Även om andelen svenskspråkiga är minimal är svenska faktiskt ett officiellt språk i Finland. En del försöker få den obligatoriska skolsvenskan slopad dock, vilket är fullständigt idiotisk, likadant som deras argument, men det är inte det jag ska tala om nu. Nu tänkte jag prata om mina egna finskakunskaper.

Först måste jag påpeka att jag kommer från ett helt svenskspråkigt område där man så gott som aldrig behöver finska och hör heller nästan aldrig finska. Förutom på TV:n om man tittar på finska program förstås.

I lågstadiet var jag bra på finska, för min nivå alltså. Vi börjar med finska på tredje klass, men hade "språkduschar" redan i förskolan. När min 1,5år-äldre syster kämpade med sina finskaläxor och -prov lärde jag mig orden samtidigt när mamma förhörde henne. 

När jag började högstadiet känns det som om jag blev sämre på finska ju mer tid som gick. Berodde antagligen mest på att vi fick en ny lärare i nian (om inte redan slutet av åttan?) som tog bort all min motivation. Motivation är nämligen väldigt nödvändigt för att man ska lära sig, och motivationen till just finska är vanligtvis farligt låg på orten som jag kommer ifrån. För att det är så svårt. Ändå ansågs jag vara relativt bra på finska, eftersom många andra hade så stora svårigheter med det.

Samma negativa utveckling fortsatte i gymnasiet, där var nästan alla i min grupp så otroligt omotiverade som man bara kan vara. Och naturligtvis smittade det av sig. Vi ifrågasatte allting och diskuterade väldigt ofta hur dåliga system det finns för att lära ut finska, att man borde använda helt andra metoder redan från början, kom med argument om att vi inte behöver lära oss finska om inte de finskspråkiga lär sig svenska och att vi har rätt till betjäning på svenska, och varje lektion klagade människor på hur värdelösa de är på finska. Haha. Sorgligt men sant. Jag hölls fortfarande som en av de bästa i gruppen (nu måste vi förstås komma ihåg att jag inte talar om sådana som verkligen kan finska, t.ex de som kommer från tvåspråkiga hem), men min personliga nivå sänktes faktiskt rejält, tyckte åtminstone jag själv. 

När jag gick ut sexan hade jag 10 på betyget i finska. När jag gick ut högstadiet var vitsordet 9. När jag gick ut gymnasiet var vitsordet 8. Men jag är en människa som uppför mig väl på lektionerna och ofta är omtyckt av lärarna, så vitsorden avspeglar inte alltid mina sanna kunskaper.

När jag slutade gymnasiet och studentskrivningarna var över började jag ju dansa fyra gånger i veckan och dansade också då med en finskspråkig grupp. Att bara få vara i en sådan miljö och höra finska, och prata lite också, påverkar otroligt mycket, speciellt när man ändå har grunden där någonstans ingrävd, haha. Så även om det bara var för någon månad kände jag att min finska blev lite bättre, och speciellt fick jag en bättre inställning till språket.

I höstas började jag i en svenskspråkig skola där vi endast var två på klassen som pratade svenska, resten var finskspråkiga. Och det är här jag befinner mig nu (vi har dock fått en svenskspråkig till). De flesta av våra lärare är också finskspråkiga, de flesta kan dock också svenska men pratar finska på lektionerna. Och jag är faktiskt glad över att det är så här. Eftersom det är dans det handlar om så är ju inte språket så viktigt. Och jag har lärt mig så mycket finska! Förut om någon frågade om jag kan finska svarade jag "vähän" (=lite). Nu tvekar jag inte ens, nu kan jag finska. Och precis som en av mina härliga klasskompisar sa till mig, så känner jag nu också att jag skulle klara mig var som helst. Jag är inte längre rädd för finska. Jag behöver inte längre koncentrera mig alls för att förstå finska. Inte behöver jag heller tänka igenom allting före jag ska säga något på finska. Det kommer automatiskt. Flytande, felfri finska säger jag inte att jag kan, men vet ni vad? Man behöver inte prata helt felfritt för att kunna ett språk. Man blir nog förstådd. Och denna inställning är en stor orsak till att jag lärt mig: Jag har vågat prata. Jag vågar skratta åt mig själv för att jag inte kan, jag vågar använda svenska (eller engelska) ord om det är något jag inte kommer på, jag vågar avsluta ord med "osdfjklajvjikoewt" om min mun inte vill forma sig rätt eller jag inte vet hur man ska böja dem. För de andra är otroligt stöttande. De hjälper en hitta rätt ord, de förstår vad jag menar utan att jag klarar av att förklara precis allting, de säger att jag får säga på svenska om det blir för svårt, de skrattar med mig och inte åt mig om de skrattar, vanligtvis gör de inte ens det. Och de säger att min finska har utvecklats massor. Vilket den nog ärligt talat har gjort. Men det är ju ganska självklart också, för inte har jag behövt finska förut. Nu har jag i nästan ett år varit bland med finska hela tiden och "varit tvungen" att använda det om jag vill kommunicera med de andra, haha. Och det som tröstade mig och gav mig så mycket mod i början var vetskapen om att mina klasskamrater egentligen borde kunna lika mycket svenska som jag finska, muhahaha, haha, för jag har säkert haft lika lite kontakt med finska som de har haft med svenska förut, nästan åtminstone. Hehe. Men deras svenska har också förbättrats massor, även om jag alltid misslyckas med mina projekt att bara prata svenska med dem haha.

