Det här veckoslutet blev inte riktigt som planerat. Igår när jag vaknade var jag otroligt svag och yr, när jag steg upp tänkte jag svimma så jag blev tvungen att lägga ner mig igen. Lyckligtvis hade jag lite godis på skrivbordet så jag fick lite socker i mig och kunde sedan stiga upp. Jag kände mig riktigt underlig, och var tvungen att äta lite yoghurt innan jag kunde laga ordentlig frukost eftersom jag inte litade på mina krafter, och dessutom inte vågade vänta så länge innan jag fick något i mig. 

När jag ätit "för-frukost" och lite "riktig" frukost (kände inte för att äta så mycket) bestämde jag mig för att titta på det sista avsnittet av FAME för att samla krafter inför skolarbetet och allt annat jag hade att göra. Det blev dock inte att titta så länge, för jag kände inte för att sitta utan lade mig istället i sängen. En känsla av att jag behövde kräkas steg inom mig, men jag försökte ignorera det. Tyvärr gick det inte i längden.

Så plötsligt hade jag alltså magsjuka. Eller vad det nu var. Jag kräktes endast tre gånger ganska snabbt efter varandra, och sedan var jag bara otroligt trött. Jag läste lite, men klarade inte av att hålla mig vaken, så jag sov till klockan fyra. När jag vaknade bestämde jag mig för att stiga upp och kolla om jag kunde få något gjort trots allt, och illamåendet var borta. Trött var jag dock, så det blev inte att göra så mycket. Fick åtminstone ena psykologiuppgiften gjord.

Idag har jag mått bra, men känt mig ensam och inte haft lust med någonting (förutom en massa "icke-måsten" som jag ändå inte gjort eftersom jag tänkt att jag först måste göra det jag måste). Så nu sitter jag här, klockan 11 på kvällen, har nyss blivit klar med mitt tal som jag ska hålla på engelskan imorgon (jag skrev ett tacktal till min dansgrupp och -lärare, måste bearbeta mina känslor så att jag inte går helt sönder när det blir allvar, hade jag skrivit det här talet på svenska hade jag antagligen gråtit ihjäl mig), och har fortfarande en psykologiuppgift kvar, en del av min ansökan kvar, hela tyskaskrivningen kvar, och hemmet odammsuget. Dessutom måste jag duscha ännu idag också. Varför gör jag så här mot mig själv?

Orsaken till att jag bestämde mig för att skriva det här inlägget var egentligen att jag nyss insåg att jag endast har FEM skoldagar kvar! Sista skolveckan, sista veckan i gymnasiet... Konstigt, skrämmade, härligt och skönt. Jag längtar verkligen till läslovet, att kunna satsa ordentligt på studentskrivningarna, verkligen studera på allvar, lära sig någonting, och samtidigt kunna njuta av sådant som jag inte haft tid med det senaste året. Visst, det kommer att vara tufft att läsa till skrivningarna, det kommer att vara tufft att verkligen få något gjort, men jag ser verkligen fram emot att få bli så självständig, att få visa för mig själv att jag klarar av det. Och att få dansa, skriva brev, läsa, blogga, leva i ett städigt hus, sova, LÄRA MIG... 

Samtidigt kommer det vara svårt att lämna mina vänner. Visst, jag ska inte lämna dem, ännu ett halvt år kommer vi att bo här på samma ort, och jag hoppas att vi kommer att träffas mycket. Klassen i helhet kommer jag antagligen inte ha så svårt att lämna, för det är väl bara att inse det: vi är inte speciellt nära varandra, och jag känner mig som en utomjording bland med mina klasskamrater. Men jag har ju vänner där, som jag verkligen inte vill tappa kontakten med. Inte bara från min klass heller, för den delen. Men vad folk än säger; vill man så kan man hålla ihop! Och jag vill, så jag tänker se till att hålla kontakten med mina vänner. 

Jag har ett problem: endera bloggar jag inte alls, eller så skriver jag lååååånga inlägg. Förlåt för det, hoppas att ni orkar läsa ändå. Och tack för att ni fortfarande tittar in! Nu MÅSTE jag gå och duscha.

Dansen började igår! Så härligt att jag inte kan beskriva det, jag fattar det knappt själv. Vi ska hålla på med ett superroligt projekt nu i vår, en danspjäs och jag får äran att spela/dansa/ha huvudrollen (äldst och minst som jag är haha), jag är så extremt taggad och vill börja NU! Ser verkligen fram emot denna vår!

