Vad gör ni med reklam som kommer hem med posten? Slänger ni bort den direkt utan att titta på den? Jag hoppas inte det, för det ligger tungt jobb bakom den. Vill ni inte ha reklam kan ni skriva "Reklam? Nej tack!" eller något i den stilen, tydligt, synligt och klart på er postlåda (eller dörr om ni får posten genom dörren). 

Jag jobbar alltså på posten för tillfället. Och jag hatar reklam. De förlänger dagarna och ökar postmängden något otroligt. Speciellt om det är fler reklamer varje dag.

Vet någon av er hur det går till på ett postkontor? Antagligen inte, hehe, jag gjorde i alla fall inte det innan jag första gången var där på jobb. Men jag tänker inte berätta heller, haha. 

Jag tycker helt okej om jobbet, ganska trevligt. Men det är tortyr att stiga upp tio över fem varje morgon. Och tortyr att i början av arbetsdagen vara tvungen att böja ner sig. Eller, det går helt okej att böja sig, men även om jag bara behöver böja lite på knäna kan jag ha otroligt svårt att slippa upp därifrån, haha alltså jag är så oerhört trött ibland! Och ibland blir det väldigt stressigt, och andra måste vänta på mig. Det är så stressande att jobba med mitt medan jag vet att någon bara sitter och väntar på att jag ska bli klar. Men de dagar jag hinner med allt i god tid blir jag väldigt uppmuntrad, haha. 

Det är lite svårt att beskriva vad det är jag tycker om med jobbet, hehe. Tycker om att man måste vara så koncentrerad, men ändå tänker på en massa annat konstigt mitt i koncentrationen. Och jag tycker om hur tiden är så konstig där inne, tänk att börja redan halv sju, köra för full rulle redan den tiden på dygnet, när alla andra sover och har sommarlov. Nästa gång jag ser på klockan är den oftast runt halv nio, sedan är det "kaffe"paus ungefär halv tio, och efter det ser jag inte på klockan innan jag är färdig med sorterandet, vilket rör sig allt mellan tolv och halv två. Kan inte riktigt förstå att jag faktiskt står så länge och håller på med samma sak, koncentrerar mig inte på något annat under den tiden. Efter det sätter jag mig vid datorn och söker upp felaktiga adresser, och då flyger bara tiden framåt kan jag säga!

Jag tycker också att det är ganska roligt att man får sig en bild av hur alla namn ser ut. Eller alltså, de flesta av dem jag sorterar post åt är bara namn och adresser för mig (en del känner jag), och jag tycker att det är ganska intressant att jag automatiskt "hittar på" i vilken ålder personerna är, hurdana sorts typer de är, och vad de har för relationer när flera människor bor på samma ställe. Haha, skulle vara ganska intressant att jämföra de egna uppfattningarna med verkligheten...

När jag står där och sorterar tänker jag som sagt ganska mycket, på helt underliga saker ibland. Ofta dyker tanken upp att jag vill skriva något. Brev tänker jag på ganska ofta, eftersom jag ju sorterar brev bland annat, men jag får också otrolig inspiration att börja skriva någon berättelse. Tyvärr inte vad jag ska skriva, utan bara att jag ska skriva, och namnförslag haha. Dessutom får jag ofta lust att spela Smis av någon anledning, hehe.

Finns det något ni vill veta om mitt sommarjobb? 

Visste ni, att i ett skede av mitt liv var jag helt säker på att jag någon gång skall skaffa ett lamm till husdjur. Jag bönade bad av mamma att jag skulle få ett av lammen som då fanns på samma bondgård som dessa, men tyvärr gick hon inte med på det. Ännu skulle jag faktiskt vilja ha ett lamm, så otroligt mysiga, men jag skulle vilja att fåret förblev lamm föralltid, hehe, inte för att jag har något emot vuxna får heller, absolut inte de är också mysiga, så sött när de inte förstår hur stora de är och nästan kryper upp i ens famn haha. Men alltså, lamm, jag älskar dem. <3

Nu har jag fixat ihop ett litet "danskollage" med videosnuttar på när jag dansar på gräsmattan. I den här filmen finns inga klipp från mina favoritdanser, för jag tänker visa er dem i sin helhet. 

