Idag pratade jag med syster och moster om hur konstigt det är att man ibland när man kommer till ett helt nytt ställe genast kan känna sig hemma, som om man skulle komma hem. Så var Hastings för mig, och så känns det med Dresden fastän jag aldrig varit dit (underligt, eller hur?). Så kändes det också när jag kom till Stockholm. Inte bara Stockholm, jag kände att hela Sverige nog är ett land som skulle passa mig perfekt.

När jag åkte till Stockholm råkade mina bröder vara på kryssning med sin pappa på samma båt så jag tillbringade lite tid tillsammans med dem. När vi satt och åt sa min nioåriga bror "Sverige är ett bra land, för där får man prata sitt eget språk." SÅ fint sagt tycker jag! (Livet som finlandssvensk är inte alltid så lätt hehe.) Redan på båten när jag skulle växla pengar kunde jag prata svenska, och ni förstår inte hur skönt det är att inte behöva trassla med finskan.

Jag fick ett väldigt gott första intryck av Stockholm redan på terminalen. Toaletterna var trevliga och fräscha (klockan var i och för sig endast 6 på morgonen, men de var fräscha också på kvällen när jag kom tillbaka), ingen stirrade på mig fastän jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, och där fanns ett café med personal som pratade svenska (no shit). Jag satt där och åt frukost och besökte toaletterna x antal gånger innan klockan blev tillräckligt mycket för att gå till tunnelbanan. Det var hur lätt som helst att hitta, bara att följa skyltarna (en del var dock igensnöade). Mitt största problem under hela dagen var att hitta rätt utgång från tunnelbanestationerna, hehe.

Efter en liten panikkänsla för att inte hitta rätt gata hittade jag fram till DOCH. Jag kände mig så ... mogen (vuxen/stor passar inte) när jag verkligen insåg att jag var på väg till ett inträdesprov för en dansskola, wow den där känslan! När jag kom in blev jag lite chockad när de pratade engelska med mig och jag var beredd på svenska (även om jag var beredd på att det kanske skulle gå på engelska också, men jag var inte beredd på att själv prata engelska sådär genast), men tacklade det och blev visad till en dansstudio där vi fick värma upp i väntan på information. 

Hela "provtillfället" gick otroligt snabbt, det var tre timmar bestående av teknikträning, koreografi och improvisation, men när det var över förstod man knappt att det hade börjat. Det var verkligen underbart kul, jag var tidvis lite borta eftersom jag aldrig tränat vid en barr (heter det ens så på svenska?), och koreografin snappade jag inte alls upp, men det var roligt för det. Lyx att ha live-musik också, en trummis som kunde ge precis det tempo som dansläraren ville ha. Så kul att få pröva på nya saker, och trevligt att se att jag redan nu ändå hänger rätt så bra med på sådana där stora behörighetsprov, redan innan jag gått någon "riktig dansskola". Bättre kommer jag bara att bli, och jag ser så mycket fram emot vad framtiden kommer att föra med sig!

Resten av dagen gick jag omkring vid Hötorget, utan att riktigt exakt förstå vad Hötorget egentligen är. Matplatsen förstår jag, haha när jag kom in dit var det någon man som sa "Välkommen till Hötorget!" till mig, jag kände mig helt som i en film, och undrar om han såg hur vilsen jag var. Jag irrade omkring på shoppinggatorna där omkring åtminstone, ibland i jakt på någon speciell gata, ibland i jakt på toaletter, ibland i jakt på någonstans att sitta, ibland i jakt på något ställe att äta på, ibland i jakt på min kompis, men mestadels bara för tidsfördriv. Jag minns inte längre hur många H&Ms jag var in i den dagen, haha.

När min kompis slutat skolan tillbringade jag resten av eftermiddagen med henne. Det om något var superkul! Vi hade inte setts sedan språkresan (2012), men det kändes ungefär som att vi träffas varje dag. Härligt att få prata och skratta med henne igen, och dessutom gav hon mig nog den roligaste rundturen jag någonsin varit på. Till sist hittade vi ett mysigt café i gamla stan där vi satt tills det var dags för mig att åka hem. Hem till tråkiga Finland, hem till studentskrivningarna och den stressiga vardagen. Min dag i Stockholm var verkligen som en paus från livet. Jag njöt så!

Bilder från igår. 

Man behöver inte känna till serien, eller tycka om teater, dans, musik, sång, eller något sådant.