Gårdagens danslektion var full av känslor för min del. Eftersom jag är dålig på att visa känslor (år av träning för att dölja alla känslor har satt sina spår...) tror jag ingen annan märkte det, men där satt jag och värmde upp och visste inte vad jag skulle känna. Lycka, sorg, spänning, oro, förväntan, hopp, kärlek, allt på en gång. Jag är nog en av de lyckligaste människorna i världen som får vara här och dansa, och jag vet inte hur jag ska klara av att lämna allting. Samtidigt ser jag också fram emot allting som framtiden kommer att föra med sig, jag har fått lite nya planer och kommer också att söka till Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm redan nu snart (sista anmälningsdagen 1 februari, hjälp!). Försöker dock fortfarande vara inställd på VNF så att jag inte ska bli helt förkrossad, hehe. Jag ser mig nämligen inte alls som långt kommen dansare, jag ser inte mina danstalanger på en speciellt hög nivå, eftersom jag vet att människor som dansat mycket mer än jag och som är bättre än jag också söker till sådana skolor. Men det hindrar inte mig, om inte annat så är det ju en rolig upplevelse och alltid värdefull träning.

Som ni ser har jag ändrat om här lite, jag är lite osäker på headern ännu, men den får duga för tillfället, och min blogginspiration (så som all annan inspiration) är på topp. Tyvärr räcker tiden inte till, jag måste verkligen satsa på skolan för tillfället. Det är inte mycket kvar nu, så jag ska försöka ge allting så länge jag har chansen. (Fastän jag endast behöver ett avgångsbetyg för att komma in på dansskolor, från skolan alltså.) Så jag får drömma vidare på egen hand, och slänga in något inlägg när jag hinner. Ska dock försöka låta datorn vila ännu mera för en tid fram över, men vi får se vad som händer. 

Jag vet att jag många gånger kommer att bli krossad, gång på gång kommer jag att inte komma in till skolan jag vill, men ingenting ska stoppa mig, för nu är jag helt säker på vad jag vill och när jag kommer igång är jag envisast i världen. Jag tänker nå mina drömmar, och det hoppas jag att ni också vågar sträva till! 

Jullov heter det på pappren, läslov heter det enligt våra lärare. Det här skickade lärarna med mig på "jullov":

• En bok ska läsas.
• Två bokrapporter ska skrivas.
• En studentskrivningsessä ska skrivas.
• 25 matteuppgifter ska räknas.
• 6 långa psykologiuppgifter ska göras (innan januaris slut)
• 4 tyskauppgifter ska göras
• 1 artikel som jag ska debattera om på finska ska hittas

Så ska man såklart hinna öva till studentskrivningarna också, och läsa om hur proven går till, och vad man ska komma ihåg. En del skulle nog få spratt om de fick veta hur lite jag gjort hittills. För en del förstår inte att man också har annat att göra. Det har varit jul, jag hann precis i sista minuten med alla julkort och julklappar. Tre dagar gick till att umgås med familj och släkt (jag gjorde i och för sig så mycket jag hann då också). Jag skulle också väldigt gärna vilja hinna börja med min koreografi nu under jullovet också, men vi får se hur det blir med det. Trots allt känns det som om jag har allting ganska bra under kontroll. 

Imorgon tar jag dock semester på riktigt. För då bär det iväg till London!!! Jag har inte riktigt förstått det ännu, ibland kommer några bilder av hur det kommer att vara fram, men för det mesta är allting riktigt lugnt. Men åh vad det kommer att vara roligt! Brorzzan och jag har inte hunnit träffas nästan alls på "jullovet" ännu (endast två riktigt snabba besök, eller ett snabbt besök och ett "god jul-besök", så det räknas inte), så det att vara tillsammans med henne i 6 dagar är ju redan otroligt uppskattat. Att vi ska till England är ju bara en bonus, haha. ;)

När jag kommer hem är det 2014. Jag kan inte förstå att 2013 redan är slut! Och att 2014 börjar så snart... Wow, det året kommer att bli så annorlunda. Jag kommer att börja i en skola som är helt annorlunda än grundskolan och gymnasiet. Men först tänker jag se tillbaka på 2013 litegrann:

Jag hade världens bästa konstkurs i skolan och gjorde en digital berättelse om dans.

De gamlas dans. Vi blev äldst i skolan i februari. Fler bilder hittar ni här, här, här och här!

Som koreografiuppgift hade jag "en roll", och gjorde en dans i rollen som "Den starka".

