Skönt att den här dagen är över! Framför mig har jag en stressig vecka, men sedan får man hoppas att det lugnar ner sig lite.

Kramar // Unia <3

Tiitu frågade mig "Om du någon gång öppnar en dansskola, vad skulle du döpa den till?" och vet ni hur svårt det är att komma på ett bra svar?! Jag har funderat länge men knappt kommit någonstans... Haha, jag tar det nästan på största allvar det här, men det är ju bara en kul sak att tänka på ;)

DancingDreams var det första jag kom att tänka på, hehe, ganska typiskt mig tycker jag eftersom jag älskar dans, det skulle vara en dansskola och för att jag tycker det är superviktigt att våga drömma och följa sina drömmar. ;)

Det enda andra som jag kommit på är att ha bara mitt namn och 's efter, alltså Unia's bara att mitt riktiga namn, om jag inte börjar använda Unia som mitt artistnamn xD Detta eftersom jag sedan när jag öppnar en dansskola skulle vara en världsberömd dansare, hahah xD 

Men namnet på skolan beror ju också så mycket på vad det är för dans (just nu kan jag ju bara tänka mig modern dans eftersom det är det enda jag dansat förutom vissa andra korta kurser, och jag kan inte tänka mig att jag någonsin hittar en dansstil som jag tycker bättre om), och så beror det också på i vilket skede jag är i livet och en hurudan människa jag är just då. 

Jag har också på senaste tiden blivit väldigt fäst vid orden Dance Dream Laugh, så det kunde också vara ett alternativ, fastän det kanske skulle vara ett lite underligt namn på en dansskola... :p Men jag skulle väldigt gärna vilja göra min dansskola till en sådan plats, precis som vi har det nu också med min(a) dansgrupp(er); vi dansar, vi uppmuntrar varandra (till att våga drömma) och vi skrattar massor :D Härligt härligt <3

Hoppas du var nöjd med det svaret, igen en gång tack för frågan för det är verkligen väldigt roligt att fundera på :D

Kramar // Unia <3

Heh, rubriken kommer ju inte från världens bästa låt, men alla låtar har väl nåt bra i sig... ;)

Idag har vi fått en text vi skall lära oss till auditionen för musikalen, iih!   Eller, två egentligen, en monolog och en dialog. Jag är så nyfiken på hur allting kommer att gå till, för alla ska läsa in sig på dem, fastän dansarna behöver inte lära sig dem utantill, hehe kommer antagligen ändå vara så excited och läsa den så många gånger att jag kan den som rinnande vatten fastän någon skulle väcka mig mitt i natten, och vi skall ju först ha ett gemensamt och allmänt tillfälle där vi ska ha alla delområden (teater, sång, dans för den som inte vet vad en musikal är (; ) och sedan ska de kalla in oss en och en och då ska man koncentrera sig på det som man lagt som första alternativ, i mitt fall (surprise!) dans :D Så alltså det jag undrar är om vi ska ha de där texterna på det allmänna tillfället eller på det individuella ;) Skulle ju vara mer logiskt på det individuella, men men xD Vi får väl se det sen :D (Eller jag rättare sagt :P)

Jag har också bestämt mig för att göra en ny koreografi, nog använda också element som jag haft förut och tyckt om såklart, men vill nog göra en ny ;) Har ju ändå tappat förmågan att läsa på prov och göra skolarbeten i tid så, varför inte? xD Dessutom tror jag att jag tänkter försöka göra dansen lite mera... musikal-/teateraktig eller vad man ska säga, än jag brukar, men jag får se hur det blir... Gäller bara att hitta passande låt nu och sedan börja :D Jag gör ju inget annat än söker musik till danser nuförtiden känns det som xD Tur att jag länge haft klart i alla fall till vilken musik jag ska göra min (snyft) dans till nästa danstermin. Men det skall vi inte tänka på nu!

