Detta var en knepig en... Jag har ingen favoritstad ännu. Känns fel att välja städer som man inte känner så bra, men å andra sidan känner jag ingen stad så bra. Och de jag känner bäst är inte mina favoriter. 

Är Hastings en stad? Det känns åtminstone inte som en stad. Hm... Jag väljer den stad som jag genast kände mig hemma i: Stockholm. Även om jag bara varit där medvetet en gång (var när jag var yngre också).

Bildkälla

Sjunger som en galning. Allvarligt, det är så härligt att bara släppa lös, att ge allt vad rösten håller (och inte håller). Jag älskar att ta i ända från tårna och sjunga med i sånger som jag kan riktigt bra, och sånger där man verkligen får ta i. Som denna, till exempel:

Och ja, musiken ska förstås vara på hög volym, så att jag får en liten utmaning att överrösta den, hehe.

Jag kan tänka mig att jag ser ut ungefär så här när jag sjunger:

Hm, vilken ska jag välja..? Det finns så många, hehe, och den här gången har jag publicerat alla som jag oftast lyssnar på när jag är ledsen här... Och så beror det ju på varför jag är ledsen, och varför jag lyssnar på musik: vill jag ha tröst, vill jag gråta, eller vill jag bli glad?

Nåja, en av låtarna jag lyssnar på när jag är ledsen är River av Emeli Sandé.

Dansa utomhus på sommaren.

Det ska jag nog göra i sommar igen!

Ah, de där dagarna var härliga!  

Kulturkarnevalen 2013.

Foto: Frej Vuori

Yes, så där är jag på Kulturkarnevalen... Hehe, åh jag saknar mitt hem! 191 dagar kvar, om jag ränkade rätt. 

Popeye.

Suck. That hoodie... <3

I miss you!

Jag brukar försöka undvika bilder som får mig att gråta, och ibland är man ju mera känslig än andra gånger. Det här är i alla fall bilden som senst fick mig att gråta (om jag inte glömt någon).

Det är en av de sötaste bilderna jag har på dem, plus att den lockar fram otrevliga minnen. Samma dag som hon blev påkörd arbetade jag nämligen med ett vänskapsprojekt, jag gjorde ett häfte fullt av vänskapsbilder, -dikter och -ordspråk. Den här bilden hade jag på en sida, med dikten

You were the one who made things different

You were the one who took me in

You were the on thing I could count on

Above all, you were my friend

Jag minns att min syster frågade "Vadå 'were'?", och jag minns hur det stack till i hjärtat. Jag tror att jag svarade något om att det bara är så dikten är, men inom mig skrek jag att hon måste komma hem. Hon måste. "Were" fick inte bli verklighet...

Visste ni förresten att jag ännu gråter över detta? Jag skrev om händelsen i min moddastudentskrivning, trodde att jag var stark nog för att klara av det, att jag redan hade bearbetat det så mycket. Men nej, tårarna kom. Jag grät riktigt mycket faktiskt, oberoende av hur mycket jag försökte hålla emot. Jag blev lite i panik eftersom jag satt där i ett rum fullt av människor och jag undrade vad någon skulle tro om de märkte att jag grät... Jag vet inte om någon såg det, men det kändes i alla fall inte så bra att sitta där och gråta, haha. Faktumet att jag började gråta så mycket visade dock att jag ännu inte kommit över det. Usch, jag saknar dig Trolle!