Har jag berättat att jag var och se på Svansjön igår? :D Haha ursäkta jag är trött...

Så igår var jag alltså tillsammans med mamma och mommo till Finlands Nationalbalett (eller nationalopera, vad man nu vill kalla den) för att se på Svansjön. Jag har aldrig sett en balett förut, så ni som varit på en nationalbalett förstår säkert att det var ganska stort för mig. :D 

När det i början var en mycket ung pojke som dansade/spelade unge prins Siegfried och för en liten stund var alldeles ensam på scenen och gjorde svåra saker (believe me, jag har provat, men kan tyvärr inte stava så jag kan inte säga vad det var han gjorde) var jag nära till gråt redan då. Jag tänkte på att han är så liten och får stå på finlands nationalbaletts scen helt ensam, tänk så stort! Senare i föreställningen när det var andra barn med undrade jag om de förstår hur stort det faktiskt är... Antagligen inte, men jag hoppas de är stolta över sig själva när de blir äldre och förstår hur duktiga de faktiskt var! 

Fastän jag flera gånger var nära till gråt hölldes nog alla tårar inne. Oftast tänkte jag börja gråta när jag tänkte på att alla dansarna faktiskt är människor. Att de har valt att satsa på dansen och har kommit så långt... Och jag har så otroligt svårt att förstå att det faktiskt finns sådana människor här i Finland! Jag har så svårt att föreställa mig att, speciellt de manliga dansarna, pratar finska (antagligen). Jag tycker det är fantastiskt! Här som jag bor är det "krig" mellan dansarna och fotbollsspelarna (det finns några som både dansar och spelar fotboll, men oftast tvingas de till sist välja, och det finns också många flickor som spelar fotboll, och några få små pojkar som dansar), på tisdagar till exempel är det fotbollsträning i samma sal som vi dansar, genast efter vår danslektion. Fotbollsspelarna brukar komma inklampandes när de anser att klockan är halv och vi ska sluta och de börja. Helst kommer de dit redan tjugo över för att störa oss. Jag blir så arg, det känns som om de (också tränarna) tycker att dans bara är något trams och att de har mycket större rätt till salen och att de gör så mycket bättre saker än vad vi gör. Gaahfusdhfidnfuhaanfdguhu jag blir så arg!!! Men, tillbaka till svansjön!

Det jag alltså menade med det där var att det var så otroligt roligt att se män dansa, och se dem vara helt otroligt bra på det dessutom! Det är ju egentligen inte något märkvärdigt med män som dansar, det finns ju många, men ja, på grund av inställningen som finns här på orten blev jag bara så glad av att se att här faktiskt finns manliga proffsdansare. :) 

Samtidigt som jag satt och njöt för fullt kunde jag inte låta bli att tycka synd om dansarna. Jag har på sista tiden (vet inte när det började eller var det kom ifrån) börjat tycka så synd om alla balettdansare! Alltså, kanske de brinner för vad de gör och älskar dansen precis som jag gör, men jag har fått den uppfattningen om att baletten styr hela ens liv om man vill bli proffs (jo, jag har sett på filmer...). "Huvudsvanen" hade t.ex sjukligt smala armar. När hon böjde sig bakåt såg man alla hennes ben på överkroppen. Hennes skulderblad syntes väldigt tydligt. Och de där tåtossorna! Det tar ju otroligt ont att stå med dem, och så stod de så hur länge som helst... Så hemskt, samtidigt som så underbart fint...

För fint var det ju! De där hoppen, de där piruetterna, de där lyften, den där vigheten, den där balansen, den där styrkan, den där konditionen. Jag satt där helt svettig för dansarnas del, haha, och drömde mig bort igen, tänkte "om jag också kunde..." :') Jag dansar ju inte balett, men vi har många element från baletten. Och viga vill ju också vi bli, hoppa högt vill också vi kunna, piruetterna vill också vi kunna så där bra. Och nog skulle det ju vara "helt nice" att få vara med i något så där stort, kunna det som rinnande vatten, och få dansa på en såndär scen... ;)

Kramar // Unia <3

Som ni kanske minns var min kära danspartner och jag med i en talangtävling i höstas. Hade tänkt ladda upp när vi dansade i finalen eftersom vi hade gjort om dansen lite, och putsat på den såklart. Men det blev aldrig av, så jag gjorde det nu i stället! ;) 

Filmen och kvaliteten är sämre än den första, och scenen mycket sämre att dansa på, men vi är till exempel mycket mera samtidigt den här gången. :)

Och idag ska jag sova över hos denna underbara person :D <3 Blir bl.a melodifestivalen, Step Up revolution och kladdkaka, hehe :D

Kramar // Unia <3

Titta på det där. Varför tror ni att jag tycker att Robin Stjernberg kunde vara en av de två som imorgon går till final i melodifestivalen från andra chansen? Tror ni att jag alls kunde koncentrera mig på sången när han framförde sitt bidrag?

