När du kom hit i början av sommaren 2011 rasade mitt liv. Inte enbart därför, men det var en av dropparna som fick bägaren att rinna över. Jag blev ledsen, arg, sur, irriterad, störd, sårad, svag, sviken, förrådd... Jag visste att det inte var ditt fel, men jag kunde inte ens försöka tycka om dig i början.

Efter en tid började jag trots allt ta med dig på promenader. Det var ju något jag drömt om - att få ha en hund så att jag skulle kunna gå ut och gå med den. 

Med tiden började jag leva enligt mina egna ord - det var inte ditt fel, det var inte dig jag skulle vara arg på. Det var skönt att ha någon med på promenaderna, du fick se mina tårar, höra mina skrik, och du gav mig tröst. 

Fastän du först fick mig att falla djupare hjälpte du mig upp en bit tillbaka. Jag kan inte låta bli att undra hur sommaren 2011 hade blivit om du inte hade kommit. Hade jag ändå fallit lika djupt? Hade jag överlevt utan promenaderna med dig? Hade jag gått ensam istället? Vad hade jag gjort hela sommaren? Promenaderna med dig var ju verkligen många, och de är faktiskt något av det lilla jag minns från den där tiden. Musik, bilder, och sandvägen vi gick på har hjälpt mig att minnas. Och vad jag minns är att du nog var den som efter Molle visste bäst hur jag mådde.

Jag minns första gången jag vågade låta dig gå lös. Jag minns hur stolt jag var när jag lärde dig att sitta och vänta. Jag minns den underbara känslan när du stannade och väntade på mig så fort jag sa "Hani, du går med mig". Jag minns hur vi tillsammans plockade buketten som finns kvar än idag. Jag minns hur du snällt låg nedanför "stenhögen" medan jag satt där och skrev. Jag minns hur du lydde mig om och om igen, bara för att jag ville ta bilder.

Det var alltid en sådan befrielse att få gå ut med dig. Och du blev alltid så glad när jag kom med kopplet. Vi kom varandra väldigt nära över bara en sommar. När jag ser den här bilden minns jag glädjen varje gång du kom springande till mig när jag ropade. Känslan av att ha någon som tyckte om mig, någon som inte ens hade känt mig länge alls.

Sötnos.

Och så när vi hade blivit så bra vänner kom den där dagen. Du bara låg och sov, ville inte röra dig någonstans. Vi förstod inte vad som var fel, vi gav dig vatten och lät dig vila. Vi fick dig inte att göra någonting. För att kolla om det var något allvarligt hämtade jag kopplet, eftersom du tyckte så mycket om att gå ut och gå. Precis som vanligt vaknade du till och kom ivrigt fram till mig. Jag tänkte "Jaha, då kan vi ju gå en liten bit för att se om du orkar", du verkade ju plötsligt må helt bra. Allting var helt som vanligt, du var ivrig och glad när vi gick. Men vi kom kanske 50 meter. Sedan lade du ner dig, och steg inte upp hur jag än försökte. Jag hade mobilen hemma, och jag ville inte skrika så att hela byn skulle höra. Jag kunde inte lämna dig där ifall att du då skulle springa iväg. Jag försökte dra, skuffa, puffa, lyfta, locka, prata snällt och bestämt, men ingenting fick dig att röra dig ur fläcken. Så jag satte mig ner med dig, gråtfärdig och med en känsla av hjälplöshet och värdelöshet, kände mig så skyldig för att ha tagit dig dit när du tydligen inte mådde bra. Det var hemskt att inte kunna göra någonting, jag såg huset och gården men kunde inte få dig dit. Männsikor såg och undrade, och endel kom fram och pratade. Trodde att du blivit trött av en lång promenad. Jag rättade inte dem.

Nu när jag tänker på det har jag ingen aning om hur det sedan löste sig. Kom någon och hjälpte mig? Fick jag upp dig till sist? Steg du själv upp? Jag har ingen aning. Vad jag minns dock är att vi på kvällen fick veta att du hade brytit ryggen. 

Nästa dag låg du igen ute, och bara... låg. Du skulle till veterinären, och jag skulle aldrig få se dig igen. Det gjorde ont att se dig ligga där, för du såg inte ens sjuk ut, du jagade ivrigt flugorna som flög tillräckligt nära och dina ögon var pigga och livfulla. När de andra var där med dig stod jag mest på sidan om, men när de lämnade oss ensamma satte jag mig hos dig och gömde tårarna i din päls. Det var då jag insåg det - jag älskade dig. Jag minns ännu hur det kändes. Och jag berättade det för dig, först på svenska och sedan på finska. Vi hade bara känt varandra i två månader, lite mindre till och med, men det hade räckt för att få mig att gå från att nästan hata dig (fastän du inte hade gjort något, jag hatade bara att du kom och en del bakom det) till att verkligen älska dig. Det gjorde så ont att inse det, och att veta att detta var adjö. 