Jag är så otroligt glad över att jag ansökt till den här musikalen :D Jag har som sagt inga förväntningar på att jag ska komma med, men jag tänker ju försöka mitt bästa och det skall bara bli så roligt att ens fara på audition :D Egentligen är tidpunkten för den här musikalen allt annat än passande för mig, eftersom nu i samband med auditionen (vet inte ännu exakt när den är) har jag en massa annat, i sommar borde jag jobba, det är fortfarande oklart hur det blir med det eftersom chefen bara skjuter upp det hela tiden, men ska ringa i onsdag om ingen ringer imorgon, och sedan på hösten är det studentskrivningar, heh... :p Men jag är ändå glad att jag bestämde mig för att söka in i alla fall, för det är som om jag på det viset bevisar för mig själv (och för alla andra ofc) att jag menar allvar med att följa mina drömmar och att jag verkligen ska satsa på dansen. Dessutom ser jag det som ett tillfälle att träffa andra "likasinnade" människor och få nya vänner. För jag vill bli mer social och utåtriktad. Har bestämt mig för att vara det till hundra procent på auditionen, ska öva så mycket på min dans (sedan när jag gjort den) att den sitter långt in i benmärgen så att jag inte alls behöver vara nervös :D Åh vad jag ser fram emot detta! :D (Vilket ni antagligen märker p.g.a allt flumm xD)

Kramar // Unia <3

(Jag borde skapa en kategori som heter "Dröm!" eller något sådant... ;) Kanske i framtiden, nu MÅSTE jag ägna mig åt skolan -.-)

En av mina största drömmar är att få vara med i en musikal. Jag var på en audition en gång, men kom inte med vilket inte är speciellt underligt eftersom jag inte alls var "i form" då, varken psykiskt eller dansmässigt. Nu ordnas en sådan musikal igen (för ungdomar i svenskfinland) och jag har ansökt dit också. Jag har dock inte så stora förhoppningar, eftersom jag har fått för mig att de inte vill ha modern dansare, hehe xD Men att gå på audition är ju otroligt bra träning inför framtiden i vilket fall som helst :D

Så varför skriver jag om detta nu? Jo, för att det nu kommit lite information om auditionstillfället, och jag blir helt pirrig i hela kroppen! Nu gäller det bara att skapa en ca 1 minutskoreografi som tar fram alla mina styrkor ;) P.g.a provperiod osv blir det nog att pussla lite med redan existerande danser tror jag, vet bara inte om jag ska ta en ny låt, eller hur jag ska göra... ;) Ångest! (Nästan... :P) Ni får gärna komma med tips! :D

Kramar // Unia <3

Skulle ju inte vara helt fel att vara en av de där dansarna ;)

I söndags hade vi dansuppvisning med våra solodanser som vi (elever) själva koreograferat. Det var såå många otroligt fina danser! Och i år reagerade jag på att alla såg så lugna ut, så mycket lugnare än jag. Eller, inte vet jag ju hur jag såg ut, men jag kände mig i alla fall mycket nervösare än vad de andra såg ut att vara. På scenen dansade de alla så inne i dansen, helt lugnt och säkert, som om inget annat skulle finnas. Så fint!

Själv sätter jag alltid ganska mycket press på mig själv när det gäller den här uppvisningen, och pressen blir större och större ju mer jag börjar älska dansen, efter som jag såå gärna vill att allting ska gå bra och att jag ska kunna vara nöjd med mig själv. 

När jag fick öva på scenen innan föreställningen började blev jag lite missnöjd med min prestation. Jag har så många balansmoment i min dans, och jag vet ju innerst inne att jag klarar av det, det är ju jag själv som gjort dansen. Men är man nervös blir det svårare. 