I mars var jag på min andra Sanna Nielsen konsert, och mina tankar om henne bara växer och växer. Fler bilder hittar ni här, här och här. Vill ni läsa mer om konsterten kan ni klicka här.

Jag var på audition för en ungdomsmusikal. Är otroligt glad att jag trotsade mina rädslor och deltog fastän jag "visste" att jag inte skulle komma med! Det hade verkligen varit så kjsfnhisnfsfnet obeskrivligt roligt att komma med, men hade jag gjort det hade jag troligtvis inte nu bott "ensam".

Skolans intensivstudievecka ägnade jag åt dans. Jag var på besök till VNF och koreograferade sedan en "ful" dans.

En annan stor glädje som följde med våren var att jag blev KK-ambassadör. Det har gett mig större självförtroende och visade mig än en gång att nya människor och upplevelser bara är härligt!

UNIKO. Danser som jag kommer bära med mig hela livet. Finns på min youtubekanal om ni vill titta på dem.

På sommaren jobbade jag, dansade och var med vänner. Det innehåller också "jobbet" med "flashmobben":

Sista augusti flyttade jag hemifrån! Jag har inte fotat mitt hem ännu tyvärr, så ni får två bilder på min tvätt istället haha. I början tyckte jag nämligen att det såg så roligt ut när min tvätt hängde på tork och sprudlade av färg, men nu har jag blivit van. ;)

Det var inte meningen att jag skulle göra det så här noggrannt haha, och nu hinner jag inte med det, så tyvärr missar ni nu det som ni tidigare också har missat här på bloggen. Det här året har jag i alla fall växt väldigt mycket (inte fysiskt dock), jag har vågat utmana mig själv occh fått uppleva en massa nya saker. Min kalender är proppfull så gott som hela året igenom, mestadels finns där prov, vänner och dans. Jag har skrivit engelska och finska studentskrivningar och fått riktigt bra reslutat. Jag har under hösten fått uppleva stress på ganska, för mig, obekanta vis, vilket har lett till att jag varit tvungen att prioritera och inte alls hunnit med allt som jag velat, men jag har klarat av det ändå och ser nu väldigt mycket fram emot den 25:te mars då alla skrivningar är över. Tills dess kommer jag antagligen vara tvungen att fungera utan att tänka, och bloggen kommer antagligen att fortsätta lida. Men en dag kommer jag nog tillbaka! Och det är så lite kvar nu, även om det antagligen är det värsta, men jag har klarat mig så här långt, så jag kommer nog att klara mig ända fram! 

Jag hade tänkt prata om hur mycket jag förändrats under detta år, igen en gång... Jag kan inte förstå hur jag kan gå så mycket framåt VARJE år! Jag är så glad för att jag sagt ja till alla möjligheter som slängts i min väg, och jag är så glad för alla nya vänner jag fått, och alla vänner som jag kommit närmare, och jag är så glad för att jag har det liv jag har.

Året som kommer kommer som sagt att bli väldigt annorlunda. Brorzzan sa en gång att vår resa till London känns som ett första steg till vuxenlivet. Jag tycker att året 2014 känns som året som jag kommer att "bli stor". Jag ska bli student! :o Hehe, men nu måste jag sluta, hade tänkt räkna matte ännu idag och dessutom också gå och ta lite friskluft. Man dör ju av att bara sitta inne, men vädret är så vidrigt. 

Ta hand om er underbara människor, och kom ihåg; ett nytt år är en fantastisk möjlighet för att börja om! <3

Livet rullar på och jag har ingen aning om hur jag ska hinna med allting och få bra resultat från allting jag gör. Det är överväldigande att tänka på hur mycket som kommer att vara annorlunda nästa år, det blir som ett helt nytt liv. Tänk! Jag kommer att ta studenten, och börja i en skola som inte är grundskola eller gymnasium. Förhoppningsvis är det en dansskola. Jag kommer att flytta bort från orten, inte bara bort hemifrån, utan bort från orten. Bort från personer som jag känt hela livet, och från kompisar som jag lärt känna senare. Bort från min dansgrupp och min danslärare! Det är faktiskt det som skrämmer mig mest, att lämna skolan och klassen känns inte så svårt, men dansen! Jag kan inte ens föreställa mig det, och vill inte det heller, för en dag när jag tänkte närmare på det började jag gråta. Så det håller vi tyst om nu!