Det är så otroligt härligt att dansa sådär! Bara lägga på sig en klänning, gå ut på gräsmattan, och låta musiken styra en. Det är frihet det, vet ni. Åh, kan inte förklara hur härligt det känns, måste absolut upplevas själv! Men jag varnar er; man får otroligt varmt (allvarligt, har aldrig haft så varmt i hela mitt liv, inte ens på UNIKO-föreställningen när jag trodde att jag skulle dö haha), smutsiga fötter, gräs och annat skräp i håret, och hela kroppen kliar och bränner efteråt. Så en dusch är ett måste efteråt. Men det är verkligen värt det, alltså så himla underbart! <3 Haha. 

Så ja, detta ni ser i filmen är alltså endast dansimprovisation, jag har inget förutbestämt utan bara dansar som jag känner för att dansa. Rekommenderar! När jag på midsommardagskvällen kände mig totalt nere (p.g.a. trötthet) bestämde jag mig för att dansa en stund, och åh vilken lättnad! Allting bara lyftes från mig, det var som om jag skulle ha varit under ett supertungt täcke eller något, och sedan när jag började dansa släpptes fri. Så otroligt ljuvligt. (Och jo, jag har upplevt känslan förut, haha, men det fantastiska är att den är lika härlig varje gång, jag slutar aldrig att förundras över dansens kraft.)

Och vet ni vad, när jag improviserar tänker jag inte alls på vad jag gör, jag tänker inte på hur det ser ut, jag tänker inte på vad alla andra ska tycka, jag tänker inte ens på att det finns någon annan, jag bara släpper allting fritt, jag släpper mig själv fri. Så känn er hedrade att ni får ta del av den jag verkligen är. (Haha, jo jag är medveten om att jag själv laddade upp detta till youtube där vem som helst har tillgång till det. Men det betyder ändå inte att det inte skulle vara sant.)

En dag under första veckan av sommarlovet (min enda sommarlovsvecka, haha) cyklade jag tillsammans med en vän till en enorm fårhage. Vid och i den fårhagen tillbringade jag ganska mycket tid under mina barndomssomrar, eftersom min pappa då bodde där i närheten, och min syster, vår kompis och jag var ganska äventyrliga av oss, haha. Men nu var det väldigt länge sedan jag var där. Att besöka dem igen var väldigt roligt, och förde tillbaka många fina minnen. 

Medan vi var där, och på vägen hem, pratade min vän och jag om att vi faktiskt lever i en äkta skärgårdsby. När vi stod där vid fårhagen slog det mig att det faktiskt såg ut som i en Astrid Lindgrenvärld, själv kom jag att tänka på Alla vi barn i Bullerbyn. 

Jag bor alltså i en liten by. Förut var vår kommun tre mindre kommuner (även om vår kommun fortfarande är liten, men då var det tre minimala kommuner), och jag bor i den minsta av dem. Här pratar alla svenska (haha, för det är ju det som kännetecknar en liten by?), här hälsar alla alltid på varandra, här behöver inte barnen vara rädda (möjligtvis för björnar... eller älgar, som jag haha), här vet alla vem alla är (jag vet inte, men alla vet vem jag är i alla fall), här har vi en butik som är öppen 9-18 må-to, 9-20 fre, 9-13 lö (tror jag) och inte alls på söndag, här finns det fullt av åkrar och skog... De flesta ungdomarna hatar att bo här, för att här "aldrig händer något", för att här inte finns något att göra, för att det är så långt borta från allting. Jag har alltid trivts här. Jag tycker om sådana här ställen. Naturen är helt härligt vacker, och jag är så tacksam för att jag fick vara barn och växa upp på ett sådant här ställen. Skulle det här inte vara Finland, och skulle det inte vara för mina drömmar, och skulle inte alla här känna mig, så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att bo här för resten av livet. Men jag antar att det finns härliga ställen även på andra platser, eller rättare sagt så vet jag att det finns haha.

Jag börjar bara mer och mer uppskatta att leva på landet. Jag har faktiskt alltid varit glad över att bo på landet, men det är som att jag nu på allvar har börjat inse hur värdefull vår lilla by är. När min vän och jag cyklade till fåren cyklade vi plötsligt förbi några hästar också. Redan det är ju helt härligt, inte precis varje dag man inne i stan märker att det har kommit en ny hästhage. Det är de här små sakerna jag har börjat älska så otroligt mycket. Promenader, cykelturer, friheten att mitt i natten kunna gå ut och gå med vänner eller kanske gå hem från en vän (sommaren 2010 <3), att när som helst på dygnet kunna röra sig var som helst utan att behöva oroa sig för att "farliga människor" plötsligt ska överfalla en eller något, haha.

Nuförtiden älskar jag att cykla, gå ut och gå, eller köra skoter här i vår vackra natur. Jag njuter verkligen mycket av det, och jag önskar att alla någon gång skulle få uppleva hur härligt det är att leva på landet.

Ni som följt mig ett tag vet att jag förra sommaren var på en språkresa, tre fantastiska veckor var jag i härliga Hastings i underbara England. Och det går inte att beskriva hur mycket jag saknar den tiden!

Jag läste nyss en del av min resedagbok och sitter bara med ett brett leende på läpparna. Jag saknar verkligen den jag var där. Jag vågade så mycket. Bland annat att jag frågade Agustin om jag fick låna hans hoodie (The love of my life, remember?) den där sista kvällen, jag är så stolt över mig själv för att jag frågade, haha. Även om det antagligen gjorde att min saknad och kärlek till den blev ännu större... Men den var ju så UNDERBAR! 

Allvarligt, jag kan inte förstå att jag kan sakna allt såhär mycket. Människorna, både de nya vännerna, ledarna, lärarna och the lokal people, landet, Hastings, språket, ShakeAway, promenaderna, Agustins hoodie, lektionerna, aktiviteterna, Alexandra Park, mig själv, självständigheten, affärerna (Waterstones <3), t.o.m alla discon! Jag har till och med kommit på mig själv med att sakna den hemska idioten Jon, haha. Ni minns "bossen" som ville ha ett möte med oss bara för att vi stängde en dörr, han som såg till att vi fick en muntlig varning för ingenting, han som utropade "Yay!" av glädje för att vi skulle åka hem... Han som kallade mig rude och själv uppförde sig som värsta barnsliga skitstöveln. Jepp, jag saknar honom också. Egentligen började det som ett skämt, på skämt brukade jag säga eller tänka att jag nog saknar Jon, sarkastiskt. Men för att vara ärlig så tror jag att det är sant. Jag har två teorier om varför, hur jag i all världen kan sakna en sådan idiot haha.

1. "I don't care what you think, as long as it's about me. The best of us can find happiness in misery." (Fall out boy: I don't care) Alltså, jag blir ofta uppmuntrad av att människor är arga på mig eller har något emot mig, om det gäller något som jag tycker är löjligt i alla fall. Han gav mig ju trots allt uppmärksamhet och kommer antagligen att minnas mig, haha.

2. Innan mötet tvingade han mig och min vän att sitta på varsin bänk långt ifrån varandra i skilda rum, eller skilda korridorer rättare sagt (Mohahahah, vi pratade ändå i telefon), och sedan när han kom efter mig (för att säga att vi skulle har vårt möte senare) berättade han om hur han hade uppfattat mig när jag kom till Hastings. Hans beskrivning av mig: Friendly and polite with two ponytails and all excited about Hastings and UK. Glöm bort att det ännu till var ett sådant intryck jag hade gett, redan det att han hade lagt märke till mig och mindes mig gjorde ju mig glad. (Suck, det är så lätt att göra mig glad...) Han skulle ju ha kunnat säga så bara för att få mig att gilla honom mer, eller för att få mig att ångra mig, men saken är den att det måste ju ha varit mig han beskrev eftersom han nämnde min frisyr. Jag minns att jag var nära till tårar när han sa det där då, haha lite pinsamt att berätta men jag vet faktiskt inte varför jag höll på att börja gråta, blev jag så rörd eller? xD

Men ja alltså; min teori är att jag saknar honom för att han hade lagt märke till mig, och för att han gav mig uppmärksamhet.

