S O M M A R L O V !   

Detta skolår blev jag säker på vad jag vill göra efter gymnasiet; DANSA! I och med att jag bestämde mig för det 100% började jag ta skolan på mindre allvar. Jag har aldrig haft svårt i skolan, och aldrig stressat så mycket för prov och så, men insåg att jag ändå hade ganska höga krav på mig själv i en del ämnen. Moddauppsatser och annat vi skriver där ville jag få perfekt. Jag kunde sitta hur länge som helst med en text, funderade hit och dit hur jag skulle lägga orden för att det skulle bli så bra som möjligt. Jag kunde sitta uppe halva natten och jobba med dem. När jag insåg detta, och var säker på att jag skulle söka till VNF efter gymnasiet slutade jag med det där. Jag minns ännu känslan när jag första gången hade skrivit en text med inställningen Det behöver inte bli perfekt, jag behöver inte få fulla poäng. Så skönt, det gick mycket bättre att skriva på det sättet, resultatet blev inte helt lika bra, men i alla fall acceptabelt, haha, nej det blev nog helt bra. Så har jag fortsatt också. Jag har tillåtit mig själv att få sämre än vanligt, men ändå hållit mina betyg på samma nivå. Visst, ibland har jag fått lite sämre än vanligt men inget farligt. Så kort sagt har jag tagit allting mera chill! Och blivit latare.

Det är svårt att minnas vad som har förändrats detta skolår, för jag har inte riktigt någon koll på tiden, vet inte såhär direkt vad som var iår och var som var förra året. Min vänskapskrets har i alla fall förändrats, gamla bort och nya in, men Pervobro har såklart stannat. <3

Jag skulle vilja påstå att jag har börjat diskutera mera, delta aktivare i diskussioner och säga även sånt som kanske inte är så väldigt viktigt. I alla fall ibland.

Jag vet inte vad annat jag skall säga.

Ikväll har vi den sista dansen för i år, musik- och dansskolans vårkonsert. Därför tänkte jag nu dela med mig av några av mina tankar om detta underbara dansår.

I år har jag varit äldst av alla som dansat här på orten. Jag har faktiskt också känt mig äldst, haha, även om jag är nästkortast i min dansgrupp. Vet inte riktigt hur jag skall förklara vad jag menar, men ja... jag har varit och känt mig äldst, i alla fall har jag märkt att jag är en av de äldsta.

Dansåret började, kan man säga, med talangtävlingen med min kära danspartner. Det var en otroligt kul och nyttig upplevelse, det var häftigt att göra en dans på en så kort tid som vi hade på oss, det var roligt att se att vi klarade av det. Det var roligt att satsa mera också på klädseln och sminkningen. Det var roligt att få göra en dans tillsammans med någon annan, det var roligt att få vara med om allting tillsammans med henne. Det var roligt att ta eget initiativ och dansa "utanför föreningen". Det var roligt att få visa vår dans till nya människor, och att de tyckte om det. Det var verkligen roligt att få tillbringa så mycket tid tillsammans med min kompis, vi kom varandra mycket närmare och fick många nya, fina minnen. Jag kommer aldrig glömma kvällen som vi tillbringade i jumppasalen efter danslektionen, gjorde massor vidare på dansen och låg och skrattade på golvet otroligt mycket. Hade så roligt! En massa andra minnen tar jag också med mig från den tiden, tack så mycket!

På hösten tränade jag så mycket att jag klarade av att gå ner i spagat. Och jag har klarat av att hålla kvar den förmågan! Det är så roligt, såklart klarar jag inte av det perfekt varje gång, men det roligaste är när man känner att det bara går lättare och lättare.