Vad jag vill säga med det här inlägget är: VÅGA SÄGA FEL, det är så du lär dig, och; JAG ÄLSKAR MIN KLASS! <3

  Foto: Chris Senn 

Wow, vilket händelserikt år jag har bakom mig! Titta här:

(Eftersom mitt internet är så långsamt och jag inte bara vill ha text tänker jag använda bilderna från 2012, lite konstigt men det får vara, hehe.)

När klockan slog 2014 befann jag mig i London med världens bästa bästis. En perfekt start på året och precis vad jag behövde för att klara av månaden som stod framför mig. Januari 2014 är nämligen en månad som jag kommer att minnas som en av de stressigaste månaderna i mitt liv. Huh! Det var sista månaden i gymnasiet vilket innebar en massa inlämningar och prov. Tyvärr har jag inte min dagbok här, men jag antar att det var ganska många tårar som föll den månaden. Förutom skolstress hade jag nämligen annat jobbigt i mitt liv också, något som fortsatte genom hela året, en del dagar värre än andra. 

Naturligtvis var det mycket roligt bland med stressen också. Jag dansade tre gånger i veckan och vi började jobba med danspjäsen Siri-iriS som jag hade huvudrollen i. Något av det roligaste jag har gjort i hela mitt liv! Kära danspartner och jag tillbringade en lördag i Helsingfors där vi tittade på Snödrottningen på nationalbaletten. Jag träffade Tavi när vi hann. Med klassen hade vi Abi-lärarmiddag vilket var rätt så kul haha. Och så var det förstås de två sista veckorna i skolan som vi varje dag hade utklädningstema, i olika grad uppskattat av lärarna. Bra sätt att handskas med stressen, om du frågar mig.

Sista januari var också sista skoldagen och det firades med plättfest hemma hos mig tillsammans med fina vänner (det var länge sedan det). Haha, åh det var en SÅ rolig kväll! 

Studentskrivningar, Penkkis och dans. Och vänner och kalas. Hade vårens första studentskrivning, dvs. textkompetens, samt tyska hörförståelse. Utöver det hade vi muntliga förhör och jag läste såklart självständigt också till alla skrivningar. Vi hade penkkisförberedelser och så själva penkkisdagen, superroligt! Annars inget speciellt i februari, ganska mycket tid gick till det som hade med skolan att göra, det var första månaden på läslovet så allting kändes nytt och man trodde att man hade all tid i världen haha, jag dansade fortfarande och var med vänner så mycket jag hann (speciellt med Tavi eftersom det var sportlov och hon var hemma). Och melodifestivalen på lördagskvällarna får vi ju inte glömma.

En till stressig månad, mars. Studentskrivningarnas månad. Jag började dansa fyra gånger i veckan, de veckor jag hade möjlighet. Jag läste på studentskrivningarna. Speciellt psykologi. Jag skrev modda, matte, psykologi och tyska. Vi deltog i ett UNG KULTUR-evenemang med dansgruppen. Jag åkte till Stockholm på ett behörighetsprov. Mitt i studentskrivningarna. Bara på skoj. Bara för att få en till upplevelse i bagaget. Jag deltog i en artistskola. Jag var med vänner (efter studentskrivningarna) och jag köpte en ny dator. Sanna Nielsen vann Melodifestivalen och jag skrek av glädje.