Veckan har haft sina ups and downs, men så här sent på fredagkväll känner jag att jag har en otroligt trevlig vecka bakom mig (om man räknar att veckan slutar på fredag, i och för sig har jag ett trevligt veckoslut framför mig också). Måndagen var jag omgiven av flera vänner hela dagen, det är härligt att bo ensam, rätt i centrum, och känna att man har öppna dörrar för sina vänner. Ibland är någon hos mig när jag själv är borta, haha. och jag älskar att ha det så! Jag älskar när mina vänner är här en längre tid, det är som att ha en syster, men ändå en vän, jag har väldigt länge haft lust att göra syskon-aktiga saker med mina vänner, haha, liksom kunna göra egna saker fastän man är tillsammans. Och så är det nu, ibland åtminstone. Jag älskar mitt liv. 

På tisdagen var det huvudsakliga projektet att filma en dans till Lindsey Stirlings danstävling, hann inte med någon koreografi och det blev inte speciellt bra, och jag vann inte haha, men ni kan ju få se den i alla fall.

På onsdagen var det otroligt härligt väder! Hade sovit väldigt dåligt på natten, men klarade av dagen för det (läsningen fick dock lida lite). 

På torsdagen kom jag ordentligt igång med läsandet igen, och min motivation är tillbaka. Var på strålande humör när jag cyklade hem från dansen med musik i öronen - det är så skönt att kunna cykla igen och komma snabbare fram, och jag älskar musik!

Idag har jag hållit mig till mitt lässchema, tack för det, varit på dans, och haft min Tavi här på bastukväll (haha). Har väldigt länge längtat efter att bada bastu, har inte blivit av fastän jag har en, så bestämde mig för att göra det ikväll och vad är inte bättre än att göra det tillsammans med än vän?! Hade det väldigt mysigt och skönt. 

  we<3it

Ja, jag bestämde mig alltså för att fara på dans idag också, vilket betyder att jag haft dans fyra dagar denna vecka (+egen träning hemma). Och jag älskar det så! Jag vet att jag säger det ofta, men det är vad jag hela tiden tänker. Efter varje lektion blir min kärlek ännu större, helt galet, och jag älskar sällskapet jag har! Jag antar att jag berättade det när det var nytt, att jag nu har huvudrollen i en danspjäs som vi gör. Och nu har vi kommit ordentligt igång så jag har börjat inse vad det verkligen betyder. Jag är så lycklig! Fick ju se och lära mig lite nytt idag eftersom jag vanligtvis inte är med den här gruppen. Och det var så roligt! Jag älskar min roll och jag älskar vår "pjäs" och jag älskar att dansa och jag älskar att vara omtyckt! Och jag älskar människorna.

Dessutom ser jag nu otroligt mycket fram emot behörighetsprovet på DOCH. Oberoende av hur det går kommer det att vara så extremt roligt! Ett steg närmare min dröm, ja oberoende hur det går. För jag visar att det är det här jag vill. Och jag jobbar för det. Jag tar ett konkret steg närmare, ett steg jag aldrig tagit tidigare. Dessutom ska jag träffa en vän från språkresan senare på dagen, vilket ska bli hur kul som helst det med! Mitt i all studentskrivningsstress älskar jag mitt liv så oerhört mycket! 

Jag har bestämt mig för att göra ett inlägg (lite flummigt, vet inte riktigt inom vilken tidsram eller så) för varje röst jag får i omröstningen, alltså ett inlägg av den typ som får en röst. Så rösta rösta rösta, jag vill veta vad ni tycker! 

Tack för att ni läser, sköt om er fina människor!

Ganska enformiga dagar nuförtiden, många, många timmar går till att läsa. Psykologi är lyckligtvis intressant (annars skulle jag ju inte skriva det), men att läsa så mycket gör mig ändå trött. Som tur har jag fått göra det tillsammans med Tavi de senaste dagarna, fastän det känns som ett slöseri av vår gemensamma tid är jag så glad över att vi faktiskt kan studera fastän vi är tillsammans. Jag får mera gjort när vi gör det tillsammans, när jag är ensam är det allt för lätt att ta pauser. Nåja, kom igenom mitt kapitel idag åtminstone. Imorgon blir det att fortsätta, då måste jag också sätta igång med matte.

