Unias

Inlägg publicerade under kategorin Min räddare i nöden; Dansen

Av Unia - 26 november 2015 21:30

Varför gör jag så här mot mig själv? Varför glömmer jag gång på gång bort att jag BEHÖVER dansa regelbundet för att må bra? De senaste dagarna har jag varit otroligt trött och igår kände jag mig riktigt deprimerad. Jag var på pilates, men det kändes inte väldigt givande. Idag var jag extremt trött efter skolan, trött i hela kroppen, helt svag. Men ikväll hade jag dans. 


*Tar ett djupt andetag* Var ska jag börja? Jag kan inte lägga ord på hur ljuvligt det var! Det var stretchning, det var teknik, det var styrketräning, det var snabbt, det var piruetter, det var hopp, det var underbar musik. Och det var svettigt! Efteråt kände jag mig lyckligare än på länge (när jag tänker efter var det nog bara några dagar sedan jag kände mig riktigt lycklig senast), jag fick så mycket energi och glädje därifrån. När jag kom hem tog jag genast en mycket välbehövd dusch, och hade allvarligt talat så trött kropp att jag knappt klarade av att stå så länge som duschen krävde. Det är så skönt att känna sig så här utmattad! Mina mag- och ryggmuskler orkar inte hålla upp kroppen, haha.


Att gå och testa på Lyrical Jazz var ett av de bästa besluten jag någonsin gjort, tyvärr var det en vikarie som höll lektionen idag så det kommer inte att vara så här varje vecka, men jag kommer definitivt att gå dit nästa vecka igen! Och aldrig mera ska jag låta det gå nästan två veckor utan dans alls. Jag måste ju lära mig någon gång!


  Foto: Chris Senn


Av Unia - 25 november 2015 20:46

Eftersom nutidsdansen som jag gått på några gånger nu är på fredagkvällar missar jag den väldigt ofta (har haft så mycket annat), så imorgon ska jag gå och pröva på Lyrical Jazz. Det kommer att bli skönt! Hoppas bara inte att jag är helt borta, heh...



Av Unia - 19 november 2015 17:59

Nu när jag har börjat lyssna på julmusik igen (väldigt sent) tänker jag tillbaka på när jag dansade i kyrkan.



Av Unia - 9 november 2015 20:30

Nu är kulturkarnevalen över för i år, och jag har den värsta kk-krabbisen någonsin. Sov 10½h inatt, hölls knappt vaken på föreläsningen, och sov två timmar när jag kom hem. Är ändå så trött att det känns som om jag inte sovit på en vecka. Men oj så härligt det har varit!


På torsdagen fick jag äran att sköta incheckningen (inte ensam såklart). Vet ni hur roligt det var att få vara den som sitter bakom disken, hälsar på alla, kryssar av dem på deltagarlistan och ger dem T-skjorta, kk-väska, och armband? Det kändes så häftigt, jag var rent av euforisk. Så otroligt roligt!


Att vara staffis var faktiskt helt ljuvligt. Om jag tycker att det är roligare att vara staff eller deltagare kan jag tyvärr inte svara på, båda har sina fördelar. Att delta i labb och pröva på nya saker är något som jag verkligen älskar, som staffis har man mera tid för att själv bestämma vad man gör och jag tycker om ansvaret man har. Dessutom var vi ett superbra staff-team, men hade också möjlighet att umgås med deltagare (i och för sig har också deltagarna möjlighet att umgås med staffen, men det brukade jag inte göra om det inte fanns någon staffis som jag kände från förut). Som deltagare sov jag nog mera än jag gjorde som staffis, trots att jag bara hade ett nattskift. Jag sov sammanlagt under 16 timmar under hela karnevalen, alltså fyra dagar. Den sista natten som jag fyra timmar. Men det fungerar nog helt bra, tills man kommer hem och tillbaka till verkligheten.


