Unias

Inlägg publicerade under kategorin Om mig

Av Unia - 4 januari 2014 22:00

Jag har blivit utmanad av vickanmedv.blogg.se
 
Det går till såhär:
1.Berätta 11 saker om dig själv
2.Svara på 11 frågor som den du fått utmaningen av ställt
3.Man ska själv hitta på 11 frågor som de man utmanar ska svara på
4.Välj 11 bloggar som har under 200 läsare per dag och berätta vem du har utmanat
OBS! Man får inte utmana den man fått utmaningen av
 
1. Berätta 11 saker om dig själv.
1. Jag är otroligt barnslig ibland.
2. I vår ska jag ta studenten, och jag ska skriva psykologi, modersmål, tyska och kort matte. (I höstas skrev jag engelska och finska.)
3. Jag älskar mitt liv. (För det mesta.)
4. Jag är dålig på att uttrycka känslor när jag pratar med andra, till exempel tacksamhet. (Och jag hatar att det ska vara så svårt för mig.)
5. Jag vill alltid (nästan) tro det bästa om alla.
6. Jag minns väldigt lite från mitt liv. 
7. Jag blir alltid väldigt inne i något jag tycker om, några exempel som många säkert märkt av: Kulturkarnevalen, Shake Away, Melodifestivalen, snö, grönt... (För att inte nämna min Twilight-period.)
8. Jag drömmer om att jobba inom dansen, min högsta dröm är att få dansa i melodifestivalen.
9. I framtiden vill jag bo i England, Tyskland, Sverige, Norge eller ovanför molnen.
10. Det finns väldigt mycket som jag älskar att göra, och jag önskar att dygnet hade fler timmar och veckan fler dagar, så att jag skulle ha tid med allting.
11. Jag älskar att flyga!
 
 
2.Svara på 11 frågor som den du fått utmaningen av ställt
1. Just nu... borde jag inte sitta här.
2. Jag ångrar... mycket som jag inte gjort.
3. För 2 år sedan... var jag en helt annan person än den jag är idag, och jag hade precis gjort ett väldigt avgörande beslut för mitt liv och mående.
4. Om 10 år... hoppas jag att jag är nöjd med mitt liv.
5. Då jag blir gammal... ska jag minnas allt jag ville att jag skulle minnas när jag var yngre.
6. Världen... är en orättvis plats.
7. Det bästa som hänt... i mitt liv är att jag fått alla vänner jag fått, och att jag hittade dansen.
8. 3 saker som... jag önskar att jag hade nu är snö, tid och ett längre jullov.
9. Kärlek och sex... är två helt olika saker.
10. Tänk om... jag skulle söka till DOCH i Stockholm redan i vår..?
11. Killar är... också människor. 
 
3. Frågor jag utmanar dig på
1. Vad tycker du bäst om med dig själv?
2. Vad ser du mest fram emot med 2014?
3. Vilken är din favorithögtid på året?
4. Var/hur ser du dig själv om 8 år?
5. Om du fick veta att du kommer att dö om 24 timmar, vad skulle du göra?
6. Om en film baserar sig på en bok, läser du hellre boken eller ser filmen först?
7. Vad är din högsta dröm?
8. Vad tror du att händer när vi dör?
9. Vad vill du jobba med för resten av livet?
10. Vilken är din favorit Disney-, respektive Astrid Lindgren-film?
11. Är du nöjd med dig själv?
 
4. Jag utmanar:
 
Alla andra som jag skulle vilja utmana har tyvärr slutat blogga eller låst sina bloggar, men om ni ännu finns där ute någonstans får ni gärna känna er utmanade (och lämna en kommentar om ni skaffat nya bloggar som jag inte känner till, om ni inte vill hålla dem hemliga för mig förstås):
Vicke
Karin
Bokberoende
SirL
Fjompen
 
 
 

ANNONS
Av Unia - 22 november 2013 22:00

(Och fastän jag kommer att bli hur gammal som helst kommer det inte märkas så snabbt eftersom mamma sa att det såg ut som om jag fyllde 14 i lördags på mitt 18-årskalas, haha.):


  Fotograf.