Så alltså, jag hinner inte "leva" så mycket nuförtiden. Därför lever jag mitt liv genom min fantasi. Jag fantiserar om framtiden, målar upp ideala situationer och drömmer mig bort. För det är verkligen inte länge kvar nu. Och jag börjar känna det, jag börjar längta efter att få komma bort härifrån, börja nästa fas i livet, och bli mig själv tänkte jag skriva, bli självständig, börja om, lära känna nya människor. Det är absolut inget fel på vännerna jag har, jag älskar dem/er, det är de som inte är mina vänner som jag vill bort från haha. Jag fasar fortfarande över att lämna dansen och allt det innebär här, men av det har jag trots allt tid kvar ännu, och trots att jag är vettskrämd för ögonblicket när jag måste säga hejdå klarar jag av att längta till hösten. Längta till våren till och med. Till inträdesprov. Till nya platser, nya upplevelser, nya människor. 

Tavi och jag tittade på Dirty Dancing igår kväll. Efteråt slogs jag av en kort vision av en dansskola, en grupp med människor som studerar dans, alla nära varandra, väldigt bra vänner, som har filmkväll tillsammans och tittar på dansfilmer och delar intresset, passionen, drömmarna. Och att jag är en av dem.

Det är farligt. Jag drömmer mer och mer om att komma in i DOCH, och jag vill inte göra det. Jag vill helt otroligt mycket komma in, för varje sekund som går känner jag ett starkare drag dit, åh vad det skulle vara härligt, men jag vill inte för en sekund våga tro att jag kommer in. Jag är rädd för besvikelse, rädd för att bli krossad. För jag tror inte att jag har en speciellt stor chans att komma in redan, och jag vill stanna kvar med fötterna på jorden fastän jag också vill våga drömma. Jag märker själv hur flummigt det här blir, jag vet inte ens vad jag försöker komma fram till. Vad jag vet dock, är att jag någon gång vill gå i en riktig dansskola. Jag tänker inte ge upp förrän jag nått mitt mål. Om jag inte får andra mål och ändrar mig förstås. Men det tror jag inte.

Jag fick nyss ett nytt uppdrag också, eller, jag och jag, uppdrag och uppdrag... Lindsey Stirling (har jag nämnt henne någon gång?) har en tävling som innebär att man ska ladda upp en video på sin version av hennes "Stars Align-dans". Jag vet inte hur jag ska göra det, och jag vet inte om jag hinner, men jag vill försöka. För jag älskar utmaningar, jag älskar dans, och jag älskar Lindsey Stirling!

Ha det bra, ta hand om er!

Det har varit en extremt rolig dag! Full fart från kl. 5:50 till 13:00 ungefär, och nu är jag trött. Tack alla för en oförglömlig dag, vi klarade det trots alla svårigheter på vägen. Kan fortfarande inte fatta att det har hänt, att det var VI som kom med godisbilen i år! :D Wow.

Jag nämnde för en tid sedan att jag skrev ett engelskt "tacktal" till dansen (lättast att använda det ordet). Idag har jag varit väldigt duktig med att läsa psykologi, och dessutom har jag otroligt ont i magen, så därför tänker jag nu ta en liten paus och dela med mig av mitt "vackra" tal, eftersom jag fått ett önskemål om det. Det passar dessutom ganska bra just nu, eftersom jag i tisdags fick otroligt fin feedback på min dans från min grupp, tack!

Vill bara säga att jag inte ägnat något energi åt grammatik eller liknande eftersom det bara är ett tal, så ni får stå ut med eventuella fel.

Dear dance teacher, friends and audience. Today is a very special day to me. I'm really sad to say that this is my last performance with [mitt dansinstitut], with the people that have become my family. I hope you all know how much you mean to me. 

Ten years ago, when I started dancing, I had no idea how much that choice would affect my life. I mean it. I don't know if I would be alive today, if it wasn't for the dancing. Through the dancing I've learnt how to deal with all kinds of problems that life can bring. I've learnt how to express my feelings, how to believe in dreams, and how to accept myself. In other words: I've learnt how to live.

Of course, I'm not only talking about the dancing itself. All the people I've met and befriended during my dance years have given me so much joy and helped me with finding myself. My first group was very special. We all knew each other and were friends from school. I remember how my best friends and I used to run around in the hall, all excited, before the class started. 

As I grew older and got to new groups, I also made many new friends. Some of them I now consider my best friends. It's always been very safe and comforting knowing, that whatever happens, my dance group will always be there for me when I need them. Thank you for that.

But we shall not forget the person who stand behind all of this; our wonderful and beloved teacher and choreographer. She has become like a mother to me. She has always encouraged me to believe in myself, stand up for what I think, take place and follow my dreams. Anytime I've felt lost, she has helped me to get back on the right track. I don't know where I'd be today if it wasn't for her.

