret verkligen inte som det ska vara i maj). Två Siri-iriS föreställningar och så vårkonserten. Det är vad som är kvar. Lyckligtvis har vi lite extra på sommaren också, tack för det. 


 Vill ni veta en hemlighet? I den här scenen höll jag på att dö att värme, jag hade dansat tre danser utan paus innan och kände hur mitt ansikte bara pumpade rött när jag sedan fick sätta ner mig och vila lite.


Lev i nuet. Jag älskar det här. Jag tror att jag aldrig tidigare varit sådär lycklig efter, och under också, en föreställning. Förra året trodde jag att inget kunde toppa våra UNIKO-danser. Jag tror nästan att det här gjorde det. Det slog mig att detta är en perfekt sista produktion, skulle inte kunna avsluta dessa underbara tio år med någon bättre uppsättning än Siri-iriS. Kärlek. Tack! <3


(Nu ska jag fortsätta knuffa undan tanken på hur lite det är kvar och njuta av det sista. En enda liten kommentar på facebook får dock mina tårar att strömma igen för tillfället...)



 

Av Unia - 11 maj 2014 10:15

Jag har kommit fram till att min favoritplats är där jag får dansa, och där det går bra att dansa. Salarna vi dansar i, scener, gräsmattor, riktiga dansstudios som jag fått bekanta mig med vid olika tillfällen... Där det går att dansa, helt enkelt.





 

Av Unia - 6 maj 2014 20:45

Hela mitt liv har jag varit lite i skuggan. Visst har jag de senaste åren jobbat för att stiga ut i ljuset lite, våga göra min röst hörd. Och inte är jag ju lika osynlig mera. Men för någon som aldrig varit riktigt viktig (förutom i dansen <3) är det ganska häftigt att se sig själv på en stor bild på första sidan i en tidning. Och en artikel som tillsammans med bilden (alltså en annan bild) tar upp över halva sidan. Artikeln handlade ju inte om mig såklart, haha, men om något jag älskar och det var en väldigt speciell känsla att läsa de några meningarna som nämndes om mig. Roligt!


 

Med en härlig fyratimmars scenövning bakom mig ska jag nu sätta mig framför TV:n och titta på Eurovision, heja Sanna!



 


Av Unia - 6 maj 2014 15:30

Jag har alltid beundrat människor som kan hjula. Jag har själv velat kunna det. Men när jag om somrarna övade på gräsmattan blev det inte till någonting, jag var för rädd för att våga försöka på riktigt. På redskapsgymnastiken i skolan (som vi hade kanske två gånger under tre år, eftersom vår lärare tyckte att det skulle vara synd om pojkarna om vi hade redskapsgymnastik [grr!]) klarade jag inte alls av att hjula. Så jag trodde att jag inte kunde det. Fortsatte bara önska att jag skulle kunna hjula.


Förra våren när jag dansade mycket hemma, hade dans som intensivstudiearbete, vilket innebar att jag gjorde en dans, och jag gjorde en auditiondans, fick jag en dag för mig att jag skulle pröva på att hjula. Det gick plötsligt mycket bättre än förut, men inte kunde man säga att jag kunde hjula heller. Jag blev nästan chockad av att det gick bara sådär, jag hade ju inte försökt på väldigt länge och plötsligt gick det så mycket bättre än tidigare. Jag såg det dock inte som att jag kunde hjula.


När jag gjorde min senaste dans fick jag för mig att jag ville hjula i ett skede. Så jag bestämde mig för att göra det. Vill jag hjula så ska jag hjula, tänkte jag, och tänkte att jag ska öva tills jag kan det. Det behövdes inte så överdrivet mycket träning, bara jag kom ihåg att sträcka benen gick det riktigt bra. När jag sedan såg på mitt uppträdande blev jag förvånad över hur bra min hjulning faktiskt gick, kolla själva om ni vill: 

(Jag hjular vid ungefär 3:17)



Poängen med det här inlägget är inte att skryta över att jag kan hjula haha, nej, jag vill säga till er att bara för att man inte just nu klarar av någonting, betyder det inte att man aldrig kommer att klara av det. Så fortsätt kämpa, ge aldrig upp, en dag kommer du att klara av det som du alltid velat kunna. Vem vet, kanske du också går oventande om något som du kan?



 

Av Unia - 5 maj 2014 18:28

Min vän och jag pratade kort idag om att vi förra året båda fick stipendium för att vi utvecklats så mycket, och jag påpekade att jag inte alls ser skolan som en orsak till att jag utvecklas, utan dansen och kulturkarnevalsliknande saker. Det var dock inte det jag tänkte på nu.


Jag märkte nämligen idag att jag tror att min finska blivit bättre. Vi var och köpte studentmössor (yaay!) och blev tvungna att tala ganska mycket finska, och jag upplevde att det gick hur lätt och bra som helst. Senare också när jag betalade i andra affärer gick det bra. Till och med lite small-talk, hehe. Jag förstod vad alla sa och jag behövde inte stamma fram mitt svar. Trevligt!

Vad har detta att göra med dansen? Jo - sedan jag började dansa fyra gånger i veckan är en av de gångerna med en finskspråkig grupp. Jag säger vanligtvis inte så mycket på de lektionerna (hehe), men jag lyssnar ju såklart. Som när jag var liten; började prata sent men när jag började gick det väldigt bra, en teori är att jag lyssnade noggrant när de andra pratade och pratade först när jag hade lärt mig tillräckligt.

Så, yay för dansen!


(Förlåt för underliga inlägg nuförtiden.)



 

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards