Jag vet fortfarande inte i vilket land jag vill leva mitt liv, men förhoppningsvis kommer jag i alla fall att studera i Sverige, och där måste jag bo tillräckligt länge för att hinna med följande:

• Allsång på Skansen live
• Sanna Nielsens julkonsert (oberoende om hon gör den ensam eller med andra)
• Melodifestivalen live, helst finalen men det är inte nödvändigt. (Och helst upplever jag den backstage, på scenen, och kanske i green room såklart, hahah.)

Haha, ja de där tre evenemangen är mina "måsten". Visst vet jag att man kan resa härifrån också och komma till Sverige för att se dem, men det blir billigare om man bor i Sverige, hehe. Och nu när jag ändå bestämt mig för att bo där i alla fall ett tag, så kan jag ju lika gärna göra det då. ;)

Igår insåg jag att jag faktiskt tror på ödet. Det finns en mening med allting, tror jag. Jag tror på det bara mer och mer, ju mer jag tänker på det.

Jag tror att det finns en mening med att något gick fel då mamma var gravid med mig. En bit in i graviditeten slutade jag (och hon såklart) växa. Ingen förstod varför, men jag "levde och mådde bra", så det var väl inget farligt. När jag föddes var det bara en tunn tråd kvar av navelsträngen som förenade mamma och mig, därför hade jag fått så lite mat. Den största delen av moderkakan var död också, fråga mig inte varför. Jag tror att detta är en orsak till att jag alltid varit så liten. Inte är ju någon i min familj speciellt stor, men jag är "extraliten", hehe. 

Och vad har detta med ödet att göra? Jo, jag har flera gången fått höra att min kropp passar utmärkt till dans, att min kropp är som gjord för att dansa, att jag ser ut som en dansare, och att man ser på mig att jag dansar. Jag menar inte att det är kroppen som bestämmer om man ska dansa eller inte, men har jag fått en kropp som är "som gjord för dans" så kan man väl tänka att det är meningen att jag ska dansa?

Jag tror att det var meningen att jag skulle födas och växa upp just på denna lilla ort. Kanske hade jag passat bättre in någon annanstans, men då hade jag knappast blivit den jag är idag. Den största orsaken till att jag tror att det var meningen för mig att växa upp här är dock att världens bästa dansinstitut och danslärare finns här. 

Jag tror att det var meningen att jag skulle må sådär dåligt en tid, att jag en tid mådde så dåligt att jag inte ens mådde bra tillsammans med min bästa vän. Det fick mig att inse hur mycket dansen verkligen betyder för mig, och hur mycket dansen kan hjälpa. Under tiden jag mådde dåligt började tanken födas; tanken på att dansa är vad jag vill göra resten av mitt liv. 

Jag tror att det var meningen att jag skulle gå i ett lågstadium där man fick tidningen EOS, och det var meningen att just jag skulle bestämma mig för att svara på brevannonser i den tidningen. Tack vare den tidningen har jag fått vänner som jag idag kan kalla för några av mina bästa vänner.

Jag tror att det var meningen att vi två skulle träffas. Det är ju helt otroligt, att vi som är från helt olika delar av världen träffades på den här minimala orten. Det är helt otroligt att vi hittade tillbaka till varandra efter att inte ha setts på flera år, det är otroligt att vi hittade tillbaka fastän bara den ena av oss visste att vi varit vänner som yngre. Det är otroligt att vi höll ihop fastän vi flera år endast träffades på somrarna. Det är otroligt att vi, så olika men ändå så lika, har så mycket gemensamt och har blivit såhär goda vänner. Inget annat än ödet kan förklara det.

Idag när jag var ut och gå (superskönt som vanligt!) slog en ganska underlig tanke mig. Haha, jag kom bara plötsligt på att jag skulle vilja vara sjutton hela livet. Många tycker att sjutton är den mest onödiga åldern, men jag tycker om sjutton! Vet inte riktigt varför egentligen... Det är bara en så passlig ålder för mig på något vis. Jag har gjort så mycket roligt som sjuttonåring, utvecklas helt massor, och verkligen hittat den jag är. En härlig känsla! Och, hm ja, sjutton år är så jag, haha. 

När jag säger att jag skulle kunna vara sjutton hela livet, menar jag att jag nog skulle mogna och så, för jag skulle ju fortsätta uppleva nya saker hela tiden och få nya erfarenheter och så, men att jag inte skulle åldras. Det är inte för att jag är rädd för att bli gammal eller nåt, det är bara det att jag trivs så bra som just sjutton, heh. Visst kommer jag säkert trivas med andra åldrar också, men det kan jag ju inte veta ännu. Just nu känns det i alla fall som om sjutton år är den ideala åldern för mig, haha. 

Okej, fråga inte varifrån jag fick de här tankarna, det blev ett lite underligt inlägg, haha. Har ni någon gång upplevt att ni skulle vilja vara en viss ålder hela livet?

Jag nämnde i ett inlägg för ett tag sedan att det angående min framtid nu finns andra alternativ än VNF och sedan Sverige. Det är nämligen så att en finsk yrkesdansskola hade uppvisning för oss för några veckor sedan. Det är en treårig utbildning och därifrån blir man yrkesdansare. De tar endast in nya studerande vartannat år, och de kommer göra det just då när jag går ut gymnasiet och skall söka. 

Så jag hade värsta beslutsångesten där ett tag. Visst skulle det ju vara roligt att börja i en "riktig" dansskola genast efter gymnasiet, men jag har varit så inställd på VNF nu så länge. Dessutom skulle jag bli kvar i Finland ännu tre år efter gymnasiet om jag började i yrkesskolan. Och egentligen vill jag nog till VNF, hehe. Jag har ändå bestämt mig för att söka till båda. Jag tror att det är mycket lättare att komma in i VNF, och om jag kommer in i båda (haha) får jag ta det problemet sedan, just nu skulle jag välja VNF. Och om något väldigt underligt skulle hända, att jag kommer in i yrkesskolan men inte VNF är det ju bättre att fara dit då än att inte fara någonstans, haha. Dessutom är inträdesprov alltid nyttigt inför framtiden! :D

Men det var inte detta jag funderade på under min promenad idag. Då funderade jag nämligen ännu lite längre: Vad jag vill arbeta med. För jag har igen en gång kommit fram till att jag älskar att hjälpa andra. Men psykolog har jag uteslutit för länge sedan när jag insåg att jag nog antagligen inte skulle klara av det eftersom man då inte kan ha några obehandlade egna problem. Dessutom vill jag ju dansa! 

Som danslärare kan man på ett sätt hjälpa många. Tänk nu, utan min danslärare hade jag ju knappast börjat dansa, om det inte funnits någon annan danslärare här förstås. Genom att vara danslärare kan man ge andra möjligheten att finna glädjen med att dansa och hur bra dansen är för att t.ex uttrycka sig. 

En annan sak jag tänkte på var att starta någon sorts dansterapi. Hur det skulle gå till vet jag inte ännu, skulle jag dansa för andra, eller skulle jag låta andra dansa, eller både och? Haha jag vet inte, men dansterapi låter ju nästan som ett drömyrke. Men att dansa i melodifestivalen är nog fortfarande min högsta dröm. :)

Fotograf

Kramar // Unia <3

Jag älskar att ge utmaningar åt mig själv och utsätta mig själv för nya saker. Fastän jag ibland kan vara helt sjukt nervös innan och hittar på en massa ursäkter som jag kunde ta till för att inte behöva göra det, gör jag det ändå så gott som alltid och det är så roligt! :D Många tror att jag är en sådan som vågar prata med vem som helst utan några problem, men sanningen är att jag till och med ibland är nervös för att ringa till personer jag känner. Det är bara det att jag vill kunna prata med alla, fastän jag inte känner dem, jag vill vara en social och "utåt" människa som vågar precis vad som helst. Så jag försöker vara en, och alla utmaningar som jag utsätter mig själv för, för mig närmare och närmare mitt mål. Så roligt!

Jag förstår inte varför man är rädd för andra människor. Till exempel om man träffar sin idol. Varför darrade jag när jag träffade Sanna Nielsen, varför stod jag där som ett fån och kom inte på något att säga? Varför kommer jag alltid på en massa saker efteråt som jag borde ha sagt? (Detta gäller också i helt vanliga vardagssituationer med människor som jag träffar varje dag.) Varför var jag idag rädd för att gå till VNF?

Det finns några tankar som ofta hjälper mig i sådana situationer: Vad är det värsta som kan hända? (Och är det värsta verkligen så farligt?) Vad har jag att förlora? De (h*n) är också bara vanliga människor, precis som jag. Och i vissa fall: Jag kommer aldrig att träffa dem igen. 

På bara några dagar har jag utsatt mig själv för en hel del nya människor, nya ställen och nya situationer. Varje gång har jag varit nervös före. Men varje gång har jag insett att det inte finns något farligt i det hela. Helt onödigt att vara rädd och nervös. Min dag i VNF var superbra och det är nog verkligen dit jag vill efter gymnasiet! Verkligen glad att jag vågade ta kontakt och for på besök! :)

En till sak jag gjorde idag var att tacka ja till att prata i radion nästa vecka! Jag som alltid stänger munnen när någon börjar filma. Jag som alltid gjort mig osynlig när radion är i skolan. Men, nu sade jag "Jo, det ska nog gå bra!", och jag känner att det var precis rätt sak att göra. Jag kan inte se en orsak till att säga nej. (Det är ju bra att träna på intervjuer så att jag kan sedan då jag är en världskänd proffsdansare xD) Jag ska dessutom prata om något jag älskar; vårt dansprojekt. <3

Jag har det nog så bra. :) Men nu är jag oerhört trött, det tar på krafterna att inte alls vara hemma och hela tiden vara med om något nytt och ovanligt, så skall ta en snabb dusch och sedan blir det godnatt. 

