Ni som följt mig ett tag vet att jag förra sommaren var på en språkresa, tre fantastiska veckor var jag i härliga Hastings i underbara England. Och det går inte att beskriva hur mycket jag saknar den tiden!

Jag läste nyss en del av min resedagbok och sitter bara med ett brett leende på läpparna. Jag saknar verkligen den jag var där. Jag vågade så mycket. Bland annat att jag frågade Agustin om jag fick låna hans hoodie (The love of my life, remember?) den där sista kvällen, jag är så stolt över mig själv för att jag frågade, haha. Även om det antagligen gjorde att min saknad och kärlek till den blev ännu större... Men den var ju så UNDERBAR! 

Allvarligt, jag kan inte förstå att jag kan sakna allt såhär mycket. Människorna, både de nya vännerna, ledarna, lärarna och the lokal people, landet, Hastings, språket, ShakeAway, promenaderna, Agustins hoodie, lektionerna, aktiviteterna, Alexandra Park, mig själv, självständigheten, affärerna (Waterstones <3), t.o.m alla discon! Jag har till och med kommit på mig själv med att sakna den hemska idioten Jon, haha. Ni minns "bossen" som ville ha ett möte med oss bara för att vi stängde en dörr, han som såg till att vi fick en muntlig varning för ingenting, han som utropade "Yay!" av glädje för att vi skulle åka hem... Han som kallade mig rude och själv uppförde sig som värsta barnsliga skitstöveln. Jepp, jag saknar honom också. Egentligen började det som ett skämt, på skämt brukade jag säga eller tänka att jag nog saknar Jon, sarkastiskt. Men för att vara ärlig så tror jag att det är sant. Jag har två teorier om varför, hur jag i all världen kan sakna en sådan idiot haha.

1. "I don't care what you think, as long as it's about me. The best of us can find happiness in misery." (Fall out boy: I don't care) Alltså, jag blir ofta uppmuntrad av att människor är arga på mig eller har något emot mig, om det gäller något som jag tycker är löjligt i alla fall. Han gav mig ju trots allt uppmärksamhet och kommer antagligen att minnas mig, haha.

2. Innan mötet tvingade han mig och min vän att sitta på varsin bänk långt ifrån varandra i skilda rum, eller skilda korridorer rättare sagt (Mohahahah, vi pratade ändå i telefon), och sedan när han kom efter mig (för att säga att vi skulle har vårt möte senare) berättade han om hur han hade uppfattat mig när jag kom till Hastings. Hans beskrivning av mig: Friendly and polite with two ponytails and all excited about Hastings and UK. Glöm bort att det ännu till var ett sådant intryck jag hade gett, redan det att han hade lagt märke till mig och mindes mig gjorde ju mig glad. (Suck, det är så lätt att göra mig glad...) Han skulle ju ha kunnat säga så bara för att få mig att gilla honom mer, eller för att få mig att ångra mig, men saken är den att det måste ju ha varit mig han beskrev eftersom han nämnde min frisyr. Jag minns att jag var nära till tårar när han sa det där då, haha lite pinsamt att berätta men jag vet faktiskt inte varför jag höll på att börja gråta, blev jag så rörd eller? xD

Men ja alltså; min teori är att jag saknar honom för att han hade lagt märke till mig, och för att han gav mig uppmärksamhet.

Jon var ju inte den enda som gav mig uppmärksamhet, en hel del mycket trevligare människor gjorde också det. Jag tycker inte om att hela tiden erkänna hur bra jag mår av uppmärksamhet, för det känns lite patetiskt, men det är sanningen. Det var så fantastiskt härligt att faktiskt vara en av dem som andra lade märke till. Tack till alla er som lägger märke till mig!

Om ni vill kan ni läsa om min resa här. 

Jag tror faktiskt att det är det som jag saknar mest från min resa, faktumet att folk lade märke till mig. Jag var inte bara en i mängden, utan jag var en som syntes, en som stack ut, en som man mindes, en som andra pratade med. När jag ser på bilderna från resan minns jag hur lycklig jag faktiskt var där.

Bildvideon som jag gjorde efter resan har jag nu laddat upp till Youtube. Blir så otroligt glad när jag tittar på den! Och bakgrundsmusiken är perfekt, bara den bringar ju så många minnen. Haha, tyckte det var ganska roligt när jag läste i min dagbok om hur konstig jag tyckte att jag själv var när jag köpte One Directions skiva... Den där resan var ju faktiskt den egentliga början gällande dem, tillsammans med berättelsen såklart, haha. Åh, minnen. :)

De sista bilderna är här! Tack ännu till dig som tog dem. ;)

Och nej, jag menar inte att vara blind, fysiskt. Jag menar psykiskt förblindad.

Man kan vara förblindad av många olika "saker", i detta fall främst känslor. Är man förblindad av ilska till en viss person ser man inga bra saker med den personen, fylls endast av ilska när man tänker på personen, ser personen eller hör personen. Ingen skillnad vad personen gör. Är man däremot förblindad av kärlek (suck) ser man inget negativt med personen som man är förälskad i. Är man förblindad av sorg kanske man upplever precis allting som negativt. Det jag kanske vill komma fram till, är att om man är förblindad ser man inte världen realistiskt. Detta är ett ganska allvarligt problem tycker jag, för vanligtvis vet man inte själv om att man är förblindad. Och det kan leda till problem för både sig själv och andra. 

