Jag åkte idag och tittade på Jesus Christ Superstar på Finlands äldsta teater för andra gången. Den är så otrolig. Jag hade otroligt höga förväntningar redan första gången jag skulle se den på grund av min vän som är helt... galen i den. Trots det blev jag överväldigad av hur bra den var. Idag kunde jag inte heller lägga band på mina känslor, man måste liksom skutta, göra underliga miner och skrika för att de är så fantastiska. De sjunger som gudar (höhö) och förmedlar sina känslor så bra, lever sig in i sina roller till fullo, när man än ser dem, vem som helst på scenen, ser man precis vad de håller på med, hurdana de är, vad de tänker. SÅ OTROLIGT. Där finns en scen som berör mig extra mycket. Första gången grät jag nämligen oavbrutet genom andra akten. Idag gick det bättre, jag var beredd och grät i och för sig nu också men inte mycket alls. Tills den scenen kom. Jesus blir piskad. 

Jag visste att det skulle hända. Jag visste hur stark, intensiv, hemsk och brutal den skulle vara. Jag visste hur de skulle göra det. Jag visste hur det skulle bli. Ändå kunde jag inte hindra det. Jag började gråta nästintill hysteriskt. Ingen skadar sig på riktigt, ingenting händer, det är bara teater, men det är SÅ hemskt att titta på! Usch, den där scenen berör mig verkligen, jag kan inte själv förstå det, jag kan inte sluta tänka på det. Usch usch usch, jag börjar nästan gråta nu när jag ser framför mig hur Jesus ... hittar inte rätt ord. Hur han lider. De är så brutala!!! Åh, usch. 

Jag önskar att jag kan beröra på det viset någon gång. Fick faktiskt några tips angående det idag, haha. En skådespelare kom nämligen och pratade med oss efter föreställningen (var där med skolan) och för att vara kortfattad fick han veta att jag dasnar och vill satsa på det som ett yrke (låter så stort att säga så där). Han sa i alla fall att det nuförtiden är bra för dansare att också kunna kontrollera sin röst och kanske spela något instrument, lite åtminstone (fastän han medgav att dansaren redan har ett fullständigt instrument; kroppen, och att han ser upp till dansare hehe, fastän jag är så kort, nej det sa han inte, ursäkta jag är trött). Och jag är så irriterad för jag VILL kunna spela instrument (sjunga också med det går inte lika lätt att bara ändra på sin röst), pianolektioner ville jag ta när jag var yngre, men hade då varit tvungen att sluta med dansen, så ja... STOR CHANS! Violin skulle jag också väldigt gärna lära mig, och trummor ville jag en tid. Men man kan ju inte lära sig när man inte har något instrument. *snyft* 

Nu är dock huset helt tomt så jag tänker passa på att sjunga (läs: vråla) lite. 

Dresden, exempelvis.

Bildkälla.

Idag pratade jag med syster och moster om hur konstigt det är att man ibland när man kommer till ett helt nytt ställe genast kan känna sig hemma, som om man skulle komma hem. Så var Hastings för mig, och så känns det med Dresden fastän jag aldrig varit dit (underligt, eller hur?). Så kändes det också när jag kom till Stockholm. Inte bara Stockholm, jag kände att hela Sverige nog är ett land som skulle passa mig perfekt.

När jag åkte till Stockholm råkade mina bröder vara på kryssning med sin pappa på samma båt så jag tillbringade lite tid tillsammans med dem. När vi satt och åt sa min nioåriga bror "Sverige är ett bra land, för där får man prata sitt eget språk." SÅ fint sagt tycker jag! (Livet som finlandssvensk är inte alltid så lätt hehe.) Redan på båten när jag skulle växla pengar kunde jag prata svenska, och ni förstår inte hur skönt det är att inte behöva trassla med finskan.

Jag fick ett väldigt gott första intryck av Stockholm redan på terminalen. Toaletterna var trevliga och fräscha (klockan var i och för sig endast 6 på morgonen, men de var fräscha också på kvällen när jag kom tillbaka), ingen stirrade på mig fastän jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, och där fanns ett café med personal som pratade svenska (no shit). Jag satt där och åt frukost och besökte toaletterna x antal gånger innan klockan blev tillräckligt mycket för att gå till tunnelbanan. Det var hur lätt som helst att hitta, bara att följa skyltarna (en del var dock igensnöade). Mitt största problem under hela dagen var att hitta rätt utgång från tunnelbanestationerna, hehe.