Nej. Det enda jag såg på var dansarna. Tänkte "Tänk om en av dem skulle vara jag." Bestämde mig för att aldrig ge upp min dröm.

Kramar // Unia <3

Kommer några fler bilder från De gamlas dans! :) Syster har tagit de flesta av dessa.

(Mamma har tagit den här)

(Den här har mamma tagit)

Kramar // Unia <3

Igår var det De gamlas dans som gällde! Riktigt roligt faktiskt, och det var så kul att få gå omkring och känna sig vacker, hehe. Har massor av bilder, här kommer de första! :) Mamma har tagit dem.

Kramar // Unia <3

...Aldrig att jag då trodde att just dansen skulle bli avgörande för min, åtminstone psykiska, överlevnad...Dans är för mig något som får mig att må bra när inget annat går som jag vill...Något som får mig att orka, hoppas och tro fastän allting är mörkt...Något som alltid finns där och höjer självförtroendet när det är på botten...Något som kan ge en paus ifrån allt annat...Något som hjälper mig att klara av vardagen med ett leende...Dansen har alltid varit som en paus från livet när jag mått som sämst...Den har hjälpt mig genom så otroligt mycket, den har hjälpt mig att hitta mig själv...Det är tack vare dansen som jag lärt mig att våga; våga tro på mig själv, vara mig själv och tycka om mig själv, att våga tro på att allting kan bli bättre...Våga tänka positivt, våga drömma...Dansen har lärt mig att leva.

Låter det bekant? ;)

Allt detta är såklart sant. Men ibland kan man börja undra, att vad betyder detta i praktiken? På vilket vis har dansen blivit avgörande för min överlevnad? Hur kan dansen ha lärt mig att leva?

Allt går inte att förklara. Men jag tänkte ge er några konkreta exempel på när dansen har hjälpt, och hjälper, mig.

När jag var som tröttast på livet tänkte jag ofta att det skulle vara skönt att hamna in på sjukhus, för att få en paus från allting. Jag såg det som väldigt skönt att bara få ligga i en sjukhussäng dag ut och dag in. Jag övervägde till exempel att sluta äta*... (SJUKT!!!)

Men vad stoppade mig? -Jo, dansen. Om jag hamnade in på sjukhus skulle jag inte kunna dansa.

Jag minns en gång när jag var på väg hem med moped. Jag var otroligt ledsen, grät och hade gråtit en lång tid innan jag startade. För någon sekund tänkte jag på att krocka med en bil eller på annat sätt köra omkull. Det är svårt för mig att skriva det här, för jag kan inte förstå hur jag, JAG, har haft sådana tankar (det hände bara en gång, vad jag minns, but still...). 

Nåja, då var det inte bara dansen som stoppade mig, jag skulle skriva brev när jag kom hem och personen jag skulle skriva till var också en orsak till att jag skärpte mig och körde ordentligt. Men även dansen, eftersom jag inte skulle kunna dansa om jag bröt nånting, eller något ännu värre hände.

Idag handlar det som tur inte om så dramatiska saker. Men, det är dansen som får mig att gå upp på morgnarna (världens konstigaste ord, btw). Ni kan inte ana hur ofta jag under vissa perioden överväger att fortsätta sova när väckarklockan ringer. Så hur lyckas jag ändå stiga upp varje morgon? Jo, en tanke vinner över "Ååååh, jag orkar inte!!! Låt mig sova!!!", och den tanken är: "Jag har dans idag!". Och fastän jag är 17 år tycker inte mamma så mycket om om jag blir hemma från skolan och ändå far på dans på kvällen. Så det är bara att stiga upp och gå till skolan, för dansen tänker jag minsann inte missa. :) (Jag har ju inte dans varje dag, men tisdag, onsdag, torsdag och det är oftast någon av de dagarna som är jobbigast.)

Detta är väl det mest konkreta. Det känns som om allt annat skulle bli så invecklat om jag försökte skriva ner det. xD

Sådant som att dansen höjt mitt självförtroende är ju ganska klart, bl.a nu när vi just har gjort våra egna dansen och vi ger feedback till varandra får ju självförtroendet en liten knuff. ;) <3 Och om jag inte hade bra självförtroende skulle jag ju inte alls vara den jag är idag. 

Dansen har gett mig många goda vänner och inspirationskällor, människor som tror på mig och uppmuntrar mig att följa mina drömmar. Min dansgrupp är de som alltid har funnits där, fastän människor kommer och går...

Det finns ännu en del exempel, men jag vill inte skriva ut allting hit för alla att läsa. Hur öppen som helst är jag inte...

Jag tror ni förstår. :)

Och varför skrev jag detta inlägg? 