Jon var ju inte den enda som gav mig uppmärksamhet, en hel del mycket trevligare människor gjorde också det. Jag tycker inte om att hela tiden erkänna hur bra jag mår av uppmärksamhet, för det känns lite patetiskt, men det är sanningen. Det var så fantastiskt härligt att faktiskt vara en av dem som andra lade märke till. Tack till alla er som lägger märke till mig!

Om ni vill kan ni läsa om min resa här. 

Jag tror faktiskt att det är det som jag saknar mest från min resa, faktumet att folk lade märke till mig. Jag var inte bara en i mängden, utan jag var en som syntes, en som stack ut, en som man mindes, en som andra pratade med. När jag ser på bilderna från resan minns jag hur lycklig jag faktiskt var där.

Bildvideon som jag gjorde efter resan har jag nu laddat upp till Youtube. Blir så otroligt glad när jag tittar på den! Och bakgrundsmusiken är perfekt, bara den bringar ju så många minnen. Haha, tyckte det var ganska roligt när jag läste i min dagbok om hur konstig jag tyckte att jag själv var när jag köpte One Directions skiva... Den där resan var ju faktiskt den egentliga början gällande dem, tillsammans med berättelsen såklart, haha. Åh, minnen. :)

Något som gör mig otroligt irriterad, och samtidigt lite ledsen, är hur ALLA pratar om att gå ner i vikt, hur feta de är, hur de absolut borde börja banta. Det värsta är ju att majoriteten av dessa inte ens är i något behov av det, egentligen. VARFÖR ÄR DET SÅHÄR?

Jag förstår om man lider av så svår övervikt att man mår dåligt, att det är skadligt för en. I så fall är det ju bra att börja tänka lite på vad man äter, och börja träna. Och inte skadar det ju att träna och äta hälsosamt heller fastän man inte är överviktig, men det är faktumet att många gör det för utseendets skull, för att de tycker att de är feta fastän de inte är det, som är så otroligt fel. Jag blir så arg på alla reklamer som visar att kvinnor skall vara pinnsmala för att vara bra, jag blir så arg på alla reklamer och nya tips på hur man lätt skall gå ner i vikt. Överallt. ÖVERALLT! Och jag blir så ledsen för att det finns så många som faller för det här, så många som tror att man måste vara pinnsmal för att duga. Det är ju inte så det är! 

När vi för en tid sedan hade ett släktkalas för min syster, satt kvinnor i åldern 19-75 år och pratade om att de inte längre fick på sig sina gamla kläder, om sina mål de hade för sin vikt, gav varandra olika tips på hur man kan gå ner i vikt. De diskuterade att det egentligen inte är vikten som spelar någon roll, utan att man ser bra ut. Jag kunde inte bara sitta där och lyssna på deras idiotiska diskussion, så jag sade vad jag tycker: Huvudsaken är väl att man mår bra. Vet ni hur de reagerade? Vill ni verkligen veta? Antagligen inte, men ni får veta det ändå! De började skratta, och sa Ska du säga! Ååååh!!! Jo, ska jag säga! Jag mår bra. Jag har inte jobbat för att se ut såhär. Jag får varje dag oroa mig för att jag inte skall gå ännu mer ner i vikt, jag får ofta tvinga mig själv att äta fastän jag inte är hungrig, för att jag är så otroligt rädd för att insjukna i en ätstörning. Jag har varit till läkaren, på röntgen och till en näringsterapeut, varför? Jo, för att jag plötsligt började gå ner i vikt! Men vi fick goda resultat, jag har inget fel och näringsterapeuten konstaterade också att jag tycks ha väldigt god aptit och eventuella misstankar om att jag hade en ätstörning såg man att var borta. Min benstomme är otroligt stark, yippie! Inte för att det har något med vikt att göra, men jag mår bra. 

När vuxna människor är avundsjuka på min vikt, då inser man att något är otroligt fel i vårt samhälle. Jag blir så arg när jag tänker på detta! Förlåt, kände bara att jag ville skriva av mig lite. Skulle finnas massor till att säga om detta, men jag slutar nu. Snälla ni, försök förstå att så länge ni mår bra och inte lider av skadlig övervikt, behöver ni inte gå ner i vikt! Vikt är bara en siffra, och man behöver verkligen inte vara smal för att vara bra. Det är insidan som räknas, och dessutom är det väldigt mycket finare att se frisk ut än att banta sig själv sjuk. Som min psykoliglärare (tror jag?) sa; varje människa har en kroppsform som man passar i. Det är inte fel att vara smal, det är inte fel att vara fet (inser ni hur negativ klang redan ordet ger?), så länge man mår bra och känner sig "jag" med sin kropp. Ni är bra som ni är! <3

Och nej, jag menar inte att vara blind, fysiskt. Jag menar psykiskt förblindad.