Denna vecka har varit kaos. Egentligen inte, men det känns så. På onsdagen insåg jag hur lat jag faktiskt blivit och hur mycket jag hade att göra, så efter att på förmiddagen läst ut Torka aldrig tårar utan handskar: Döden (HEMSK!!!), och varit i skolan, gällde endast skola. Och dans såklart. En uppsats skulle skrivas, det tog hela dagen så jag hann inte öva till samhällsläraprovet, som jag hade igår tänkte jag säga, men det är ju faktiskt bara fredag idag, så det var idag haha. Det blev en sen kväll, men jag skyller inte på någon annan än mig själv. På torsdagen var det provläsning som gällde. Inget annat, med undantag av dans och ett snabbt samtal med tvillingbrorsan-syrran. (Kärt barn har många namn <3) Sen kväll det med, men nu är det över! Inga prov mer denna period, haha nog för att detta var det enda för min del, och inte heller några uppsatser. Att jag ligger två, snart tre, uppgifter efter i nätkursen kan vi glömma just nu. Och det jag har kvar av skrivuppgifterna i tyskan (det är i alla fall inte försenat). Och att jag nästa fredag ska dansa helt ensam i kyrkan. Jag blir väl tvungen att imrpovisera, det är lite svårt att göra en ordentlig koreografi när jag inte vet exakt hurdant utrymme jag har... Men lite förberedd vill jag nog vara, för det är en helt annan sak att dansa tillsammans med mina danskompisar, också när det gäller solon, för då finns de ändå på plats, än att dansa helt ensam framför skolan. Usch har jag lust att skriva, hehe. Nej, allvarligt talat är det inte så hemskt, och allting är ju bra träning inför framtiden (som inte är så långt borta!). På danslektionerna får jag ofta höra att jag är modig, åh vad jag önskar att jag alltid kunde vara den jag är när jag är tillsammans med mina dansmänniskor. Väldigt få människor i min klass skulle använda ordet modig för att beskriva mig. 


Imorgon ska jag fortsätta slita med skolan. Idag har jag gett mig en paus. För att göra det lite tydligare bestämde jag mig alltså då på onsdagen för att ta tag i mitt liv igen. Idag efter skolan har jag städat; rengjort Molles toalett, diskat, tvättat kläder, och rett upp helt enkelt. Sedan när jag skulle äta satte jag mig vid TV:n för att titta på Fame (serien) samtidigt, när jag ätit färdigt var jag mitt i ett avsnitt, så jag tog min stickning som fått lida den sista tiden och såg vidare. Senare började jag gråta så mycket (heh) så jag lade bort stickningen och fortsatte titta, till sist med motiveringen att jag ändå inte skulle få något gjort mera idag. Slutade alltså med att jag kollade fyra avsnitt (okej, 3½, blev på hälft förra gången jag tittade). Den är så bra så nu finns risken att jag ska bli fast, så jag ska hålla paus nu igen. Jag vill göra annat med min fritid än att sitta vid TV:n eller datorn.


Fame ger mig så mycket inspiration och motivation! Jag sitter där och drömmer om att också få gå på en sådan skola. Och tänk om man skulle bli lika bra som dem! Nu har jag förresten fått klart för mig mina alternativ att söka till I VÅR:

  • VNF, ettårig danslinje
  • Teaterhögskolans danslinje, först tre "kandidatår", efter det får man välja inriktning (dansare eller koreograf, danslärare finns också men den är inte likadan, haha jag är inte så insatt ännu)
  • ÅA: Pedagogik (klasslärare?), Svenska, Engelska, Tyska (Problemen med språken är att jag inte riktigt vet vart de skulle leda, mina moddalärartankar har svalnat och ersatts av lågstadielärare (klasslärare) igen, men jag är ju intresserad av språk och eftersom jag ser på både Tyskland och England som eventuella bostadsländer skulle det ju vara bra att förbättra språkkunskaperna, speciellt tyskan.
  • Novia: Socionom

För tillfället är jag mest orolig för att jag någon gång ska bli tvungen att välja. Dansen är fortfarande alternativ 1, men vad ska jag välja annars?! Nåja, det behöver jag inte tänka på just nu.


Nu ska jag gå och sova, för att imorgon vara pigg och aktiv. Godnatt!


 



P.s Londonresa beställd till jullovet!!! :D


ANNONS
Av Unia - 15 november 2013 12:30

Nu är det inte längre någon Dancing Queen, young and sweet, only seventeen... (SÅ BRA "fiilis" på kulturkarnevalen när alla sjöng och dansade med, ååh take me back!)