Efter min övning fick jag några peppande ord från vår danslärare, och jag försökte verkligen tänka på dem sen före jag skulle dansa framför publiken. Att jag ska våga sträcka ända till slut, att det inte gör något om jag lite vinglar till för att det passar in i dansen om jag sedan "blir stark" igen. Andades in och ut, tänkte på att ta det lugnt, njuta och visa för publiken vad jag står för. ;)

Jag tycker att jag lyckades helt bra, och jag kunde vara nöjd med mig själv efteråt. (Och så andfådd jag var!!!) Min syster filmade mitt framförande (på min begäran) och jag visste redan från förut att jag inte borde titta på det... Jag har nämligen en tendens att bli besviken då... Jag tror det har att göra med att jag ju vanligtvis inte ser mig själv hela tiden, ser hur jag rör mig, ser hur min kropp uppför sig, och speciellt ser jag inte hur jag ser ut när jag dansar. Jag brukar alltid känna mig så annorlunda än det sedan ser ut på film... Och visst hände samma sak denna gång. Endel saker önskar jag att jag gjort annorlunda och sådär, för det ser inte ut som jag tänkt mig. Men, som jag sade till mig själv redan långt innan uppvisningen: Jag SKA förbli nöjd med den här dansen. Jag var nöjd med den när jag blev färdig. Jag har fått otroligt fin feedback som gör mig helt varm. Och jag blev nöjd med mitt framförande. Då ska ju inte sedan en film på när jag dansar få förstöra det! För jag vill ju nog veta hur det ser ut, och det är också tror jag nyttigt att göra det för att kunna utvecklas och göra bättre nästa gång. Och viktigt är också att kunna vara nöjd med sig själv. :) 

Jag har hört många säga på sista tiden, tror det är i samband med melodifestivalen, jag minns inte riktigt, men att det är bra att vara nervös för det är bara ett tecken på att man bryr sig. Någon sade något i stil med att "så länge jag är nervös vet jag att jag bryr mig, om jag inte vore nervös skulle jag lika bra kunna sluta." Och det är ju ganska sant. Nu känns det ju lite konstigt eftersom jag inte så ofta är nervös för "vanliga" dansuppvisningar (med gruppen alltså), men nog bryr jag mig ju absolut om hur de går också! Det är nog bara det att när jag dansar själv är det ju bara mig man ser på, dessutom är det jag som gjort dansen, jag visar ju upp hela mig. Och när jag dansar med gruppen har vi varandras stöd, jag känner mig mycket starkare och mindre sårbar när vi är tillsammans, ibland får jag sådan otrolig styrka att jag blir helt överväldigad! Härligt :) Och dessutom övar vi gruppdanserna mycket mera än jag har möjlighet att öva mina solodanser eftersom jag inte äger någon sal där jag skulle kunna öva. :p

Men nu måste jag fläta håret för jag ska på DANSLEKTION!!! :D Ha det bra vänner, ta hand om er. <3

Kramar // Unia <3

Här kan ni titta på min solodans, om ni vill och inte orkar scrolla ner ;) 

Jag fick en kommentar på inlägget jag skrev om Svansjön, och kom på att det jag skrev kan ha missuppfattas. Ni kan själva gå och läsa kommentaren om ni vill (jag kanske själv missuppfattade kommentaren, hehe) och hela svaret jag skrev, men jag tänkte i alla fall ta upp det här inför alla också.

Jag menade absolut inget illa när jag skrev att jag tycker synd om balettdansare! Att jag känner medlidande för dem är lite mer rätt, men ändå inte helt vad jag menar. Jag förstår ju att de måste älska det de gör för de har ju kommit så otroligt långt inom dansen, och då har de säkert också gjort en hel del uppoffringar för att kunna dansa. Vad jag menade var att jag förstår, att jag ser, att jag vet (tycker inte om att säga att jag vet saker och ting som jag inte själv varit med om, men så mycket insatt i dans är jag nog att jag nästan vet) att det ligger en massa träning, disciplin och smärta, men samtidigt glädje, bakom alla rörelser de gör, bakom allt det vackra de klarar av att framföra på scenen. Vad jag menade var att jag förstår att det inte är lätt det de gör. Ah, se så tankarna kan utvecklas medan man skriver! Det var just det jag sökte efter; Jag förstår att det inte är lätt det de gör. Att jag ser (eller egentligen inte, de får allting att se så enkelt ut) att det de gör verkligen är krävande. Och jag ser verkligen upp till dem för att de klarar av det. För de är otroligt skickliga och har fantastisk självdisciplin, de är så starka och har så bra balans och är helt enkelt så oerhört bra på vad de gör! Jag kunde inte se en enda dansare vingla till under hela föreställningen! I mina ögon såg allting ut att gå helt perfekt. Alla helt samtidigt, varje liten detalj (de detaljerna jag såg) helt lyckad! Så vackert och underbart. :)

Sådär, där fick ni några till tankar om vad jag tycker om balettdansare, eller främst då de balettdansarna jag såg, som har tagit sig så långt som till nationalbaletten. 