Efter en liten panikkänsla för att inte hitta rätt gata hittade jag fram till DOCH. Jag kände mig så ... mogen (vuxen/stor passar inte) när jag verkligen insåg att jag var på väg till ett inträdesprov för en dansskola, wow den där känslan! När jag kom in blev jag lite chockad när de pratade engelska med mig och jag var beredd på svenska (även om jag var beredd på att det kanske skulle gå på engelska också, men jag var inte beredd på att själv prata engelska sådär genast), men tacklade det och blev visad till en dansstudio där vi fick värma upp i väntan på information. 

Hela "provtillfället" gick otroligt snabbt, det var tre timmar bestående av teknikträning, koreografi och improvisation, men när det var över förstod man knappt att det hade börjat. Det var verkligen underbart kul, jag var tidvis lite borta eftersom jag aldrig tränat vid en barr (heter det ens så på svenska?), och koreografin snappade jag inte alls upp, men det var roligt för det. Lyx att ha live-musik också, en trummis som kunde ge precis det tempo som dansläraren ville ha. Så kul att få pröva på nya saker, och trevligt att se att jag redan nu ändå hänger rätt så bra med på sådana där stora behörighetsprov, redan innan jag gått någon "riktig dansskola". Bättre kommer jag bara att bli, och jag ser så mycket fram emot vad framtiden kommer att föra med sig!

Resten av dagen gick jag omkring vid Hötorget, utan att riktigt exakt förstå vad Hötorget egentligen är. Matplatsen förstår jag, haha när jag kom in dit var det någon man som sa "Välkommen till Hötorget!" till mig, jag kände mig helt som i en film, och undrar om han såg hur vilsen jag var. Jag irrade omkring på shoppinggatorna där omkring åtminstone, ibland i jakt på någon speciell gata, ibland i jakt på toaletter, ibland i jakt på någonstans att sitta, ibland i jakt på något ställe att äta på, ibland i jakt på min kompis, men mestadels bara för tidsfördriv. Jag minns inte längre hur många H&Ms jag var in i den dagen, haha.

När min kompis slutat skolan tillbringade jag resten av eftermiddagen med henne. Det om något var superkul! Vi hade inte setts sedan språkresan (2012), men det kändes ungefär som att vi träffas varje dag. Härligt att få prata och skratta med henne igen, och dessutom gav hon mig nog den roligaste rundturen jag någonsin varit på. Till sist hittade vi ett mysigt café i gamla stan där vi satt tills det var dags för mig att åka hem. Hem till tråkiga Finland, hem till studentskrivningarna och den stressiga vardagen. Min dag i Stockholm var verkligen som en paus från livet. Jag njöt så!

Veckan har haft sina ups and downs, men så här sent på fredagkväll känner jag att jag har en otroligt trevlig vecka bakom mig (om man räknar att veckan slutar på fredag, i och för sig har jag ett trevligt veckoslut framför mig också). Måndagen var jag omgiven av flera vänner hela dagen, det är härligt att bo ensam, rätt i centrum, och känna att man har öppna dörrar för sina vänner. Ibland är någon hos mig när jag själv är borta, haha. och jag älskar att ha det så! Jag älskar när mina vänner är här en längre tid, det är som att ha en syster, men ändå en vän, jag har väldigt länge haft lust att göra syskon-aktiga saker med mina vänner, haha, liksom kunna göra egna saker fastän man är tillsammans. Och så är det nu, ibland åtminstone. Jag älskar mitt liv. 

På tisdagen var det huvudsakliga projektet att filma en dans till Lindsey Stirlings danstävling, hann inte med någon koreografi och det blev inte speciellt bra, och jag vann inte haha, men ni kan ju få se den i alla fall.

På onsdagen var det otroligt härligt väder! Hade sovit väldigt dåligt på natten, men klarade av dagen för det (läsningen fick dock lida lite). 

På torsdagen kom jag ordentligt igång med läsandet igen, och min motivation är tillbaka. Var på strålande humör när jag cyklade hem från dansen med musik i öronen - det är så skönt att kunna cykla igen och komma snabbare fram, och jag älskar musik!

