I fredags var det dags att släppa in november i våra liv. Härliga, härliga november. Många tycker att november är den värsta och mest onödiga månaden på året, men för varje år som kommer inser jag hur mycket jag tycker om november. För mig finns det alltid mycket att se fram emot i november, kutlurkarnevalen såklart, och så fyller jag ju år, likaså många andra bekanta. När jag var Twilight-galen kom dessutom en ny twilightfilm ut i november under några års tid. I år kommer ju One Directions nya album, haha inte för att det är något jag är väldigt excited about, men måste ju ta upp det bara för att jag råkar veta det.

Det här veckoslutet inser jag dock att jag inte har firat novembers ankomst, eller för mig har jag gjort det, men de flesta andra skulle nog säga att jag firat december istället. Jag myser med ljus, te i massor (med smak av blåbärsmuffins, mums), myskläder, Molle i min famn, julmusik. Igårkväll blev jag inspirerad av Ida och gick i mörkret iväg till gravgården tillsammans med kameran och julmusik i öronen (musiken fick dock vara tyst medan jag ensam befann mig på gravgården som jag aldrig tidigare varit på). Jag funderade mycket under mitt äventyr, och ni kommer senare att få ta del av både mina funderingar och bilderna. Det är nog något alldeles speciellt med gravgårdar, jag hade själv ingen grav att besöka på denna gravgård (som ni kanske minns har jag flyttat), men jag gick ändå omkring där bland alla ljus och tänkte på mina änglar. Jag får alltid ont i magen när jag är på gravgårdar, det är ju lite jobbigt, men jag insåg ändå när jag gick där i mörkret att jag inte behövde vara rädd. Gravgårdar framställs ofta som skrämmande platser, och visst föreställde jag mig i början olika skräckfilmsscenarion med mig själv som huvudpersonen, men sedan insåg jag att jag är trygg där på gravgården. Mina älskade skyddar mig.

Jag vet inte när jag senast haft ett veckoslut så här endast för mig själv. *Kollar i min kalender och inser chockat*: JAG HAR INTE HAFT ETT ENDA HELT LEDIGT VECKOSLUT SEDAN SKOLAN BÖRJADE EFTER SOMMARLOVET.   

Inte undra på att det känns som länge sedan... Dessutom hade jag väldigt mycket program i slutet av sommarlovet också, så det är ännu längre än det. Ni kanske förstår att jag njutit för fullt detta veckoslut. Men missförstå mig inte; det som jag gjort på veckosluten har ju varit otroligt trevliga saker. Jag har dansat, varit tillsammans med bästis och andra bästa vänner, varit till Estland, en massa skoj! Och jag njuter av det. Men sådana här veckoslut behövs nog också. Jag tackade faktiskt nej till en filmkväll med kompisar detta veckoslut, för jag har så många gånger sett fram ett ledigt veckoslut och sedan i alla fall hittat på något roligt tillsammans med någon annan, men nu kände jag att jag faktiskt ville ha några dagar för mig själv. Och visst har det varit skönt. 

Just nu finns det så mycket jag vill göra, jag borde göra en till psykologiuppgift (går en repetitionskurs på nätet, som kräver väldigt bra självdisciplin), men jag slutförde just en som egentligen skulle in förra söndagen (oops, har haft lite för mycket att göra som vanligt och dessutom hjälper inte riktigt läraren till med motivationen för tillfället...), så den får vänta lite. Kanske jag ska redigera några bilder från gårdagen.

Hur har ert veckoslut varit? Kom ihåg att tillåta er själv njuta och ta det lugnt ibland! :)

P.s Oj, jag kan verkligen inte förstå att jag inte haft ett ledigt veckoslut på så länge. Mitt tidigare jag gjorde ju aldrig någonting, nu har jag fullt upp hela tiden. Men jag trivs! 

Jag tror att väldigt många fått höra av sina föräldrar eller av andra vuxna att ens vitsord inte ska variera beroende på vilken lärare man har, och att man inte ska välja kurser efter lärare. Att det inte är läraren som bestämmer vad du är bra på i skolan. 

Visst, det borde kanske vara så. Alla lärare borde väl vara lika bra. Men det är verkligen inte så. (Och nu syftar jag inte bara på det att en del lärare låter ens åsikt om eleven påverka vitsorden.)

Jag har ett lustigt exempel. Min biologihistoria i gymnasiet nämligen.