Jag kan inte förstå att jag är så gammal. Jag kan inte förstå att jag nu verkligen ska lämna min barndom bakom mig. De flesta kanske tycker att de redan gjort det, och att jag kanske borde ha gjort det i och med att jag började gymnasiet, eller när jag flyttade hemifrån. Men även om mycket visst förändrats, och jag har förändrats, så har allt ändå varit relativt likadant. Men det kommer det inte att vara mera nästa år. Sista januari är min sista skoldag. Galet!

"Efter att jag gjort psykologiuppgiften får jag blogga." Yay, jag klarade det! Skönt, bara tre uppgifter kvar nu...

Min helg (som började redan på torsdagkväll p.g.a Finlands självständighet) tillbringades tillsammans med tvillingbrorsan, kunde inte haft en mycket bättre helg. Mycket Englands-prat kan jag lova. Och eftersom detta är min blogg och ingen tvingas läsa/lyssna tänker jag dela med mig av min excitement! 

• Jag skickade till Shake Away (vi kommer att vara i London, men åker en dag till Hastings) och frågade om deras öppentider eftersom vi kommer vara där kring nyår och man ju aldrig kan vara riktigt säker med helgdagar och sånt, och vet ni vad?! DE SKREV ATT DE MINNS MIG OCH ATT JAG SKA FÅ EN GRATIS SHAKE FÖR ATT JAG KOMMER HELA VÄGEN DIT FÖR ATT TRÄFFA DEM IGEN! Jo, jag fangirlar över Shake Away... Haha, när jag läste det skrek jag och började skratta, har knappt ännu slutat le. Jag är förstås medveten om att de kanske bara säger att de kommer ihåg mig för att ha nöjda kunder, men... Det struntar jag i just nu. :D Ska hur som helst bli underbart att fara till Hastings igen!

• Titta på detta: 

• Detta skall JAG uppleva! Helt okej nog...

Denna resa kommer bli helt bäst! Det är vår första resa helt ensamma, vi får göra vad vi vill, det är vi som bestämmer, vi har redan gjort upp ett helt fantastiskt schema, ooh jag ser så mycket fram emot detta! Och det är inte länge kvar nu! :D

So, we'll meet again... :)

(Och fastän jag kommer att bli hur gammal som helst kommer det inte märkas så snabbt eftersom mamma sa att det såg ut som om jag fyllde 14 i lördags på mitt 18-årskalas, haha.):

  Fotograf.

Denna vecka har varit kaos. Egentligen inte, men det känns så. På onsdagen insåg jag hur lat jag faktiskt blivit och hur mycket jag hade att göra, så efter att på förmiddagen läst ut Torka aldrig tårar utan handskar: Döden (HEMSK!!!), och varit i skolan, gällde endast skola. Och dans såklart. En uppsats skulle skrivas, det tog hela dagen så jag hann inte öva till samhällsläraprovet, som jag hade igår tänkte jag säga, men det är ju faktiskt bara fredag idag, så det var idag haha. Det blev en sen kväll, men jag skyller inte på någon annan än mig själv. På torsdagen var det provläsning som gällde. Inget annat, med undantag av dans och ett snabbt samtal med tvillingbrorsan-syrran. (Kärt barn har många namn <3) Sen kväll det med, men nu är det över! Inga prov mer denna period, haha nog för att detta var det enda för min del, och inte heller några uppsatser. Att jag ligger två, snart tre, uppgifter efter i nätkursen kan vi glömma just nu. Och det jag har kvar av skrivuppgifterna i tyskan (det är i alla fall inte försenat). Och att jag nästa fredag ska dansa helt ensam i kyrkan. Jag blir väl tvungen att imrpovisera, det är lite svårt att göra en ordentlig koreografi när jag inte vet exakt hurdant utrymme jag har... Men lite förberedd vill jag nog vara, för det är en helt annan sak att dansa tillsammans med mina danskompisar, också när det gäller solon, för då finns de ändå på plats, än att dansa helt ensam framför skolan. Usch har jag lust att skriva, hehe. Nej, allvarligt talat är det inte så hemskt, och allting är ju bra träning inför framtiden (som inte är så långt borta!). På danslektionerna får jag ofta höra att jag är modig, åh vad jag önskar att jag alltid kunde vara den jag är när jag är tillsammans med mina dansmänniskor. Väldigt få människor i min klass skulle använda ordet modig för att beskriva mig. 