Idag har jag hållit mig till mitt lässchema, tack för det, varit på dans, och haft min Tavi här på bastukväll (haha). Har väldigt länge längtat efter att bada bastu, har inte blivit av fastän jag har en, så bestämde mig för att göra det ikväll och vad är inte bättre än att göra det tillsammans med än vän?! Hade det väldigt mysigt och skönt. 

  we<3it

Ja, jag bestämde mig alltså för att fara på dans idag också, vilket betyder att jag haft dans fyra dagar denna vecka (+egen träning hemma). Och jag älskar det så! Jag vet att jag säger det ofta, men det är vad jag hela tiden tänker. Efter varje lektion blir min kärlek ännu större, helt galet, och jag älskar sällskapet jag har! Jag antar att jag berättade det när det var nytt, att jag nu har huvudrollen i en danspjäs som vi gör. Och nu har vi kommit ordentligt igång så jag har börjat inse vad det verkligen betyder. Jag är så lycklig! Fick ju se och lära mig lite nytt idag eftersom jag vanligtvis inte är med den här gruppen. Och det var så roligt! Jag älskar min roll och jag älskar vår "pjäs" och jag älskar att dansa och jag älskar att vara omtyckt! Och jag älskar människorna.

Dessutom ser jag nu otroligt mycket fram emot behörighetsprovet på DOCH. Oberoende av hur det går kommer det att vara så extremt roligt! Ett steg närmare min dröm, ja oberoende hur det går. För jag visar att det är det här jag vill. Och jag jobbar för det. Jag tar ett konkret steg närmare, ett steg jag aldrig tagit tidigare. Dessutom ska jag träffa en vän från språkresan senare på dagen, vilket ska bli hur kul som helst det med! Mitt i all studentskrivningsstress älskar jag mitt liv så oerhört mycket! 

Jag har bestämt mig för att göra ett inlägg (lite flummigt, vet inte riktigt inom vilken tidsram eller så) för varje röst jag får i omröstningen, alltså ett inlägg av den typ som får en röst. Så rösta rösta rösta, jag vill veta vad ni tycker! 

Tack för att ni läser, sköt om er fina människor!

Men här sitter jag och måste tvinga mig själv att läsa psykologi. Suck. Bara 24 dagar kvar nu...

Ganska enformiga dagar nuförtiden, många, många timmar går till att läsa. Psykologi är lyckligtvis intressant (annars skulle jag ju inte skriva det), men att läsa så mycket gör mig ändå trött. Som tur har jag fått göra det tillsammans med Tavi de senaste dagarna, fastän det känns som ett slöseri av vår gemensamma tid är jag så glad över att vi faktiskt kan studera fastän vi är tillsammans. Jag får mera gjort när vi gör det tillsammans, när jag är ensam är det allt för lätt att ta pauser. Nåja, kom igenom mitt kapitel idag åtminstone. Imorgon blir det att fortsätta, då måste jag också sätta igång med matte.

Så alltså, jag hinner inte "leva" så mycket nuförtiden. Därför lever jag mitt liv genom min fantasi. Jag fantiserar om framtiden, målar upp ideala situationer och drömmer mig bort. För det är verkligen inte länge kvar nu. Och jag börjar känna det, jag börjar längta efter att få komma bort härifrån, börja nästa fas i livet, och bli mig själv tänkte jag skriva, bli självständig, börja om, lära känna nya människor. Det är absolut inget fel på vännerna jag har, jag älskar dem/er, det är de som inte är mina vänner som jag vill bort från haha. Jag fasar fortfarande över att lämna dansen och allt det innebär här, men av det har jag trots allt tid kvar ännu, och trots att jag är vettskrämd för ögonblicket när jag måste säga hejdå klarar jag av att längta till hösten. Längta till våren till och med. Till inträdesprov. Till nya platser, nya upplevelser, nya människor. 

Tavi och jag tittade på Dirty Dancing igår kväll. Efteråt slogs jag av en kort vision av en dansskola, en grupp med människor som studerar dans, alla nära varandra, väldigt bra vänner, som har filmkväll tillsammans och tittar på dansfilmer och delar intresset, passionen, drömmarna. Och att jag är en av dem.

