Har ni varit ute idag? Jag vet inte hur det är där som du bor, men här har det varit världens finaste dag. Solen har varit framme hela dagen, utan paus, åh så otroligt underbart. Och vad gör man en dag som denna? Det vet jag inte, men jag vet vad jag gör: Lämnar alla miljontals måsten hemma och åker iväg till Noux Nationalpark. Tre timmar gick jag i skogen, på bergen, vid vatten. Tänkte inte på någonting (märkte jag efteråt). Jag har njutit för allt vad livet är värt. Med strålande solsken och slående vacker natur och höstens färger kan man inte begära mycket mera. 

Människor säger att jag ska komma ihåg att ta hand om mig själv också. Det är så här jag gör det. Även om det betyder mera stress när jag kommer tillbaka. Det är så skönt att ha utmattade ben och en trötthet som inte kommer från något annat än att röra sig ute i naturen.

Den här reklamen är den bästa jag någonsin sett, tror jag. Jag började gråta första gången jag såg den. Titta på den.

Jag är en människa som bränner mig otroligt lätt i solen. Ändå har jag alltid varit väldigt dålig på att använda solkräm. I smyg har jag tyckt om att bli röd som en tomat över hela kroppen, i smyg har jag tyckt om att det har synts att jag varit ute i solen. Jag har till och med tyckt om smärtan, hur huden hettar och hur det svider när man lägger på kräm efteråt. Fy skäms på mig.

Det var förra året i Tjeckien när jag brände mig värre än någonsin som jag öppnade ögonen. Som jag insåg att det kanske inte är så bra för min hud att vara så mycket i solen utan skydd. Då hade jag till och med använt solkräm, men inte ordentligt. Så när jag reste till Nya Zeeland hade jag bestämt mig för att verkligen vara ordentlig när det gäller solkräm, och jag höll det ganska bra. Blev bara lite slarvig mot slutet av resan när jag tyckte att jag varit så länge där redan utan att bränna mig. Det resulterade förstås i att jag brände mig sista dagen.

En dag i somras såg jag Niveas reklam här ovan. Och jag började som sagt gråta. Hur dum får man vara egentligen? Vill man verkligen förstöra sin hud bara för att få färg, bara för att det ska synas att man varit i solen? Visst, jag tycker att det är mycket finare att vara brun än vit, men att vara röd är nog inte särskilt fint i mina ögon, och hur fin man än skulle bli vill jag inte förstöra hela mig bara för utseendets skull. Den här sommaren har ju inte varit så solig, förutom nu de senaste veckorna. Och jag kan stolt säga att jag använt solkräm väldigt duktigt. Förra veckoslutet var jag ute i skärgården och firade riktigt äkta sommar; simmade, solade, badade bastu, åt rökt fisk, var ute hela tiden... Jag var väldigt viktig med solkrämen, satte till och med på mera efter att jag simmat. Och vet ni vad? Det var en sådan lycka att komma hem därifrån och se att jag blivit brun istället för röd. Det är verkligen skickligt för mig, att vara så länge i solen, dessutom vid vattnet, med så lite kläder på mig, utan att bränna mig. Och oj så bra det känns. 

Ta hand om dig själv och din hud du också!

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om min syn på alkohol, och denna sommar jobbar jag igen på posten och ser med jämna mellanrum samma baksida av en tidning som då inspirerade mig till detta blogginlägg. Därför tänkte jag nu skriva om hur min inställning har förändrats.

Jag är inte längre lika panikartat emot alkohol. Jag klarar nuförtiden av att gå in i alko utan att börja må illa och få lust att sparka ner allting, haha, vilket ju är bra eftersom jag nu som då för in post åt dem. Hur jag annars känner mig i alko, om någon ska köpa något därifrån alltså, vet jag faktiskt inte, för det är otroligt länge sedan jag varit det, jag minns inte ens när det senast hände. Jag tror att orsaken till att mina känslor svalnat är att jag inte haft så mycket kontakt med alkohol den senaste tiden, jag har umgåtts med människor som inte dricker och inte behövt se så mycket av alkoholens jobbiga sida.