Imorgon ska jag fortsätta slita med skolan. Idag har jag gett mig en paus. För att göra det lite tydligare bestämde jag mig alltså då på onsdagen för att ta tag i mitt liv igen. Idag efter skolan har jag städat; rengjort Molles toalett, diskat, tvättat kläder, och rett upp helt enkelt. Sedan när jag skulle äta satte jag mig vid TV:n för att titta på Fame (serien) samtidigt, när jag ätit färdigt var jag mitt i ett avsnitt, så jag tog min stickning som fått lida den sista tiden och såg vidare. Senare började jag gråta så mycket (heh) så jag lade bort stickningen och fortsatte titta, till sist med motiveringen att jag ändå inte skulle få något gjort mera idag. Slutade alltså med att jag kollade fyra avsnitt (okej, 3½, blev på hälft förra gången jag tittade). Den är så bra så nu finns risken att jag ska bli fast, så jag ska hålla paus nu igen. Jag vill göra annat med min fritid än att sitta vid TV:n eller datorn.

Fame ger mig så mycket inspiration och motivation! Jag sitter där och drömmer om att också få gå på en sådan skola. Och tänk om man skulle bli lika bra som dem! Nu har jag förresten fått klart för mig mina alternativ att söka till I VÅR:

• VNF, ettårig danslinje
• Teaterhögskolans danslinje, först tre "kandidatår", efter det får man välja inriktning (dansare eller koreograf, danslärare finns också men den är inte likadan, haha jag är inte så insatt ännu)
• ÅA: Pedagogik (klasslärare?), Svenska, Engelska, Tyska (Problemen med språken är att jag inte riktigt vet vart de skulle leda, mina moddalärartankar har svalnat och ersatts av lågstadielärare (klasslärare) igen, men jag är ju intresserad av språk och eftersom jag ser på både Tyskland och England som eventuella bostadsländer skulle det ju vara bra att förbättra språkkunskaperna, speciellt tyskan.
• Novia: Socionom

För tillfället är jag mest orolig för att jag någon gång ska bli tvungen att välja. Dansen är fortfarande alternativ 1, men vad ska jag välja annars?! Nåja, det behöver jag inte tänka på just nu.

Nu ska jag gå och sova, för att imorgon vara pigg och aktiv. Godnatt!

P.s Londonresa beställd till jullovet!!! :D

Nu är det inte längre någon Dancing Queen, young and sweet, only seventeen... (SÅ BRA "fiilis" på kulturkarnevalen när alla sjöng och dansade med, ååh take me back!)

Till skillnad från många andra har jag inte räknat ner till den här dagen i flera år. När det var 22 dagar kvar räknade jag faktiskt ner i min kalender, men det var bara för att jag hade tråkigt på en lektion (*host* samhällslära *host*), och jag kollade nedräkningen kanske tre gånger. Tidigare tänkte jag att jag ändå inte har någon nytta av de rättigheter man får då man fyller arton - jag tar inte körkort (ännu i alla fall), jag är nykterist, jag röker inte... För några veckor kom jag dock på att man får resa själv, jippiii, och nu har jag redan en resa till London över nyår planerad. 

Ni minns kanske att det i våras slog mig att 17 var idealåldern för mig. Nu är jag inte 17 mera, oh no, jag kommer att krascha! Haha. Nej, ännu känner jag mig helt som vanligt. Lite extra sprallig och barnslig faktiskt, jag är klädd i gröna strumpbyxor, kjol och min kk-skjorta som jag klippt till topp, och håret har jag uppsatt i Jon's (vet att ' inte används i svenskan, men han är engelsk och det ser bättre ut så (; ) favoritfrisyr; två hästsvansar. Livet blir mycket roligare om man trivs med sin outfit. 

Jag kan inte förstå att jag är så här gammal. (Nej, jag har ingen ålderskris, vad spelar det för roll hur gammal man är? Ålder är bara siffror.) Vad jag menar är att jag faktiskt ser mig själv som ett barn. Inte barn som omyndig, utan barn som barn. Jag såg alltså mig själv yngre också när jag var 17 (wow, det var jag igår). Ibland klarar jag dock av att distansera mig från mig själv, se mig själv från någon yngres ögon, och tänka på hur jag själv såg gymnasieelever när jag var yngre. Till exempel när jag i min studiebok (som vi får varje år från dansen) läste Du är en förebild för yngre. Då kan jag för någon sekund se att jag faktiskt är stor nu, att jag är på väg att bli vuxen. Det är ganska häftigt, hehe.