Fredagen var nog en av de bästa dagarna i hela mitt liv. På morgonen var det kaos med alla deltagarbussar och med att få alla till sina labb. Jag hade en central roll i det arbetet och kände mig så viktig och ansvarsfull, haha. Det är roligast när det är stress och kaos, heh. När jag gick med en del deltagare till deras labb-plats var det en pojke bakom mig som viskade till sin korta vän "Hon där e ju kortare än du!" haha. Det tycker jag att var lite roligt. Jag vände mig bakåt mot dem, skrattade och sa att det är bra att vara kort.


Dagen fortsatte lugnare, jag hade en hel del arbetsuppgifter, men det var ingen stress. Där emellan gick jag till sovsalen och sjöng, eftersom jag ännu inte bestämt mig för vilken sång jag skulle sjunga på auditionen samma kväll, oops. (Jag hade två kandidater.) Någon timme innan det var dags lyckades jag dock bestämma mig för Vandraren av Nordman.



När det var dags för audition gick vi alla som skulle delta dit tillsammans (det var i en annan byggnad). Och nu efteråt måste jag bekräfta vad jag sa redan förut; Att gå på audition på kulturkarnevalen är nog det bästa tillfället någonsin. Alla är så otroligt stöttande och öppna med varandra, så verkligt härligt. Först var det en gemensam session, där vi lekte lite med att göra bort oss och med känslor. Hur roligt som helst. Och den klassiska övningen att gå omkring i utrymmet och hålla det jämnfullt överallt, med att också variera takt och nivå. Sedan dansade vi också! Och vet ni vad?? Koreografen var sjuk, vilket ju är synd, men jag har nog aldrig varit så glad över ett sjukdomsfall förut (förlåt), för vet ni vem som fick hoppa in istället? MIN KÄRASTE (före-detta) DANSLÄRARE! <3 Det var världens härligaste att dansa en av hennes koreografier igen (även om den stilmässigt skiljde sig från hennes vanliga), jag njöt för fullt. Åh så underbart! Jag ville bara dansa mer och mer och mer.


Hur länge som helst kunde vi dock inte dansa, och efter det var det dags för individuella träffar. Och väntan. Jag har ingen exakt koll på hur länge jag fick vänta på min tur (jag var nästsist igen), men ungefär två timmar tror jag. Det gjorde dock ingenting för mig, för mina medväntare var som sagt kulturkarnevalsdeltagare. Jag fick känna mig som en deltagare igen, haha, och vi hade extremt roligt. Pratade, spelade mumin-kimble, och skrattade hur mycket som helst. Helt ljuvligt. All min nervositet hann rinna av mig.


På ännu bättre humör var jag dock efter min audition. Vet ni hur roligt det var?! Jag fick spela en kvinna som träffar sitt ex efter en väldigt lång tid, som gått och burit på en massa svåra och jobbiga känslor. (Det var här vi skulle använda texten vi lärt oss.) Första gången fick jag göra det hur jag ville, och andra gången skulle jag känna att allting var mannens fel. Det var ännu roligare. Så skönt att få vara arg och hysterisk! Haha. Lite roande tycker jag också att det var att få höra att jag använde utrymmet bra, inte alls typiskt för en dansare, eller hur? Haha.


På plats var alltså projektledaren, regissören, och författaren. De var hur trevliga som helst! Så peppande och avslappnade, jag kunde så lätt göra allt fullt ut framför dem. Även sjunga. Något som kändes ännu mera obekant än skådespelandet. Men jag stod där, och jag sjöng. Igen fick jag först sjunga helt fritt, hur jag ville, sedan fick jag en uppgift: Jag ska använda min låt, men jag ska sjunga som om jag vill övertala "henne" (så bra att jag kände mig bekvämast med just henne). Jag fick röra mig inom en ruta, och hon ställde sig framför mig, låtsades svårövertalad, vände sig lite bortåt. Jag gick så nära henne jag kunde och sjöng på ett sätt som jag aldrig någonsin sjungit. DET VAR SÅ ROLIGT! Jag fick använda all min kraft och jag fick göra på allvar sådant som jag ofta bara gör på skämt. De frågade efter varje övning hur det kändes för mig, och jag kände mig enformig som nästan alltid bara kunde uttrycka hur roligt det var. Jag kände mig så fri och helt överlycklig. Till sist berättade jag också att jag aldrig sjungit ensam tidigare, och deras reaktioner kommer nog att finnas i mitt hjärta hela livet ut. De ville inte tro mig, och när chocken försvunnit uttryckte de att det var en ära att få vara de första. Jag kunde med handen på hjärtat svara att de var en väldigt bra första publik.