Ta hand om er, och var inte rädda, världen är inte så skrämmande som ni tror! :)

Kramar // Unia <3

Kom att tänka på en låt av en artist som krossade mitt hjärta genom att vägra komma och skriva autografer, heh... Hon var min största idol en tid (suck), men när jag fick se henne live på diggiloo blev jag lite besviken och sedan när hon inte kom och skrev autografer fastän alla utom hon och Lotta Engberg gjorde det brast allting. Jag började hata henne xD Det gör jag inte mer, men inte tycker jag speciellt mycket om henne heller. Men endel av hennes sånger gillar jag, en del av barndomen ju. En av dem dök upp i min fantastiska hjärna när jag tänkte på auditionen och varför jag gör det osv. Ingenting att förlora.

Jag sitter nu och väntar på att nagellacket skall torka, längtar efter att få gå och lägga mig. Imorgon är det dags för den omtalade auditionen! :D Tänk, IMORGON. När jag först såg annonsen om den var orsaken till att jag ville söka dit att en av mina största drömmar är att få vara med i en musikal. Det är fortfarande en av mina största drömmar, men jag har kommit fram till att det inte är den största orsaken till att jag imorgon skall utsätta mig för främmande människor och låta folk bedömma mig (hah, man kan ju alltid se på saker endera positivt eller negativt ;) Men egentligen tycker jag det skall bli väldigt kul! :D), utan den största orsaken är träning inför framtiden. För varje dag som går blir jag mer och mer säker på att det är dans som gäller. Jag överväger knappt moddalärare längre. När jag tänker på min framtid ser jag: VNF och sedan Sverige (fastän några andra alternativ också finns just nu). Och auditioner är då ett måste. Så varför inte öva?! :D Man måste ju bli lite säkrare för varje gång, eller hur? :) 

Jag är så otroligt glad att jag får den här möjligheten, och efter feedback från världens bästa danslärare och dansgrupp känner jag mig riktigt uppspelt över att få delta i auditionen i morgon! :D <3 Hoppas bara att jag kan hålla nervositeten borta, i alla fall till en viss grad. För detta skall bli roligt! :) 

  En liten peppbild till mig själv ;) Texten är uttdrag av vad mina finfina dansvänner skrev om min solodans i år <3 TACK till alla er underbara människor! :')

Nåja, nu skall jag gå och sova. Kommer antagligen drömma en hel del om att göra bort mig, haha, men det hör väl till :D Ta hand om er <3

Kramar // Unia <3

Vet ni vad, vat ni vad, vat ni vad??! I lördag = i övermorgon är det dags för... AUDITION!!! :o :D

Höll på att freaka ut här en kväll, var så trött och stressad att jag t.o.m övervägde att helt skippa det :o Men nu är jag på topp igen! :D Ser massor fram emot det, och jag känner verkligen att det inte spelar någon roll om jag kommer med eller inte. För det skulle ju vara helt obeskrivligt roligt att komma med, att få vara med i en musikal (!!!), lära sig mycket nytt, få nya vänner och minnen för livet, a dream come true kort sagt. :D Dessutom mycket träning inför framtiden :D

Å andra sidan, om jag inte kommer med har jag jobb hela sommaren (allt eller inget, hehe) och får tjäna en massa pengar xD Då skulle jag också fråga om jag möjligtvis kunde få en vecka ledigt och delta i ett dansläger, vill inte betala det om jag inte har jobb ;) Visst känns det inte sådär helt jippii att stiga upp runt klockan fem varje måndag-fredag på sommarlovet, förutom första veckan, men jag har ju ändå eftermiddagarna lediga och veckosluten såklart. Och de två veckorna jag gjorde det ifjol var jag riktigt duktig med att gå och lägga mig tidigt, och jag tycker om att ha "goda vanor" ;) Varje moln har en silverkant xD

Lite småunderlig kanske xD Åh, minns hur kallt det var då... 

