Idag när jag åkte tillbaka hem hit efter veckoslutet blev jag som vanligt på söndagar väldigt trött, och min plan var att tillbringa kvällen med The Sims. Lyckligtvis var det idag valdag här i Finland och jag hade glömt min rösträttslapp hemma så jag var tvungen att först komma hit och sedan gå till vallokalen, istället för att genast gå dit från bussen. Så när jag röstat var det så vackert väder att jag bestämde mig för att gå en liten omväg istället för att gå raka vägen hem. Omvägen byttes dock snabbt ut mot en skogspromenad och plötsligt hade jag tillbringat nästan två timmar av min kväll på promenad. Jag hittade en ny väg och den var underbar och det var så skönt att vara i skogen så min trötthet byttes ut mot fullständig livslycka. Det är så härligt att gå i naturen med solen skinandes över en trots att det är kväll, och när solen börjar gå ner blir det nästan ännu finare. Jag plockade tussilagon och vitsippor och konstaterade att det nog är vår på allvar nu (fick dock idag höra att jag säger så varje dag haha).

Jag längtar massor till sommaren, solsken varje dag och varmt väder. Samtidigt som jag verkligen inte vill att den här skolan tar slut. Det är bara 3,5 veckor kvar! Jag är inte redo ännu, jag är inte klar här. Vill fortsätta. Plus att jag märkte idag hur många ställen här finns som jag inte ännu utforskat haha, så inte kan jag ju åka härifrån! Buhuu. Men jag ser fram emot sommaren också. Och nästa höst. Vad jag nu kommer att göra då. Åh, jag bara bollar omkring med mina tankar hela tiden, jag har ju redan nog bestämt mig för vad jag ska göra; jag har sökt till psykologi och socialpsykologi. Och kommer jag in till någon av dem är det ju ingen fråga om saken, då börjar jag där. Ändå vägrar min hjärna vara tyst: är jag säker på att jag inte vill till någon dansskola? Vad ska jag göra om jag inte kommer in? Skulle jag klara av att vara ett år borta från mina närmaste, även om Tavi och jag redan varit ett år ifrån varandra? Vad vill jag allra mest? Jag vill så mycket!

Nu har jag suttit och tittat på en massa dansskolors hemsidor så klockan har redan blivit tio, och därför tänker jag nu avsluta och gå och lägga mig. Måste komma in i bättre vanor igen. Ha det fint, sköt om er och njut av våren. Solen är din vän.

Igår när vår lärare kom till skolan frågade hon oss om vi hade lust att dansa i naturen. Vem har inte det?! Så vi traskade iväg till en liten ö som ligger i sjön bredvid skolan, och där fick vi som uppgift att planera hur vi skulle använda kameran om vi ville göra en film. Vi skulle alltså planera var vi ville ha kameran, om den skulle vara stilla eller i rörelse, hur den skulle användas tillsammans med omgivningen och våra rörelser. En otroligt rolig dag med mycket skratt kan jag lova att det blev. I slutet av dagen filmade vi sedan dessa filmer, det blev kanske inte riktigt som man tänkt sig eftersom det inte var man själv som filmade, men det var ju processen som var poängen. Min bästa rumskompis och jag jobbade tillsammans och jag har nu lagt till bakgrundsmusik och klippt vår film lite. Varsågoda, haha:

Jag vill aldrig lämna den här skolan!

Jag har bestämt mig för att skapa en ny kategori här på bloggen. När jag blev student fick jag en anteckningsbok av världens bästa danslärare, som har blivit mitt favorithäfte och nästan varje sida innehåller peppande citat, hela temat med boken är "Gör din egen grej. Var din egen stjärna", och jag kommer fr.o.m nu dela med mig av dessa citat här. För att de är så bra, och för att jag vill att ni ska våga göra vad ni älskar, vad som gör er lyckliga, så kan vi alla bli våra egna stjärnor tillsammans. Det är du som är stjärnan i ditt eget liv.

När den ena inte ens vet hur mycket sk*t man tar emot för dess skull och uppför sig som en total idiot trots att man bara vill väl, och den andra inte visar minsta lilla tacksamhet trots att man lägger ner otroligt mycket tid och energi på att hjälpa, undrar man ibland varför man ens försöker. 

Naturligtvis vet jag vad det är som får mig att fortsätta. Rättvisa och viljan att hjälpa. Jag vill inte att människor ska må dåligt, speciellt inte såklart när det är människor som jag bryr mig om. Och fastän det hur länge som helst framstått som omöjligt hoppas jag ännu på att på ett sätt eller annat lyckas. Få min vän tillbaka till livet och glädjen. För det förtjänar alla. Det försvinner inte hur många gånger man än får höra att dra åt helvete och att allt är ens fel och att man inte ens försöker. Jag förstår varifrån känslorna kommer. Och jag är lyckligtvis tillräckligt stark för att veta att det naturligtvis inte är så. Jag känner mig själv och vet vad jag själv gör. 

Jag har märkt att allt är mycket lättare att ta emot om man förstår varför det händer. "Fan ta dig" från den ena är inte en lika stor tyngd som tystnaden från den andra. För jag förstår varifrån ilskan kommer, jag förstår att den egentligen inte är riktad mot mig men går ut över mig för att jag finns där och det är lättare att skylla på mig än på någon som inte kan nås och att man genom att skylla på mig inte behöver förlora allt hopp. Men tystnaden förstår jag inte. För tystnad ger inga svar på alla frågor jag har. Tystnad kan inte ge mig någon ro. Vilken reaktion som helst är bättre än ingen, för reaktioner ger information och information ger förståelse. Och det är förståelse jag vill ha. För utan förståelse är det så svårt att acceptera.

Visst gör det ont att inte se någon tacksamhet eller att göra saker för människor som de inte ens vet om att man gör. Och visst har man ibland lust att strunta i alla och lämna dem till sina egna öden eftersom de ändå inte vill ha ens hjälp. På inträdesprovet till socionom sa de till mig att det ibland blir otroligt jobbigt att jobba med människor (vi pratade då om barnskyddet) för att ibland far de faktiskt illa och ibland går nästan inget framåt. Då gäller det att klara av att se minimala framsteg och finna styrka och hopp i dem, sa de. Jag kände mig ganska stolt (eller vad man ska kalla det) när jag kunde berätta att jag redan känner till det där och även när allting känns helt hopplöst är jag kapabel att finna hopp i väldigt, väldigt små faktum. Även nu, när alla som jag bara vill väl är så arga på mig att de har blockerat mig från deras liv, så har jag styrka och hopp kvar om att det nog kommer att sköta sig på något sätt. Jag kommer nog att kunna nå fram till dem och få dem att se på saker som jag gör det. För det är det enda som krävs.

  Bilder från wehartit.

För jag vet att bara alla skulle förstå och må bra så skulle de inte vara arga, utan tacksamma.

Jag lovar att det finns något i ditt liv som är värt att le för. Om inte annat; för att du lever. Vi ska ta vara på de liv vi har, för rätt som det är kan livet ta slut. Du är här för en orsak. Tänk så fint att just DU får leva.

Det är faktiskt bra för hälsan att le. Man kan t.o.m lura hjärnan att man är glad om man ler, jag har själv prövat det och märkt att om jag känner mig nedstämd och sedan sätter ett leende på mina läppar så känner jag mig så mycket gladare att ett äkta leende bildas naturligt. Leenden lindrar stress, förbättrar immunförsvaret, gör att vi känner oss gladare, är avslappnande, och mycket mera. Dessutom smittar leenden av sig så om man ler bland med människor hjälper man inte bara sig själv, utan också andra, att må bättre. 

wikiHow har några tips om hur du kan lära dig att le mera: http://www.wikihow.com/Smile

Tidigare i veckan startade jag en ny omröstning här på bloggen (titta i menyn till vänster), om hur ni mår. Jag ser att någon har svarat "Jag skulle inte orka leva", och det gör mig ledsen att någon känner så. Därför vill jag hjälpa dig/er, och jag frågar: vill du prata med någon? För om någon av er känner att ni vill ha någon att prata med, om vad som helst, så vill jag att ni ska veta att jag finns här för er. Jag har ingen utbilning i att hjälpa människor (ännu), men jag älskar att göra det och har verkligen också hållit mycket på med det. Ibland kan det vara skönt att ha någon att öppna sig för och dela sina tankar med. Om ni vill prata med mig får ni vara anonyma om ni så vill, och allt ni säger stannar hos mig. Ni kan, förutom här på bloggen, nå mig på ddancinginthedark@hotmail.com, eller om ni känner mig i "riktiga livet" finns ju alltid facebook eller vad som helst. Alla förtjänar att må bra och därför vill jag hjälpa alla att göra just det. Må bra. Livet är så mycket härligare då. Och alla har en möjlighet att må bra, jag lovar. Så om ni vill prata med någon, tveka inte, tag kontakt! <3

Bilder från weheartit 

Även om andelen svenskspråkiga är minimal är svenska faktiskt ett officiellt språk i Finland. En del försöker få den obligatoriska skolsvenskan slopad dock, vilket är fullständigt idiotisk, likadant som deras argument, men det är inte det jag ska tala om nu. Nu tänkte jag prata om mina egna finskakunskaper.

Först måste jag påpeka att jag kommer från ett helt svenskspråkigt område där man så gott som aldrig behöver finska och hör heller nästan aldrig finska. Förutom på TV:n om man tittar på finska program förstås.

I lågstadiet var jag bra på finska, för min nivå alltså. Vi börjar med finska på tredje klass, men hade "språkduschar" redan i förskolan. När min 1,5år-äldre syster kämpade med sina finskaläxor och -prov lärde jag mig orden samtidigt när mamma förhörde henne. 

När jag började högstadiet känns det som om jag blev sämre på finska ju mer tid som gick. Berodde antagligen mest på att vi fick en ny lärare i nian (om inte redan slutet av åttan?) som tog bort all min motivation. Motivation är nämligen väldigt nödvändigt för att man ska lära sig, och motivationen till just finska är vanligtvis farligt låg på orten som jag kommer ifrån. För att det är så svårt. Ändå ansågs jag vara relativt bra på finska, eftersom många andra hade så stora svårigheter med det.

Samma negativa utveckling fortsatte i gymnasiet, där var nästan alla i min grupp så otroligt omotiverade som man bara kan vara. Och naturligtvis smittade det av sig. Vi ifrågasatte allting och diskuterade väldigt ofta hur dåliga system det finns för att lära ut finska, att man borde använda helt andra metoder redan från början, kom med argument om att vi inte behöver lära oss finska om inte de finskspråkiga lär sig svenska och att vi har rätt till betjäning på svenska, och varje lektion klagade människor på hur värdelösa de är på finska. Haha. Sorgligt men sant. Jag hölls fortfarande som en av de bästa i gruppen (nu måste vi förstås komma ihåg att jag inte talar om sådana som verkligen kan finska, t.ex de som kommer från tvåspråkiga hem), men min personliga nivå sänktes faktiskt rejält, tyckte åtminstone jag själv. 

När jag gick ut sexan hade jag 10 på betyget i finska. När jag gick ut högstadiet var vitsordet 9. När jag gick ut gymnasiet var vitsordet 8. Men jag är en människa som uppför mig väl på lektionerna och ofta är omtyckt av lärarna, så vitsorden avspeglar inte alltid mina sanna kunskaper.

När jag slutade gymnasiet och studentskrivningarna var över började jag ju dansa fyra gånger i veckan och dansade också då med en finskspråkig grupp. Att bara få vara i en sådan miljö och höra finska, och prata lite också, påverkar otroligt mycket, speciellt när man ändå har grunden där någonstans ingrävd, haha. Så även om det bara var för någon månad kände jag att min finska blev lite bättre, och speciellt fick jag en bättre inställning till språket.

I höstas började jag i en svenskspråkig skola där vi endast var två på klassen som pratade svenska, resten var finskspråkiga. Och det är här jag befinner mig nu (vi har dock fått en svenskspråkig till). De flesta av våra lärare är också finskspråkiga, de flesta kan dock också svenska men pratar finska på lektionerna. Och jag är faktiskt glad över att det är så här. Eftersom det är dans det handlar om så är ju inte språket så viktigt. Och jag har lärt mig så mycket finska! Förut om någon frågade om jag kan finska svarade jag "vähän" (=lite). Nu tvekar jag inte ens, nu kan jag finska. Och precis som en av mina härliga klasskompisar sa till mig, så känner jag nu också att jag skulle klara mig var som helst. Jag är inte längre rädd för finska. Jag behöver inte längre koncentrera mig alls för att förstå finska. Inte behöver jag heller tänka igenom allting före jag ska säga något på finska. Det kommer automatiskt. Flytande, felfri finska säger jag inte att jag kan, men vet ni vad? Man behöver inte prata helt felfritt för att kunna ett språk. Man blir nog förstådd. Och denna inställning är en stor orsak till att jag lärt mig: Jag har vågat prata. Jag vågar skratta åt mig själv för att jag inte kan, jag vågar använda svenska (eller engelska) ord om det är något jag inte kommer på, jag vågar avsluta ord med "osdfjklajvjikoewt" om min mun inte vill forma sig rätt eller jag inte vet hur man ska böja dem. För de andra är otroligt stöttande. De hjälper en hitta rätt ord, de förstår vad jag menar utan att jag klarar av att förklara precis allting, de säger att jag får säga på svenska om det blir för svårt, de skrattar med mig och inte åt mig om de skrattar, vanligtvis gör de inte ens det. Och de säger att min finska har utvecklats massor. Vilket den nog ärligt talat har gjort. Men det är ju ganska självklart också, för inte har jag behövt finska förut. Nu har jag i nästan ett år varit bland med finska hela tiden och "varit tvungen" att använda det om jag vill kommunicera med de andra, haha. Och det som tröstade mig och gav mig så mycket mod i början var vetskapen om att mina klasskamrater egentligen borde kunna lika mycket svenska som jag finska, muhahaha, haha, för jag har säkert haft lika lite kontakt med finska som de har haft med svenska förut, nästan åtminstone. Hehe. Men deras svenska har också förbättrats massor, även om jag alltid misslyckas med mina projekt att bara prata svenska med dem haha.

Vad jag vill säga med det här inlägget är: VÅGA SÄGA FEL, det är så du lär dig, och; JAG ÄLSKAR MIN KLASS! <3

  Foto: Chris Senn