Bara för att jag inte förstår mig själv tänker jag nu dela med mig, dag för dag, av två veckor i mars:

Måndag 10.3: Modersmålsskrivning

Tisdag: "Dansens kväll"

Onsdag och torsdag: Ingenting annat förutom läsning

Fredag: Generalrepetition inför

Lördag: Dansevenemang, dit hela dagen gick

Söndag: Till Stockholm

Måndag: I Stockholm

Tisdag: Hem från Stockholm och dans på kvällen (=läste så gott som ingenting på tre dagar)

Onsdag: Matteskrivning och dans

Torsdag: Dans

Fredag: Psykologiskrivning

Lördag: Artistskola

Söndag: Artistskola

Måndag: Tyskaskrivning

--> FRIHET!

Allvarligt talat, är jag inte lite galen?!

Hursomhelst, när studentskrivningarna var över var det bara dans och vänner och göra VAD JAG VILLE som gällde.

I april var min huvudsyssla något så härligt som dans. Fyra gånger i veckan var det vanliga danslektioner och Siri-iriS, utöver det jobbade jag självständigt med mitt slutarbete, som jag dessutom visade i slutet av april. Annars fortsatte jag att umgås med vänner, gjorde vad jag ville, tog dagen som den kom. Bloggade massor, njöt av att ha ny dator. Njöt också av det härliga vårvädret som höll på att bli sommar. Dessutom åkte jag och tittade på fantastiska Jesus Christ Superstar på ÅST två gånger, wow! Det enda måstet i april var att ordna med allting som skulle ordnas till mitt resestipendium som jag fick, och det som försvårade allting en smula var att detta måste ske i hemlighet.

Maj. Siri-iriS månaden. En väldigt händelserik månad! På det sättet att mycket stort hände. Vi hade Siri-iriS övningar, pressinfo, och så våra föreställningar, och det var härligare än jag någonsin kunnat drömma om. Minns ännu känslan när vi efter premiären tog emot alla applåder, åh jag skulle ge vad som helst för att få uppleva det igen! Helt underbart att få bli någon helt annan för en stund och bjuda publiken på en del ur Siri-iris liv. Ljuvligast av allt var dock att vi gjorde det tillsammans, så härliga dagar och kvällar tillsammans med alla dansvänner! Dessutom hade vi vår vårkonsert där jag fick mitt avgångsbetyg för fördjupade studier och officiellt sa hejdå till något som varit som en andra familj för mig i tio år. Jag levde på faktumet att jag skulle dansa med dem ännu några gånger under sommaren (och sedan också deras första dansvecka på hösten hehe).

Det var dock inte bara dansen jag blev "färdig" från. Sista maj blev jag också student. En härlig morgon, dag, kväll och natt. Det var så svårt att förstå att jag inte ens tänkte på att det var sista gången vi var i skolan, då på dimissionen, så jag sa aldrig hejdå till mina lärare. När jag följande dag insåg det tänkte jag börja gråta, för att jag ville säga ordentligt hejdå till min modersmålslärare. Heh. Är man dum i huvudet, så är man.

Studentkvällen var jag för första gången "ut", som man säger här, alltså till en pub/bar/vad det nu heter, vilket för många var en väldigt stor sak. Själv tyckte jag inte det, för inte drack jag ju alkohol för det. Hur som helst blev det en kväll och natt som jag antagligen kommer att minnas för resten av mitt liv, inte för att jag var "ut", utan för annat som hände.

I maj läste jag också till inträdesprov och hade också ett redan då, jag började sommarjobba lite nu som då, jag träffade fortfarande vänner och var ute och njöt av sommarvädret som plötsligt upphörde.

Haha, oj vilken härlig månad juni var! Min väggkalender (som är den enda källan förutom bloggen jag har här just nu för att komma ihåg januari-augusti) är helt fullproppad. Jag jobbade. Jag gick på inträdesprov och blev antagen till min nuvarande skola, världens bästa skola, vill aldrig lämna den. Jag dansade med mina härliga dansvänner. Jag tillbringade alla dagar utan tre med människor jag håller av. Och så förstås den lilla detaljen att jag fick en pojkvän. En helt otroligt underbar månad!