Man kan vara förblindad av många olika "saker", i detta fall främst känslor. Är man förblindad av ilska till en viss person ser man inga bra saker med den personen, fylls endast av ilska när man tänker på personen, ser personen eller hör personen. Ingen skillnad vad personen gör. Är man däremot förblindad av kärlek (suck) ser man inget negativt med personen som man är förälskad i. Är man förblindad av sorg kanske man upplever precis allting som negativt. Det jag kanske vill komma fram till, är att om man är förblindad ser man inte världen realistiskt. Detta är ett ganska allvarligt problem tycker jag, för vanligtvis vet man inte själv om att man är förblindad. Och det kan leda till problem för både sig själv och andra. 

Jag har efteråt insett att jag var förblindad av sorg/saknad efter att Trolle lämnat oss. Det märks speciellt bra i en situation, jag märkte det inte då, men nu efteråt är det så otroligt tydligt. När det hände bestämde jag mig för att aldrig berätta det för någon. Trots det har jag nu bestämt mig för att ta steget och få ut det. Jag skäms fortfarande, men kan faktiskt nästan skratta åt det idag. Kanske kommer jag att ångra att jag publicerar detta här, men någon gång måste man gå vidare. Det är länge sedan nu. Men snälla döm mig inte, jag var som sagt förblindad. Nu efteråt ser jag ju nog hur idiotiskt jag uppförde mig.

Jag har ingen aning om när det hände, verkligen inte, men antagligen någon gång på sensommaren 2011, några månader efter olyckan. Jag var hos min kompis, vi var så slöa och energilösa så vi bestämde oss för att fara ut och jogga. Det gick bättre än förväntat, ingen av oss var/är några vana springare, men vi sprang 3-4 kilometer. Vi skulle antagligen ha fortsatt, om vi inte hade sett en katt en bit längre fram. Gissa vad min första tanke var? Rätt. Är det Trolle? Katten närmade oss glatt, och min tanke blev allvarlig. Är det verkligen Trolle? Kan det vara hon?? Vi försökte se hur katten reagerade när vi sa Trolle, ibland var det som om katten kände igen det och ibland som om katten inte orkade bry sig. Jag minns ännu den där känslan, jag ville så gärna tro att det var Trolle. Min kompis frågade om jag trodde att det var hon, men jag kunde inte svara. Jag hade ingen aning. Jag hade en liten känsla av att den här katten var lite större och lite mörkare än Trolle, men hon kunde ju ha fått mycket mat, och det var ju ganska länge sedan jag hade sett henne... Det var logiskt då, önsketänkande ni vet.

Vi bestämde oss för att ta med oss katten och gå och söka någon som kunde svara på vems katt det var. I de två närmaste husen var ingen hemma. Vi gick till ett tredje, katten satt lydigt i min famn, spände ibland klorna i mina axlar, men inga värre protester. I det tredje huset hittade vi inte heller några människor, däremot hittade vi en annan katt och det uppstod lite spänning katterna emellan. 

Vi fortsatte gå, gick till hus som vi aldrig förr sett. Min kompis var underbar, hon accepterade min konstiga tanke om att den här katten kanske var min katt som blivit påkörd för några månader sedan. Hon gick till och med med på att bära katten emellanåt, fastän hon är lite rätt för katter, eller rättare sagt har hon respekt för dem. 

Ingenstans hittade vi några människor att fråga vems katten var. När vi diskuterade vad vi skulle göra med katten om vi inte fick något svar, kom vi på att vi skulle ta katten hem till mig (först på något vis berätta det för hennes mamma så att hon skulle kunna köra oss och katten hem till mig, ingen var hemma hos mig), och sedan sätta upp en annons eller liknande på om någon har tappat bort sin katt. Jo...