Det var det! Så otroligt kul att få utmana sig själv på det där sättet och övervinna sig själv. Det gör gott! När jag kom tillbaka till kulturkarnevalen träffade jag hela kulturkarnevalens pappa som frågade hur det gick och han skrattade när jag berättade att jag aldrig tidigare varken sjungit ensam eller skådespelat på det där sättet, men höll med mig om att man ska pröva på nya saker. Sedan fick jag berätta om allting för världens bästa bästis, och hon sa att jag strålade. Men jag var så oerhört lycklig! Det hade varit så roligt! Och kvällen fortsatte helt perfekt, precis som en typisk kulturkarnevalskväll ska vara; liggande i mörkret och få tusentals skrattattacker med Tavi och inte få skratta ut eftersom det ligger sovande människor i samma rum. En ljuvligt underbar härlig perfekt dag, euforisk som en solstråle var jag.


Grattis om du lyckats läsa ända hit, jag skulle ha mycket att berätta ännu, men både tiden och längden berättar att jag måste sluta. Så otroligt skönt att få fly från verkligheten på det här sättet, nu får jag hoppas att jag är piggare imorgon så att jag får lite mera gjort. Nästa vecka har jag två tenter. Nu på fredag dansuppvisning. Sköt om er, och tack alla för en alldeles fantastisk kulturkarneval! Jag älskar er.


Av Unia - 24 oktober 2015 16:15

Skrivet genast efter gårdagens danslektion.


Att få komma in dit i salen. Att få rulla omkring på golvet och känna hela min kroppsvikt mot golvet. Att få känna hur hela kroppen mjuknar och får tänja på gränserna. Att få känna musklerna jobba och sträcka sig så långt man kan. Att låta både kropp och sinne dansa iväg, iväg till sin egen värld där det finns bara nu och här. Inga måsten, inga problem att grubbla på. Inga tankar alls, för den delen. Bara lugn, ro och livsglädje. Förbruka fysiska krafter men samla pyskiska. För oj så mycket jag får av bara en timme dans. Det finns inget bättre än att låta kroppen göra sig av med alla känslor på det sättet. Så uppfriskande, så behövligt, så otroligt skönt och hälsosamt. Att i några månader leva utan dans fick mig igen en gång att ännu mer inse hur mycket jag verkligen älskar och behöver det. Och mina dansdrömmar kommer tillbaka, starkare och starkare...


 

Av Unia - 15 oktober 2015 15:45

Men ännu klarar jag inte av att sitta lugnt och titta. Jag känner mitt hjärta slå starkare, jag får fjärilar i magen, jag skakar på huvudet. Detta är något alldeles ofattbart. Och jag fylls av inspiration. Du vill titta på det här, tro mig.



Av Unia - 8 oktober 2015 19:34

Igår åkte världens bästa rumskompis och jag till vår före-detta studiestad för att titta på årets dansares första dansafton. Innan föreställningen hade vi lite tid för vi bestämde oss för att ta en nostalgitripp runt Pumpviken. Åh så härligt det var! Det kändes helt som förra året, nu kom vi tillbaka från veckoslutet, och så gick vi ut och gå. Ta mig tillbaka! Det var så ljuvligt att gå där med henne, jag vet inte hur jag annars ska beskriva det, så ljuvligt. Men oj så jag saknar förra året!


Jag hade inte kameran med mig så jag bjuder på en bild från förra året.