Jag ville inte titta på medan de tog in dig i bilen och körde iväg, så jag gick in i mitt rum och upp i min säng och lät tårarna rinna.

Din sista dag.

Idag är det exakt två år sedan. Och mina tårar faller.

Jepp, nu ska jag ha en frågestund, det är väldigt länge sedan sist och tänkte att det passar bra nu när jag ändå har en blogg-/datorstrejk. Så, nu får ni bombadera mig med frågor så att datorn exploderar när jag loggar in på bloggplatsen nästa gång och ser alla kommentarer! Det klarar ni väl av? ;) ALLA frågor är välkomna, som vanligt är det endast er fantasi som sätter gränser! Alla som bloggar får en länkning, om man har en blogg förstås. Tack på förhand. :)

UPDATE: Den som frågar flest frågor skriver jag ett inlägg om, och gör reklam för bloggen om man har en, detta är frivilligt så jag frågar först. :) De som redan har frågat får fråga mera om man vill.

Tiitu och jag dansar (OBS! Improviserar igen) till What if av Dina Garipova.

Men, vintern är nog ändå min favoritårstid. Sommaren (och alla andra årstider) kommer dock inte alls långt efter. Jag älskar hela året!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag är faktiskt nästan glad över att jag inte kom med i den där musikalen. Visst - det hade varit helt oerhört roligt att få vara med, verkligen, men hade jag kommit med hade jag inte jobbat och då hade jag inte fått en massa pengar, hehe. Men nej, det är inte därför jag är glad att jag inte kom med, utan för att nu när jag jobbar uppskattar jag verkligen tiden då jag är ledig. Veckosluten går ut på att leva sommarlov fullt ut, jag är med vänner nästan hela tiden, annars är jag på stranden, dansar på gräsmattan, går ut med hundarna, eller ligger ute i solen. Efter jobbet är jag ofta ganska trött, men jag börjar bli van och har den senaste tiden även tilbringat vardagskvällarna tillsammans med vänner eller på härliga promenader. Jag älskar varje sekund av mina lediga tid, och jag älskar att äska mitt liv, haha.

Något av det bästa man kan göra på sommaren är att dansa ute på gräsmattan, och ännu härligare är det att göra det tillsammans med en vän. Här dansar jag och min kära danspartner till Fame, och som vanligt är allting helt improviserat, vi bestämde ingenting på förväg. 

Jag har alltid så roligt med dig kära danspartner! :D <3

Att ha någon som man alltid har roligt med.

Att ha någon som man kan göra precis vad som helst med, vara precis hur som helst med.

Någon som går med på alla dina galna idéer.

Någon som inte lämnar dig fastän du är lite underlig ibland.

Någon som förstår dig till hundra procent.

Någon som accepterar dig som du är.

Någon som delar dina intressen.

Någon som uppmuntrar dig att följa dina drömmar.

Någon som du känner dig lycklig tillsammans med.

Någon som du saknar så fort ni inte är tillsammans.

Någon som du låser upp dörren för så att hen kan komma till dig mitt i natten om så behövs.

Någon som du inte behöver dölja något från.

Någon som du kan lita på, och som litar på dig.

Någon som inte kräver något av dig.

Någon som du kan ringa när som helst.

Någon som säger att du alltid är välkommen. 

Någon som får dig att skratta så att du inte får luft. 

Någon som du inte behöver låtsas för.

Någon som du kan prata med om allting.

Att ha någon som du älskar.

Äkta vänskap är nog det dyrbaraste vi har. Tack kära vänner! <3

Men jag antar att ingen har missat det, hehe. 

I och med att det är sommarlov vill jag inte sitta vid datorn så mycket. Det finns så mycket annat jag vill göra, men ändå händer det ofta att jag finner mig själv sittandes vid datorn, p.g.a att jag är trött efter jobbet, eller bara skulle kolla något snabbt. Jag blir så arg på det, för SÅ trött är jag ändå inte, är jag väldigt trött kan jag väl lika bra ligga och läsa? Det är ju mycket trevligare än att vara vid datorn tycker jag, men varför förstår jag inte det hela tiden?! Därför har jag nu bestämt mig för att ha en bloggpaus, för obestämd tid. Kanske ända tills skolan börjar igen, vem vet? Helst skulle jag helt stanna borta från datorn, men det är en del saker som jag måste sköta genom facebook, så kan tyvärr inte det. Men jag kommer inte göra något annat än det jag måste, MÖJLIGTVIS lyssna på musik också, men inte så att det far en massa av min dyrbara tid till datorn. Det är slut med det nu. 

När jag kommer tillbaka har jag förhoppningsvis en massa nytt material till er, speciellt bilder hoppas jag. Det kommer ännu några inlägg de följande dagarna som jag har färdiga, så ni kan titta in ännu tills de tar slut. Jag kan ju berätta att inlägget där jag "drar in" er är det sista, haha. Det kommer på fredag tror jag.