Min första biologikurs var nummer tre, och den hade jag tredje perioden på ettan. Den perioden delar sig i två, eftersom jullovet kommer emellan. Först hade vi en väldigt bra lärare, hen kunde sin sak, berättade mycket och förståeligt, tog anteckningar direkt ur huvudet, var väldigt trevlig och gjorde undervisningen intressant och trevlig. Efter julen fick hen dock ett annat jobb, och istället fick vi den värsta läraren jag någonsin stött på. Hade hen redan i högstadiet, så det fanns inte ens någon tanke på att "börja från början och ge hen en chans", jag var hens favoritelev (i alla fall en av favoriterna) i åttan, eftersom jag ofta var den enda i min klass som satt tyst, eftersom jag inte hade någon vän i klassen, men jag är nästan säker på att jag var den som hatade hen mest. Jag tror att hen märkte det mot slutet, för nu när hen kom tillbaka i gymnasiet märktes det tydligt att hen var rädd för mig, hehe (med all orsak!). Skulle jag vara säker på att jag har det kvar och ork att söka fram det och kameran skulle jag visa för er allt klott som jag gjorde i mitt häfte under tiden jag hade hen i gymnasiet, blev nämligen ibland så frustrerad att jag måste få ut mina känslor på något sätt för att inte skrika rakt ut, men det orkar jag tyvärr inte göra nu. Tillbaka till saken:
När vi fick denna hemska lärare försvann all motivation. Till provet fann jag dock tillräckligt med motivation, jag ville nämligen bevisa att vår förra lärare var bra (den nya pratade skit om den förra, asifhiudfgoaiufgao). Och det gjorde jag, jag hade tur att det fanns en essäfråga om något som vi hunnit gå igenom med lärare nr 1, och fick tack vare den 10 i kursen. 

Kurs 1 och två hade jag sedan helt och hållet med lärare nr 2. Motivationen på noll, orkade inte följa med på lektionerna, vem orkar med tråkiga, torra powerpoints och en lärare full av fördomar som inte kan lära? Jag blir arg bara av att tänka på det. I de kurserna fick jag 8, och jag tvivlar på att de kan ha varit så mycket svårare än trean.

Nu till det roliga:

Förra perioden hade jag biologi kurs 4. Vår hemska lärare är borta, istället hade vi en av skolans bästa lärare. Hen är väldigt, väldigt bra på att lära, gör undervisningen och lektionerna roliga, intressanta, och samtidigt väldigt informativa. Hen undervisar på ett sätt som gör att man förstår och kommer ihåg, dessutom är hen väldigt motiverande. "Pepptalk" och "gör något av ditt liv-tal" är inte ovanliga i kurser med den här läraren, och de är verkligen välbehövliga. Jag tyckte att kursen var väldigt svår, jag hade en liten svacka i mitt liv den där tiden, och samtidigt ville jag verkligen lära mig det och få bra i kursen. (Det var människans biologi, med blodsystemet, nervimpulser, hormoner, muskler, njurar, skelettet, osv...) Innan provet pratade läraren kort om hur man alltid borde läsa till prov för att lära sig. Plötsligt var jag supermotiverad för att läsa igenom allt i boken (händer ofta att jag bara läser anteckningarna från lektionerna) och dessutom samtidigt göra egna anteckningar till. 100 sidor från boken (inklusive bilder, uppgiftssidor osv) gjorde jag till 19½ sidor i mitt häfte (A4). Tyvärr hann jag inte läsa på mina anteckningar sedan, bara hälften ungefär hehe, men jag lärde mig ändå väldigt mycket tack vare att jag var tvungen att förstå vad jag läste för att kunna omskriva det i egna ord. Det slutade med att jag fick 10 i kursen. :)

Nej, jag skriver inte detta inlägget för att skryta om mina kunskaper i skolan. Jag vill bara påpeka att det verkligen finns skillnader mellan lärare, och att det inverkar på ens prestationer. Det borde väl inte få vara så, men det är ett faktum. Bra och motiverande lärare gör ju en motiverad att lära sig, följa med och öva ordentligt till provet. Dessutom behöver man inte läsa så mycket på egen hand om man har en bra lärare, eftersom man lär sig det mesta bara av att vara på lektionerna om undervisningen är intressant och läraren är bra på att undervisa. Så kom inte och säg att läraren inte spelar någon roll vad gäller prestationer och sådant.

P.s Jag vet att det är lätt att veta vilka lärare jag pratar om, om man känner till dem, men jag står för mina åsikter.

Hello everybody! 