Till skillnad från många andra har jag inte räknat ner till den här dagen i flera år. När det var 22 dagar kvar räknade jag faktiskt ner i min kalender, men det var bara för att jag hade tråkigt på en lektion (*host* samhällslära *host*), och jag kollade nedräkningen kanske tre gånger. Tidigare tänkte jag att jag ändå inte har någon nytta av de rättigheter man får då man fyller arton - jag tar inte körkort (ännu i alla fall), jag är nykterist, jag röker inte... För några veckor kom jag dock på att man får resa själv, jippiii, och nu har jag redan en resa till London över nyår planerad. 


Ni minns kanske att det i våras slog mig att 17 var idealåldern för mig. Nu är jag inte 17 mera, oh no, jag kommer att krascha! Haha. Nej, ännu känner jag mig helt som vanligt. Lite extra sprallig och barnslig faktiskt, jag är klädd i gröna strumpbyxor, kjol och min kk-skjorta som jag klippt till topp, och håret har jag uppsatt i Jon's (vet att ' inte används i svenskan, men han är engelsk och det ser bättre ut så (; ) favoritfrisyr; två hästsvansar. Livet blir mycket roligare om man trivs med sin outfit. 


Jag kan inte förstå att jag är så här gammal. (Nej, jag har ingen ålderskris, vad spelar det för roll hur gammal man är? Ålder är bara siffror.) Vad jag menar är att jag faktiskt ser mig själv som ett barn. Inte barn som omyndig, utan barn som barn. Jag såg alltså mig själv yngre också när jag var 17 (wow, det var jag igår). Ibland klarar jag dock av att distansera mig från mig själv, se mig själv från någon yngres ögon, och tänka på hur jag själv såg gymnasieelever när jag var yngre. Till exempel när jag i min studiebok (som vi får varje år från dansen) läste Du är en förebild för yngre. Då kan jag för någon sekund se att jag faktiskt är stor nu, att jag är på väg att bli vuxen. Det är ganska häftigt, hehe.


Flummeliflumm-inlägg det här... Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Min 18-årsdag ska jag fira för mig själv, efter skolan alltså, jag ska bl.a baka muffins till kalaset som vi har imorgon. Jag kommer knappast att hinna med så mycket, men jag tänker i alla fall bara göra sådant jag tycker om.


Hoppas ni får en fin dag!


 

Av Unia - 10 november 2013 18:45

Hej allihopa! Som ni säkert listade ut var bildinläggen från tidigare i veckan tidsinställda, jag gav mig själv allt för mycket fritid förra veckoslutet så hade inte en enda ledig minut denna vecka (rättare sagt tisdag-torsdag). Varför tror jag att ni har märkt att de var tidsinställda och jag inte haft tid för bloggen? Varenda uppmärksam varelse borde veta svaret: det har inte kommit ett enda inlägg om att DET VAR KULTURKARNEVALEN torsdag-idag!!!


Ojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. Fastän det inte kommit något sådant inlägg betyder det inte att min kärlek för kulturkarnevalen har krympt - tvärtom. (En annan orsak förutom tidsbristen är att jag inte insåg hur nära den var innan torsdagen.) Detta har varit en helt FANTASTISK kulturkarneval! Det har de alla varit, men det var något speciellt med den här. Om den slog första året vet jag inte ännu, för just nu känner jag mig bara tom och det känns som om jag bara varit deprimerad hela karnevalen, men efter att depressionen lagt sig kommer jag väl att kunna avgöra det. För deprimerad under karnevalen var jag verkligen inte!


På torsdagen gick jag hemifrån till busstationen (ca två kilometer) med min packning (= en megastor kappsäck med hjul, en ryggsäck + min kameraväska), det var ganska humoristiskt att gå med min stora reseväska, alla som körde förbi fick sig nog ett gott skratt. Men tungt var det, haha! Medan jag gick insåg jag dock, att nu var jag påväg hem. En härlig känsla! Och det var faktiskt så det kändes när jag väl var där, jag var hemma. Kulturkarnevalen är mitt hem, det är där jag hör hemma, det är där jag lever ut mig själv till 100 procent. Jag förstår inte hur mycket jag kan älska dessa fyra dagar, det är endast fyra dagar om året och ändå har dessa fyra dagar en så enorm plats i mitt hjärta, det är ofattbart! Mina kompisar konstaterade att det inte finns någon som älskar kulturkarnevalen lika mycket som jag, och jag tror att de har rätt. För det är helt galet, jag förstår inte själv hur det är möjligt och varför det har blivit så här.


