När du kom hit i början av sommaren 2011 rasade mitt liv. Inte enbart därför, men det var en av dropparna som fick bägaren att rinna över. Jag blev ledsen, arg, sur, irriterad, störd, sårad, svag, sviken, förrådd... Jag visste att det inte var ditt fel, men jag kunde inte ens försöka tycka om dig i början.

Efter en tid började jag trots allt ta med dig på promenader. Det var ju något jag drömt om - att få ha en hund så att jag skulle kunna gå ut och gå med den. 

Med tiden började jag leva enligt mina egna ord - det var inte ditt fel, det var inte dig jag skulle vara arg på. Det var skönt att ha någon med på promenaderna, du fick se mina tårar, höra mina skrik, och du gav mig tröst. 

Fastän du först fick mig att falla djupare hjälpte du mig upp en bit tillbaka. Jag kan inte låta bli att undra hur sommaren 2011 hade blivit om du inte hade kommit. Hade jag ändå fallit lika djupt? Hade jag överlevt utan promenaderna med dig? Hade jag gått ensam istället? Vad hade jag gjort hela sommaren? Promenaderna med dig var ju verkligen många, och de är faktiskt något av det lilla jag minns från den där tiden. Musik, bilder, och sandvägen vi gick på har hjälpt mig att minnas. Och vad jag minns är att du nog var den som efter Molle visste bäst hur jag mådde.

Jag minns första gången jag vågade låta dig gå lös. Jag minns hur stolt jag var när jag lärde dig att sitta och vänta. Jag minns den underbara känslan när du stannade och väntade på mig så fort jag sa "Hani, du går med mig". Jag minns hur vi tillsammans plockade buketten som finns kvar än idag. Jag minns hur du snällt låg nedanför "stenhögen" medan jag satt där och skrev. Jag minns hur du lydde mig om och om igen, bara för att jag ville ta bilder.

Det var alltid en sådan befrielse att få gå ut med dig. Och du blev alltid så glad när jag kom med kopplet. Vi kom varandra väldigt nära över bara en sommar. När jag ser den här bilden minns jag glädjen varje gång du kom springande till mig när jag ropade. Känslan av att ha någon som tyckte om mig, någon som inte ens hade känt mig länge alls.

Sötnos.

Och så när vi hade blivit så bra vänner kom den där dagen. Du bara låg och sov, ville inte röra dig någonstans. Vi förstod inte vad som var fel, vi gav dig vatten och lät dig vila. Vi fick dig inte att göra någonting. För att kolla om det var något allvarligt hämtade jag kopplet, eftersom du tyckte så mycket om att gå ut och gå. Precis som vanligt vaknade du till och kom ivrigt fram till mig. Jag tänkte "Jaha, då kan vi ju gå en liten bit för att se om du orkar", du verkade ju plötsligt må helt bra. Allting var helt som vanligt, du var ivrig och glad när vi gick. Men vi kom kanske 50 meter. Sedan lade du ner dig, och steg inte upp hur jag än försökte. Jag hade mobilen hemma, och jag ville inte skrika så att hela byn skulle höra. Jag kunde inte lämna dig där ifall att du då skulle springa iväg. Jag försökte dra, skuffa, puffa, lyfta, locka, prata snällt och bestämt, men ingenting fick dig att röra dig ur fläcken. Så jag satte mig ner med dig, gråtfärdig och med en känsla av hjälplöshet och värdelöshet, kände mig så skyldig för att ha tagit dig dit när du tydligen inte mådde bra. Det var hemskt att inte kunna göra någonting, jag såg huset och gården men kunde inte få dig dit. Männsikor såg och undrade, och endel kom fram och pratade. Trodde att du blivit trött av en lång promenad. Jag rättade inte dem.

Nu när jag tänker på det har jag ingen aning om hur det sedan löste sig. Kom någon och hjälpte mig? Fick jag upp dig till sist? Steg du själv upp? Jag har ingen aning. Vad jag minns dock är att vi på kvällen fick veta att du hade brytit ryggen. 

Nästa dag låg du igen ute, och bara... låg. Du skulle till veterinären, och jag skulle aldrig få se dig igen. Det gjorde ont att se dig ligga där, för du såg inte ens sjuk ut, du jagade ivrigt flugorna som flög tillräckligt nära och dina ögon var pigga och livfulla. När de andra var där med dig stod jag mest på sidan om, men när de lämnade oss ensamma satte jag mig hos dig och gömde tårarna i din päls. Det var då jag insåg det - jag älskade dig. Jag minns ännu hur det kändes. Och jag berättade det för dig, först på svenska och sedan på finska. Vi hade bara känt varandra i två månader, lite mindre till och med, men det hade räckt för att få mig att gå från att nästan hata dig (fastän du inte hade gjort något, jag hatade bara att du kom och en del bakom det) till att verkligen älska dig. Det gjorde så ont att inse det, och att veta att detta var adjö. 

Jag ville inte titta på medan de tog in dig i bilen och körde iväg, så jag gick in i mitt rum och upp i min säng och lät tårarna rinna.

Din sista dag.

Idag är det exakt två år sedan. Och mina tårar faller.

 

Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

8 augusti 2013 14:34

Åh, fint inlägg, men sorgligt såklart. Det är så hemskt att behöva skiljas från någon man älskar.

http://patriciac.blogg.se

Unia

12 augusti 2013 12:06

Tack. Ja, visst är det hemskt. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag ser att flera ännu tittar in här, trots att jag flyttat min blogg till nouw. Här kommer några tips om inlägg som finns på min nya blogg:     Varför sminkar jag inte mig?   Singapore, mitt hem i höst   7 tips: Så här...

Jag började blogga här för lite mera än fyra år sedan. Min presentation av mig själv såg då ut så här:   "Jag är en flicka från svenskfinland som kallar mig Unia, jag dansar modern dans och skriver (mestadels brev, men ska försöka komma igång med...

Efter att jag ätit middag idag ville jag gå ut, solen sken och jag vill ta vara på den så länge den visar sig. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle gå på promenad, gå till skogen och plocka svamp/blåbär, eller sitta ute och göra något produk...

Snubblade nyss över denna dansvideo, och den är så otroligt bra att jag bara måste dela den med er. Njut!   ...

Gissa om jag varit lycklig denna vecka?     Den här sommaren blir nog helt underbar, trots allt. Mitt första läger var SÅ härligt, och denna vecka har varit lika härlig på ett annat sätt. Stockholm, Mariehamn, Allsång på Skansen, och bästa v...