Kramar // Unia <3

Som ni kanske förstått har melodifestivalen den senaste tiden blivit så mycket mera än bara melodifestivalen för mig, så mycket mer än underhållning på högsta nivå (hehe). För mig har tittandet av melodifestivalen blivit att drömma sig bort, att få drömma mer än någonsin att få dansa på den scenen. I lördags när bidraget med bästa koreografin enligt mig gick och vann, ja då blev tankarna ännu mer drömmande. Tänk om jag hade varit en av dansarna!

Först var det då öppningsnumret. Kan inte säga annat än att det skulle vara en så otroligt fantastisk känsla att få dansa där, stämningen på topp och bara ha kul! :D Att inte vara huvudpersonen men ändå få vara med... :)

Nästa dansnummer var David Lindgren med låten Skyline. Tänkte att det nog skulle vara superroligt att dansa där också, fastän det inte är min dansstil, men jag har ju hela livet framför mig, kan alltid lära sig nytt xD

Men sen, sen kom Anton Ewald, och sade något så magiskt som att han fick stå på scenen med sina bästa vänner, och dessutom dansa en koreografi som han själv varit med och skapat. De orden väckte något nytt i mig. Jag kom på att jag i framtiden vill göra just det, dansa med mina bästa vänner. Visst har jag ju gjort det flera gånger, inte med alla mina bästa vänner såklart, men jag har dansat med min underbara dansgrupp, och jag har varit med i en talangtävling med min bästa vän. Och det är så skönt att inte vara ensam! Visst älskar jag också att få framföra mina solodanser som jag koreograferat alldeles själv, det gör jag verkligen, men gemenskap är nog ännu mäktigare, och ännu starkare. Så när Anton Ewald sa det där om att stå på scen med sina bästa vänner, då kom jag på att jag i framtiden vill göra något sådant, att hellre vara en del av en dansgrupp eller en dansduo än att vara solodansare. Om inte mina nuvarandevänner vill följa med mig på den resan (haha, bara en av mina bästa vänner dansar, och hon har redan så stora planer så (;) så hittar jag förhoppningsvis några i framtiden ;) Inte för att jag skulle ha något emot att vara solodansare heller, men men :D (flumflumflum ^^)

Nästa höjdpunkt dansmässigt var såklart Robin Stjernbergs nummer. Jag märkte att jag kollat på hans framförande så många gånger  att jag nästan visste vad dansarna skulle göra xD Den där koreografin och de där dansarna är nog något alldeles extra...

Keep on dreaming :)

Förutom alla dansdrömmar som snurrade omkring i min hjärna under finalen av melodifestivalen var det annars också en mycket bra final tycker jag :D Gina och Danny var roligare än vanligt, framförandet av Euphoria var magiskt, det var okej låtar after all, helt oförutsägbart resultat... Och vet ni, det var så skönt att titta på det för jag hade ingen större skillnad vem som vann. Jag tänkte "Så länge inte Ravaillacz vinner blir jag inte arg" ;) För jo, jag blir ofta arg när det gäller melodifestivalen xD Men jag måste medge att jag var sjukt nervös när tittarnas röster delades ut och Robin, Yohio och Anton återstod... ;) Och när bara Yohios poäng var kvar och man ännu inte visste om de skulle räcka för att han skulle vinna... huh! 

Och så var det ju så härligt att se hur överraskad Robin blev! :'D Det var så äkta och så känsligt, vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig... Det var så fint att han inte alls var beredd på det. :)

Nu ska jag försöka hålla tyst om detta ända tills det blir dags för eurovision! ;)

Kramar // Unia <3

Se mig dansa i rollen som den starka. :)

Kramar // Unia <3