Detta dansår har jag dansat tre gånger i veckan, och jag är helt obeskrivligt glad över det beslutet! Även om det har betytt mindre "fritid" och mindre tid för skolarbete, brevskrivning osv, så har det varit så otroligt skönt att få dansa så ofta. Jag kan inte tänka mig att bara dansa två gånger i veckan längre. Kan inte förstå att förra året var förra året, jag menar, det känns så länge sedan. Massor har verkligen förändrats tycker jag, i och med att de två som då var äldst tvingades lämna oss, blev allting annorlunda. Gruppen fick många nya medlemmar, och hm... Allting blev så annorlunda helt enkelt. Jag blev äldst, och började dansa tre gånger i veckan. Nu är det jag och min kära danspartner som är inhoppare (om det är danser vi kan såklart), och ja... Har lite svårt att sätta ord på mina tankar, för jag förstår inte riktigt vad jag själv menar. 

Jag har hållit på med dansen på ett eller annat sätt utanför "föreningen", inte bara i talangtävlingen. I vintras gjorde jag en digital story i skolan om dansens betydelse för mig, under intensivstudierna i våras gjorde jag en egen dans, i engelskan gjorde jag ett litet projekt om modern dans, jag har varit på besök i VNF, jag har varit på audition för en musikal (som jag äntligen har fått veta att jag inte kom med i), jag har pratat i radion, jag har hållit morgonsamlingar, på kulturkarnevalen deltog jag i Lyrical Jazz, och också drop-in labbet Break dance (i alla fall något i den stilen)... Till min digital story dansade jag på vägen, ute hos min kompis, på ett torg i stan... Släppte loss, haha! 

Det är som om jag först i år har insett hur mycket dansen egentligen betyder för mig. Visst har jag vetat det förut, men såhär klart har det nog aldrig förut varit för mig. Jag menar, inte har jag väl varit såhär galen i dans tidigare? Under detta året har jag också blivit säker på att det är dans jag vill hålla på med i resten av livet. Jag känner mig helt som en dansare i hela kroppen, hela tiden. En härlig känsla, kan jag tala om för er! Det är också som om jag i år har förstått vilken underbar gåva det är att få dansa här, och försökt utnyttja precis varje sekund. På tal om det har jag även hittat nya vägar när det gäller att improvisera, jag har testat mina gränser lite mer än tidigare kan man väl säga. Njutit mera också, känns det som i alla fall.

Och så har jag ju fullkomligt älskat våra koreografier. Visst har jag gjort det tidigare år också, men aldrig har jag haft såhär starka känslor för dem. Det kan ju också ha att göra med att jag har börjat uppskatta varje sekund i danssalen och på scenen ännu mera, men de här koreografierna är helt enastående! Jag har dem på film, så ni kommer antagligen att få se dem i något skede, även om de såklart är bäst live.

Det dyker hela tiden upp nya tankar, men jag tror att vi sätter stopp här. Filmerna i detta inlägg är delar av mitt dansår.

Sara gjorde en lista på sin blogg för några dagar sedan, och jag tyckte att den var så trevlig så bestämde mig för att göra den jag med!

10 saker jag tycker mycket om:

- Dans

- Choklad

- Djur

- Äkta vänner

- Människor som vågar vara sig själva

- Solen 

- Snö

- Brev

- Musikaler

- Leenden

9 saker jag tycker mindre om:

- Orättvisa

- Dåliga lärare

- Mobbning

- Laktosintolerans

- Sjukdomar

- Alkohol

- Fördomar

- Falska människor

- Vårt utseendefixerade samhälle

8 randomly bloggar jag läser:

- http://myloveforwriting.bloggplatsen.se/

- http://jessi91.spotlife.se/

- http://bokberoendeskrifter.blogspot.fi/

- http://envanteomdagen.blogspot.fi/

- http://bokberoende.bloggplatsen.se/

- http://victoriaselindas.blogspot.fi/

- http://implodingaliens.bloggplatsen.se/

- http://kajsakavat-karin.blogspot.fi/

7 saker jag vill göra i framtiden:

- Vara med i en flashmob

- Komma in i en dansskola (alltså dansutbildning och inte "hobbyskola")

- Vara med i en musikal

- Skriva en bok

- Hjälpa någon från botten till toppen

- Dansa i melodifestivalen

- Se melodifestivalen eller eurovision live

6 snygga/söta män:

Hahah, riktigt mitt område det här... Öh, jag skall göra mitt bästa!

- Unga Jess (Milo Ventimiglia) i Gilmore Girls, men senare är han bara... usch!