Det är farligt. Jag drömmer mer och mer om att komma in i DOCH, och jag vill inte göra det. Jag vill helt otroligt mycket komma in, för varje sekund som går känner jag ett starkare drag dit, åh vad det skulle vara härligt, men jag vill inte för en sekund våga tro att jag kommer in. Jag är rädd för besvikelse, rädd för att bli krossad. För jag tror inte att jag har en speciellt stor chans att komma in redan, och jag vill stanna kvar med fötterna på jorden fastän jag också vill våga drömma. Jag märker själv hur flummigt det här blir, jag vet inte ens vad jag försöker komma fram till. Vad jag vet dock, är att jag någon gång vill gå i en riktig dansskola. Jag tänker inte ge upp förrän jag nått mitt mål. Om jag inte får andra mål och ändrar mig förstås. Men det tror jag inte.

Jag fick nyss ett nytt uppdrag också, eller, jag och jag, uppdrag och uppdrag... Lindsey Stirling (har jag nämnt henne någon gång?) har en tävling som innebär att man ska ladda upp en video på sin version av hennes "Stars Align-dans". Jag vet inte hur jag ska göra det, och jag vet inte om jag hinner, men jag vill försöka. För jag älskar utmaningar, jag älskar dans, och jag älskar Lindsey Stirling!

Ha det bra, ta hand om er!

Dansen började igår! Så härligt att jag inte kan beskriva det, jag fattar det knappt själv. Vi ska hålla på med ett superroligt projekt nu i vår, en danspjäs och jag får äran att spela/dansa/ha huvudrollen (äldst och minst som jag är haha), jag är så extremt taggad och vill börja NU! Ser verkligen fram emot denna vår!

Gårdagens danslektion var full av känslor för min del. Eftersom jag är dålig på att visa känslor (år av träning för att dölja alla känslor har satt sina spår...) tror jag ingen annan märkte det, men där satt jag och värmde upp och visste inte vad jag skulle känna. Lycka, sorg, spänning, oro, förväntan, hopp, kärlek, allt på en gång. Jag är nog en av de lyckligaste människorna i världen som får vara här och dansa, och jag vet inte hur jag ska klara av att lämna allting. Samtidigt ser jag också fram emot allting som framtiden kommer att föra med sig, jag har fått lite nya planer och kommer också att söka till Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm redan nu snart (sista anmälningsdagen 1 februari, hjälp!). Försöker dock fortfarande vara inställd på VNF så att jag inte ska bli helt förkrossad, hehe. Jag ser mig nämligen inte alls som långt kommen dansare, jag ser inte mina danstalanger på en speciellt hög nivå, eftersom jag vet att människor som dansat mycket mer än jag och som är bättre än jag också söker till sådana skolor. Men det hindrar inte mig, om inte annat så är det ju en rolig upplevelse och alltid värdefull träning.

Som ni ser har jag ändrat om här lite, jag är lite osäker på headern ännu, men den får duga för tillfället, och min blogginspiration (så som all annan inspiration) är på topp. Tyvärr räcker tiden inte till, jag måste verkligen satsa på skolan för tillfället. Det är inte mycket kvar nu, så jag ska försöka ge allting så länge jag har chansen. (Fastän jag endast behöver ett avgångsbetyg för att komma in på dansskolor, från skolan alltså.) Så jag får drömma vidare på egen hand, och slänga in något inlägg när jag hinner. Ska dock försöka låta datorn vila ännu mera för en tid fram över, men vi får se vad som händer. 

Jag vet att jag många gånger kommer att bli krossad, gång på gång kommer jag att inte komma in till skolan jag vill, men ingenting ska stoppa mig, för nu är jag helt säker på vad jag vill och när jag kommer igång är jag envisast i världen. Jag tänker nå mina drömmar, och det hoppas jag att ni också vågar sträva till! 

(Och fastän jag kommer att bli hur gammal som helst kommer det inte märkas så snabbt eftersom mamma sa att det såg ut som om jag fyllde 14 i lördags på mitt 18-årskalas, haha.):

  Fotograf.

