Det här, tror jag, är en av mina personliga favoriter. Jag improviserar till Coldplays Paradise.

Igår insåg jag att jag faktiskt tror på ödet. Det finns en mening med allting, tror jag. Jag tror på det bara mer och mer, ju mer jag tänker på det.

Jag tror att det finns en mening med att något gick fel då mamma var gravid med mig. En bit in i graviditeten slutade jag (och hon såklart) växa. Ingen förstod varför, men jag "levde och mådde bra", så det var väl inget farligt. När jag föddes var det bara en tunn tråd kvar av navelsträngen som förenade mamma och mig, därför hade jag fått så lite mat. Den största delen av moderkakan var död också, fråga mig inte varför. Jag tror att detta är en orsak till att jag alltid varit så liten. Inte är ju någon i min familj speciellt stor, men jag är "extraliten", hehe. 

Och vad har detta med ödet att göra? Jo, jag har flera gången fått höra att min kropp passar utmärkt till dans, att min kropp är som gjord för att dansa, att jag ser ut som en dansare, och att man ser på mig att jag dansar. Jag menar inte att det är kroppen som bestämmer om man ska dansa eller inte, men har jag fått en kropp som är "som gjord för dans" så kan man väl tänka att det är meningen att jag ska dansa?

Jag tror att det var meningen att jag skulle födas och växa upp just på denna lilla ort. Kanske hade jag passat bättre in någon annanstans, men då hade jag knappast blivit den jag är idag. Den största orsaken till att jag tror att det var meningen för mig att växa upp här är dock att världens bästa dansinstitut och danslärare finns här. 

Jag tror att det var meningen att jag skulle må sådär dåligt en tid, att jag en tid mådde så dåligt att jag inte ens mådde bra tillsammans med min bästa vän. Det fick mig att inse hur mycket dansen verkligen betyder för mig, och hur mycket dansen kan hjälpa. Under tiden jag mådde dåligt började tanken födas; tanken på att dansa är vad jag vill göra resten av mitt liv. 

Jag tror att det var meningen att jag skulle gå i ett lågstadium där man fick tidningen EOS, och det var meningen att just jag skulle bestämma mig för att svara på brevannonser i den tidningen. Tack vare den tidningen har jag fått vänner som jag idag kan kalla för några av mina bästa vänner.

Jag tror att det var meningen att vi två skulle träffas. Det är ju helt otroligt, att vi som är från helt olika delar av världen träffades på den här minimala orten. Det är helt otroligt att vi hittade tillbaka till varandra efter att inte ha setts på flera år, det är otroligt att vi hittade tillbaka fastän bara den ena av oss visste att vi varit vänner som yngre. Det är otroligt att vi höll ihop fastän vi flera år endast träffades på somrarna. Det är otroligt att vi, så olika men ändå så lika, har så mycket gemensamt och har blivit såhär goda vänner. Inget annat än ödet kan förklara det.

Improviserar till en av mina favoriter från årets Eurovision Song Contest; Birds av Anouk.

Gjorde ett litet experiment till Lindsey Stirlings låt Crystallize. När jag dansade till den fick jag lust att göra en video där en jag följer "basen" och en annan jag följer violinen. Det slutade med att det blev tre jag, två "back-up dancers" som dansar till basen, och en "lead" som dansar till violinen. Det var ganska svårt, så ibland om man tittar noga märker man att jag inte gör det, men var så trött så orkade inte göra om det igen hehe. Och bakgrundsdansarna hörde inte alltid musiken, så jag fick lite gissa hur den gick och det märker man också ibland haha, men det ser bara lite humoristiskt ut. 

Jag hade egentligen velat att man skulle se alla tre tydligt, men då hade jag varit tvungen att dansa på ett så litet område, så det fick bli såhär istället. Är ändå glad att jag hittade på hur man gör, hehe.

Egentligen tycker jag bättre om versionen då jag bara improviserade helt fritt, så jag laddade upp den också. Vilken versin tycker ni mera om?

Här improviserar jag till Passengers Let her go.

Nu har jag fixat ihop ett litet "danskollage" med videosnuttar på när jag dansar på gräsmattan. I den här filmen finns inga klipp från mina favoritdanser, för jag tänker visa er dem i sin helhet. 

Det är så otroligt härligt att dansa sådär! Bara lägga på sig en klänning, gå ut på gräsmattan, och låta musiken styra en. Det är frihet det, vet ni. Åh, kan inte förklara hur härligt det känns, måste absolut upplevas själv! Men jag varnar er; man får otroligt varmt (allvarligt, har aldrig haft så varmt i hela mitt liv, inte ens på UNIKO-föreställningen när jag trodde att jag skulle dö haha), smutsiga fötter, gräs och annat skräp i håret, och hela kroppen kliar och bränner efteråt. Så en dusch är ett måste efteråt. Men det är verkligen värt det, alltså så himla underbart! <3 Haha. 

Så ja, detta ni ser i filmen är alltså endast dansimprovisation, jag har inget förutbestämt utan bara dansar som jag känner för att dansa. Rekommenderar! När jag på midsommardagskvällen kände mig totalt nere (p.g.a. trötthet) bestämde jag mig för att dansa en stund, och åh vilken lättnad! Allting bara lyftes från mig, det var som om jag skulle ha varit under ett supertungt täcke eller något, och sedan när jag började dansa släpptes fri. Så otroligt ljuvligt. (Och jo, jag har upplevt känslan förut, haha, men det fantastiska är att den är lika härlig varje gång, jag slutar aldrig att förundras över dansens kraft.)

Och vet ni vad, när jag improviserar tänker jag inte alls på vad jag gör, jag tänker inte på hur det ser ut, jag tänker inte på vad alla andra ska tycka, jag tänker inte ens på att det finns någon annan, jag bara släpper allting fritt, jag släpper mig själv fri. Så känn er hedrade att ni får ta del av den jag verkligen är. (Haha, jo jag är medveten om att jag själv laddade upp detta till youtube där vem som helst har tillgång till det. Men det betyder ändå inte att det inte skulle vara sant.)

De sista bilderna är här! Tack ännu till dig som tog dem. ;)