- Louis Tomlinson

- Jacob (Taylor Lautner) i ETT skede i New Moon, när Bella faller med motorcykeln... För, hans hår! Men här kan jag hålla med. 

- Rick Malambri (Step Up 3) ibland, kanske

- Adam G. Sevani, ibland, älskar hans karaktär Moose (Step Up 2 och 3), och han är så söt ibland

- Eric Saade, IBLAND, när han skrattar... Men BARA ibland!

... Okej, döda mig nu! Där är speciellt ett namn som jag skulle vilja ta bort, men men, jag måste vara ärlig med mig själv. Ni skulle bara veta hur länge det där tog...

5 saker jag är rädd för:

- Ormar

- Älgar

- Svanar

- Åka båt

- Att förlora någon som är viktig för mig

4 ord som beskriver mig:

- Positiv

- Sprallig

- Pålitlig

- Dansare

3 saker jag ser fram emot:

- Sommaren

- Flashmoben

- VNF

2 böcker jag tycker om:

- Calla Lily Ponders magiska händer - Rebecca Wells

- Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

1 bra låt:

- Färger i en vind (Pocahontas)

Då var min första officiella dag som KK-ambassadör avklarad! Jag har klarat av första uppdraget = hänga upp affischer i skolan, en i gymnasiet och en i högstadiet. Gick också hela dagen med den nya kulturkarnevalsT-skjortan (fint skrivet, va?) och min fina pins. Stolt KK-ambassadör här! Kommer att bära pinsen varje skoldag, T-skjortan måste ju tvättas emellanåt och jag skulle nog inte klara av att gå varje dag utan gröna kläder, men ganska ofta skall jag nog bära T-skjortan också! Måste hitta på några roliga färgkombinationer. I alla fall sedan i höst kommer jag nog gå så gott som varje dag med någon av mina 6 kulturkarnevalsT-skjortor, haha. Morgonsamlingarna och det kommer jag också sätta igång med först efter sommarlovet, men sedan vet ni, när jag kommer igång så kommer ingenting vara sig likt! Mohahahah... Känner mig så mäktig haha.

För ovanlighetens skull passade jag faktiskt på att knäppa några bilder åt er.

Jo det är förra året, det är en gammal bild, men den passar ju ändå till temat, och årets broschyrer har ju inte kommit än.

Några finlandssvenskar som läser min blogg? Vi ses på kulturkarnevalen i höst! :D

Något jag insett på den senaste tiden är att jag välidgt ofta önskar någonting. Ni vet, det finns ju såna där "regler" när man får önska sig något, det mest klassiska är ju när man ser en fallande stjärna. Men det finns andra som kanske händer oftare, t.ex när klockan är, ni vet, 01:01, 02:02, 03:03 osv..., eller när man blåser bort en ögonfrans som man haft i ansiktet... Och varje gång något sådant händer mig så önskar jag någonting. Jag tänker till och med efter varje gång "Vad skall jag önska mig den här gången?", "Skall jag önska det här eller det där?"... Haha, alltså egentligen är det ju inte någon stor sak, och för det mesta tror jag inte ens på sånt där. Men det har blivit en vana för mig att alltid när jag ser att klockan är "symmetrisk" önskar jag något. Och jag har kommit fram till att jag tycker om det. Det är roligt, och ganska nyttigt också tror jag. Man inser vad som är viktigt för en i livet, man blir medveten om vad man prioriterar. Ibland märker jag att allting är så bra att jag inte ens kommer på något som jag behöver önska, då har jag ofta en och samma önskning som föralltid kommer vara viktig för mig. Dessutom tycker jag att önskningar medför ett slags lugn ibland, jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för jag vet inte ens riktigt vad jag själv menar, men det är som att man inser att man själv inte kan påverka det man önskar, men genom att önska så inser man att det ändå betyder mycket för en och har låtit "någon annan" veta att man verkligen bryr sig om det man önskat, eller kanske erkänt det för sig själv. Hm, ja jag vet inte haha. 