Men jag hatar kulturkarnevalen nästa lika mycket som jag älskar detta underbara evenemang. För den lämnar en så ensam, så tom! Usch, jag vill inte skriva om det, känner inte för att gråta just nu.


Detta år vågade jag bjuda på mig själv ännu mer än tidigare. Jag dansade galet, sjöng (galade) för fullt, släppte loss, pratade med vem jag ville (nästan i alla fall), helt utan att bry mig om vad andra skulle tycka. För på kulturkarnevalen kollar ingen konstigt på dig fastän du freakar out. Där är alla med och där har alla roligt. På torsdagen stod jag framför alla 500+ personer och talade, jag visste inte vad jag skulle säga men jag kände mig helt trygg, när jag glömde bort att säga mitt namn blev jag inte ens generad, jag tog utan probelm tillbaka mikrofonen och sa glatt "Och jag heter [Unia]!" haha, jag kände mig så trygg och det var inte ett dugg pinsamt, bara roligt och tryggt. Min familj. På lördagen när vi dansade vår koreografi inför alla andra tappade vi helt bort oss, men jag tycker ändå att det gick bra, jag är inte det minsta missnöjd, för vi hade roligt och publiken hade roligt, de sa att man blev glada av att titta på oss och det var det som var poängen! Dessutom var de imponerade av vad vi hade lärt oss, och av hur snabbt det gick.


Jag vet inte ens om jag nämnt det, men jag var alltså i discodanslabbet, och det var hur roligt som helst! Det var det bästa labbet jag någonsin varit på, väldigt krävande både fysiskt och psykiskt, och utmanade, men så otroligt kul! Mina muskler skrek och är nu härligt sjuka, jag har till och med haft träningsvärk i muskler jag inte visste att jag har, heh. Härligt!


Nu ska jag stänga datorn, blev precis påmind om att det kommer the Voice Kids, så måste ju se på det, äsch att jag missade de första 45 minuterna! SKrivs mer senare.



 

Av Unia - 3 november 2013 15:15

I fredags var det dags att släppa in november i våra liv. Härliga, härliga november. Många tycker att november är den värsta och mest onödiga månaden på året, men för varje år som kommer inser jag hur mycket jag tycker om november. För mig finns det alltid mycket att se fram emot i november, kutlurkarnevalen såklart, och så fyller jag ju år, likaså många andra bekanta. När jag var Twilight-galen kom dessutom en ny twilightfilm ut i november under några års tid. I år kommer ju One Directions nya album, haha inte för att det är något jag är väldigt excited about, men måste ju ta upp det bara för att jag råkar veta det.


Det här veckoslutet inser jag dock att jag inte har firat novembers ankomst, eller för mig har jag gjort det, men de flesta andra skulle nog säga att jag firat december istället. Jag myser med ljus, te i massor (med smak av blåbärsmuffins, mums), myskläder, Molle i min famn, julmusik. Igårkväll blev jag inspirerad av Ida och gick i mörkret iväg till gravgården tillsammans med kameran och julmusik i öronen (musiken fick dock vara tyst medan jag ensam befann mig på gravgården som jag aldrig tidigare varit på). Jag funderade mycket under mitt äventyr, och ni kommer senare att få ta del av både mina funderingar och bilderna. Det är nog något alldeles speciellt med gravgårdar, jag hade själv ingen grav att besöka på denna gravgård (som ni kanske minns har jag flyttat), men jag gick ändå omkring där bland alla ljus och tänkte på mina änglar. Jag får alltid ont i magen när jag är på gravgårdar, det är ju lite jobbigt, men jag insåg ändå när jag gick där i mörkret att jag inte behövde vara rädd. Gravgårdar framställs ofta som skrämmande platser, och visst föreställde jag mig i början olika skräckfilmsscenarion med mig själv som huvudpersonen, men sedan insåg jag att jag är trygg där på gravgården. Mina älskade skyddar mig.


Jag vet inte när jag senast haft ett veckoslut så här endast för mig själv. *Kollar i min kalender och inser chockat*: JAG HAR INTE HAFT ETT ENDA HELT LEDIGT VECKOSLUT SEDAN SKOLAN BÖRJADE EFTER SOMMARLOVET.   