När vi gick där på vägen körde några bilar förbi. Plötsligt stannade en, som redan hade kört förbi en gång. En man steg ur... Det där är vår katt, sa han. *facepalm* Vi blev ju ganska paffa, som ni säkert kan förstå. Jag förklarade något om att vi tänkte att det kanske var min katt som hade sprungit bort (för hur idiotiskt skulle det inte låta om jag skulle säga att vi trodde att det var min katt som hade blivit påkörd??), och försökte hitta någon som kunde svara på vems katt det är. Trots att han sa att katten var deras Murre, eller vad det var (snyggt, vi hade inte ens kollat om katten var flicka eller pojke), frågade jag hur länge de hade haft honom, om han varit deras hela livet. Han måste nog ha trott att jag var helt dum i huvudet... 

Till sist accepterade jag ändå att mannen hade rätt, och vi var tvungna att räcka över vår nya vän till sin ägare. Kändes inte bara lite dumt att fortsätta gå sedan. När spänningen släppte började jag gråta. Och där och då kom vi överens om att inte berätta det till någon. Oroa er inte, jag har frågat min vän om det är okej att jag bryter det, hon tyckte att det var onödigt att ens fråga, för det var ju ändå för mig det var (och är nog fortfarande ganska) känsligt, vilket jag nog också tänkte på. 

Men jag klarade mig även ur den krisen. Med några rivsår på axlarna och en underlig erfarenhet rikare. Kommer nog aldrig att kunna beskriva alla känslor som jag kände då. De var så starka att jag ännu minns dem. Nu när jag skrev om det kom jag också ihåg flera detaljer än jag förlut tillåtit mig minnas. Jag tror att det är viktigt att bearbeta sådana här upplevelser, jag tror det hjälper en att gå vidare. Den här händelsen fick mig även att inse hur starkt jag verkligen sörjde Trolle, och hur starkt jag ville tro att hon ännu finns någonstans. Som sagt så kan jag ibland nästan tro det än idag. Men jag tror också att den här händelsen var en betydande del av mitt sorgearbete. 

Orsaken till att jag kom på att jag nu efter en såhär lång tid skulle föra den här händelsen till minnet igen, och dessutom berätta om den för alla er, är att jag såg den här katten en dag från skolbussen. Och den här gången var den enda likheten jag såg mellan Trolle och Murre (förlåt om jag använder fel namn, jag minns helt enkelt inte) att de båda var gråa. Och jag insåg hur förblindad jag var den där dagen.

Igår tog jag årets första dopp. Ifjol simmade jag endast en gång på hela sommaren, och det var i juli eller augusti. Jag hoppas att det blir lite oftare i år. För det är ju så underbart att simma. Eller, så brukade det vara i alla fall.

Nuförtiden är jag livrädd för att simma. Mest är det såklart ormarna som skrämmer mig. Hela tiden blickar jag ut över den enorma vattenytan som omger mig, hela tiden är jag på helspänn. Övervakar så att jag kan fly i tid om jag ser något komma simmande. Men inte gör det ju precis saken bättre av att få höra att ormar även kan simma under vattnet... Förutom ormar är det ju svanar, fiskar, sjögräs, äckliga varelser på bottnen... Jag kan bara inte slappna av. Jag vågar inte alls vara ens en lite längre stund under vattnet. När jag hoppar från en brygga eller bara dyker under vattnet medan jag simmar för att väta håret, eller nåt, blir jag lätt i panik och måste genast upp därifrån. När jag har huvudet ovanför ytan är det första jag tänker "Inte har det väl kommit några ormar?" och söker med blicken runtomkring mig.

Igår märkte jag dock att det känns som en personlig vinst varje gång jag varit och simma. Jag var så stolt över mig själv för att jag vågade. För att jag inte blev hemma när familjen åkte till stranden. För att jag inte bara satte mig och solade när vi var där. För att jag verkligen gick och simmade. För att jag hoppade från bryggan en gång. För att jag simmade ut helt ensam. Det känns bra efteråt. Ikväll skall jag åka till stranden igen.

Våga trotsa era rädslor och fobier.

Skulle dock vara trevligt att få behandling för min ormfobi, det börjar bli riktigt jobbigt...