De två första veckorna i juli tillbringade jag 24/7 med Tavi och Romeo, som båda skulle försvinna ur mitt liv på ett eller annat sätt för en tid framöver. När jag fortfarande hade sommarlov kvar åkte den ena till Nya Zeeland för ett år och den andra in i armén. Så inte en enda dag gick utan att jag träffade åtminstone en av dem. Dessutom hade vi parkkonsert med dansgruppen vilket var underbart! 

När två veckor hade gått åkte jag till Tjeckien, mitt resestipendium jag fick från gymnasiet. Så de två följande veckorna befann jag mig där, och som ni kanske minns var det en resa med väldigt varierande känslor från min sida. Sist och slutligen var det nog en otrolig resa, och jag är väldigt glad för att jag fick möjlighet att vara med om en sådan upplevelse.

Tillbaka i Finland tillbringade jag all tid jag fick med någon som fyllde på mitt behov av kärlek igen, hehe. Andra vänner träffade jag också, och fortsatte på jobbet.

I augusti var det jobb och flytt som gällde för det mesta. Veckosluten tillbringades med Romeo, sådär som resten av året, och på veckorna träffade jag en annan vän när det passade. Som jag redan nämnde deltog jag också i mina gamla dansgruppers första danslektioner, vilket var både härligt och hemskt. Ljuvligt att jag fick den möjligheten! Dessutom hade vi en sista "föreställning" tillsammans, en dansstig ute i naturen.

I slutet av månaden BÖRJADE JAG I VÄRLDENS HÄRLIGASTE SKOLA! 

September var en "allting är nytt"-månad. Sakta med säkert ställde jag in mig i mitt nya, underbara liv. Hade svårt att förstå att allt dansande var min skoldag. Att detta verkligen var min vardag och inte bara något läger. Precis som resten av året lärde jag mig mycket nytt och fick massor av nya vänner. Njöt av livet, förutom när ensamheten grabbade tag i mig och tårarna vällde över. Vet inte riktigt vad jag ska säga, min vardag var underbar men finns inte så mycket att skriva om kanske.

Oktober började med något helt otroligt; först min tredje Sanna Nielsen-konsert (och hon kände igen mig!), och sedan Lindsey Stirling! Wow, fantastiska upplevelser, helt otroligt!

Sedan var det vår första dansafton som innebar mycket arbete, stress, och framför allt glädje. Hur roligt som helst! Efter det fortsatte vardagen som vanligt fram till höstlovet, som naturligtvis tillbringades med Romeo.

På ett sätt var ju min vardag något speciellt, för varje dag här är speciell och jag fick fortfarande vara med om en massa nytt, men inget tillräckligt stort för att nämnas här hände riktigt. Vi började arbeta med vår slutproduktion i skolan.

November innebar som vanligt Kulturkarnevalen (Bollywooddans) och födelsedag och allt vad hör därtill. Förutom det innebar det nya vänner från Sverige, ensamhet inombords trots vänner "utombords", kvällsaktiviteter med studeranderådet, beställande av flygbiljetter till Nya Zeeland, köpande av tåtossor, klippning av håret efter flera år, och mycket kärlek från flera håll. Samt min härliga vardag. Dessutom bestämde jag mig för att jag inte kommer att söka vidare till dansutbildningar efter detta år, hur mycket jag än tycker om att dansa insåg jag att min vilja att hjälpa andra är ännu starkare.

I ungefär tre veckor fortsatte min vardag ännu i december, med förgyllning av musikalträningar och medverkande i teaterlinjens musikalföreställning vilket var hur otroligt roligt som helst, något av det roligaste jag någonsin gjort! Jag älskar den här skolan! På grund av detta, julen och Nya Zeelandsplanering blev de tre första veckorna av december otroligt stressiga för mig, men mest för att det fanns så mycket jag VILLE göra, och stress är aldrig lika hemskt om den orsakas av sådant man tycker om. Veckosluten tillbringades fortfarande på samma underbara sätt.

Lördagen 20.12 åkte jag iväg till Nya Zeeland för att hälsa på världens bästa Tavi, och där tillbringade jag resten av året. Mera om det får ni dock höra senare!

Till sist ännu den här listan:

Vilket är ditt bästa minne från det här året?
- VARFÖR GÖR JAG SÅ HÄR MOT MIG SJÄLV?! HUR SKA JAG KUNNA VÄLJA ETT FAVORITMINNE FRÅN DET HÄR OTROLIGA ÅRET?! Åååååååh, jag har hur många underbara minnen som helst från det här året ju! Omöjligt, det här är omöjligt. 