I och med att jag träffat nya människor har jag dock ganska ofta fått förklara att jag inte dricker, vilket jag ibland tycker att är lite jobbigt. Varför kan jag inte bara vara som alla andra, ens dricka lite? kan jag tänka. För ibland tar det på krafterna att "vara konstig". Men nu har jag lärt mig att acceptera mig själv och jag har bestämt mig för att sluta göra saker som jag egentligen inte vill bara för att det "hör till" eller för att människor förväntar sig att man ska göra det. Ibland är jag faktiskt lite rädd för studielivet som väntar. Där finns så mycket alkohol! Ibland ger folk den bilden att man inte träffar folk och får vänner om man inte deltar i en massa evenemang, sitser och andra fester, som alla innebär en massa alkohol förstås. Jag kommer ju att vara helt ensam. tänkte jag när jag närvaroanmälde mig och skulle välja om jag också skulle anmäla mig till någon nation. För jag läste om nationernas evenemang och insåg att jag inte skulle vilja gå på ett enda. Inte kan man väl gå på sådana evenemang utan att dricka alkohol? Men så kom det rationella tillbaka. Kom igen! Jag har ju förut också fått vänner, vad skulle vara annorlunda nu? Nog finns där ju människor som gör annat än super. Människor som hellre gör annat på sin fritid. Jag bestämde mig för att inte anmäla mig till nationen. Jag kommer nog att hitta på en massa annat roligt. Dansa kommer jag säkert att göra varje dag, haha, och jag kommer att ha både Romeo och världens bästa rumskompis där. Jag har ofta längtat efter att studera på universitet och jag blev helt ivrig när jag fick ett infobrev från skolan och där stod om språkstudier. Jag kommer nog att trivas tror jag. Om jag inte får några nya vänner (haha) får jag ju åtminstone studera sådant som intresserar mig, dansa, och jag har redan världens bästa vänner från förut. Haha. För jag tänker inte slösa min tid på en massa alkohol-tillställningar som jag egentligen inte skulle vilja vara på, jag struntar i om andra tycker att man ska göra det, om jag inte har roligt där behöver jag inte gå. Om man får komma med utan att dricka är det klart att jag säkert går någon gång, för att se om det kanske ändå är roligt. Vad vet jag.

Jag är lycklig över att ha så många människor i mitt liv som accepterar att jag inte dricker, och också över att mina närmaste själva inte är så stora supare, haha. Min nuvarande syn på alkoholen är ungefär "Drick om ni så vill, men var medvetna om att det kan föra med sig negativa konsekvenser, och stör inte mig eller andra som inte vill bli störda, tack." 

Jag har aldrig varit den som brytt mig speciellt mycket om utseendet, och det syns också. Jag är inte populär bland killar och jag får väldigt sällan kommentarer om mitt utseende. För några år sedan kunde jag ibland vara väldigt ledsen över mitt äckliga ansikte fullt av acne och bli på dåligt humör så fort jag såg mig i spegeln eller en bild på mig. Det hände dock inte så speciellt ofta, eftersom min självkänsla och mitt självförtroende ändå så länge har varit rätt så starka. Och det har ju alltid varit mitt eget val att inte sminka mig, att inte täcka in "det fula". För man är bra som man är och utseende ska inte spela någon roll. Dessutom gör smink bara acne värre.

Nuförtiden är jag dock nöjd med hela mig. Både insida och utsida. Inte är jag ännu heller världens snyggaste/sötaste/finaste, verkligen inte, på den fronten är allt som förut. Men jag har insett att folk ändå tycker om att titta på mig. Och det har fått mig att inse vad som är det bästa sminket av alla: glädje. Jag insåg det på vår sista dansafton. Vår fotograf talade med mig och sa helt underbara saker. Vi pratade om mycket, men det jag nu tänkte dela med mig av var detta; han sa att han minns mig ännu från första dansafton, för att det var en så stor glädje att fotografera mig eftersom jag uttrycker så mycket glädje när jag dansar. Själv när jag såg på bilderna tänkte jag på hur roligt det måste vara att fotografera alla andra för att de är så himla fina/snygga människor, och att jag inte kan vara en speciellt trevlig modell för att det så sällan blir riktigt bra bilder. Men där sa han till mig, att han minns mig och att jag är ett väldigt tacksamt motiv för att jag uttrycker så mycket glädje, för att man ser att jag älskar det jag gör. 

För att ta ett annat exempel från min världens bästa skola nämndes ordet glad/iloinen nio gånger på pappret som jag fick av mina underbara klasskamrater, och resten av kommentarerna innehöll andra formuleringar med ungefär samma innebörd. Jag får också ofta höra att min glädje är en av de bästa egenskaperna hos mig, och har till och med fått höra att vad som än händer så vet man att man åtminstone har mitt skratt haha. När jag var yngre förstod jag inte riktigt hur glad kunde vara en komplimang, "för det är ju en sinnesstämning", men nuförtiden tycker jag att det är något av det finaste man kan höra. Att man är en glad människa. För det betyder att man sprider glädje.

Om någon av er trodde att jag skulle komma med något "riktigt" sminktips, så hoppas jag att ni inte blev besvikna. För visst är detta ett allvarligt sminktips, jag menar det. Uttrycker man glädje behöver man inte smink (inte för att man behöver det annars heller), människor tycker om att se på en för det. Så le, var glad och sprid glädje! 

  Passande nog står det Enjoy life på min T-shirt. Till fotografens blogg.

En av de saker som jag får mest beröm för är min attityd till livet. Så är det inte lite konstigt, att när jag försöker hjälpa andra att få ett bättre liv genom att försöka ta till sig en sådan attityd, blir dessa människor nästan alltid arga? Och påstår att det inte fungerar. Ibland påstår de att det är dåligt att tänka på ett sådant sätt, för gör man det blir man en "sån och sån" människa. När jag frågar om de tycker att jag är en sådan människa dock, protesterar de vilt och säger att jag verkligen inte är sådan. Vad är det för någon logik? De påstår att man med logiskt tänkande kan se att det inte hjälper att bara tänka på ett visst sätt, men deras argument innehåller ingen logik alls.

Det värsta som kan hända när man försöker hjälpa någon är väl att hen blir arg på en. Men vad ska man göra när man vet att det man har att säga kan hjälpa? När det har hjälpt en själv så många gånger i så mycket och hjälper än idag? När allt kunde lösas bara de tänkte på ett annat sätt? När de kunde få ett mycket bättre liv bara de själva vågade tro på det? Ska man då bara hålla tyst fastän man är säker på att det kunde hjälpa dem? Det vore väl själviskt att hålla alla livstrick för sig själv? 

Har DU någon åsikt om detta? Snälla kommentera då för detta är verkligen något som jag skulle vilja veta vad andra anser om.

Ni anar inte hur mycket jag har vuxit under året som jag fick uppleva på folkhögskolan. Det beror naturligtvis delvis på atmosfären och de underbara människorna som jag lärt känna, men det beror också på att jag ställts inför ganska många utmaningar som jag tagit mig igenom. Och när man står på andra sidan hindret kan jag lova att man är starkare.

Den mest uppenbara utmaningen kanske är språket. Jag började i en klass där endast en annan var svenskspråkig, och alla andra talade finska som jag aldrig varit helt bra på. Så redan att kommunicera med mina nya vänner var en utmaning, haha. Att lyssna på lektionerna. Att våga fråga av lärare som bara talar finska. Och att våga fråga vad något betyder när man inte förstår. (Det ska man förresten ALLTID göra, varje gång jag gjorde det fick jag höra hur bra det är att jag frågar och möttes nästan av tacksamhet, det är ingen skam i att fråga.) Men som jag pratade om i ett tidigare inlägg har jag tacklat denna utmaning och kan nu helt ärligt säga att jag kan finska. I tisdags spelade jag till och med Alias på finska, även om jag plötsligt trodde att ett ord betydde något som det inte gjorde haha, men det gick bra ändå. Mina klasskompisar har varit världens mest stöttande människor och jag är så tacksam för att det är just med dem som jag lärde mig finska. Jag har känt mig trygg att tala med dem fastän inte allting far rätt och det har gjort mig säkrare på mig själv. Kiitos!

Den andra ganska uppenbara utmaningen är själva dansen. Att börja i en dansskola tillsammans med människor som dansat på det sättet mycket mera än jag. Att dansa med människor som man tycker att redan kan allting när man inte själv kan någonting. Redan att dansa med spegelvägg var jobbigt i början; mitt självförtroende fick sig ordentliga stötar bara av att jag var tvungen att se mig själv när jag dansade och inte kunde allting. Tillsammans med alla i min klass som är världens snyggaste människor och SÅ begåvade. Haha. Men vet ni vad som är bra med att inte börja på toppen? Det är lättare att utvecklas då. Och att märka framstegen. Spegeln slutade störa, ibland var den till och med uppmuntrande, och med tiden kände jag mig mindre och mindre efter alla andra. Dessutom, när jag började märka mina egna framsteg slutade jag snart att jämföra mig med de andra. För jag utvecklades, och det var väl det jag var där för. 

Det var en utmaning för mig att vara med i en produktion (och jobba så mycket med den) som jag inte tyckte så mycket om och som jag kände att jag var helt onödig i. Jag kände att ingenting skulle förändras om jag var borta, och det var tufft att finna motivation när man kände sig så obetydlig. Men jag klarade mig ju genom det också och kände efteråt att upplevelsen fått mig att växa.

Stundvis har det varit en otroligt stor utmaning att ha min bästa vän på andra sidan jorden och min pojkvän i armén och endast kunna träffas på veckosluten (inte ens alla). Lyckligtvis har jag haft andra underbara människor omkring mig, min härliga rumskompis var till speciellt stor hjälp.

Andra utmaningar handlar också om att när jag varit svag har jag känt att alla andra är helt perfekta och jag världens största loser. Haha, det låter ju inte riktigt som jag, eller hur? Men jo, det är sant. En kväll när vi firade med klassen var jag gråtfärdig hela kvällen för att alla andra är så bra på att dansa och så populära och så snygga och så perfekta. Jag var otroligt trött och saknade en massa människor, så det bidrog till min känslighet. Hur som helst, någon gång efter den kvällen förändrades något. Jag tror att det var viktigt för mig att få gråta ut alla onödiga, överdrivna "jag är så värdelös"-känslor, för efter det kom de aldrig tillbaka. Nu finns en ny styrka i mig som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag har växt så otroligt mycket under det här året. Jag vågar vara den jag är och behöver inte gömma mig själv. När vi har fester vågar jag dansa och njuta av det fastän jag känner att alla andra dansar bättre. När världens bästa rumskompis och jag är ensamma i danssalen vågar jag sjunga för full hals och fåna mig fullt ut, låtsas att jag är med i en musikal. Ungefär haha. Jag vågar slänga mig in i saker som är utanför min bekvämlighetszon och jag vågar skratta åt mig själv. Det här året har varit så givande!

  Foto av Chris Senn. 