Vad jag ville komma fram till i alla fall var att du kan göra din vardag lite bättre genom att ta sådana tillfällen i akt och önska dig någonting. Du kanske lär dig något nytt om dig själv, eller kanske finner tröst, eller kanske bara hittar ett nytt intresse, haha nej vad vet jag! Jag tycker i alla fall om att önska mig saker, och gör det hur ofta som helst eftersom jag ofta råkar titta på klockan när den är "symmetrisk". Det skadar ju ingen att önska sig något! :)

Take care mina vänner <3

Jag kände att det var dags att få detta sagt nu, för det är så mycket jag vill.

Om du känner att du behöver någon att prata med får du prata med mig. Oberoende om vi känner varandra mycket väl, bara lite eller inte alls. Jag vill hjälpa andra, och att bara ha någon som lyssnar kan vara till stor hjälp ibland. Jag är inte alltid speciellt bra på att säga smarta saker tillbaka, men jag lyssnar och allting stannar hos mig. Det är ingen skillnad för mig på vilket sätt du talar med mig; skriver brev, e-post (ddancinginthedark@hotmail.com), facebook, här på bloggen (så att jag inte publicerar det, kom bara ihåg då att lämna något vart jag skall svara om ni vill ha svar, ni kan ju skriva helt anonymt också förstås), via mobilen, eller pratar med mig face-to-face. 

Ja, nu var det sagt. Detta blev lite underligt, och lite awkward, men jag vill verkligen att ni skall veta det. Var inte rädda. Det finns allt för många i denna värld som mår dåligt. Och kom ihåg att aldrig tänka "Jag mår inte tillräckligt dåligt för att någon skall bry sig/för att söka hjälp/för att säga att jag mår dåligt etc." för alla ränkas och om man själv tycker att man mår dåligt så gör man det, och alla förtjänar att må bra. 

Jag vet att jag inte är världens bästa på att prata om känsliga saker, men det betyder inte att jag inte vill prata om dem. Jag vet oftast bara inte hur jag skall börja och vad den jag pratar med tycker om det, om den vill prata om det eller inte. Men det är viktigt att kunna prata om också känsligare ämnen.

Ta hand om er! <3 Och jag menar det - jag finns här.

Stora kramar // Unia <3

Fick en så otroligt fin kommentar till mitt förra inlägg. TACK!

Hon som skrev kommentaren skrev för några dagar sedan ett inlägg om att inte orka göra det man älskar, och inte finna inspiration just då när man behöver den. Ni kan läsa hennes inlägg här.

Jag tänkte ta upp lite om det här nu. Vet inte riktigt vart det för oss, men jag börjar skriva och så ser vi vart vi hamnar.

Jag har själv inte problem med att fokusera på dansen, eftersom jag ser det som en paus från allt annat, och är som avslappning för mig. Visst finns det såklart dagar som det går sämre på, men då handlar det oftast om fysisk trötthet. För att släppa all stress är ganska lätt för mig när jag dansar, vet inte riktigt hur jag gör, jag bara glömmer bort allt. Kanske har det att göra med att jag prioriterar dansen framför skolan, hehe... Det är ju ändå dansen jag kommer behöva i framtiden om allting går enligt mina planer. ;) 

Många (eller, några... Beror på hur man ser det) som jag tidigare dansat med har emellanåt haft problem med att hitta inspiration till dansen, vissa av dem har tagit pauser, andra har slutat helt. En av mina bästa vänner lämnade dansen för några år sedan, för att satsa på fotbollen. Nu har hon börjat igen och brinner verkligen för det, och kan inte förstå att hon kunde välja fotboll framför dans, nu tycker hon inte alls om fotboll. (Förlåt att jag tog dig som exempel (; <3) Jag tror det hör tonåren till att tvivla på vad det är man vill, att plötsligt inte orka med det man alltid har älskat, att plötsligt börja tänka i helt andra banor. Då menar jag inte att det händer åt alla såklart, men jag tror att sådant är vanligt när man växer upp. Tvivla på sig själv och på vem man är. 