Som jag nämnde i förra inlägget har jag varit på ett läger i Estland. C.A.M.P (Creative action - meaningful performance) hette det, och det var första gången någonsin det ordandes. Det var inspirerat av kulturkarnevalen (varför tror ni att jag deltog?!), men hade ändå många olikheter. Meningen var att kombinera skolämnen med konstämnen. Det fanns sex olika workshops; Musik & Matematik, Dans & Fysik, Teater & Kemi, Konst & Biologi, "Recycling, Design & History" och Konst & Matematik. Gissa vilken jag deltog i? :D (Jag kom egentligen först till teater & kemi, men sedan ville de ha fler människor till dans & fysik och eftersom det ändå var mitt första alternativ blev jag frågad om jag ville byta och det kunde jag såklart inte stå emot. :D)

I lägret deltog ungdomar från Sverige, Norge, Grönland, Estland och Finland, otroligt roligt att träffa människor från de andra länderna! Och jag fick prata med "norrmän"! :D Jag elsker norsk. :) (Hoppas det blev rätt...) Som finlandssvensk hade man viss fördel eftersom man kan förstå alla förutom grönlänningarna någorlunda bra. Estniskan var såklart ganska svår, men t.o.m jag som inte är någon mästare på finska precis förstod sammanhang när de talade. (Wohoo, stolt.)

Det var verkligen superroligt och en väldigt unik & värdefull upplevelse. Ni kommer senare att få se bilder, men jag har inte hunnit gå igenom dem ännu så först vill jag bara visa er en kort film. Den är från slutuppvisningen och jag är verkligen stolt över mig själv för att jag vågade. (Jag gjorde det också från stående, men de ansåg att det var för riskabelt att ha med på uppvisningen.) Så häftigt och roligt! :D

To my new friends: Thank you for the fun time, it was so nice to meet you all, hope to see you again sometime! :D

(vill jag leva, just nu, vill jag känna, just nu... lalalalaa)

borde jag sova, men jag har hela tiden så stor lust att blogga och jag känner att ett inlägg måste vara det första (logiken finns nog i min hjärna), och därför tänker jag göra det inlägget just nu. 

Mycket har hänt sedan jag senast bloggade på allvar, det var ju i juli! Sommarlovet fortsatte och tog slut, skolan började och jag stressade igenom första perioden som nu är förbi, dansen började och jag älskar det så oerhört mycket fortfarande (om någon trodde att jag någonsin skulle sluta), jag har varit med om en massa roligt och har dessutom en hel del roligt att se fram emot ännu. (Bl.a. KULTURKARNEVALEN :D) Just nu verkar mitt liv lugna ner sig lite, tack och lov, men jag kan berätta för er att jag har trott det många gånger de senaste månaderna, och det har slutat så att jag haft en eller två dagars andrum och sedan har det varit full fart igen. Det har varit skola, dans, födelsedagspresenter, träffa vänner, packa, resa till Estland på ett läger (kom hem igår), städa, allt vad man kan tänka sig. Jag trivs med att ha mycket att göra, för oftast är det ju bara roliga saker (det känns nästan som om jag inte alls går i skola för tillfället), men jag har ändå drabbats av någon sorts burn-out två gånger den senaste tiden. Första gången hade jag otroligt mycket i skolan och dessutom väldigt många funderingar snurrande omkring i huvudet, vilket gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på någonting och fick ingenting gjort, vilket ledde till att jag lämnade alla prov och skolarbeten till sista minuten (eller skippade proven p.g.a stressen, och skrev istället på förnyat förhör), och allt detta ledde till stora sömnstörningar vilket bara gjorde allting värre, och där var jag fast i en ond cirkel. Men jag har tagit mig ut, wohoo. Den senare gången vet jag inte riktigt varför jag var så mottaglig för stressen, för det brukar jag inte vara och dessutom har jag varit med om mycket värre stress, men jag tror att en antibiotikakur som jag hade då gjorde att jag blev så trött. Det gick dock om när jag fick allting undan och höstlovet kom. 

Men alltså - just nu borde inget sådant hända, men jag vågar inte lita på det längre. Jag hoppas dock verkligen att jag ska ha tid för att blogga, skriva brev och hälsa på mina beliebers på skype. (Jag saknar er!) 

Vad gäller bloggen har jag ju sagt att jag har massor av idéer, bl.a kommer ni att få se bilder från hela tiden som ni missat, jag vet inte ens själv mera vad jag har men det ska jag gå igenom, jag kommer att berätta om hur det är att bo ensam med Molle, jag kommer att ta upp "viktiga" händelser som ni missat, och så har jag även några andra inlägg på kommande som jag inte riktigt vet vad jag ska kalla haha. Men håll ögonen öppna, för jag har på känn att inläggen kommer att komma lite oftare framöver!