Inte undra på att det känns som länge sedan... Dessutom hade jag väldigt mycket program i slutet av sommarlovet också, så det är ännu längre än det. Ni kanske förstår att jag njutit för fullt detta veckoslut. Men missförstå mig inte; det som jag gjort på veckosluten har ju varit otroligt trevliga saker. Jag har dansat, varit tillsammans med bästis och andra bästa vänner, varit till Estland, en massa skoj! Och jag njuter av det. Men sådana här veckoslut behövs nog också. Jag tackade faktiskt nej till en filmkväll med kompisar detta veckoslut, för jag har så många gånger sett fram ett ledigt veckoslut och sedan i alla fall hittat på något roligt tillsammans med någon annan, men nu kände jag att jag faktiskt ville ha några dagar för mig själv. Och visst har det varit skönt. 


Just nu finns det så mycket jag vill göra, jag borde göra en till psykologiuppgift (går en repetitionskurs på nätet, som kräver väldigt bra självdisciplin), men jag slutförde just en som egentligen skulle in förra söndagen (oops, har haft lite för mycket att göra som vanligt och dessutom hjälper inte riktigt läraren till med motivationen för tillfället...), så den får vänta lite. Kanske jag ska redigera några bilder från gårdagen.


Hur har ert veckoslut varit? Kom ihåg att tillåta er själv njuta och ta det lugnt ibland! :)


 



P.s Oj, jag kan verkligen inte förstå att jag inte haft ett ledigt veckoslut på så länge. Mitt tidigare jag gjorde ju aldrig någonting, nu har jag fullt upp hela tiden. Men jag trivs! 

Av Unia - 1 november 2013 16:15

Jag tror att väldigt många fått höra av sina föräldrar eller av andra vuxna att ens vitsord inte ska variera beroende på vilken lärare man har, och att man inte ska välja kurser efter lärare. Att det inte är läraren som bestämmer vad du är bra på i skolan. 

Visst, det borde kanske vara så. Alla lärare borde väl vara lika bra. Men det är verkligen inte så. (Och nu syftar jag inte bara på det att en del lärare låter ens åsikt om eleven påverka vitsorden.)


Jag har ett lustigt exempel. Min biologihistoria i gymnasiet nämligen.

Min första biologikurs var nummer tre, och den hade jag tredje perioden på ettan. Den perioden delar sig i två, eftersom jullovet kommer emellan. Först hade vi en väldigt bra lärare, hen kunde sin sak, berättade mycket och förståeligt, tog anteckningar direkt ur huvudet, var väldigt trevlig och gjorde undervisningen intressant och trevlig. Efter julen fick hen dock ett annat jobb, och istället fick vi den värsta läraren jag någonsin stött på. Hade hen redan i högstadiet, så det fanns inte ens någon tanke på att "börja från början och ge hen en chans", jag var hens favoritelev (i alla fall en av favoriterna) i åttan, eftersom jag ofta var den enda i min klass som satt tyst, eftersom jag inte hade någon vän i klassen, men jag är nästan säker på att jag var den som hatade hen mest. Jag tror att hen märkte det mot slutet, för nu när hen kom tillbaka i gymnasiet märktes det tydligt att hen var rädd för mig, hehe (med all orsak!). Skulle jag vara säker på att jag har det kvar och ork att söka fram det och kameran skulle jag visa för er allt klott som jag gjorde i mitt häfte under tiden jag hade hen i gymnasiet, blev nämligen ibland så frustrerad att jag måste få ut mina känslor på något sätt för att inte skrika rakt ut, men det orkar jag tyvärr inte göra nu. Tillbaka till saken:
När vi fick denna hemska lärare försvann all motivation. Till provet fann jag dock tillräckligt med motivation, jag ville nämligen bevisa att vår förra lärare var bra (den nya pratade skit om den förra, asifhiudfgoaiufgao). Och det gjorde jag, jag hade tur att det fanns en essäfråga om något som vi hunnit gå igenom med lärare nr 1, och fick tack vare den 10 i kursen. 