Jag tror att det då är viktigt att följa sitt hjärta. Inte ge upp direkt. Ibland orkar man inte med allt, då kanske man måste välja att lämna bort något, att skala ner på något, eller ta en paus från något. Man kan inte orka med precis allting, hur gärna man än skulle vilja. Ibland säger kroppen eller sinnet Stopp, nu gick du för långt! Jag orkar inte med såhär mycket. Om det händer tror jag det är viktigt att lyssna. Det är inte bra att bränna ut sig själv. Man måste hitta en bra balans, något som känns bra för en. Försöka sänka kraven och tänka på vad det är man egentligen vill.

Själv har jag aldrig, vad jag kan minnas, haft problem med att finna inspiration till dansen. Jag kan inte vara säker på hur det var när jag mådde som sämst, eftersom det är väldigt lite jag minns från den tiden, jag var trött hela tiden då, men allt jag kan minnas var att jag mådde bra på danslektionerna. Jag minns i alla fall att jag brukade tänka att jag mådde som bäst när jag dansade. Antagligen var jag väl trött, men jag lyckades ändå använda dansen för att få ut allt det negativa, använda dansen som avslappning och uttrycksform. Samtidigt fick jag glädje och styrka från dansgruppen, i min dagbok har jag till exempel skrivit att fastän alla andra skulle svika mig så skulle jag ändå ha min dansgrupp kvar. Jag vet inte om någon av dem vet hur mycket de faktiskt betydde för mig, hur betydelsefullt det var för mig (och är fortfarande såklart) att få dansa tillsammans med dem, att ha någon som lyssnade på mig, såg mig, brydde sig om mig, sa fina ord till mig. Ni som läser det här nu; TACK, ni är guldvärda och ännu mer. <3

Så eftersom jag aldrig haft problem med att finna inspiration till dansen kan jag tyvärr inte ge några konkreta tips på vad man kan göra för att få inspiration, och ännu mindre vet jag om andra hobbyn. Men jag tror att det är viktigt att försöka släppa allt annat och bara tänka på det man älskar. Eller inte tänka alls. Man måste försöka se sina hobbyn som något man gör för sin egen skull, för att det är roligt, för att det är något man tycker om, och INTE som något som man måste göra. För hobbyn ska inte vara några måsten. Hobbyn ska vara avslappning, det ska vara kul, det ska vara något som man vill göra. För man har redan en massa måsten från skolan och hemmet och så, även om det är viktigt att prioritera där också och inte ställa för höga krav på sig själv, och det blir antagligen väldigt jobbigt om man också börjar se sina hobbyn som måsten, för då blir ju dagarna fulla av måsten. Försök istället se hobbyna som en paus från livet, från det jobbiga livet, en paus från alla måsten. Något som du gör enbart för att få njuta och göra något du älskar.

Jaa-a, nu stannade mina fingrar och det blev tomt i hjärnan. Orkar inte heller läsa igenom vad jag skrivit, för jag ska börja stänga datorn. Jag vet inte om det kom ens något bra ut från mina tankar, men om det kan hjälpa ens en människa liite är jag väldigt glad. :) Jag hoppas att ni alla där ute i världen tar väl hand om er själva, lyssna till era hjärtan, ert inre och era kroppar, och bränn inte ut er. Låt er skriva lite sämre i ett prov, det är inte hela världen. Livet är inte slut fastän du inte gör bra ifrån dig varje sekund. Huvudsaken är att du själv är nöjd och mår bra, att du trivs med dig själv och ditt liv. För du är värdefull och du har all rätt i världen till ett liv som du själv tycker om. Det är du själv som känner dig bäst, som vet vad du själv klarar av och vad du tycker om. Så lyssna på det. Respektera dina egna gränser, och försök hitta en bra balans mellan allting. Du klarar det nog. <3

Kramar till alla er underbara människor! // Unia <3

Som sagt, så hade vi på konsten i skolan ett digital storytelling-projekt, som tog upp väldigt mycket av min tid eftersom det var så roligt att göra. Nu är den färdig, och ni ska få se den. Kvaliteten blev inte den bästa, men det kan jag inte rå för. Kommentera gärna vad ni tycker! :)

Kramar // Unia <3