Så alltså, audition i lördag :D Har dansen färdig, skall imorgon öva den i stort utrymme, heh hoppas det går bra. :) För jag vill verkligen gå hem från auditionen och känna mig nöjd med mig själv den här gången. Det enda jag tänkte efter förra var att jag inte var säker på om jag dansat min dans som jag skulle eftersom jag hade stora minnesluckor från mitt framförande :o xD Dessutom var jag så besviken på att jag efteråt som vanligt kom på en massa saker som jag borde ha sagt. Ojoj, jag var så vilsen då. :/

Men jag har en riktigt rolig framtid framför mig! :D Imorgon sista provet, skönt!!! <3 Sista dagen av den här perioden, skönt!!! :D Lördag audition :D Söndag eller måndag till en kompis, för att sedan på tisdag fara på besök till VNF:s danslinje :D Skall ju bli intressant :D Sedan dans hela den veckan, ingen skola, hur underbart är det inte att byta ut skola mot dans i en vecka?! :D Det är min närmaste framtid, lite senare i vår följer KK-ambassadör kick-off :D, en massa dansuppvisingar!!! :D, skolmusikfestival (vet inte riktigt vad jag skall tycka om det, bara att vänta och se antar jag), röntgen och näringsterapeut osv (haha, ooh vad roligt!!! xD), och så är det ju snart sommarlov och sedan är jag ABI :D Oh vad tiden går snabbt... På tal om det har jag tänkt göra ett inlägg gällande min framtid skolmässigt, alltså efter gymnasiet, men tiden räcker inte till, så det kommer när jag hinner. Anledningen till detta flummiga inlägg var att jag behövde en paus från provläsandet och kunde inte tänka på nåt annat än auditionen :D Men, är väl dags att återgå till läsandet så att jag kommer igenom allt. 

  Tack till fotografen som tagit bilderna i detta inlägg! :)

Ha det bra och njut av livet! :)

Kramar // Unia <3

PS Angående omröstningen till höger: 1. Jag SKA skriva epilogen till Kom håll min hand, jag VILL skriva den och jag LOVAR att det kommer en, sedan när tiden räcker till. 2. Jag försöker använda mera bilder, nu med Sanna Nielsen har det ju gått ganska bra eftersom jag har 190 bilder från konserten, men jag vill inte använda bilder som inte har något med inlägget att göra. Men, vad tycker ni, har jag oftare bilder? Är ni nöjda? ;) Ni får gärna ge önskemål på vad ni vill se för bilder! :) 3. Dans är väl det som det finns mest av i denna blogg, eftersom det är det som mitt liv mest består av, likaså min hjärna. ;) Är det något speciellt som har med dans att göra som ni skulle vilja ha? :) 4. Vanliga vardagsinlägg gör jag ogärna, liksom berättar "idag har jag bla bla bla", för jag vill inte ha en sådan blogg ;) Har egentligen bara med det alternativet för att se vad ni vill läsa. Men dans och tankar och drömmar och allting som jag lägger upp här hör ju till min vardag egentligen. ;) 

Ni får gärna komma med tips, råd, feedback (positiv som negativ (;), önskemål osv :D DS

Ni vet säkert att min allra högsta dröm ganska länge varit att dansa i melodifestivalen? ;) Nu har den drömmen utvecklats ytterligare! xD Ingen har ju sagt att det är förbjudet att drömma... (:

I lördags på konserten kom jag nämligen plötsligt att tänka på att Sanna antagligen kommer att minnas mig, p.g.a att jag gav en "tavla" till henne, plus att jag fanns med på tavlan, och mitt namn, så om hon inte slänger bort den eller gömmer den någonstans kommer hon antagligen minnas mig, freaket i Finland som kommer och ge henne en present, haha xD Och då kom jag på den galna tanken att jag skulle säga till henne att hon ska kontakta mig om hon vill ha en dansare om (när) hon i framtiden ska vara med i melodifestivalen, haha alltså tänkte nog inte göra det men roade mig själv under pausen med att tänka såna galenheter xD

Så, då skulle man ju kunna tro att det tog stopp där; att min högsta dröm blev att dansa bakom Sanna (vill inte skriva hela hennes namn p.g.a google xD) i melodifestivalen, men nej... Mina tankar stannar inte så lätt. Det skulle bara vara sååå perfekt, liksom inget bättre går ens att tänka sig, att jag skulle dansa bakom henne (inte ensam såklart), hon skulle ha en underbar låt och sjunga med sin otroliga röst, kanske skulle hennes tupp (xD, jag älskar hennes ... välutvecklade humor xD) spela gitarr, sedan skulle hon (vi) gå till final, och vinna! :D xD Men allvarligt, hon förtjänar verkligen att vinna, såå dumt att hon inte vann 2008. :'( Tänk nu hur härligt det skulle vara att vara dansare i melodifestivalen bakom sin största idol (inom musiken, en av mina största idoler i livet) och vinna! :') Hahah, blir alldeles glad bara av att tänka på det :D Och sedan skulle vi ju komma till eurovision och få dansa där också :D Och nej, att vinna eurovision krävs inte för att uppfylla min allra högsta (*host*nästintillomöjliga*host*) dröm xD

Åh, älskar att drömma :') <3 Hoppas ni också vågar drömma er bort i denna stressiga vardag, det är viktigt och otroligt roligt! :) Ta hand om er <3

Kramar // Unia <3