Jag har efteråt insett att jag var förblindad av sorg/saknad efter att Trolle lämnat oss. Det märks speciellt bra i en situation, jag märkte det inte då, men nu efteråt är det så otroligt tydligt. När det hände bestämde jag mig för att aldrig berätta det för någon. Trots det har jag nu bestämt mig för att ta steget och få ut det. Jag skäms fortfarande, men kan faktiskt nästan skratta åt det idag. Kanske kommer jag att ångra att jag publicerar detta här, men någon gång måste man gå vidare. Det är länge sedan nu. Men snälla döm mig inte, jag var som sagt förblindad. Nu efteråt ser jag ju nog hur idiotiskt jag uppförde mig.

Jag har ingen aning om när det hände, verkligen inte, men antagligen någon gång på sensommaren 2011, några månader efter olyckan. Jag var hos min kompis, vi var så slöa och energilösa så vi bestämde oss för att fara ut och jogga. Det gick bättre än förväntat, ingen av oss var/är några vana springare, men vi sprang 3-4 kilometer. Vi skulle antagligen ha fortsatt, om vi inte hade sett en katt en bit längre fram. Gissa vad min första tanke var? Rätt. Är det Trolle? Katten närmade oss glatt, och min tanke blev allvarlig. Är det verkligen Trolle? Kan det vara hon?? Vi försökte se hur katten reagerade när vi sa Trolle, ibland var det som om katten kände igen det och ibland som om katten inte orkade bry sig. Jag minns ännu den där känslan, jag ville så gärna tro att det var Trolle. Min kompis frågade om jag trodde att det var hon, men jag kunde inte svara. Jag hade ingen aning. Jag hade en liten känsla av att den här katten var lite större och lite mörkare än Trolle, men hon kunde ju ha fått mycket mat, och det var ju ganska länge sedan jag hade sett henne... Det var logiskt då, önsketänkande ni vet.

Vi bestämde oss för att ta med oss katten och gå och söka någon som kunde svara på vems katt det var. I de två närmaste husen var ingen hemma. Vi gick till ett tredje, katten satt lydigt i min famn, spände ibland klorna i mina axlar, men inga värre protester. I det tredje huset hittade vi inte heller några människor, däremot hittade vi en annan katt och det uppstod lite spänning katterna emellan. 

Vi fortsatte gå, gick till hus som vi aldrig förr sett. Min kompis var underbar, hon accepterade min konstiga tanke om att den här katten kanske var min katt som blivit påkörd för några månader sedan. Hon gick till och med med på att bära katten emellanåt, fastän hon är lite rätt för katter, eller rättare sagt har hon respekt för dem. 

Ingenstans hittade vi några människor att fråga vems katten var. När vi diskuterade vad vi skulle göra med katten om vi inte fick något svar, kom vi på att vi skulle ta katten hem till mig (först på något vis berätta det för hennes mamma så att hon skulle kunna köra oss och katten hem till mig, ingen var hemma hos mig), och sedan sätta upp en annons eller liknande på om någon har tappat bort sin katt. Jo...

När vi gick där på vägen körde några bilar förbi. Plötsligt stannade en, som redan hade kört förbi en gång. En man steg ur... Det där är vår katt, sa han. *facepalm* Vi blev ju ganska paffa, som ni säkert kan förstå. Jag förklarade något om att vi tänkte att det kanske var min katt som hade sprungit bort (för hur idiotiskt skulle det inte låta om jag skulle säga att vi trodde att det var min katt som hade blivit påkörd??), och försökte hitta någon som kunde svara på vems katt det är. Trots att han sa att katten var deras Murre, eller vad det var (snyggt, vi hade inte ens kollat om katten var flicka eller pojke), frågade jag hur länge de hade haft honom, om han varit deras hela livet. Han måste nog ha trott att jag var helt dum i huvudet... 

Till sist accepterade jag ändå att mannen hade rätt, och vi var tvungna att räcka över vår nya vän till sin ägare. Kändes inte bara lite dumt att fortsätta gå sedan. När spänningen släppte började jag gråta. Och där och då kom vi överens om att inte berätta det till någon. Oroa er inte, jag har frågat min vän om det är okej att jag bryter det, hon tyckte att det var onödigt att ens fråga, för det var ju ändå för mig det var (och är nog fortfarande ganska) känsligt, vilket jag nog också tänkte på. 

Men jag klarade mig även ur den krisen. Med några rivsår på axlarna och en underlig erfarenhet rikare. Kommer nog aldrig att kunna beskriva alla känslor som jag kände då. De var så starka att jag ännu minns dem. Nu när jag skrev om det kom jag också ihåg flera detaljer än jag förlut tillåtit mig minnas. Jag tror att det är viktigt att bearbeta sådana här upplevelser, jag tror det hjälper en att gå vidare. Den här händelsen fick mig även att inse hur starkt jag verkligen sörjde Trolle, och hur starkt jag ville tro att hon ännu finns någonstans. Som sagt så kan jag ibland nästan tro det än idag. Men jag tror också att den här händelsen var en betydande del av mitt sorgearbete. 

Orsaken till att jag kom på att jag nu efter en såhär lång tid skulle föra den här händelsen till minnet igen, och dessutom berätta om den för alla er, är att jag såg den här katten en dag från skolbussen. Och den här gången var den enda likheten jag såg mellan Trolle och Murre (förlåt om jag använder fel namn, jag minns helt enkelt inte) att de båda var gråa. Och jag insåg hur förblindad jag var den där dagen.

Eller kommentera om ni hellre vill det, jag vill gärna veta vad ni tyckte! :) Här kommer de ännu en gång, och jag vet att elevkoreografin egentligen inte hörde till UNIKO, men ni får själva bestämma om ni räknar den med eller inte, hehe.

En kompis fotade vår dansuppvisning när vi hade premiär, och tänkte nu dela med mig av några av dem, dans för dans. Inte så många bilder från elevkoreografin Problem.