Ta hand om er, jag saknar er allihopa.

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket. På varför jag blivit som jag blivit. Varför jag är så annorlunda från resten av min familj och min släkt. Varför det är just jag som blivit annorlunda. Vad det är som gjort att jag och min syster blivit så totala motsatser. 

På vad det är som betyder mest i mitt liv. Vad jag vill kämpa för. Vem det är som verkligen är nära, vem jag kan prata med om precis vad som helst. 

Hur jag och andra har blivit så bra vänner. 

Funderat helt enkelt. Över livet.

  Det är inte speciellt länge sedan jag gick med sådana byxor, då hade jag dessutom inga färggranna strumpor. Jag passade på att prova alla mina gamla byxor när jag städade klädskåpet inför flytter (därav det stökiga rummet), och insåg hur mycket jag faktiskt förändrats. Haha, personligheten sitter ju inte i byxorna, men klädstilen är ett sätt att uttrycka sin personlighet på. Just de här byxorna gick jag väldigt mycket med mot slutet av min "färglösa period", eftersom mina få färggranna plagg som jag med tiden skaffade passade bättre till grått än blått. Nu märkte jag dock att de är hur obekväma som helst! Så styva, usch, hur stod jag ut, hur kunde jag tycka om dem?!

En del svar har jag kommit fram till. De flesta kommer antagligen att förbli obesvarade för all framtid. 

Och en del svar finns bara på skämt. 

Det är skönt att ibland att gå omkring med en massa frågor i huvudet. För jag blir glad av att tänka på sådant här, och det får mig bl.a att inse allt fint som jag har i mitt liv, och det får mig även att förstå vad och vem det är som betyder mest för mig. Jag ska försöka visa min uppskattning till dessa. 

Jag älskar er, jag hoppas att ni vet vem ni är. Det finns så många personer som betyder mycket för mig... <3

Hej hej! Jag är så otroligt glad för att ni fortfarande tittar in, min bloggpaus har ju verkligen blivit lång och jag missade t.o.m bloggens 1-årsdag, *snyft*. Får vänta på 2-årsdagen istället haha! 

Nu har jag internet i alla fall, men provperioden börjar nästa vecka, eller egentligen har jag bara två prov och två förhör, men då gäller det att passa på och läsa ordentligt, eller hur? Studentskrivningarna har börjat och är snart över för den här gången, men sedan gäller det istället att börja läsa inför vårens skrivningar, vilket kommer bli mycket mer krävande eftersom jag bara skrivit/skriver språk nu på hösten, så har inte läst något annat än vanliga böcker.

Vad jag tänkte säga var i alla fall att jag kommer att vara ganska frånvarande ännu några veckor, men sedan kommer jag att återvända med bloggandet, för jag saknar det verkligen och har massvis av inspiration! Så håll ut, jag kommer nog snart tillbaka. ;)

Och en sak till, i frågestunden nämnde jag ganska ofta en flashmob som några kompisar och jag jobbade med under sommaren, och nu har jag laddat upp den till youtube! Min kära danspartner och jag gjorde koreografin, och sedan lärde vi ut den till de andra. De lärde sig den på en dag, härliga "elever" man har! Haha, jo jag kände mig som en danslärare. Vi hade verkligen otroligt roligt, jag är så underbart glad för att vi tog initiativ och verkligen genomförde detta efter att länge ha pratat om att det skulle vara så roligt att göra/vara med i en flashmob. Vi "utförde" den på ett skolevenemang som kallas "skolfreden". 

Varsågoda och titta! (Feedback tas emot med glädje och tacksamhet.)

Tja!

Vill uppdatera er snabbt nu innan jag åker iväg till dansen, wohoo! Dansen började igår, kan inte beskriva hur skönt och roligt det var, och hur glad jag blev, härligt! :)

Livet springer iväg, har inte mycket tid för datorn just nu, dessutom har min dator kraschat igen... Jag mår i alla fall helt underbart sedan igår, kan inte sluta le. Jag kommer kanske tillbaka först när jag flyttat, det får vi se. Angående frågestunden får man fortfarande fråga, jag har svarat på de första frågorna så de kommer väl snart, men man får trots det fråga mer om man vill.

Nu måste jag fläta håret, snabbt inlägg detta, men ville bara säga att jag inte glömt er. Ha det bra, och njut (varje minut (; )! <3