Flummeliflumm-inlägg det här... Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Min 18-årsdag ska jag fira för mig själv, efter skolan alltså, jag ska bl.a baka muffins till kalaset som vi har imorgon. Jag kommer knappast att hinna med så mycket, men jag tänker i alla fall bara göra sådant jag tycker om.

Hoppas ni får en fin dag!

Hej allihopa! Som ni säkert listade ut var bildinläggen från tidigare i veckan tidsinställda, jag gav mig själv allt för mycket fritid förra veckoslutet så hade inte en enda ledig minut denna vecka (rättare sagt tisdag-torsdag). Varför tror jag att ni har märkt att de var tidsinställda och jag inte haft tid för bloggen? Varenda uppmärksam varelse borde veta svaret: det har inte kommit ett enda inlägg om att DET VAR KULTURKARNEVALEN torsdag-idag!!!

Ojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. Fastän det inte kommit något sådant inlägg betyder det inte att min kärlek för kulturkarnevalen har krympt - tvärtom. (En annan orsak förutom tidsbristen är att jag inte insåg hur nära den var innan torsdagen.) Detta har varit en helt FANTASTISK kulturkarneval! Det har de alla varit, men det var något speciellt med den här. Om den slog första året vet jag inte ännu, för just nu känner jag mig bara tom och det känns som om jag bara varit deprimerad hela karnevalen, men efter att depressionen lagt sig kommer jag väl att kunna avgöra det. För deprimerad under karnevalen var jag verkligen inte!

På torsdagen gick jag hemifrån till busstationen (ca två kilometer) med min packning (= en megastor kappsäck med hjul, en ryggsäck + min kameraväska), det var ganska humoristiskt att gå med min stora reseväska, alla som körde förbi fick sig nog ett gott skratt. Men tungt var det, haha! Medan jag gick insåg jag dock, att nu var jag påväg hem. En härlig känsla! Och det var faktiskt så det kändes när jag väl var där, jag var hemma. Kulturkarnevalen är mitt hem, det är där jag hör hemma, det är där jag lever ut mig själv till 100 procent. Jag förstår inte hur mycket jag kan älska dessa fyra dagar, det är endast fyra dagar om året och ändå har dessa fyra dagar en så enorm plats i mitt hjärta, det är ofattbart! Mina kompisar konstaterade att det inte finns någon som älskar kulturkarnevalen lika mycket som jag, och jag tror att de har rätt. För det är helt galet, jag förstår inte själv hur det är möjligt och varför det har blivit så här.

Men jag hatar kulturkarnevalen nästa lika mycket som jag älskar detta underbara evenemang. För den lämnar en så ensam, så tom! Usch, jag vill inte skriva om det, känner inte för att gråta just nu.

Detta år vågade jag bjuda på mig själv ännu mer än tidigare. Jag dansade galet, sjöng (galade) för fullt, släppte loss, pratade med vem jag ville (nästan i alla fall), helt utan att bry mig om vad andra skulle tycka. För på kulturkarnevalen kollar ingen konstigt på dig fastän du freakar out. Där är alla med och där har alla roligt. På torsdagen stod jag framför alla 500+ personer och talade, jag visste inte vad jag skulle säga men jag kände mig helt trygg, när jag glömde bort att säga mitt namn blev jag inte ens generad, jag tog utan probelm tillbaka mikrofonen och sa glatt "Och jag heter [Unia]!" haha, jag kände mig så trygg och det var inte ett dugg pinsamt, bara roligt och tryggt. Min familj. På lördagen när vi dansade vår koreografi inför alla andra tappade vi helt bort oss, men jag tycker ändå att det gick bra, jag är inte det minsta missnöjd, för vi hade roligt och publiken hade roligt, de sa att man blev glada av att titta på oss och det var det som var poängen! Dessutom var de imponerade av vad vi hade lärt oss, och av hur snabbt det gick.

Jag vet inte ens om jag nämnt det, men jag var alltså i discodanslabbet, och det var hur roligt som helst! Det var det bästa labbet jag någonsin varit på, väldigt krävande både fysiskt och psykiskt, och utmanade, men så otroligt kul! Mina muskler skrek och är nu härligt sjuka, jag har till och med haft träningsvärk i muskler jag inte visste att jag har, heh. Härligt!

Nu ska jag stänga datorn, blev precis påmind om att det kommer the Voice Kids, så måste ju se på det, äsch att jag missade de första 45 minuterna! SKrivs mer senare.