Ibland i livet tycker vi någonting, vi tror stenhårt på någonting, och vi kan vara säkra på att vi alltid kommer att vara av samma åsikt. Men, mycket kan hända med tiden och plötsligt kanske vi inser att vi har ändrat oss. Att vi tycker något annat, har börjat se på saken på ett annat sätt. Om vi tidigare varit väldigt bestämda med vår åsikt och möjligtvis låtit alla i vår närhet veta om att vi tycker så kan det vara otroligt svårt att erkänna, ens för sig själv, att man inte tycker så längre. Jag tror att det är väldigt viktigt att ändå våga vara ärlig, åtminstone med mig själv. Det är mänskligt och absolut förståeligt att man börjar se på saker på andra sätt när nya saker händer och mycket i livet förändras.

Det som verkligen svider i mitt fall handlar om ganska löjliga saker som inte alls är aktuella ännu. Sådant som jag tror att ganska många har åsikter om ganska tidigt i livet. Jag har varit säker på att jag ska flytta bort från Finland. Jag har varit säker på att om jag vill ha barn i framtiden ska jag adoptera en flicka. Absolut inte biologiska barn. 

Nuförtiden har jag inte lika starka åsikter om det där. Finland är helt okej, men visst skulle jag hellre bo i t.ex Sverige. Jag vill nog helst flytta bort från Finland, men det känns inte som ett absolut måste längre.

Mina barn-"planer" har nog påverkats mycket av att jag alltid föreställt mig själv som singel hela livet. Jag har aldrig kunnat tänka mig mig själv ha en pojkvän. Så en orsak till adoption har förstås varit att jag tänkt att jag kommer att vara singel. En annan för att jag verkligen vill ha en dotter för jag känner att jag skulle få en närmare relation till en dotter än en son plus att jag själv vet hur det är att vara flicka. En tredje för att jag absolut inte vill gå igenom något som krävs för att få biologiska barn. Och en fjärde för att det redan finns så många barn i världen som behöver en familj. Just nu är det ju dock så att ett mirakel har inträffat och jag har fått en pojkvän (det är faktiskt snart ett halvt år sedan), inte vilken pojkvän som helst heller, utan världens bästa, och kanske det är orsaken till att jag ser på saken på ett annat sätt. Kanske jag inte kommer att vara en singelmamma. Evynne Hollens har fått mig att tro att graviditet och allt det där kanske inte behöver vara så hemskt. En son skulle inte vara lika svårt om han hade en pappa. Med tanke på min fjärde (och överlägset mest mogna) orsak skulle jag fortfarande hellre adoptera, men jag känner nuförtiden att jag nog skulle vara öppen för att diskutera saken med min partner. Haha. Dessutom känner jag inte heller lika starkt längre att jag inte skulle vilja ha flera än ett barn. En son och en dotter, en adopterad och en biologisk, kanske? Haha, detta är ju verkligen inte aktuellt ännu, men jag tycker bara om att fundera. Och allt det här säger jag alltså för att jag vill visa att man ska våga erkänna om man börjar tänka på ett nytt sätt. Världen går inte under fastän någon säger "Vad var det jag sa?" eller "Jag sa ju att du nog skulle ändra dig." Har ni läst "Tango är min passion"? Gör det för att se att dumma principer och barnslighet kan få förfärliga följder.