Så, ha en underbar fortsättning på sommaren, kom ihåg att njuta! :D

Själva dansandet är inte särskilt vackert, men låten är det, och älskar när håret, duken och klänningen blåser sådär, så jag publicerar den i alla fall. Dessutom kom Molle med och dansade lite. (: 

Wild horses - Natasha Bedinfield

Jag brukar säga, att vill man att jag skall tycka om något, eller köpa något, så är det bara att göra det grönt. Och ska jag vara ärlig, så tror jag faktiskt att det var tack vare det fina, livfulla, härliga, gröna omslaget som jag köpte boken Calla Lily Ponders magiska händer, skriven av Rebecca Wells. Och det var minsann inget dåligt köp, det visade sig nämligen att innehållet var minst lika vackert som omslaget. 

Rebecca Wells är född och uppvuxen i Louisiana, delstaten där också bokens handling utspelar sig. Wells är författare, skådespelare och teaterregissör, mest känd för sina böcker om Ya-Ya flickorna. En av dem, Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter (Divine secrets of the Ya-Ya sisterhood), har även filmatiserats. Själv har jag inte sett filmen, och inte heller läst något anat hon skrivit, bara Calla Lily Ponders magiska händer.

I boken Calla Lily Ponders magiska händer får vi följa med Calla Lily Ponder genom hennes liv, se hur hon utvecklas från en liten flicka till en vuxen kvinna. Hon tar oss med genom motgångar och framgångar, och tillsammans med henne får vi lära oss att älska, förlåta och gå vidare. Vi får lära känna henne och hennes när och kära som om de var vår egen verklighet. Medan jag läste var jag faktiskt med i berättelsen, jag var en av dem, jag kände vad de kände. När det gick bra för Calla Lily var jag uppriktigt glad för hennes skull, ibland fällde jag till och med en och annan glädjetår. När något hemskt hände henne grät jag som om det var jag själv som råkat ut för det. Fastän jag är en väldigt känslig person har ingen bok väckt mina känslor på samma sätt som denna, och jag har aldrig förr gråtit på det där sättet över något som inte ens är verklighet.

Eftersom handlingen utspelar sig under en så lång tid hinner mycket hända och stämningen förändrades många gånger. Stämningen i början av berättelsen var helt sagolik. Calla Lilys uppväxt i den kärleksfulla byn La Luna, tillsammans med sin familj, sina vänner och grannar, var magisk. Hennes relation till sin mamma "M'Dear" var så speciell, så stark, så underbar. Jag önskar att jag själv hade haft en sådan uppväxt, för mig låter La Luna som själva paradiset. 

Jag blev väldigt fascinerad av Rebecca Wells förmåga att beskriva omgivningen. Jag kan så tydligt se hela La Luna framför mig; husen, människorna, gårdarna, floden... Jag kan känna stämningen och ibland till och med känna dofter. I stark kontrast till lilla La Luna, som jag blev helt förälskad i, står Calla Lilys studieort New Orleans. I vilda New Orleans studerade och arbetade Calla Lily, och fick nya vänner. Där lärde hon sig att stå på egna ben och gick från flicka till kvinna. Fastän jag tyckte mycket mera om La Luna, det var mera "jag", och nog mera "Calla Lily Ponder" också, så tror jag absolut att det var bra för Calla Lily att bo i New Orleans ett tag. Ibland behöver man komma bort från sin trygga hemort och se lite mera av världen för att lära sig hur livet går till och hitta sig själv. Tror jag.

När jag hade läst ut Calla Lily Ponders magiska händer insåg jag att jag fått en ny förebild. I boken finns många bra förebilder som vågar gå sin egen väg och är så omtänksamma, men Calla Lily är den som inspirerar mig mest. Det känns verkligen som om karaktärerna i denna bok har funnits, eller finns, på riktigt, och Calla Lily är faktiskt, efter Nick Vujicic, den personen som jag helst skulle träffa av alla i hela världen. Det skulle vara härligt att få håret tvättat och omskött av henne, och också att bara prata med henne. Det är ju inte möjligt, men jag hoppas i alla fall att jag skall kunna bära med mig hennes, och alla andras, härliga sätt att se på livet genom hela mitt liv och minnas dem när allt blir mörkt. 

Jag kan varmt rekommendera den här boken till vem som helst, dem är så... vacker. Bäst passar den kanske unga, personer i min egen ålder, personer som själva så småningom ska växa upp, hitta sin egen plats i världen och lära sig att stå på egna ben. Calla Lily Ponders magiska händer erbjuder värme, kärlek, vänskap och skratt, men också kyla, hemskheter, förluster och tårar. Den är en bra vägvisare som kan hjälpa en att hitta sin plats i livet. En berättelse som kan hjälpa dig genom svåra stunder och lära dig se glädje och lycka i det du har. Calla Lily Ponders magiska händer är en mycket känslosam bok som jag kommer att bära i mitt hjärta hela livet ut.

(Skrivet av mig 20/11-12, en skoluppgift.)