Here in [orten jag bor på] we have a very unique dance school. Nobody tries to be better than anyone else, everyone is there for each other and help each other grow. I'm forever happy and grateful for having had the opportunity to be a part of this.

But now it's time for me to say goodbye and face the world on my own. I want you all to know, that I wouldn't be able to do that if it wasn't for you. Thank you so much, I love you.

Det här veckoslutet blev inte riktigt som planerat. Igår när jag vaknade var jag otroligt svag och yr, när jag steg upp tänkte jag svimma så jag blev tvungen att lägga ner mig igen. Lyckligtvis hade jag lite godis på skrivbordet så jag fick lite socker i mig och kunde sedan stiga upp. Jag kände mig riktigt underlig, och var tvungen att äta lite yoghurt innan jag kunde laga ordentlig frukost eftersom jag inte litade på mina krafter, och dessutom inte vågade vänta så länge innan jag fick något i mig. 

När jag ätit "för-frukost" och lite "riktig" frukost (kände inte för att äta så mycket) bestämde jag mig för att titta på det sista avsnittet av FAME för att samla krafter inför skolarbetet och allt annat jag hade att göra. Det blev dock inte att titta så länge, för jag kände inte för att sitta utan lade mig istället i sängen. En känsla av att jag behövde kräkas steg inom mig, men jag försökte ignorera det. Tyvärr gick det inte i längden.

Så plötsligt hade jag alltså magsjuka. Eller vad det nu var. Jag kräktes endast tre gånger ganska snabbt efter varandra, och sedan var jag bara otroligt trött. Jag läste lite, men klarade inte av att hålla mig vaken, så jag sov till klockan fyra. När jag vaknade bestämde jag mig för att stiga upp och kolla om jag kunde få något gjort trots allt, och illamåendet var borta. Trött var jag dock, så det blev inte att göra så mycket. Fick åtminstone ena psykologiuppgiften gjord.

Idag har jag mått bra, men känt mig ensam och inte haft lust med någonting (förutom en massa "icke-måsten" som jag ändå inte gjort eftersom jag tänkt att jag först måste göra det jag måste). Så nu sitter jag här, klockan 11 på kvällen, har nyss blivit klar med mitt tal som jag ska hålla på engelskan imorgon (jag skrev ett tacktal till min dansgrupp och -lärare, måste bearbeta mina känslor så att jag inte går helt sönder när det blir allvar, hade jag skrivit det här talet på svenska hade jag antagligen gråtit ihjäl mig), och har fortfarande en psykologiuppgift kvar, en del av min ansökan kvar, hela tyskaskrivningen kvar, och hemmet odammsuget. Dessutom måste jag duscha ännu idag också. Varför gör jag så här mot mig själv?

Orsaken till att jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var egentligen att jag nyss insåg att jag endast har FEM skoldagar kvar! Sista skolveckan, sista veckan i gymnasiet... Konstigt, skrämmade, härligt och skönt. Jag längtar verkligen till läslovet, att kunna satsa ordentligt på studentskrivningarna, verkligen studera på allvar, lära sig någonting, och samtidigt kunna njuta av sådant som jag inte haft tid med det senaste året. Visst, det kommer att vara tufft att läsa till skrivningarna, det kommer att vara tufft att verkligen få något gjort, men jag ser verkligen fram emot att få bli så självständig, att få visa för mig själv att jag klarar av det. Och att få dansa, skriva brev, läsa, blogga, leva i ett städigt hus, sova, LÄRA MIG... 

Samtidigt kommer det vara svårt att lämna mina vänner. Visst, jag ska inte lämna dem, ännu ett halvt år kommer vi att bo här på samma ort, och jag hoppas att vi kommer att träffas mycket. Klassen i helhet kommer jag antagligen inte ha så svårt att lämna, för det är väl bara att inse det: vi är inte speciellt nära varandra, och jag känner mig som en utomjording bland med mina klasskamrater. Men jag har ju vänner där, som jag verkligen inte vill tappa kontakten med. Inte bara från min klass heller, för den delen. Men vad folk än säger; vill man så kan man hålla ihop! Och jag vill, så jag tänker se till att hålla kontakten med mina vänner. 

Jag har ett problem: endera bloggar jag inte alls, eller så skriver jag lååååånga inlägg. Förlåt för det, hoppas att ni orkar läsa ändå. Och tack för att ni fortfarande tittar in! Nu MÅSTE jag gå och duscha.