Denna vecka har varit kaos. Egentligen inte, men det känns så. På onsdagen insåg jag hur lat jag faktiskt blivit och hur mycket jag hade att göra, så efter att på förmiddagen läst ut Torka aldrig tårar utan handskar: Döden (HEMSK!!!), och varit i skolan, gällde endast skola. Och dans såklart. En uppsats skulle skrivas, det tog hela dagen så jag hann inte öva till samhällsläraprovet, som jag hade igår tänkte jag säga, men det är ju faktiskt bara fredag idag, så det var idag haha. Det blev en sen kväll, men jag skyller inte på någon annan än mig själv. På torsdagen var det provläsning som gällde. Inget annat, med undantag av dans och ett snabbt samtal med tvillingbrorsan-syrran. (Kärt barn har många namn <3) Sen kväll det med, men nu är det över! Inga prov mer denna period, haha nog för att detta var det enda för min del, och inte heller några uppsatser. Att jag ligger två, snart tre, uppgifter efter i nätkursen kan vi glömma just nu. Och det jag har kvar av skrivuppgifterna i tyskan (det är i alla fall inte försenat). Och att jag nästa fredag ska dansa helt ensam i kyrkan. Jag blir väl tvungen att imrpovisera, det är lite svårt att göra en ordentlig koreografi när jag inte vet exakt hurdant utrymme jag har... Men lite förberedd vill jag nog vara, för det är en helt annan sak att dansa tillsammans med mina danskompisar, också när det gäller solon, för då finns de ändå på plats, än att dansa helt ensam framför skolan. Usch har jag lust att skriva, hehe. Nej, allvarligt talat är det inte så hemskt, och allting är ju bra träning inför framtiden (som inte är så långt borta!). På danslektionerna får jag ofta höra att jag är modig, åh vad jag önskar att jag alltid kunde vara den jag är när jag är tillsammans med mina dansmänniskor. Väldigt få människor i min klass skulle använda ordet modig för att beskriva mig. 

Imorgon ska jag fortsätta slita med skolan. Idag har jag gett mig en paus. För att göra det lite tydligare bestämde jag mig alltså då på onsdagen för att ta tag i mitt liv igen. Idag efter skolan har jag städat; rengjort Molles toalett, diskat, tvättat kläder, och rett upp helt enkelt. Sedan när jag skulle äta satte jag mig vid TV:n för att titta på Fame (serien) samtidigt, när jag ätit färdigt var jag mitt i ett avsnitt, så jag tog min stickning som fått lida den sista tiden och såg vidare. Senare började jag gråta så mycket (heh) så jag lade bort stickningen och fortsatte titta, till sist med motiveringen att jag ändå inte skulle få något gjort mera idag. Slutade alltså med att jag kollade fyra avsnitt (okej, 3½, blev på hälft förra gången jag tittade). Den är så bra så nu finns risken att jag ska bli fast, så jag ska hålla paus nu igen. Jag vill göra annat med min fritid än att sitta vid TV:n eller datorn.

Fame ger mig så mycket inspiration och motivation! Jag sitter där och drömmer om att också få gå på en sådan skola. Och tänk om man skulle bli lika bra som dem! Nu har jag förresten fått klart för mig mina alternativ att söka till I VÅR:

• VNF, ettårig danslinje
• Teaterhögskolans danslinje, först tre "kandidatår", efter det får man välja inriktning (dansare eller koreograf, danslärare finns också men den är inte likadan, haha jag är inte så insatt ännu)
• ÅA: Pedagogik (klasslärare?), Svenska, Engelska, Tyska (Problemen med språken är att jag inte riktigt vet vart de skulle leda, mina moddalärartankar har svalnat och ersatts av lågstadielärare (klasslärare) igen, men jag är ju intresserad av språk och eftersom jag ser på både Tyskland och England som eventuella bostadsländer skulle det ju vara bra att förbättra språkkunskaperna, speciellt tyskan.
• Novia: Socionom

För tillfället är jag mest orolig för att jag någon gång ska bli tvungen att välja. Dansen är fortfarande alternativ 1, men vad ska jag välja annars?! Nåja, det behöver jag inte tänka på just nu.

Nu ska jag gå och sova, för att imorgon vara pigg och aktiv. Godnatt!

P.s Londonresa beställd till jullovet!!! :D