Den femte delen av UNIKO, min grupps andra del.

Detta är egentligen tredje delen av hela UNIKO, men min grupps första del. Lite synd att man inte ser precis hela scenen, men nu kan ni i alla fall få se lite ditåt vad det är jag har nämnt så många gånger, hehe. Resten av delarna kommer scenare.

Ikväll har vi den sista dansen för i år, musik- och dansskolans vårkonsert. Därför tänkte jag nu dela med mig av några av mina tankar om detta underbara dansår.

I år har jag varit äldst av alla som dansat här på orten. Jag har faktiskt också känt mig äldst, haha, även om jag är nästkortast i min dansgrupp. Vet inte riktigt hur jag skall förklara vad jag menar, men ja... jag har varit och känt mig äldst, i alla fall har jag märkt att jag är en av de äldsta.

Dansåret började, kan man säga, med talangtävlingen med min kära danspartner. Det var en otroligt kul och nyttig upplevelse, det var häftigt att göra en dans på en så kort tid som vi hade på oss, det var roligt att se att vi klarade av det. Det var roligt att satsa mera också på klädseln och sminkningen. Det var roligt att få göra en dans tillsammans med någon annan, det var roligt att få vara med om allting tillsammans med henne. Det var roligt att ta eget initiativ och dansa "utanför föreningen". Det var roligt att få visa vår dans till nya människor, och att de tyckte om det. Det var verkligen roligt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med min kompis, vi kom varandra mycket närmare och fick många nya, fina minnen. Jag kommer aldrig glömma kvällen som vi tillbringade i jumppasalen efter danslektionen, gjorde massor vidare på dansen och låg och skrattade på golvet otroligt mycket. Hade så roligt! En massa andra minnen tar jag också med mig från den tiden, tack så mycket!

På hösten tränade jag så mycket att jag klarade av att gå ner i spagat. Och jag har klarat av att hålla kvar den förmågan! Det är så roligt, såklart klarar jag inte av det perfekt varje gång, men det roligaste är när man känner att det bara går lättare och lättare.

Detta dansår har jag dansat tre gånger i veckan, och jag är helt obeskrivligt glad över det beslutet! Även om det har betytt mindre "fritid" och mindre tid för skolarbete, brevskrivning osv, så har det varit så otroligt skönt att få dansa så ofta. Jag kan inte tänka mig att bara dansa två gånger i veckan längre. Kan inte förstå att förra året var förra året, jag menar, det känns så länge sedan. Massor har verkligen förändrats tycker jag, i och med att de två som då var äldst tvingades lämna oss, blev allting annorlunda. Gruppen fick många nya medlemmar, och hm... Allting blev så annorlunda helt enkelt. Jag blev äldst, och började dansa tre gånger i veckan. Nu är det jag och min kära danspartner som är inhoppare (om det är danser vi kan såklart), och ja... Har lite svårt att sätta ord på mina tankar, för jag förstår inte riktigt vad jag själv menar. 

Jag har hållit på med dansen på ett eller annat sätt utanför "föreningen", inte bara i talangtävlingen. I vintras gjorde jag en digital story i skolan om dansens betydelse för mig, under intensivstudierna i våras gjorde jag en egen dans, i engelskan gjorde jag ett litet projekt om modern dans, jag har varit på besök i VNF, jag har varit på audition för en musikal (som jag äntligen har fått veta att jag inte kom med i), jag har pratat i radion, jag har hållit morgonsamlingar, på kulturkarnevalen deltog jag i Lyrical Jazz, och också drop-in labbet Break dance (i alla fall något i den stilen)... Till min digital story dansade jag på vägen, ute hos min kompis, på ett torg i stan... Släppte loss, haha! 

Det är som om jag först i år har insett hur mycket dansen egentligen betyder för mig. Visst har jag vetat det förut, men såhär klart har det nog aldrig förut varit för mig. Jag menar, inte har jag väl varit såhär galen i dans tidigare? Under detta året har jag också blivit säker på att det är dans jag vill hålla på med i resten av livet. Jag känner mig helt som en dansare i hela kroppen, hela tiden. En härlig känsla, kan jag tala om för er! Det är också som om jag i år har förstått vilken underbar gåva det är att få dansa här, och försökt utnyttja precis varje sekund. På tal om det har jag även hittat nya vägar när det gäller att improvisera, jag har testat mina gränser lite mer än tidigare kan man väl säga. Njutit mera också, känns det som i alla fall.

Och så har jag ju fullkomligt älskat våra koreografier. Visst har jag gjort det tidigare år också, men aldrig har jag haft såhär starka känslor för dem. Det kan ju också ha att göra med att jag har börjat uppskatta varje sekund i danssalen och på scenen ännu mera, men de här koreografierna är helt enastående! Jag har dem på film, så ni kommer antagligen att få se dem i något skede, även om de såklart är bäst live.