För att än en gång visa hur värdefullt det är att ha något som man brinner för, något som man älskar. 

Kramar // Unia <3

* Det där med maten hade jag faktiskt själv glömt bort, liksom mycket annat. Men för en tid sedan var jag på en årlig granskning till skolkuratorn och då gick vi igenom ett "frågeformulär" som jag fyllde i hösten 2011. Än en gång påmindes jag om hur otroligt mycket bättre jag mår nu än då. Men ja, något som jag totalt hade glömt bort var att jag hade problem med min aptit då. Jag kände mig som någon fåne när jag satt där i kuratorns rum och nästan inte sa annat än "Öh, det minns jag inte ens" eller "Det är nog borta nu!". Haha. Nåja, bra att det går uppåt och inte neråt i alla fall! :)

Så får man ju inte säga helt plötsligt, utan förvarning, i MELODIFESTIVALEN! :o 

Sverige chockade mig idag genom att inte skicka Anton Ewald direkt till finalen. 

När jag ser på melodifestivalen fylls hela jag av en pirrig känsla. Tänk om jag någon gång fick dansa där. En önskan som växer starkare och starkare för varje år.

Idag valdes Finlands bidrag till Eurovision. För tredje året i rad skickar vi en finlandssvensk artist, det är fantastiskt tycker jag! :) Och förhoppningsvis ska Krista Siegfrids sprida budskapet om att man också pratar svenska i Finland när hon i maj åker till Sverige. Inget illa alls menat till någon, jag blir bara så otroligt förvånad varje gång jag bevittnar att det till och med i Sverige finns människor som inte vet om att vi finlandssvenskar existerar. Till exempel trodde en flicka från Sverige som vi träffade på språkresan i somras att vi var från Göteborg när hon hörde att vi talade svenska, och jag kan ännu så bra höra hennes reaktion när vi berättade att vi är från Finland. ;) Hihi, tyckte det avr ganska kul. :)

Idag satt jag tre timmar på en jubileumskonsert för ortens musikinstitut som fyllde 30 år. Jag fick både skratta och gråta. Det är så hemskt tycker jag, för gång på gång påminns jag om att jag bara har 1½ år kvar här. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer bli att lämna allting, jag vill stanna kvar. Men jag försöker att skjuta iväg tanken så fort den kommer till mig, och jag ska minsann njuta av den tid jag har kvar! Ännu hinner jag vara med om mycket och utveckla mig själv massor. Har faktiskt på senaste tiden insett att jag gått framåt, och det är ju alltid lika roligt. :)

Idag när vi dansade fick jag den där samma, fantastiska, obeskrivliga känslan igen. Jag känner mig så stark när vi "skriker" (utan ljud såklart) tillsammans, som om vi kunde klara av vad som helst. Det kanske bara är jag, men jag känner i alla fall en otrolig samhörighet när vi tillsammans slår oss själva ner på golvet. Ingen förstår knappast vad jag menar med det, men kan inte förklara det bättre. Jag har sagt det förut men jag måste säga det igen; jag älskar danserna vi har i år! Just den dansen som vi dansade idag, den är så otroligt ... stark! När jag dansar den dansen på scenen, är jag verkligen där. Just då är jag som starkast. Det känns som om jag skulle skrika ut "Såhär tycker jag, lyssna på mig!" när vi är vid det mäktigaste stället i hela dansen. Det är en så otroligt härlig känsla, jag blir helt galen när jag skriver det här för att jag inte kan få ner mina känslor till ord. Det går inte. Men jag kan berätta, att det är nog en av de bästa känslorna jag någonsin upplevt. Att få dansa framför en stor publik, och känna att man verkligen ger allting. Att bara få testa sina vingar. Härligt!

Ett till stort plus med dagen var att få sitta och prata med min saknade dansvän. Det var hon som fick mig att gråta, men det var också med henne jag skrattade (och med min käraste danspartner såklart (; ). 

Så, sist och slutligen: En mycket lyckad dag! :)

Kramar // Unia <3

Fick en så otroligt fin kommentar till mitt förra inlägg. TACK!

Hon som skrev kommentaren skrev för några dagar sedan ett inlägg om att inte orka göra det man älskar, och inte finna inspiration just då när man behöver den. Ni kan läsa hennes inlägg här.

Jag tänkte ta upp lite om det här nu. Vet inte riktigt vart det för oss, men jag börjar skriva och så ser vi vart vi hamnar.