När vi kom till Tryckis (teatern där alla föreställningar håller hus) blev det ännu härligare! Först fick vi ett varmt välkomnande av världens bästa ljus- och ljudtekniker, sedan ett ännu varmare (och mera högljutt) välkomnande av världens bästa linjeledare, som världens bästa fotograf konstaterade; Hon var inte glad över att se oss. Och jag var verkligen inte glad över att se henne. (Jag hoppas att alla förstår sarkasm.) Ååååh! Lyckligtvis ses vi snart igen.


När föreställningen började trodde jag att jag skulle trilla från stolen. Wow, vilka talanger! I den där klassen finns det nog människor som kommer att gå långt. Jag är så glad över att vi åkte dit!


Bild från vår första dansafton. Fotograf: Chris Senn



Jag skulle så gärna gå om mitt år vid VNF. Det var så underligt att skolan nu är fylld med andra människor, varken vi eller några andra från förra året finns där nu. Så konstigt.


VET NI VAD?? Imorgon ska jag gå på en nutidsdanstimme!!! Äntligen! Jag hoppas att det blir super.


Av Unia - 7 oktober 2015 14:55

Och hela jag fylls av lycka.


Idag har jag haft en ledig dag. Eftersom jag bestämde mig för att inte ha någon väckning (allt för länge sedan sist) har jag inte heller hunnit med så förskräckligt mycket, men allt är väl. Jag har fått lite läst (ska fortsätta med det ännu), jag har varit ut och gå, duschat, ätit och diskat. Och alltså åh, det här vädret! Jag valde att inte ta med kameran på promenaden idag, för det känns som om jag bombaderar er med naturbilder, men jag var ändå tvungen att knäppa några med mobilen.


     

Jag hittade ett nytt paradis; en skog full med vägar hit och dit. Skidspår och naturstigar. Tyvärr hade jag inte så mycket tid, men är glad för att ha mera att utforska. Det är så roligt att flytta, alltid hittar man något nytt. Speciellt i en så här stor stad finns det ju hur mycket som helst att upptäcka! Idag råkade jag faktsikt gå vilse haha, därför blev det lite längre än jag tänkt. Men på det sättet får jag ju bara se ännu mera!


När jag gick där i naturen var jag så lycklig att jag funderade på hur det är möjligt. Hur kan jag känna en sådan enorm glädje bara av att vara i naturen, se solen skina mellan träden, känna höstdoften och känna vinterluften? Och varför känner inte alla denna glädje? Och varför har jag blivit sådan här? Haha. Nåja, det är ju bara positivt förstås. Så otroligt underbart.


I början av sandvägen klarade jag inte av att låta bli att inte gå upp i skogen, fastän jag inte tänkt göra det idag. Då kom jag till denna plats:


 

Jag vet inte vad ni tänker när ni ser en sådan plats, men jag tänkte "Wow, vilken perfekt dansplats!" Och det är otroligt länge sedan jag dansat. Så jag började dansa. Med musik i öronen tog jag bort mössan och vantarna och släppte loss. Det var så befriande! Så skönt att få dansa igen och så... perfekt. Fantastiskt. Ljuvligt, underbart. Helt bäst. Nu funderar jag på att göra en koreografi till just denna plats och spela in en video... 


Nåja, dettta är som sagt en storstad och här finns flera människor än i en liten by. Så mitt inne i min dans när jag vände blicken bakåt såg jag en stor grupp människor komma gående i skogen, just mot mig! Hahahaha, jag är säker på att de sett mig dansa för de var så nära redan, jag blev helt i panik! Jag vågade inte titta mot dem, gick bara och hämtade min mössa och vantarna och sprang sedan ner från skogen. Kunde dock inte låta bli att le stort för mig själv. Låten slutade just när jag kom ut på sandvägen, men orden "Nu kan alla se mig som jag är" och det kändes helt som om jag var med i en film och det var helt perfekt. Haha, jag undrar dock vad de där människorna tänkte... Oberoende vad så var det verkligen värt det!


Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards