När den ena inte ens vet hur mycket sk*t man tar emot för dess skull och uppför sig som en total idiot trots att man bara vill väl, och den andra inte visar minsta lilla tacksamhet trots att man lägger ner otroligt mycket tid och energi på att hjälpa, undrar man ibland varför man ens försöker. 

Naturligtvis vet jag vad det är som får mig att fortsätta. Rättvisa och viljan att hjälpa. Jag vill inte att människor ska må dåligt, speciellt inte såklart när det är människor som jag bryr mig om. Och fastän det hur länge som helst framstått som omöjligt hoppas jag ännu på att på ett sätt eller annat lyckas. Få min vän tillbaka till livet och glädjen. För det förtjänar alla. Det försvinner inte hur många gånger man än får höra att dra åt helvete och att allt är ens fel och att man inte ens försöker. Jag förstår varifrån känslorna kommer. Och jag är lyckligtvis tillräckligt stark för att veta att det naturligtvis inte är så. Jag känner mig själv och vet vad jag själv gör. 

Jag har märkt att allt är mycket lättare att ta emot om man förstår varför det händer. "Fan ta dig" från den ena är inte en lika stor tyngd som tystnaden från den andra. För jag förstår varifrån ilskan kommer, jag förstår att den egentligen inte är riktad mot mig men går ut över mig för att jag finns där och det är lättare att skylla på mig än på någon som inte kan nås och att man genom att skylla på mig inte behöver förlora allt hopp. Men tystnaden förstår jag inte. För tystnad ger inga svar på alla frågor jag har. Tystnad kan inte ge mig någon ro. Vilken reaktion som helst är bättre än ingen, för reaktioner ger information och information ger förståelse. Och det är förståelse jag vill ha. För utan förståelse är det så svårt att acceptera.

Visst gör det ont att inte se någon tacksamhet eller att göra saker för människor som de inte ens vet om att man gör. Och visst har man ibland lust att strunta i alla och lämna dem till sina egna öden eftersom de ändå inte vill ha ens hjälp. På inträdesprovet till socionom sa de till mig att det ibland blir otroligt jobbigt att jobba med människor (vi pratade då om barnskyddet) för att ibland far de faktiskt illa och ibland går nästan inget framåt. Då gäller det att klara av att se minimala framsteg och finna styrka och hopp i dem, sa de. Jag kände mig ganska stolt (eller vad man ska kalla det) när jag kunde berätta att jag redan känner till det där och även när allting känns helt hopplöst är jag kapabel att finna hopp i väldigt, väldigt små faktum. Även nu, när alla som jag bara vill väl är så arga på mig att de har blockerat mig från deras liv, så har jag styrka och hopp kvar om att det nog kommer att sköta sig på något sätt. Jag kommer nog att kunna nå fram till dem och få dem att se på saker som jag gör det. För det är det enda som krävs.

  Bilder från wehartit.

För jag vet att bara alla skulle förstå och må bra så skulle de inte vara arga, utan tacksamma.