Efter att tre dagar haft feber och verkligen varit hängig känner jag mig verkligen inte återställd ännu fastän jag nu redan varit feberfri i två dagar. Brukar det kännas så här efter att ha varit sjuk? Jag kan inte ens förklara hur det känns, jag är otroligt slut och svag men har ändå energi inom mig, det känns som om jag hade lock för öronen och levde i en bubbla, min hals är sjuk men inte i djupet, jag hostar och snuvar men inte så starkt, ibland blir jag illamående och ibland snurrar hela världen. Tidigare idag när jag steg upp från sängen efter att ha läst psykologi och kände mig riktigt dålig hoppade en bisarr tanke upp i mitt huvud: Tänk om jag har en dödlig sjukdom och snart kommer att dö? Haha, jag har ganska vild fantasi för tillfället...

Okej, nej jag tror inte att jag har en dödlig sjukdom, men det är en intressant tanke: Tänk om jag snart skulle dö? JAG, av alla människor. Jag som ska bli världens äldsta kvinna, jag som bär på världens största livsglädje. Jag som njuter av att minnas, älskar nuet och drömmer om framtiden. (Jag läste utvecklingspsykologi idag och kan inte låta bli att skratta åt mig själv, när jag läser om småbarn tänker jag "Ååååh, jag vill ha barn!", när jag läser om vuxenblivande tänker jag "Åh, det här är nog en så bra tid det, jag älskar det här och jag ser så mycket fram emot framtiden", när jag läser om vuxenåren "Jag vill också skaffa familj och karriär!", och ålderdomen "Åååh, vad det ska bli trevligt att gå i pension, man har ju tid för allting sedan! Och jag vill ha barnbarn!", haha...) Jag känner mig som definitionen av levande. Så visst skulle det vara väldigt konstig om jag skulle dö. Vad skulle jag säga till alla? Hur skulle alla reagera? Hur skulle jag på en så kort tid ge alla allting som jag känner att jag vill ge under mitt liv? Vad skulle man göra om man fick veta att man snart kommer att dö?

Jag tror att jag blir lite extrakreativ av att vara sjuk. Jag har också drömt alldeles sjuka saker. Inatt handlade det bl.a om att jag blev lurad till att utsätta mig själv och de som står mig närmast för droger och när jag fick veta det blev jag så vansinning att jag slog en av skurkarna med en stol. Haha.

Tanken som jag nu kommer att presentera väcktes i vintras när jag tillsammans med rumskompis gjorde test som skulle berätta vilka vilka yrken som passar oss, och det gång på gång frågades om man värdesätter en rik fantasi eller en realistisk uppfattning mera, om man är typen som drömmer och fantiserar eller den som står med båda fötterna stadigt på jorden, och så vidare. Då insåg jag nämligen, att jag har båda dessa egenskaper. Och inte vet jag vilken som är starkare eller vilken jag tycker är viktigare.

Jag beröms ofta för att jag är så realistisk, står med båda fötterna på jorden, och har en så klar uppfattning om verkligheten. Samtidigt drömmer jag om att dansa i melodifestivalen, att bo ovanför molnen och att bli världens äldsta människa, och skrämmer min pojkvän när jag pratar med mjukisdjur och försöker övertala honom om att de visst har känslor. 

Är det det här som min lärare menar när hon säger att jag har en så underbar och värdefull attityd? Att jag klarar av att drömma hur stort och galet som helst, och till och med ibland vågar tro att mina drömmar kan bli verklighet, samtidigt som jag är väldigt verklighetstrogen och ser på livet med öppna och klara ögon. 

Jag förstår inte varför det alltid ska vara antingen eller. Lika bra kan det ju vara båda. Jag älskar att drömma och skämta och flyga ovanför molnen. Men jag älskar också att på allvar planera och hitta på BCDE..ÅÄÖ-planer. Det är möjligt att både fantisera och tänka realistiskt. Det är möjligt att tro på magi och samtidigt vara en väldigt logiskt tänkande person. Det är möjligt att befinna sig bland stjärnorna men ändå stå stadigt på jorden. 

Och vet ni vad? Det är underbart att leva på det sättet. Ni får gärna följa med mig.