Kurs 1 och två hade jag sedan helt och hållet med lärare nr 2. Motivationen på noll, orkade inte följa med på lektionerna, vem orkar med tråkiga, torra powerpoints och en lärare full av fördomar som inte kan lära? Jag blir arg bara av att tänka på det. I de kurserna fick jag 8, och jag tvivlar på att de kan ha varit så mycket svårare än trean.

Nu till det roliga:

Förra perioden hade jag biologi kurs 4. Vår hemska lärare är borta, istället hade vi en av skolans bästa lärare. Hen är väldigt, väldigt bra på att lära, gör undervisningen och lektionerna roliga, intressanta, och samtidigt väldigt informativa. Hen undervisar på ett sätt som gör att man förstår och kommer ihåg, dessutom är hen väldigt motiverande. "Pepptalk" och "gör något av ditt liv-tal" är inte ovanliga i kurser med den här läraren, och de är verkligen välbehövliga. Jag tyckte att kursen var väldigt svår, jag hade en liten svacka i mitt liv den där tiden, och samtidigt ville jag verkligen lära mig det och få bra i kursen. (Det var människans biologi, med blodsystemet, nervimpulser, hormoner, muskler, njurar, skelettet, osv...) Innan provet pratade läraren kort om hur man alltid borde läsa till prov för att lära sig. Plötsligt var jag supermotiverad för att läsa igenom allt i boken (händer ofta att jag bara läser anteckningarna från lektionerna) och dessutom samtidigt göra egna anteckningar till. 100 sidor från boken (inklusive bilder, uppgiftssidor osv) gjorde jag till 19½ sidor i mitt häfte (A4). Tyvärr hann jag inte läsa på mina anteckningar sedan, bara hälften ungefär hehe, men jag lärde mig ändå väldigt mycket tack vare att jag var tvungen att förstå vad jag läste för att kunna omskriva det i egna ord. Det slutade med att jag fick 10 i kursen. :)


Nej, jag skriver inte detta inlägget för att skryta om mina kunskaper i skolan. Jag vill bara påpeka att det verkligen finns skillnader mellan lärare, och att det inverkar på ens prestationer. Det borde väl inte få vara så, men det är ett faktum. Bra och motiverande lärare gör ju en motiverad att lära sig, följa med och öva ordentligt till provet. Dessutom behöver man inte läsa så mycket på egen hand om man har en bra lärare, eftersom man lär sig det mesta bara av att vara på lektionerna om undervisningen är intressant och läraren är bra på att undervisa. Så kom inte och säg att läraren inte spelar någon roll vad gäller prestationer och sådant.


 


P.s Jag vet att det är lätt att veta vilka lärare jag pratar om, om man känner till dem, men jag står för mina åsikter.

Av Unia - 31 oktober 2013 13:45

Jag tror inte att det är någon hemlighet att jag har akne, för det är ju inte så svårt att se. Till skillnad från många andra dock så lider jag inte så mycket av det. Visst önskar jag ibland att mina finnar kunde försvinna, visst vill jag ibland skrika av smärta för att de är där och gör ont, men det är inte så att jag hela tiden går omkring och tänker på det, och inte heller så att jag får sämre självförtroende p.g.a min dåliga hud.


Därför blir jag alltid lite förvånad, ibland t.o.m irriterad (i en del fall så mycket som sårad), när andra kommenterar mina finnar. Familjen och släkten kan bekymra sig över att jag har så mycket finnar "nu igen", liksom visar sitt medlidande och tycker det är så synd att jag måste stå ut med dem. På stan kan försäljare komma och föreslå ansiktsbehandlingar för mig. En gång hände det faktiskt att en sådan där försäljare grabbade tag i min kompis och gjorde hennes nagel helt glänsande (mot hennes vilja), och efter det sa han att han skulle ha en bra ansiktsbehandling till mig. Vi sa att vi inte hade tid och sprang därifrån. Läkare kan fråga mig om jag lider av min akne, om jag vet om att det finns medicinsk behandling. Jag har så svårt att förstå hur alla orkar bry sig så mycket. Alla andra verkar ju bry sig mycket mer än jag själv gör. Så varför skriver jag då det här?