Det dyker hela tiden upp nya tankar, men jag tror att vi sätter stopp här. Filmerna i detta inlägg är delar av mitt dansår.

Jag kan faktiskt stå upprätt och säga det om vår egen föreställning. Allting gick finfint, jag kan själv inte ta in hur bra hela alltihopa är. Kan inte sätta ord på det. Man måste se det själv för att förstå. Och jag älskar också att dansa de här danserna, som jag har sagt förut, första delen är nog fortfarande min favorit för den är SÅ stark och man bara ger alltihopa, de andra delarna (jag pratar nu om min heltidsgrupps delar, de som jag dansar på föreställningarna) har också växt väldigt mycket, och riktigt slutet älskar jag verkligen, men den första delen har nog ändå fått det hårdaste greppet om mitt hjärta. Njöt för fullt ut, hade så otroligt bra feeling, ååh så underbart! Skönt att efter allting vara genomsvettig och supernöjd, då känner man att man verkligen gjort något och lyckats. JAG ÄLSKAR ER, VÄNNER OCH LÄRARE/KOREOGRAF! <3

Detta har vi övat till ända sedan hösten. Detta har jag älskat så mycket att känslorna nästan svämmat över. Detta har jag väntat länge på att få visa. Och nu är den dagen alldeles strax här! 

Imorgon har vi en tre timmars "generalrepetition", skall bli så roligt! Strunta i att det kommer att bli stökigt, haha, jag ser väldigt mycket fram emot de där timmarna som vi kommer att tillbringa på scenen. Strunta också i att det är den sista dansen för i år, förutom uppvisningarna. Här skall det njutas för fullt! 

Och så har vi premiär på tisdag, wohoo! Kan inte förstå att det är så nära. Detta har vi hållt morgonsamlingar för, i både högstadiet och gymnasiet. Detta har vi satt upp överdrivet många affischer i skolan för. Detta har jag cyklat nio kilometer för, haha. Detta har jag talat i radion för. (Får lyssna hur det blev imorgon!) Detta har jag (inte ensam såklart) jobbat hårt för, både för att få publik och för att jag skall kunna danserna, haha. Så ni, alla som har ens en liten möjlighet att infinna sig i VL tisdag 14.5 kl 18 eller/och söndag 19.5 kl 16 skall vara där! Vi vill ha VL fullsatt! Och jag kan verkligen garantera att det blir en alldeles magisk föreställning!

Jag kommer se till att njuta för fullt också på uppvisningarna. Jag skall försöka tänka speciellt mycket på uttrycket, och ge allt! För jag älskar de här danserna så otroligt mycket, känner sig så stark tillsammans med gruppen. Åh, det skall verkligen bli superroligt att få visa allting, nu äntligen. 

Tiden bara flyger framåt och snart är det sommarlov. Och det är ju skönt! Men ändå kan jag inte glädjas helt fullt... Det är ju nämligen så att vi får sommarlov från dansen också, och det ännu tidigare än från skolan... Och när vi får sommarlov därifrån är det sista gången för mig. För nästa gång är jag tvungen att ha "sommarlov" för alltid, blir tvungen att säga adjö.

På sista tiden har det hänt att jag börjat gråta när jag kommit hem från danslektionen. Gång på gång upprepade jag att jag inte vill att vi skall bli färdiga med alla danser. Såklart måste vi bli färdiga med dem, vi har ju snart premiär! En del av mig ser väldigt mycket fram våra uppvisningar, väntar ivrigt på att få visa vårt stora, underbara projekt, allting vi jobbat med ända sedan hösten. Älskar verkligen alla danserna! Men en annan del av mig vill inte alls att premiären skall vara här. För det betyder att det är allt för nära slutet. JAG VILL INTE ATT DET SKALL TA SLUT! 

Jag försöker att inte tänka på det. Jag försöker att njuta fullt ut, vara glad varje sekund. Men ibland är det omöjligt att undvika tankarna om att jag snart bara har ett år kvar. Visst, det är ett helt år, ett långt underbart år med nya danser, nya upplevelser och chans till stor utveckling. Men jag kan inte komma ifrån tankarna om hur det kommer att kännas nästa år den här tiden. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det kommer vara att lämna allting. Ända sedan jag var åtta år har jag dansat här. Det har inte alltid varit samma grupp, men det har ändå varit samma atmosfär. Ett extra hem, en extra familj. Jag vet inte hur jag skulle kunna få någon att förstå hur mycket dansen och alla människor som hör till, hur mycket de gjort för mig, hur mycket de betyder för mig. Om jag inte hade börjat dansa skulle jag verkligen inte vara den jag är idag. Vem jag skulle vara vet jag inte, men jag är så gott som helt säker på att jag hade varit väldigt osäker på mig själv, en mycket tråkigare person, och må miljoner gånger sämre. Åh, jag är så tacksam att jag fått chansen att dansa här! <3