Orsaken till att jag tänker på detta nuförtiden beror dock inte på de där obetydliga tankarna och åsikterna. Det är nämligen några större förändringar som hänt i mina tankar riktigt nyligen. Gällande min framtid det också, men på ett mycket mera seriöst sätt. Ni kanske läste mitt inlägg som jag skrev för några veckor sedan om att jag plötsligt insåg att jag inte vet vad jag vill göra efter det här året. Det är kanske ganska förståeligt att jag har tänkt mycket på det nu den senaste tiden. Och jag tror att jag vill ta emot studieplatsen som jag redan har och börja studera till socionom. Och det känns verkligen konstigt eftersom jag så länge har drömt om att bli yrkesdansare, min högsta dröm har i flera år varit att dansa i Melodifestivalen. Men plötsligt känns just det inte lika viktigt längre. Jag älskar fortfarande att dansa, det handlar inte om att jag skulle ha tappat gnistan eller gett upp eller börjat känna att det inte är något för mig. Nej, det enda det handlar om är att lusten att hjälpa andra har blivit ännu större. Det känns mycket mera som jag att börja jobba med något där jag får hjälpa, göra en inverkan i andras liv, än att börja jobba med något bara för att jag älskar det, speciellt när jag älskar det andra alternativet också. Dessutom, om jag får säga det själv, tror jag att jag skulle bli en bra socionom (vad exakt jag vill jobba med vet jag inte ännu), och dansa kan jag ändå göra. För nej, jag kommer nog verkligen inte att helt sluta dansa. Fastän jag aldrig sagt "Jag ska bli yrkesdansare", jag har alltid sagt att jag detta år ska bestämma mig för om jag vill det eller inte, men att det "just nu" har känts som om det är det jag vill, så känns det lite dumt att det nu plötsligt inte är vad jag vill. Och visst tar det lite emot att säga det. Trots att jag gör de flesta väldigt glada när jag berättar att jag vill bli socionom istället, hehe. Det är ganska ljuvligt på ett sätt när man berättar det för människor som stöttat en med dansen, men som ändå reagerar med lättnad och säger att de tycker att socionom är ett bättre val. Från en synvinkel känns det i och för sig lite surt, vill man vara riktigt negativ kan man ju tolka det som "Tack för att du äntligen växt upp och insett vad som är bäst för dig, jag har alltid vetat att det skulle vara bättre", men ser man det från en annan synvinkel ser man människor som stöttar en i vad man gör fastän de själv tycker något annat. 

Ännu är jag inte HELT 100% säker på att det blir socionom, men det känns nog som ett bra val för mig. Den senaste tiden har jag flera gånger fått höra att jag borde satsa på att hjälpa människor, att jag verkar vara bra på att lyssna på andra, att jag skulle bli en bra psykolog, att jag har en bra bakgrund för att bli socionom, och jag känner själv (som sagt) att det skulle vara passande för mig. På inträdesprovet fick jag som vanligt höra att jag var rätt så tyst när vi hade en gruppdiskussion (fastän jag ansträngde mig och uttalade mig flera gånger, men jag kan ju inte säga något om jag inte har något att säga), men därefter följde ett nytt slut. Vanligtvis är det "Försök säga mera, var inte så tyst, våga ta plats" och så vidare, men den här gången sa personen "Men kanske det är just din roll. Kanske du hellre lyssnar på andra och uttalar dig sen när du har något att säga." Och det kändes otroligt bra. Detta, är något jag tänker prata om en annan gång. 

Nu har jag erkänt att man kan ändra åsikter med tiden. Det behöver inte vara en så stor sak. Man behöver inte reta andra för att de ändrar sig. Och blir man retad behöver man inte ta åt sig. Så om någon säger åt mig "Jag visste att det skulle bli så", "Vad var det jag sa?" eller "Hah, du som var så säker då, du som sa att du alltid skulle tycka så", eller något annat i den stilen, så kan jag färdigt säga att jag inte tänker delta i diskussionen. Våga vara ärlig med dig själv du också!

Alla älskar väl test som man kan sitta och göra hur länge som helst? Speciellt när man är trött och borde sova men inte orkar gå och lägga sig. Då är test det perfekta tidsfördrivet. Detta har jag fått lära om mig själv, haha:

Vad tycker ni? Finns det något som helt stämmer in på mig, något som får er att tänka att det är som om någon skulle beskriva just mig? Och finns det något som inte alls hör ihop med mig, enligt er? Let me know, please! :)

Hur länge har du dansat?

- I tio år.

Vad fick dig att börja dansa?

- Två av mina bästa vänner dansade, så därifrån fick jag veta att den möjligheten fanns. Orsaken till att jag ville börja dansa var antagligen att jag tyckte om att dansa redan då, haha. Jag minns faktiskt inte varför jag ville börja dansa, jag minns bara att jag ville det redan långt innan (kändes åtminstone länge) mamma lät mig börja.

Vad tror du att du kommer jobba med 10 år?

- Jag antar att du menar om 10 år? Jag har verkligen ingen aning, haha. Förhoppningsvis är jag yrkesdansare, men jag tror mera att jag jobbar som danslärare. Och så kan det ju också hända att det inte alls blir dans, utan till exempel lågstadielärare. Som det ser ut nu är det dock dans som gäller, så något med dans tror jag.

Vad är din största svaghet?

- Att jag är så tyst.

Vad tycker du om bloggplatsen?