Igår var jag till en hudläkare för att jag har något alldeles konstigt och sjukt på mina händer och fötter (bakterieinfektion fick jag veta). Läkaren såg först på mina händer och fötter, och när han gjort det sa han: "Och du har akne också." Jaha, har jag det? Sedan bestämde han helt kallt att jag nog behöver få behandling för det, och skrev ut två salvor till mig. Tack, för att du frågade mig. Inte skulle jag ju ha något emot att bli av med min akne, jag tycker bara att det var lite oförskämt att inte ens fråga mig om jag ville få det behandlat. Det känns som om samhället skriker till mig att det är helt hemskt att ha akne, att det är något man ska göra allt man kan för att bli av med. Usch, låt folk se ut som de vill, jag tror inte att det är någon som vill ha akne, men det finns faktiskt de som inte lider av det. Men det är väl helt ofattbart i detta utseendefixerade samhälle.


 

Av Unia - 24 oktober 2013 21:33

(vill jag leva, just nu, vill jag känna, just nu... lalalalaa)


borde jag sova, men jag har hela tiden så stor lust att blogga och jag känner att ett inlägg måste vara det första (logiken finns nog i min hjärna), och därför tänker jag göra det inlägget just nu


Mycket har hänt sedan jag senast bloggade på allvar, det var ju i juli! Sommarlovet fortsatte och tog slut, skolan började och jag stressade igenom första perioden som nu är förbi, dansen började och jag älskar det så oerhört mycket fortfarande (om någon trodde att jag någonsin skulle sluta), jag har varit med om en massa roligt och har dessutom en hel del roligt att se fram emot ännu. (Bl.a. KULTURKARNEVALEN :D) Just nu verkar mitt liv lugna ner sig lite, tack och lov, men jag kan berätta för er att jag har trott det många gånger de senaste månaderna, och det har slutat så att jag haft en eller två dagars andrum och sedan har det varit full fart igen. Det har varit skola, dans, födelsedagspresenter, träffa vänner, packa, resa till Estland på ett läger (kom hem igår), städa, allt vad man kan tänka sig. Jag trivs med att ha mycket att göra, för oftast är det ju bara roliga saker (det känns nästan som om jag inte alls går i skola för tillfället), men jag har ändå drabbats av någon sorts burn-out två gånger den senaste tiden. Första gången hade jag otroligt mycket i skolan och dessutom väldigt många funderingar snurrande omkring i huvudet, vilket gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting och fick ingenting gjort, vilket ledde till att jag lämnade alla prov och skolarbeten till sista minuten (eller skippade proven p.g.a stressen, och skrev istället på förnyat förhör), och allt detta ledde till stora sömnstörningar vilket bara gjorde allting värre, och där var jag fast i en ond cirkel. Men jag har tagit mig ut, wohoo. Den senare gången vet jag inte riktigt varför jag var så mottaglig för stressen, för det brukar jag inte vara och dessutom har jag varit med om mycket värre stress, men jag tror att en antibiotikakur som jag hade då gjorde att jag blev så trött. Det gick dock om när jag fick allting undan och höstlovet kom. 


Men alltså - just nu borde inget sådant hända, men jag vågar inte lita på det längre. Jag hoppas dock verkligen att jag ska ha tid för att blogga, skriva brev och hälsa på mina beliebers på skype. (Jag saknar er!) 


Vad gäller bloggen har jag ju sagt att jag har massor av idéer, bl.a kommer ni att få se bilder från hela tiden som ni missat, jag vet inte ens själv mera vad jag har men det ska jag gå igenom, jag kommer att berätta om hur det är att bo ensam med Molle, jag kommer att ta upp "viktiga" händelser som ni missat, och så har jag även några andra inlägg på kommande som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla haha. Men håll ögonen öppna, för jag har på känn att inläggen kommer att komma lite oftare framöver!


Ta hand om er, jag saknar er allihopa.


 

Presentation


Välkommen! Här får du läsa om hur det kan vara att vara en liten flicka med ett stort sinne. Förutom text delar jag också med mig av bilder jag tagit, musik jag tycker om och annat jag känner för att dela. Hoppas att du trivs! :)

Translate

Omröstning

Till vilken bloggportal tycker du att jag ska flytta?
 Nouw
 Blogg.se
 Blogspot/blogger
 Wordpress
 Ratata
 For.me
 Finest
 Myshowroom
 Egen gratis domän
 Annan? Kommentera i så fall!

Fråga mig

27 besvarade frågor

Säg hej! :)

Kategorier

Senaste inläggen

Här borde du klicka! :)

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Tiden flyger iväg

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Unias med Blogkeen
Följ Unias med Bloglovin'

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se