Och min bästaste danslärare kommer till min studentfest. Så jag överlever. För stunden.

Det enda som snurrar i mitt huvud är att jag ännu får dansa med min underbara dansfamilj några gånger. Det känns som om det andra är inlåst någonstans långt borta, som om min hjärna förbjuder mig att tänka på det. För så fort det kommer fram kommer tårarna. Därför tycker väl min hjärna att det är bättre att inte alls tänka. Allting löper på mekaniskt.

Jag hade ont i magen hela gårdagen. Jag var rädd för att gå till avslutningsfesten. Jag var rädd för att gå till VL. Jag kände mig utan krafter. Jag darrade. Jag hade svårt att andas, det kändes som om jag hade en sten i bröstet när jag satt på konserten. Jag kände mig svimfärdig när jag gick och hämtade mitt stipendium. Jag var osäker på om benen skulle bära mig. Jag var rädd för att uppträda. Jag stod och storgrät tillsammans med min käraste danspartner efteråt. Jag var rädd för att gå till min danslärare. Jag var rädd för att gå hem. Jag grät när jag gick hem. Men jag överlevde. Tack vare att vi ska dansa i sommar ännu.

Detta har varit ett återkommande tema de senaste dagarna, jag vet, men det är det som tar upp mina tankar just nu. Det känns som att skiljas från sin familj. Jag känner mig tom. Jag fungerar mekaniskt.

Ikväll har vi vårkonsert. För två år sedan slutade den med en massa tårar och en alldeles förtvivlad Unia som när hon kom hem klättrade upp i sin högsäng där hon låg och skakade av gråt i en halvtimme. För att två från dansgruppen lämnade oss. Idag är det jag som lämnar dem. (Tack tack tack tack för att vi gick vidare med hippiedansen och ska dansa ännu tre gånger i juni!)

Ibland ser jag fram emot nästa år, tycker att det ska bli skönt att börja en så annorlunda del av mitt liv, tänker att det trots allt inte är så farligt att lämna allt som finns här, att jag är redo att gå vidare. Ibland, som idag, önskar jag att livet för alltid skulle fortsätta så här, fasar inför att säga hejdå, undrar hur jag ska överleva och om jag någonsin kommer att vara lycklig igen. Om jag någonsin kommer att få känna mig så älskad och så med i gemenskapen som jag gör i vårt danssällskap. Om jag någonsin kommer att träffa så härliga människor igen.

Det är inte dags för tårar ännu, jag försöker fungera mekaniskt och inte tänka så mycket. Försöker intala mig själv att det inte är adjö föralltid, att detta inte betyder att jag aldrig mera kommer att träffa dem. För älskar jag någon blir man inte så lätt av med mig. 

* Sovrum

Yay, jag klarade av det! Hela listan, en dag per dag. Jag kan berätta att det mot slutet flera gånger var nära att jag skulle ha hållit paus någon dag. Har haft väldigt mycket att göra, och inte mått så bra varje dag. Nu återstår det att se hur aktiv jag kan hålla bloggen när denna lista är över... Har dock en del idéer, och tiden borde också vara mera på min sida för en tid framöver.

Kommer DU ihåg den?

Vad är det där?? Finns det vanligtvis vänner man VILL förlora? Så är det inte för mig åtminstone, jag vill inte förlora en enda av mina vänner. Jag vet att det på de flesta dagar har funnits flera alternativ och jag bara har valt ett exempel, men det tänker jag inte göra den här gången så ni får tyvärr ingen bild. Jag vill inte förlora mina vänner. Punkt.

Passande nog står jag inför en tid som kommer att innebära att man måste kämpa lite extra för att inte förlora någon. En tid då jag, och många av mina vänner, flyttar och börjar i olika skolor. En tid då man får nya vänner och upplever nya saker tillsammans med dessa. En tid då man måste säga adjö. Men till dem man inte vill förlora betyder "Adjö" aldrig för alltid.

Nog för att hon fortfarande är i samma rum som jag, men att...

Jag har inget favoritplagg. Jag älskar de flesta av mina klädesplagg, varför ha kläder som man inte tycker om? Tyvärr har jag inte tillgång till mitt klädskåp nu så jag kan inte fotografera några av mina favoriter, så jag tänker istället försöka hitta bilder jag redan har.

Det plagg jag antagligen använder oftast. Den grön-gula lösa toppen, har till och med två sådana. Plus likadana i orange, lila, vitt och svart, och så en nästan likadan i grönt, hehe.

  Min fina fjäril-topp-sak, kärlek vid första ögonkastet.

  Min ljusgröna peace-t-shirt-sak, och dessutom också mina svarta leggings. De är så bekväma!

Mina underbara Arkipelag Dance-hoodies. Speciellt den gröna och den orangea.

  I

Min kulturkarnevalstopp. Tightsen på bilden också, ni ser dem bättre här.

Vem skulle kunna skippa denna??

Nu orkar jag tyvärr inte söka efter flera bilder, hehe. Jag tror åtminstone ni har förstått att jag tycker om mina kläder nu...