Jag har själv inte problem med att fokusera på dansen, eftersom jag ser det som en paus från allt annat, och är som avslappning för mig. Visst finns det såklart dagar som det går sämre på, men då handlar det oftast om fysisk trötthet. För att släppa all stress är ganska lätt för mig när jag dansar, vet inte riktigt hur jag gör, jag bara glömmer bort allt. Kanske har det att göra med att jag prioriterar dansen framför skolan, hehe... Det är ju ändå dansen jag kommer behöva i framtiden om allting går enligt mina planer. ;) 

Många (eller, några... Beror på hur man ser det) som jag tidigare dansat med har emellanåt haft problem med att hitta inspiration till dansen, vissa av dem har tagit pauser, andra har slutat helt. En av mina bästa vänner lämnade dansen för några år sedan, för att satsa på fotbollen. Nu har hon börjat igen och brinner verkligen för det, och kan inte förstå att hon kunde välja fotboll framför dans, nu tycker hon inte alls om fotboll. (Förlåt att jag tog dig som exempel (; <3) Jag tror det hör tonåren till att tvivla på vad det är man vill, att plötsligt inte orka med det man alltid har älskat, att plötsligt börja tänka i helt andra banor. Då menar jag inte att det händer åt alla såklart, men jag tror att sådant är vanligt när man växer upp. Tvivla på sig själv och på vem man är. 

Jag tror att det då är viktigt att följa sitt hjärta. Inte ge upp direkt. Ibland orkar man inte med allt, då kanske man måste välja att lämna bort något, att skala ner på något, eller ta en paus från något. Man kan inte orka med precis allting, hur gärna man än skulle vilja. Ibland säger kroppen eller sinnet Stopp, nu gick du för långt! Jag orkar inte med såhär mycket. Om det händer tror jag det är viktigt att lyssna. Det är inte bra att bränna ut sig själv. Man måste hitta en bra balans, något som känns bra för en. Försöka sänka kraven och tänka på vad det är man egentligen vill.

Själv har jag aldrig, vad jag kan minnas, haft problem med att finna inspiration till dansen. Jag kan inte vara säker på hur det var när jag mådde som sämst, eftersom det är väldigt lite jag minns från den tiden, jag var trött hela tiden då, men allt jag kan minnas var att jag mådde bra på danslektionerna. Jag minns i alla fall att jag brukade tänka att jag mådde som bäst när jag dansade. Antagligen var jag väl trött, men jag lyckades ändå använda dansen för att få ut allt det negativa, använda dansen som avslappning och uttrycksform. Samtidigt fick jag glädje och styrka från dansgruppen, i min dagbok har jag till exempel skrivit att fastän alla andra skulle svika mig så skulle jag ändå ha min dansgrupp kvar. Jag vet inte om någon av dem vet hur mycket de faktiskt betydde för mig, hur betydelsefullt det var för mig (och är fortfarande såklart) att få dansa tillsammans med dem, att ha någon som lyssnade på mig, såg mig, brydde sig om mig, sa fina ord till mig. Ni som läser det här nu; TACK, ni är guldvärda och ännu mer. <3

Så eftersom jag aldrig haft problem med att finna inspiration till dansen kan jag tyvärr inte ge några konkreta tips på vad man kan göra för att få inspiration, och ännu mindre vet jag om andra hobbyn. Men jag tror att det är viktigt att försöka släppa allt annat och bara tänka på det man älskar. Eller inte tänka alls. Man måste försöka se sina hobbyn som något man gör för sin egen skull, för att det är roligt, för att det är något man tycker om, och INTE som något som man måste göra. För hobbyn ska inte vara några måsten. Hobbyn ska vara avslappning, det ska vara kul, det ska vara något som man vill göra. För man har redan en massa måsten från skolan och hemmet och så, även om det är viktigt att prioritera där också och inte ställa för höga krav på sig själv, och det blir antagligen väldigt jobbigt om man också börjar se sina hobbyn som måsten, för då blir ju dagarna fulla av måsten. Försök istället se hobbyna som en paus från livet, från det jobbiga livet, en paus från alla måsten. Något som du gör enbart för att få njuta och göra något du älskar.

Jaa-a, nu stannade mina fingrar och det blev tomt i hjärnan. Orkar inte heller läsa igenom vad jag skrivit, för jag ska börja stänga datorn. Jag vet inte om det kom ens något bra ut från mina tankar, men om det kan hjälpa ens en människa liite är jag väldigt glad. :) Jag hoppas att ni alla där ute i världen tar väl hand om er själva, lyssna till era hjärtan, ert inre och era kroppar, och bränn inte ut er. Låt er skriva lite sämre i ett prov, det är inte hela världen. Livet är inte slut fastän du inte gör bra ifrån dig varje sekund. Huvudsaken är att du själv är nöjd och mår bra, att du trivs med dig själv och ditt liv. För du är värdefull och du har all rätt i världen till ett liv som du själv tycker om. Det är du själv som känner dig bäst, som vet vad du själv klarar av och vad du tycker om. Så lyssna på det. Respektera dina egna gränser, och försök hitta en bra balans mellan allting. Du klarar det nog. <3

Kramar till alla er underbara människor! // Unia <3