- Jag gillar bloggplatsen, annars skulle jag ju inte stannat här. Önskar dock att designen var lite friare.

Vad har du för telefon?

- En Nokia 6303 classic. Inte modern precis, hehe, men jag gillar den och den fungerar, så varför köpa ny?

Vilken är din favorit blogg som du läser?

- Oj nej vilken svår fråga... Det finns så många jag gillar! Blaaaah jag kan inte välja EN! *efter timmar av funderande* (nästan) ... Suck. Jag säger väl En flicka som är stark då. Men kolla in min länkavdelning i menyn för att kolla in andra bloggar jag älskar.

Hurdan musik lyssnar du på?

- Lite vad som helst. Lindsey Stirling, svenskt, covers och originals av Peter Hollens, Runaground, MeganNicole, Landon Austin m.fl., enstaka sånger som jag tycker om (mestadels ballader och pop)... Jag är inte så kräsen när det gäller musik.

Favorit djur?

- Katt! (Men hund inte så långt efter.)

Hur kommer din sommar se ut?

- Ärligt talat har jag ingen aning. Det verkar som om jag ska jobba, men jag vet inte hur mycket, och så ska jag dansa, gå på inträdesprov (i juni), vara med vänner, ha det skönt... Jag hoppas att denna sommar blir toppen.

Vad är det pinsammaste du gjort?

- Jag bryr mig inte så mycket om pinsamma saker längre, men när jag var yngre gjorde jag något som jag tyckte var SÅ pinsamt. Det var på ett lotteri och när jag gick för att köpa lotter försökte jag ge pengarna till någon som bara var där och köpte lotter i stället för den som sålde lotterna. Haha, det låter inte så farligt så här, men jag blev fruktansvärt generad.

Det bästa som någonsin hänt dig?

- Oj... Att jag började dansa.

Vad är det hemskaste som skulle kunna hända dig?

- Du ställer så svåra frågor, hehe... Att förlora någon som står mig nära, eller att inte längre kunna dansa.

Tack så mycket för dina frågor Patricia!

Jag hade tänkt svara på de här tidigare, men det var så svårt så det tog en tid, haha.

1. Vad tycker du mest om med dej själv?

- Det här var en väldigt svår fråga... Jag har funderat intensivt på den i två dagar nu, haha. Jag älskar mig själv så mycket att det är svårt att bara välja en sak, heh. Det jag tycker mest om med mig själv är... att jag är den jag är helt enkelt, tror jag.

2. Vilken är din högsta dröm just nu?

- Menar du vad jag nu tycker att min högsta dröm är, i så fall är mitt svar att dansa i melodifestivalen eller ESC, eller varför inte båda hehe, om du menar vilken min högsta dröm just nu, alltså som skulle hända nu, är mitt svar att ha passligt att vara med och dansa på Parkkonserten i sommar (finns en risk att jag inte har det, men det är alltså inte säkert). 

3. Tror du på öde?

- Jag har en lite konstig idé om sådant, för jag tror på ödet, men jag tror också att man själv kan påverka vad som händer en. För att ge ett exempel tror jag att det var förutbestämt att jag skulle bli den jag är idag, så annorlunda än resten av min släkt, men jag tror också att det är tack vare de val jag gjort, de människor jag umgåtts med, och den jag helt enkelt är. Doesn't really make sense, I know...

4. Vad tror du att är meningen med livet?

- Uuuugh. Att leva så att man själv mår bra och är lycklig.

5. Har du någon gång gjort något som du efteråt har ångrat?

- Jodå, tyvärr. Men inte så mycket, för jag försöker leva utan ånger. Händer dock mycket oftare att jag ångrar sådant jag INTE gjort, men jag har blivit bättre på det också.

6. Om du fick önska dig en sak som skulle gå i uppfyllelse, vad skulle det vara?

- Nu får du sluta ställa så svåra frågor! Den här frågan är så stor... Om jag skulle få önska mig något som skulle gå i uppfyllelse just nu skulle jag önska mig att alla mina vänner skulle må bra.

7. Vad skulle du göra om du fick veta att du bara hade en vecka kvar att leva?

- Se till att alla som betyder mycket för mig vet om det, be dem att inte sörja för min skull, uppmuntra dem att leva vidare, följa sina drömmar och aldrig ge upp. Sedan skulle jag se till att jag får underbara sista dagar, tillbringa dem med viktiga personer och dansa mycket. Jag skulle göra mitt bästa för att lämna något bra efter mig.