Idag hade vi vernissage i skolan - öppnade utställningen för våra intensivstudiearbeten. Jag hade tänkt att vi skulle ha min dator där på ett bord och sedan skulle folk gå och kolla på min dans därifrån om de hade varit intresserade. Men så hade inte min handledare tänkt - hon tyckte att vi skulle visa den på stor skärm för alla på en gång efter att rektorn hållt sitt tal. Heh... Det var ju nog en praktiskt sett bättre idé, och jag måste ju kunna stå för vad jag gjort så jag gick med på det, inte för att hon frågade mig men jag hade ju i alla fall kunnat försöka vägra. Men nepp, så fick det bli!

Vi alla var tvungna att flytta oss lite för att alla skulle se filmen, och jag råkade såklart bli i mitten, längst fram (var lite gömd bakom "datorvagnen" i alla fall). Jag kände mig så otroligt utpekad, så naken på något sätt. Men vad jag märkte så såg alla (PANG!) på filmen/dansen, och inte på mig, tack! :) Men jag kände ändå att jag helst skulle ha sjunkit genom jorden eller nåt haha, i alla fall hade jag väldigt mycket lust att sätta mig ner där jag stod och göra mig så liten som möjligt. Jag kom fram till att det faktiskt, konstigt nog, är mindre nervöst att uppträda än att stå där och göra ingenting medan alla tittar på min dans. Usch! xD

Något annat jag konstaterade idag var att det är mycket mindre nervöst att intervjuas till tidningen än till radion. ;) Även om det är bättre till radion för då kan de inte ändra på det du sagt... Och radion frågar om lov. xD

Well, riktigt roligt var det nog ändå att få visa min dans, och höra lite vad andra tyckte. :) (Fastän jag nog redan hört från flera.) Det verkade dock som om väldigt många mest blev och fundera på vem som hade filmat, jag vet inte hur många gånger jag fick svara på den frågan idag! För er som vill veta, om jag inte sagt det, så hade jag ett kamerastativ, så jag gjorde det helt själv, wow vad jag är duktig. ^^

Helt otroligt hur mycket gladare jag är idag än igår kväll, kommer skriva om en sak som tynger mina tankar någon gång, men vill inte tänka på det nu. Danstimmen var super idag! :D

Jag nämnde i ett inlägg för ett tag sedan att det angående min framtid nu finns andra alternativ än VNF och sedan Sverige. Det är nämligen så att en finsk yrkesdansskola hade uppvisning för oss för några veckor sedan. Det är en treårig utbildning och därifrån blir man yrkesdansare. De tar endast in nya studerande vartannat år, och de kommer göra det just då när jag går ut gymnasiet och skall söka. 

Så jag hade värsta beslutsångesten där ett tag. Visst skulle det ju vara roligt att börja i en "riktig" dansskola genast efter gymnasiet, men jag har varit så inställd på VNF nu så länge. Dessutom skulle jag bli kvar i Finland ännu tre år efter gymnasiet om jag började i yrkesskolan. Och egentligen vill jag nog till VNF, hehe. Jag har ändå bestämt mig för att söka till båda. Jag tror att det är mycket lättare att komma in i VNF, och om jag kommer in i båda (haha) får jag ta det problemet sedan, just nu skulle jag välja VNF. Och om något väldigt underligt skulle hända, att jag kommer in i yrkesskolan men inte VNF är det ju bättre att fara dit då än att inte fara någonstans, haha. Dessutom är inträdesprov alltid nyttigt inför framtiden! :D

Men det var inte detta jag funderade på under min promenad idag. Då funderade jag nämligen ännu lite längre: Vad jag vill arbeta med. För jag har igen en gång kommit fram till att jag älskar att hjälpa andra. Men psykolog har jag uteslutit för länge sedan när jag insåg att jag nog antagligen inte skulle klara av det eftersom man då inte kan ha några obehandlade egna problem. Dessutom vill jag ju dansa! 

Som danslärare kan man på ett sätt hjälpa många. Tänk nu, utan min danslärare hade jag ju knappast börjat dansa, om det inte funnits någon annan danslärare här förstås. Genom att vara danslärare kan man ge andra möjligheten att finna glädjen med att dansa och hur bra dansen är för att t.ex uttrycka sig. 

En annan sak jag tänkte på var att starta någon sorts dansterapi. Hur det skulle gå till vet jag inte ännu, skulle jag dansa för andra, eller skulle jag låta andra dansa, eller både och? Haha jag vet inte, men dansterapi låter ju nästan som ett drömyrke. Men att dansa i melodifestivalen är nog fortfarande min högsta dröm. :)

Fotograf

Kramar // Unia <3