8. Under vilken tid (typ år) i det förflutna hade du velat leva? Varför?

- Jag har aldrig önskat så som många andra att jag skulle ha levt under någon viss tid. Men hehe, på 60-talet för att jag gillar att vara utklädd till en hippie, eller 80-talet because FAME. Väldigt djupt, eller hur?

9. Vilken är din absoluta favoritfilm?

- Man får inte fråga "Vilekn är din absoluta favoritfilm/bok/sång?" av mig, grr... Eight Below, Step up 4, Dirty dancing är de starkaste kandidaterna just nu tror jag. Jag vet inte om det är sant, men just nu känns det som om "Step Up 4 Revolution" är min absoluta favoritfilm. Om jag ljuger är det inte med avsikt, hehe.

10. Vilken är din absoluta favoritbok?

- ... Det är överkomligt att välja en film, men jag är inte så säker på att det samma gäller böcker... Fastän filmer också river upp mina känslor är böcker så mycket starkare. Jag älskar dem på så många olika sätt! Dessutom läser jag sällan böcker flera gånger (men jag planerar fortfarande att läsa om många), så det blir därför svårt att jämföra och minnas exakt hur bra varje bok var (därför känner jag ofta när jag läser att just den boken är min nya favorit, hehe). Det här går inte! Den första boken jag tänkte på när jag såg frågan var "Torka aldrig tårar utan handskar: Döden", så nu tänker jag inte tänka mer på det, hehe.

11. Läser du hellre boken eller ser filmen först?

- Läser boken, definitivt. Jag förstör hellre filmen än boken (genom att veta vad som händer alltså). Dessutom gillar jag att skapa egna bilder i mitt huvud, och det går inte lika lätt om man redan sett filmen.

12. Vad är det värsta du vet?

- Svåra frågor. Haha nej skämtar. Orättvisa. Det kan ta sig uttryck på så många olika sätt, så orättvisa i alla dess former är det värsta jag vet.

Tack så mycket för dina frågor Tiitu! Även om de gjorde mig galen, hehe.

SirL frågade:

Förutom dansen, vad skulle du bilja syssla med? 

- Om du menar som hobby skulle jag bilja (hehe) spela piano och/eller violin, sjunga i kör, rida, konståkning och redskapsgymnastik. Om du menar som yrke skulle jag bilja vara lärare (speciallärare eller klasslärare i lågstadiet för tillfället, ibland är det modersmålslärare i gymnasiet istället), eller hjälpa barn och unga på något sätt, jobba på barnhem till exempel. 

Hur länge har du bloggat?

- Det blir väl tre år i sommar. Wow! Skaffade min första blogg någon gång sommaren 2011.

Vad saknar du mest med att inte bo hos någon som betalar räkningarna?

- Att få mat utan att själv behöva laga den, hehe. Och att inte hela tiden behöva handla.

Om du skulle färga dit hår, vad skulle du färga det?

- Grön dip-dye tror jag, eller bara göra mitt hår blondare. 

"Anonym" frågade:

Vad tänker du göra efter gymnasiet? :)

- Jag hoppas på att komma in på VNF:s ettåriga danslinje.

"Vittu snutn" frågade:

vittu e du homo???

- Nej, det är jag inte.

Vill du ha ett tips av mig? Lär dig skriva, vårda ditt språk och väx upp.

"Göran" frågade:

Hej, är du en alkoholist?

- Hej på dig, varifrån får du det? Jag förstår om man kan tro att jag är homosexuell eftersom jag aldrig haft någon pojkvän (lågstadiet räknas inte haha), inte för att jag haft någon flickvän heller, men jag förstår inte hur man kan undra om jag är en alkoholist. Jag som är så emot alkohol som man bara kan vara. Dessutom står det i min presentation att jag är en "absolutist-nykterist", så nej, jag är ingen alkoholist.

Tack så mycket för era frågor, speciellt SirL! Fortsättning följer... 

* Sovrum

Yay, jag klarade av det! Hela listan, en dag per dag. Jag kan berätta att det mot slutet flera gånger var nära att jag skulle ha hållit paus någon dag. Har haft väldigt mycket att göra, och inte mått så bra varje dag. Nu återstår det att se hur aktiv jag kan hålla bloggen när denna lista är över... Har dock en del idéer, och tiden borde också vara mera på min sida för en tid framöver.